45 ÅR

1 februari, 2016

Kate (Charlotte Rampling) och Geoff (Tom Courtenay) har varit gifta i 45 år, så nära som på en vecka. Då festen dom planerat på sin 40-åriga bröllopsdag fick ställas in på grund av Geoffs bypassoperation har dom nu bestämt sig för att ställa till med stor baluns på den 45:e. Släkt och vänner har bjudits in till en vacker festsal och allt måste bli rätt den här gången.

Men så kommer ett brev, skrivet på tyska. En kvinna har hittats i en glaciär i Schweiz, en kvinna vid namn Katya. Detta är tydligen en kvinna Geoff haft en relation med före Kate och myndigheterna har honom listad som närmast anhörig då det står på papprena att dom var gifta.

Den här filmen visar verkligen att man aldrig på riktigt kan känna en annan människa. Det finns alltid ett litet rum nånstans långt därinne dit ingen – ingen – har tillträde, inte ens efter att ha levt sida vid sida i nästan femtio år. Och Kate, hon får dessutom uppleva svartsjuka på ålderns höst och kanske inte den enklaste varianten eftersom hon “slåss” mot en vålnad.

Jag tycker det känns uppfriskande att få se en film om kärlek och närhet mellan två äldre personer på detta vis. Det är ingen sjukdomsmisär som knackar på, det är helt enkelt bara en veckas inblick i livet hos två personer som delat allt under en väldigt lång tid.

Lika intagande som Charlotte Rampling är med en blick som är i fokus nästan hela filmen, lika intetsägande är Tom Courtenay. Han blev oscarsnominerad första gången redan 1966 för Doctor Zhivago men vad gäller utstrålning kan man inte leva på gamla meriter. Charlotte Rampling blev däremot oscarsnominerad i år för sin roll i den här filmen och även om jag tycker hon är bra så förstår jag kanske inte riktigt nomineringen. För lång och trogen tjänst, kanske?

Leave a Comment

Previous post:

Next post: