MIN LILLA SYSTER

31 januari, 2016

Katja (Amy Deasismont) är söt, disiplinerad och framgångsrik konståkerska. Stella (Rebecka Josephson) är rultig, gillar grillchips, har inga direkta förutsättningar för att bli bra på konståkning men tränar ändå. Hon är nämligen Katjas lillasyster och hon ser inte bara upp till sin äldre syster, hon är dessutom kär i Katjas engelskspråkige tränare, den bra mycket äldre Jacob.

Katja och Stella bor med sina föräldrar Lasse och Karin (Henrik Norlén och Annika Hallin), en familj som på pappret verkar vara urtypen för en svensk familj med föräldrar som kämpar med “livspusslet”. Ingenting konstigt “på ytan” alltså men så berör filmen ett problem som sällan tydligt syns. Den sjuke blir väldigt duktig på att ljuga och gömma, på att stoppa fingrarna i halsen.

Katja har anorexia och det är det bara Stella som vet.

Sanna Lenken har skrivit och regisserat en film som känns solid ända från ax till limpa. Välskrivet och välspelat, jag bryr mig om alla rollfigurerna vilket jag tror beror på att dom inte känns som figurer utan som människor. Föräldrarnas frustration och oförmågor, lillasystern som blir som en skuggfigur i familjen och storasystern som brottas med ett problem ingen som inte varit där kan förstå.

Amy Deasismont fick en guldbaggenominering för Bästa Kvinnliga Biroll i år men i mina ögon är det Rebecka Josephson som är den stora stjärnan. Filmen vilar liksom på hennes unga axlar. Hon är med i varenda scen och hennes roll kan banne mig inte vara lättspelad.

Jag tror kanske inte att Min lilla syster är en film som ungdomar själva letar upp och tittar på, därför hoppas jag att den kommer visas i skolorna. Jag hoppas även att den når fram till föräldrar som sliter sitt hår för att lösa problem föräldrar oftast inte kan lösa själva. Det är helt enkelt en riktigt sevärd film, på många sätt.

{ 7 comments… read them below or add one }

Sofia januari 31, 2016 kl. 12:58

Japp, en positiv överraskning för min del. Bägge tjejerna var jätteduktiga!

Svara

Fiffi februari 2, 2016 kl. 23:24

Sofia:
Verkligen!
Kul att ha sett filmen, den var riktigt bra.

Svara

Jojjenito januari 31, 2016 kl. 14:08

Håller med, en fin film, och även jag tycker att den borde visas i skolorna (trots att jag redan nu hör elevernas suckar…).

Svara

Fiffi februari 2, 2016 kl. 23:25

Jojjenito:
Haha, precis, det är ju ingen Pitch Perfect direkt. 😉

Svara

Sofia februari 3, 2016 kl. 10:04

Fast jag undrar om det inte kan vara att göra filmen en otjänst att visa den i skolorna. Alla kommer att vara avogt inställda mot den eftersom den blivit till ett krav och killarna längst bak kommer att tjoa så fort det är något som närmar sig avklätt. Men den är kanske tillräckligt bra för att kunna hålla även under sådana omständigheter?

Svara

Jojjenito februari 3, 2016 kl. 10:34

@Sofia: Jag tänkte lite lika jag också (“elvernas suckar”). Efter att ha sett diverse dokumentärer från skolor så är jag rädd att det skulle vara kaos, tjo och tjim, bråk, stök, mobiler framme, kepsar på, vick på stol och… eller så sitter de som tända ljus. 😉

Svara

Fiffi februari 3, 2016 kl. 14:15

Sofia och Jojjenito:
Jag tänker att det är bättre att filmer som denna visas och skrattas bort än inte visas alls. Då får ungdomarna i alla fall vetskap om att filmen existerar och kan hyra/låna/köpa/fixa fram den själva efteråt om dom vill.

Eller….precis som du skriver Jojje…så kanske det inte alls blir som man tror 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: