THE HUNGER GAMES: MOCKINGJAY – PART 1

10 december, 2014

.

.

.

Nu är vi framme vid tredje delen av filmerna om Hungerspelen, Katniss Everdeens äventyr fortsätter och jag hänger med.

Nä. Nu ljög jag.

Jag hänger inte alls med. Jag sitter i biofåtöljen och undrar så smått och tyst vad – exakt – det är jag tittar på. Vad går den här historien ut på? Vad är vitsen med allt?

Den tredje filmen börjar där den andra slutar och trots att det bara är några dagar sedan jag såg den andra har jag till en början lite svårt att få ihop alla trådar. Är det mig det är fel på eller är det filmen? Fan, jag tittar på en ungdomsfilm jag löser inte Sudoku! Irritationen lägger sig efter en stund och jag bestämmer mig för att vara snäll mot mig själv. Jag vet varför jag inte riktigt hänger med, det säger ju sig själv när jag inte är det minsta engagerad.

Tankarna far iväg titt som tätt, det är ingen kvantfysik jag funderar på men det finns miljoner små tankar som pockar på uppmärksamhet och som känns viktigare att ta itu med just där och just då än att fundera på varför Peeta har jag-sover-svindåligt-ringar under ögonen. En tanke är: Varför säger ingen åt rövhålet på raden framför att släcka ner mobilen i köks-TV-size som denne glor på under filmens gång? En annan tanke är: Vad får den unge killen bakom mig att plötsligt luftskjuta pilbåge precis när jag vänder mig om och ska be honom sluta prata? En tredje tanke är: Varför låter det som om två personer på olika platser i salongen jobbar stenhårt med att packa ner saker i papperspåsar?

Om jag ska försöka hitta ljusglimtar i filmen så finns det faktiskt några stycken. Scenerna med Elizabeth Banks, hon är svinbra! Julianne Moore sköter sig. Donald (inte Kiefer, tack Niklas för att du uppmärksammade mitt aningens pinsamma fel) Sutherland är iskall och otäck men scenerna med honom är viktiga för filmen. Men den enda värme jag upplever i filmen (inte bara denna utan alla tre sammantaget) är scenerna när Philip Seymour Hoffman är i bild. Det är som att sitta framför en sollampa från 90-talet, solen lyser för en liten stund och det blir mysigt och varmt.

Sen är det Katniss-frågan. Är Jennifer Lawrence bra eller inte? Jag hävdar fortfarande att jag tycker hon är bra i den här rollen men ju mer jag ser av Katniss ju mer inser jag det problematiska att skriva en bok/göra en film med en kvinnlig huvudkaraktär som är fullständigt menlös.

Katniss må vara handlingskraftig när det behövs men allting hon gör gör hon för att andra säger åt henne att göra det hon gör. Hon känns helt viljelös. Hon är som en vindflöjel. Ska jag hårdra det så är Katniss Everdeen ungefär lika intressant som en talande skyltdocka med ett chip i ryggen som programmerats med ett hundratal olika meningar och en randomfunktion.

Nu ser jag framåt mot den fjärde filmen. Inte för att jag bryr mig så mycket om hur det går, mer för att det är den sista.

 

.

.

Såhär tyckte jag om första filmen, såhär tyckte jag om den andra och såhär tycker mina filmspanarvänner om dagens film. Klicka på länkarna för att komma till bloggarna.

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

The Nerd Bird

Jojjenito

Har du inte sett den (blogg)

{ 18 comments… read them below or add one }

Cecilia december 10, 2014 kl. 11:02

Tvåor rakt igenom, The Hunger Games-trilogin (well, kvartetten to be) är verkligen inget för dig? 😉

Jag är också tvärsäker på att det fanns en flyttgubbe i salongen, det lät som om någon hade glömt en spik läääängst ner en pappkartong och ba grävde och grävde och grävde. Snett bakom mig till vänster satt några ungdomar med en enorm popcorn-kartong, men hade jag inte haft synen i behåll hade jag trott att det var en hund som glufsade i sig ett köttben. Heja Sergel… 😉

Svara

Fiffi december 10, 2014 kl. 22:44

Cecilia:
Nej….det är i ärlighetens namn inget för mig. Samtidigt, det är klurigt, det är ju inte suuuuperdåligt på något sätt, bara inte “min grej”.

Men visst var stolarna sköna på Sergel *försöker tänka positivt men det går sådär* ? 😉

Svara

Cecilia december 12, 2014 kl. 13:24

Ja du har helt rätt om stolarna! Supersköna! Tänkte inte ens på det, vilket är lika med mycket gott betyg 🙂 Men frågan är ju hur länge man står ut att gå på bio… Jag börjar seriöst tvivla på hur värt det är att se film när halva koncentrationen sugs upp av någons slafsande, prasslande, smartphonande etc. Pallar snart inte mer!

Svara

Fiffi december 12, 2014 kl. 22:53

Cecilia:
Jag förstår dig, jag tänker precis likadant. Så JÄVLA bortkastat att gå på bio – ibland. Så JÄVLA fantastiskt – ibland. Det är precis som Forrest säger, livet är som en chokladask, det spelar ingen roll bur mycket man försöker klura ut den perfekta visningen/den perfekta platsen/den perfekta filmen för att få en så bra visning som möjligt, man kan bli – och blir – precis lika störd oavsett ålder på publiken och oavsett film.

Nu när jag köpt min egen stol på Bio Rio ska jag försöka gå där lite mer, förhoppningsvis är det lite mer av äkta filmälskar-klientel där än på andra ställen.

Svara

Henke december 10, 2014 kl. 12:53

Asch då. Trist med en massa störande moment. Jag såg den där sablans mobiltelefonen lite då och då men det störde mig inte så mycket (denna gång). Filmen är en lättsam underhållning för stunden. Jag väntar mig inget stort djup eller mening. Får det inte heller.

Svara

Fiffi december 10, 2014 kl. 22:45

Henke:
Jag förväntade mig något sämre än det jag fick, jag tycker denna del var snäppet bättre än Catching fire och så långt är allt gott.

Svara

Steffo december 10, 2014 kl. 13:53

Jag tror jag förhåller mig lite som du till den här sagan.
Den känns minst dålig av alla jäkla YA-storys. Kommer naturligtvis att se den här då jag ju sett de andra…

Svara

Fiffi december 10, 2014 kl. 22:46

Steffo:
Har du läst böckerna?

Svara

Steffo december 11, 2014 kl. 07:24

Nix!

Svara

Carl december 10, 2014 kl. 15:30

Jag satt väl närmast mobilterroristen, men jag skulle blivit mer störd av att agera än att ignorera distraktionen. Normalt brukar det ju inte pågå särskilt länge. Han verkade dock inte det minsta intresserad av filmen, så man undrar lite varför han inte bara gick.

Svara

Fiffi december 10, 2014 kl. 22:47

Carl:
Men det var inte riktigt “normalt sett” i lördags. Väl? Höll han inte upp mobilen i typ 20 minuter? Det kändes så i alla fall. Samt att han var halvblind eftersom han höll skärmen på armlängds avstånd framför sig 😉

Svara

Carl december 11, 2014 kl. 08:34

Exakt. Lite märkligt att hans sällskap inte reagerade snabbare. Till slut fick hon nästan slita manicken ur händerna på honom för att han skulle ge upp.

Svara

Sofia december 10, 2014 kl. 20:24

Vi kan åtminstone vara överens om Elisabeth Banks — det kändes som om hon fick mer att jobba med den här gången än i tvåan.

Svara

Fiffi december 10, 2014 kl. 22:48

Sofia:
Det var ett smart drag att ge henne så mycket plats, hon behövdes i filmen, det kom syre till degen när hon var i bild.

Svara

Niklas december 12, 2014 kl. 14:48

Haha, underbara iakttagelser från visningen. Det var ganska lugnt på min kant, men hade nästan varit värt att sitta hos er bara för att se killen med luftpilbågen.

Har också svårt att hänga med ibland, tror en del beror på alla konstiga namn karaktärerna har. Finnick, Plutarch, Effie, Beetee, Primrose, etc.

Tror att Peetas ringar under ögonen beror på allt jobbigt han får utstå i huvudstaden! Eller har han sett trött ut hela filmserien? Mest tycker jag att han verkar uttråkad, alternativt tagen av stundens allvar.

Svara

Fiffi december 12, 2014 kl. 22:55

Niklas:
Jag tycker Peeta har sett trött ut under hela serien men nu är det riktigt illa. Vinterkräksjukan?

Svara

Niklas december 12, 2014 kl. 14:49

Dock är det ju inte Kiefer som är med i filmen, utan pappa Donald 😉

Svara

Fiffi december 12, 2014 kl. 22:55

Niklas:
Vilken rackarns jättemiss! Tack för att du såg det, jag har åtgärdat det såklart 🙂

Svara

Leave a Comment

{ 2 trackbacks }

Previous post:

Next post: