MIN GRANNE TOTORO

10 juli, 2013

“Vill ni titta på Totoro med mig?”

Jag tittar bedjande, undrande och glatt på barnen. “Totoro! Kom igen, det är Totoro ju!”

Båda barnen tittar på mig som om jag hade tentakler, fyra ögon och kom från planeten Weirdmammaus. “Mamma….lägg av nu. Lägg bara av. Du tvingade oss se den där skitläskiga filmen med slottet när vi var jättesmå, det är väl samma som gjort den här…”

Det levande slottet? Den var ju jättebra. Inte ett dugg otäck ju”.

“Aldrig.”

“Suck. Jag var fem år! Den var svinläskig! Och vad var du? 30? Och du SOV!”

“Aldrig”, säger den ena. “Aldrig”, säger den andra. Båda går och lämnar mig ensam med fodralet till Totoro.  Ja, vad säger man? Jag som tänkte att jag skulle vidga deras vyer, tvinga dom se annat än Bamse och lättsmält dubbad Disney, ge dom en inblick i Hayao Miyazakis värld och så blir det bara….fel. Suck. Men äsch. Vad suckar jag för? Jag må ha gett dom en ofrivillig skräckupplevelse av samma mått som min mamma gjorde när hon satte mig framför Professor Drövels hemlighet och trodde hon gjorde mig en tjänst men å andra sidan vet dom vad dom väljer bort. Norsk film har skrämt skiten ur mig sen dess och nu kommer animerad japansk film att göra detsamma med mina barn men dom vet å andra sidan vad det är. Dom har Miyazakis filmer som nån form av referenspunkt trots att dom inte sett alla och jag försöker känna mig nöjd med mig själv i rollen som filmväljarmamma trots att den ene valt bort Totoro för att spela LOL och den andra för att titta på Vänner.

Själv fortsätter jag välja Totoro, filmen om systrarna Satsuki och Mei som flyttar till ett hus på landet tillsammans med sin pappa och som lär känna sin nya granne Totoro, en knasig jättstor hårig varelse som inte ser ut som någonting annat jag sett. Eller som Mei uttrycker det: “en jäääääääättestor hund!”

Det är för härligt det här! Det är så kreativt, så mysigt, så tjommigt med dom där genomskinliga mini-Totoros som springer omkring i skogen. Det är gullig musik, en fin historia och det är animerat i en stil som ingen annan än Miyaziki har. Han är som den japanska varianten av Per Åhlin. Flickorna Satsuki och Mei karaktäriseras som vanliga små tjejer både till utseende och beteende. Inget supertjejigt här inte. Okej, Mei har en rosa klänning men å andra sidan gör hon grimaser när hon är arg som en disneyanimatör på åttiotalet inte hade vågat ens skissa som telefonklotter.

Att Min granne Totoro gjordes det magiska filmåret 1988 förvånar mig inte. Det gör mig glad. Hela filmen gör mig glad. Hur ska jag få barnen att fatta det? Jag kanske måste väcka dom och vråla “Totoro är en jääääääääättestor hund!”. Då blir dom inte rädda, väl?

{ 11 comments… read them below or add one }

Jaana juli 10, 2013 kl. 11:36

Oj,oj,oj, vad dina barn går miste om ! Här hemma är Totoro idol ! Hade otrolig tur och hittade en box med 12 filmer från “Studio Ghibli” i japansk originalbox för 20 kr, ( !!! ), på en loppis och vi bara frossar i dem, samtidigt som vi vill spara på dem, så de räcker läääänge. Svår balansgång, detta ! Filmerna går tom hem hos 20-åriga sonen.
Måste förresten tipsa om “Kikujros sommar”, som för mig är som en anime, fast i spelfilmsversion, har aldrig sett något liknande…..

Svara

Fiffi juli 10, 2013 kl. 21:01

Jaana:
Haha, ja, jag veeeet 😉
Men vilket KAP du gjorde! 12 filmer för 20 spänn! Och tack för filmtipset, jag ska hålla ögonen öppna för den 🙂

Svara

Sofia juli 10, 2013 kl. 14:30

Intressant, jag har också av någon anledning alltid också kopplat Miyazaki till Per Åhlin…

Svara

Fiffi juli 10, 2013 kl. 21:01

Sofia:
Har du? 🙂

Svara

Jojjenito juli 11, 2013 kl. 19:32

Ja, Per Åhlin är en bra jämförelse och det säger utan att egentligen ha sett en enda av hans filmer men det är väl Resan till Melonia… och Dunderklumpen?

Jag såg faktiskt filmen på bio och gillade den men nåt mästerverk är det inte. Däremot mästervärkte det i mina öron. 😉

http://jojjenito.wordpress.com/2013/06/17/min-granne-totoro/

Ja, men visst, jag kan förstå att man kan bli rädd av Totoro… eller inte. 😉

Svara

Fiffi juli 12, 2013 kl. 06:24

Jojjenito:
Du har helt rätt angående Per Åhlin. Lägg till Karl-Bertil Jonsson också 🙂

Jag kan nog förstå att Totoro är skrämmande – om man är typ……TRE….år. Inte om man är fjårtis 😉

Svara

Jojjenito juli 12, 2013 kl. 09:05

Det där sista såg jag inte. 😉

Svara

filmitch juli 12, 2013 kl. 09:00

Som jag sa hos Jojjenito: “Jag vill ha Totoro i trädgården” men får nöja mig med en solblekt trädgårdtomte. Finfin film som bara gör mig glad 🙂

Svara

Fiffi juli 12, 2013 kl. 22:45

filmitch:
Kan man få önska sig att få beskåda denne solblekte filur på bild tror du? 🙂

Svara

Vrångmannen juli 26, 2013 kl. 15:47

Fina Totoro!

Svara

Fiffi juli 26, 2013 kl. 16:45

Vrångmannen:
🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: