MASCOTS

23 oktober, 2016

Om man ser till komedigenren så är Christopher Guest lite av en husgud hos mig. Efter skrattfester som A mighty wind, Waiting for Guffman och Best in show kan han inte vara annat.

Nu har han alltså gjort en film som handlar om nåt så otäckt som maskotar, alltså vuxna människor som kläder sig i oversized teddyoveraller föreställande djur eller andra figurer som till exempel fungerar som publikuppvärmare på sportarenor OCH han har gjort filmen direkt för Netflix. Lyxigt, i alla fall för oss som har den streamingtjänsten.

Så visst var det lite av julafton i magen när jag satte mig ner för att se filmen och visste blev det lite av antiklimax i hjärnan när filmen var slut. Meeeh, var det inte mer än såhär? tänkte jag. Vaaaah, var den inte roligare? Sen gick livet vidare och jag och la mig och när jag vaknade morgonen efter tänkte jag inte alls på filmen, det var inte förrän jag och en kollega började prata om den på jobbet som det började. Fnisset. När jag skulle försöka återberätta vissa scener och skrattet bara kluckade. Fan, vad kom DET ifrån?

Christopher Guests lägstanivå är larvigt hög och det är Mascots problem men kanske även Guests smala lycka. Många Netflix-tittare är antagligen inte så bevandrade i hans äldre filmer och ser därför Mascots som ett tomt vitt papper och då tror jag filmen kan flyga. Formatet som Christopher Guest gör sina mockumentärer på är väldigt lika varandra, det är till och med samma typsnitt i filmerna, så kanske är det igenkänningen som är “problemet” för såna som jag, inte bristen på humor.

Hur som helst är det MUMS för själen att återse hela ensemblen igen med Jane Lynch, Parker Posey, Jennifer Coolidge och John Michael Higgins i spetsen!

Leave a Comment

Previous post:

Next post: