Tre om en: MASTERS OF HORROR

9 juli, 2013

Master of horror är ett skräckfilmsprojekt som på pappret är superintressant. Tretton riktiga horror-regissörer fick en timme var på sig att gå bananas i sina mest morbida fantasier och dessa skräckfilmer blev en TV-serie som hade premiär 2005. Jag har själv inte sett serien på TV, det var mina efterforskningar kring The Woman-regissören Lucky McKee som ledde mig in i den här blodiga sörjan och vad kunde då passa bättre än att jag börjar med hans film, den om den sjuka flickan.

 

Sick girl – Regi: Lucky McKee

Den lesbiska insektsforskaren Ida Teeter (Angela Bettis) har svårt att träffa nån tjej som stannar. Hennes manliga kollega tror att det kan bero på insektssamlingen Ida har i sin lägenhet. Han själv har liksom fattat grejen, att kryp skrämmer bort tjejer. “You have to choose, babes or bugs“, som han säger.

Men Ida vill inte behöva välja, småkrypen är en stor del av hennes liv och hon tänker inte ge avkall på det för att hitta en flickvän. Men så träffar hon Misty (Misty Mundae) som inte bara är flata, singel och intresserad av Ida, hon gillar småkryp hon med.

I ett väl inslaget paket kommer ett spindelliknande kräldjur hem till Ida. Den är hittad nånstans i tjottahejti och Ida engagerar sig i filuren som hon kallar Mick. När Misty bjuder hem sig själv till Ida på första dejten märker inte Ida att Mick rymt. Men det har han. Och han biter Misty i örat, rätt hårt kan man säga. Eller biter kanske var fel ord, han sticker in nåt som liknar en smal kleggig trädgren i örat på henne och från den sekunden är Misty inte sig lik.

Det jag känner med Sick girl är att idén är bra men genomförandet sisådär. Jag kan inte göra annat än att anta att Angela Bettis fasansfulla överspel är nåt som står inskrivet i manus, något annat vore att i princip spotta på Lucky McKee och det tänker jag inte göra. Jag har höga tankar om honom har jag märkt.

Effekterna är billiga men funktionella men det är inget som direkt stör. Det som stör är att filmen aldrig blir otäck nog. Det finns ingen skönt läskig stämning att ta på, inga jump scares. Jag hade helt enkelt förväntat mig att bli mer rädd.

 

 

Fair haired child – Regi: William Malone

13-åriga Tara (Lindsay Pulsipher) blir brutalt påkörd av en lastbil och vaknar upp på det hon tror är ett sjukhus. Men sjuksköterskan är ingen sjuksköterska, huset ingen plats att tillfriskna på och han som skulle kunna vara doktor är det inte. Tvärtom.

Tara blir nerdragen i källaren men märker snart att hon inte är ensam. Där nere finns även Johnny, en jämngammal pojke och anledningen till att han är inlåst är inte den Tara (eller jag själv) först tror.

William Malone är mannen som gjort FeardotCom och remaken av House on Haunted hill. En snubbe som har lite lagom koll kan man tycka och ja, jag tycker det även när jag sett den här filmen. Den funkar. Den har betydligt bättre skådespelare än i Sick girl även om jag inte för en sekund tror på att Lindsay Pulsipher bara är tretton år. Men det är lite skitisamma. Jag gillar filmen. Den är inte superläskig på något sätt men den får mig fast och jag tycker dom första scenerna på “sjukhuset” är riktigt klaustrofobiska, sjuksköterskan känns nästan i klass med en viss Dr Heiter.

 

 

Jenifer – Regi: Dario Argento

Ser man på! Ett känt fejs! Steven Weber har jag sett i hel massa filmer och jag kan inte låta bli att känna glädje över igenkänningsfaktorn även om den inte borde spela nån roll. Regissören Dario Argento är ju också rätt känd, i alla fall i jag-gillar-suspekta-filmer-sammanhang.

Här har herr Argento regisserat en historia som inte är hans och som faktiskt inte känns speciellt Argento-isk. Det är ingen typisk musik a la Goblin, ingen mörk och suggestiv känsla, ingen lek med färger och vinklar som i mästerverket Suspiria. Jenifer som film är helt enkelt en alldeles egen liten grej och Jenifer som tjej är en enkelt en alldeles egen….art.

Som kortfilm är den här ultimat sett till uppbyggnad och utnyttjande av speltid. Som skräckfilm är den perfektion. Jenifer är annorlunda, otäck, spännande, det är snygga (och äckliga) effekter och när den är slut vill jag se mer. Finns det nåt mer att önska? Orkar inte ens leta efter nåt att gnälla på. Det blir högsta betyg till Dario Argento!

Mer info om Masters of horror går att hitta på deras hemsida. Det finns som sagt tretton filmer, tio är kvar att se.

{ 6 comments… read them below or add one }

filmitch juli 9, 2013 kl. 09:47

Masters of Horror är oerhört ojämn men vi tycker ganska lika. Jennifer, Cigarette burns och Deer woman är nog mina favoriter i serien. Det är många (en del?) som ogillar Jennifer kan bero på att den baseras på en serienovell som många hyllar – har läst den och finner att DAs version är rysligare.
Och du fiffi- det är 23 kvar att se det kom en säsong 2 😉
Kan tipsa om serien Fear itself som jag fann vara lite bättre än MoH den var lite jämnare men höll bara en säsong.

Svara

Fiffi juli 9, 2013 kl. 10:11

filmitch:
Coolt! Två säsonger! Hittade ingen info om det alls innan jag skrev texten men nu blir det pannlampa, karta och påslagen tryffelnäsa i jakt på fler filmer. Tack för tipset! 🙂

Svara

Sofia juli 10, 2013 kl. 14:33

Nämen, nämen, nääää. Alltså, Jenifer… Nu har jag inte sett de riktigt dåliga delarna i MoH, men jag tyckte den blev rätt (väldigt mycket) fånig. Hennes make up var snygg men själva historien… Eller också är erotisk skräck inte riktigt min genre.

Svara

Fiffi juli 10, 2013 kl. 21:02

Sofia:
Var den så erotisk? Det kanske den var? Och var det erotisk var den mer erotiskt äckel än erotisk skräck tycker jag. Men fånig? Jätteläskig ju! 🙂

Svara

Vrångmannen juli 26, 2013 kl. 15:50

Jenifer är så jävla ruggig och håller med till punkt å pricka,

Svara

Fiffi juli 26, 2013 kl. 16:46

Vrångmannen:
Jamenfy. Burr.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: