PITCH PERFECT 3

För tredje och sista gången får vi träffa tjejerna i a cappella-gruppen Bellas. Är det inte för synd egentligen, dom är ju störtsköna! Kanske är det lite synd att ju mer hangarounds dessa tjejer får runt om i världen desto mindre tid läggs det på att få fram vettiga manus. Meeeeeeeehn, man kan inte få allt här i världen. Världsfred? Noll fattigdom? Utrota grejen med sommarkatter? Någon? Det finns viktigare grejer, I know och man vill ju ändå bara se tjejerna uppträda, eller hur?

Nu ska Bellas återförenas för att sjunga för soldater i armén eftersom nåns pappa är en höjdare inom det militära. Alltså, dom ska inte sjunga för att vinna en tävling sådär som det ”brukar vara”, utan för a good cause men vad gör det, dom ser coola ut i slow motion till ball musik även i den här filmen. Och unga snygga militärer i militärkläder som går i slow motion är också coola.

För att visa att dom här stencoola brudarna – som hela tiden sjunger om hur självständiga och oberoende av snubbar dom är – är skittända på militärerna redan vid första ögonkastet så biter dom sig i läpparna och får svårt att svälja. Någon fäller en tår, en vill duscha gemensamt med dom alla, en börjar helt klart drömma om ett omslag på Town & Country Weddings.  Rebel Wilson får – såklart – bära en röd keps med budskapet ”Make America Eat Again” på och dra tjockisskämt.

Filmens bästa scen kan vara ”samlingen” när alla verkar vara med i någon grupp och helt oförhappandes börjar sjunga. Det är charmigt. Alla skådisar är uppenbart duktiga på att sjunga, det är ju själva premissen och det är det man vill se. Och Avicii var med på ett hörn ihop med musik från Beyoncé, The Cranberries, Pink och Dr Dre.  Och att det BLEV en tävling där på militärförläggningen är liksom en annan femma, en femma som inte gjorde någon förvånad.

För att sammanfatta det hela måste jag ändå tacka hela den kvinnliga ensemblen för tre mysiga och underhållande filmer. Jag skulle gärna se en fyra om några år. Verkligen.

Skräckfilmssöndag: SLITHER (2006)

Regissören James Gunn har gjort sig ett riktigt stort namn i Hollywood dom senaste åren. Jag tänker såklart på Guardians of the Galaxy-filmerna. Men det är blott tolv år sedan han regisserade sin första långfilm, den film jag nu ÄNTLIGEN har sett, skräckisen Slither.

Jag har haft den här filmen på min radar sedan den kom men….det finns ett men….en anledning till att jag väntat med att se den, medvetet avstått alltså. Kolla på bilden. Så. Jävla. Äckligt. Alltså. Kleggiga, krypande djur, röda slemmiga orm-penisar som tar sig in i människokroppar genom – såklart – MUNNEN.

Jag hade nog tänkt mig slippa fler liknande filmer efter att ha sett den svinäckliga men superbra A cure for wellness i somras men när det kommer till bloggteman brukar jag försöka lägga in en extra växel och släppa på spärrarna. Så. Jag klickade igång Slither på CMore och satte mig väl tillrätta i soffan.

Illamåendet infinner sig rätt så snabbt faktiskt. Kräldjur av detta slag är verkligen min akilleshäl när det kommer till filmiskt äckel och den här filmen är verkligen otroligt bra gjord när det kommer till effekter, speciellt effekterna i det lilla. Skådespelarmässigt måste jag säga att filmen också sticker ut på ett intressant sätt. Michael Rooker, Elizabeth Baks och Nathan Fillion strör stjärnglans över dessa 95 minuter och ger trovärdighet till den rätt tramsiga grundhistorien. En småstad som blir invaderad av aliens, ormsnopparna som käkar upp människor inifrån och gör dom till nån form av zombies.

Är man inte lika kräsmagad som jag är vad gäller krälande ”djur” kan filmen säkert kännas mesig men för mig är den obehaglig, otäck och spännande. Betygsmässigt pendlar den mellan en 3:a och 4:a och det som gör att du ser tre fiffiluror här nedanför och inte fyra är att filmen trots allt äckelpäckel inte riktigt sitter kvar i mitt medvetande. Den försvann liksom. Jämför jag med A cure for wellness så är det en film jag tänker tillbaka på nästintill dagligen, det kommer jag inte göra med Slither. Däremot är det ett tips till alla som gillar skräckfilm, jag skulle säga att det är en must-see-film!

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här. Och här kan du läsa om övriga filmer jag skrivit om i temat.

LUCKA #12: LOVELY, STILL

Fira jul helt ensam kanske inte är sådär jättelockande, i alla fall inte för mig. Fira jul ensam när man är skitgammal känns om möjligt ännu mindre lockande.

Här är det den extremt rynkige åldermannen Robert Malone (Martin Landau) som på ålderns höst förälskar sig i mamman till sin granne Alex (Elizabeth Banks). Mamman heter Mary (Ellen Burstyn) och är typ exakt lika gammal som Robert.

Robert har en chef (?), Mike, som spelas av Adam Scott och han peppar Robert att våga fira jul med Mary, det verkar som om han aldrig firat jul med någon förut. Dom scenerna är rätt charmiga, när Robert beter sig sådär ungdomligt nykär, när han väntar att telefonen ska ringa och är allmänt stissig. Mary är också rätt gullig som går runt och trånar som en liten skolflicka efter den långe Robert. Men det är segt, jävlar va segt det är.

Jag har inte den minsta lust att vare sig bli gammal eller fira jul när jag ser filmen, dansa i snö möjligtvis eller bli tittad på sådär som Robert kollar in Mary men helst med lite yngre ögon än på nån med en fot i graven. Jag måste dock tillägga att jag är lite förvånad över att jag tyckte filmen var SÅ pass svag. Allt jag läst om den har nämligen varit både gott och plus.

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla:

 

THE DETAILS

Tänker du ibland på att det är dom små detaljerna i livet som gör dom största skillnaderna? Att gå över gatan och nästan bli påkörd kan ge en lyckokänsla över att vara vid liv som i sin tur leder till att man byter jobb. Till exempel.

Jeff Lang (Tobey Maguire) har ett helvete med sin gräsmatta. När han misstänker att det är tvättbjörnar som förstör den blir han arg, så arg att han vill ligga med sin fru (Elizabeth Banks) som i vanlig ordning säger nej så han sätter sig och onanerar framför live-porr-brudarna på nätet och vips – en sak leder till en annan – och han är hux flux otrogen med sin bästa vän. Samtidigt är han läkare till yrket och kommer nära en av sina patienter, en svårt njursjuk man och det får honom att tänka på det här med livet, på om frun och sonen är friska eller om det är bra att testa sig och huset därhemma behöver byggas ut men dom ids inte hålla på med bygglov, istället charmar Jeff den mentalt instabila grannen (Laura Linney), hon lagar blåbärspaj och sen hamnar han i säng med henne också.

Det snurrar runt Jeff Lang kan man säga. Livet snurrar. Allt snurrar. Han snurrar. Samtidigt, detaljerna, det är DETALJERNA som är A och O. Karman. Ödet. Mirakel. Helveten. Var man hamnar. Vilka man omger sig med. Vem man släpper in nära, vem man håller på avstånd och tvättbjörnarna, vad gör alla tvättbjörnar i badrummet?

Sevärt för stunden är det utan tvekan. Bra skådespelare och helt okej hantverk överlag. Och nu finns filmen på Netflix också. Det måste vara ödet.

 

Fiffis filmtajm jämför: THE UNINVITED och A TALE OF TWO SISTERS

2003 skrev och regisserade koreanen Kim Jee-won skräckfilmen A tale of two sisters. Han har även regisserat A Bittersweet Life samt en av dom bästa asiatiska filmer jag någonsin sett – I saw the devil – så det är klart att jag ville se även den läskiga systerfilmen.

Nu var det ett tag sedan jag såg den och eftersom jag inte skrivit om den på bloggen (än) passade jag på att se om den innan det var dags att se den amerikanska remaken från 2009: The Uninvited. Att se en film med Emily Browning lockade efter att ha sett henne i Legend och i ärlighetens namn var det en slump att jag läste att det var en remake. Så kan det gå och hux flux hade jag sett båda filmerna och nu sitter jag och skriver så svetten lackar.

Puh.

Då kör vi. Nu ska jag försöka jämföra ett asiatiskt original med en amerikansk kopia.

Tonårssystrarna Su-yeon (Geun-young Moon) och Su-mi (Su-jeong Lim) Rydell återvänder hem efter att ha spenderat en tid på mentalsjukhus. Deras mamma är död och under sin sista tid i livet sköttes hon av en sköterska som numera är pappans käresta, ja till och med hans blivande fru och därmed också nån form av bonusmamma till tjejerna. Fast bonusmamma låter för snällt, hon är mer…styvmor. Sådär som Askungens dito, fast med ännu kallare ögon.

Det är uppenbart något vajsing med styvmamman Eun-joo (Jung-ah Yum) och systrarna är på helspänn hela tiden. Det känns som att hon vill ha ut dom från huset, huset som dessutom verkar bebos av nåt….spöke.

Likheten mellan originalfilmens handling och den amerikanska remaken är slående. Där spelas systrarna Anna pch Alex av Emily Browning och Arielle Kebbel och 3/4 av filmen har Browning sitt karaktäristiska röda hår, bara för att i slutet i princip se asiatisk ut med kolsvart hår. Styvmodern spelas av Elizabeth Banks som jag oftast tycker är bra MEN som ibland verkar ha en förkärlek för överspel. Det kan också bero på att regissörsbröderna Guard sagt till henne att ”bränna till” med blicken varje gång det ska visas att hon kanske inte är genomsnäll och det blir både övertydligt och onödigt. Flickornas pappa spelas av David Strathairn och han är – som i alla filmer – med på tok för lite.

Där den amerikanska versionen drar på med en jumpscare direkt i förtexterna tar den koreanska betydligt längre tid på sig för att bygga upp spänningen. Är det inte ofta så? Är den amerikanska publiken otåligare? Ja, jag tror faktiskt det. Dessutom är den koreanska filmen 115 minuter jämfört med 87 amerikanska så visst är den sistnämnda komprimerad – på gott och ont.

Vad gäller spänningsmomenten så tycker jag egentligen bättre om Hollywoods variant normalt sett MEN inte vad gäller dessa filmer. Jag tycker helt enkelt att The Uninvited känns alltför mycket ”snabbmatsproducerad” för att egentligen bli rädd alls. A tale of two sisters däremot, det är ett hantverk. Långsamt och tyst tar den sig framåt, den berättar historien för oss som orkar sitta kvar och som tack blir vi belönade både i slutet och i eftersmak.

A tale of two sisters (2003, regi Kim Jee-won)

The Uninvited (2009, regi The Guard Brothers)

EVERY SECRET THING

Ronnie och Alice är två små tjejer, båda lite utstötta och annorlunda, dock på olika vis. Ronnie är en udda enstöring, Helen den lite mulliga som kör med sin mamma Helen (Diane Lane) och verkar gilla att bli behandlad som prinsessan på ärten. Helen verkar dock tycka (mer) om Ronnie och ”tvingar” flickorna att umgås.

På väg från ett kalas går nånting jättefel. Ronnie och Alice går förbi ett hus med ett skrikande barn i en vagn och ingen vuxen människa syns till. Helt sonika tar dom barnet, rövar bort det och ett tag senare hittas den lilla babyflickan död. Både Ronnie och Helen döms till sju års ungdomsfängelse och när filmen drar igång på riktigt är tjejerna ute från fängelset, har precis fyllt 18 och försöker på varsitt sätt hitta tillbaka till nån form av vanligt liv.

I samma veva försvinner ännu ett barn spårlöst och vilka blir misstänkta? Jo, Ronnie (Dakota Fanning) och Alice (Danielle Macdonald) såklart. Utredningen hamnar på den målmedvetna polisen Nancy Porters (Elizabeth Banks) bord och det är inte en kvinna som backar i onödan.

Om man bryr sig om A-märkning och Bechdeltest så är det här en film som kammar hem full pott. Manuset är skrivet av min favorit Nicole Holofcener efter en roman av Laura Lippman och filmen regisserad av Amy Berg (hennes långfilmsdebut).

Männen i filmen spelar andra fiol på alla plan, dom som är med är egentligen inte med av någon direkt anledning och hade kunnat strykas helt utan någon märkbar skillnad för filmens handling/känsla.

Blir du nyfiken på filmen så finns den att hyra på Itunes.

PITCH PERFECT 2

I’ve got my ticket for the long way ’round, two bottle whiskey for the way. And I sure would like some sweet company and I’m leaving tomorrow, what d’you say?”

Jag tror det var många med mig som satt skräddare på golvet och slog på plastmuggar efter att ha sett första Pitch Perfect-filmen. Anna Kendrick var ju bara så jävla cool när hon gjorde sin audition för att bli en av Barden Bellas, den bästa a cappella-gruppen på skolan, ja kanske den bästa a cappella-gruppen i hela USA?

Nu är vi tillbaka på skolan. Barden Bellas gjorde ett bejublat *host* uppträdande inför självaste president Obama med familj, ett uppträdande som slutade med att ”Fat Amy” (Rebel Wilson) kom ner från taket i en gunga och ja…nånting gick…lite tokigt. Nu tycker jag kanske att det som gick tokigt inte var FULLT så häpnadsväckande tok-hemskt som dom där konstigt moraliska amerikanerna verkar tycka. Fan, det var ju en OLYCKA, knappast något någon kunde förutspå men hur som helst, det som hände gjorde att Barden Bellas hamnade i nånslags karantän. Dom får inte rekrytera nya förmågor och heller inte tävla på hemmaplan. MEN dom får åka till a cappella-VM i Köpenhamn och OM dom vinner – vilket dom inte kan göra eftersom ”hela världen hatar USA” –  släpper a cappellaförbundet på straffet och allt blir som vanligt igen.

Pitch Perfect 2 är en direkt fortsättning på första filmen och även om man säkerligen ”hänger med” i filmen och förstår premisserna i tvåan så tror jag det är ett enormt mervärde om man sett första filmen. Alla tjejerna från första filmen är med även här, med Hailee Steinfeld som det enda nya fejset och vi får se och höra killarna i Treblemakers med Jesse (Skylar Astin) i spetsen. Och har man – som jag – en viss förkärlek för synthmusik och den typ av kläder som dessa musikaliska utövare brukar ha på sig så är den här filmen julafton på riktigt. Jag säger bara DAS SOUND MACHINE! Det är den tyska (!) a cappella-gruppen som blir Barden Bellas antagonister i tävlingen och dom tar verkligen denna aningens ”töntiga” musikform till en helt ny nivå.

Jag såg filmen med The Nerd Bird-Cecilia och här kan du läsa hennes tankar om filmen. För egen del var det 115 minuters tok-mys! Jag log, fnissade, gungade med i musiken lite försiktigt, skrattade, skämdes lite, mådde bra och ja, klämde nästan fram en liten tår framåt slutet. En störtskön filmupplevelse helt enkelt!

THE HUNGER GAMES: MOCKINGJAY – PART 1

.

.

.

Nu är vi framme vid tredje delen av filmerna om Hungerspelen, Katniss Everdeens äventyr fortsätter och jag hänger med.

Nä. Nu ljög jag.

Jag hänger inte alls med. Jag sitter i biofåtöljen och undrar så smått och tyst vad – exakt – det är jag tittar på. Vad går den här historien ut på? Vad är vitsen med allt?

Den tredje filmen börjar där den andra slutar och trots att det bara är några dagar sedan jag såg den andra har jag till en början lite svårt att få ihop alla trådar. Är det mig det är fel på eller är det filmen? Fan, jag tittar på en ungdomsfilm jag löser inte Sudoku! Irritationen lägger sig efter en stund och jag bestämmer mig för att vara snäll mot mig själv. Jag vet varför jag inte riktigt hänger med, det säger ju sig själv när jag inte är det minsta engagerad.

Tankarna far iväg titt som tätt, det är ingen kvantfysik jag funderar på men det finns miljoner små tankar som pockar på uppmärksamhet och som känns viktigare att ta itu med just där och just då än att fundera på varför Peeta har jag-sover-svindåligt-ringar under ögonen. En tanke är: Varför säger ingen åt rövhålet på raden framför att släcka ner mobilen i köks-TV-size som denne glor på under filmens gång? En annan tanke är: Vad får den unge killen bakom mig att plötsligt luftskjuta pilbåge precis när jag vänder mig om och ska be honom sluta prata? En tredje tanke är: Varför låter det som om två personer på olika platser i salongen jobbar stenhårt med att packa ner saker i papperspåsar?

Om jag ska försöka hitta ljusglimtar i filmen så finns det faktiskt några stycken. Scenerna med Elizabeth Banks, hon är svinbra! Julianne Moore sköter sig. Donald (inte Kiefer, tack Niklas för att du uppmärksammade mitt aningens pinsamma fel) Sutherland är iskall och otäck men scenerna med honom är viktiga för filmen. Men den enda värme jag upplever i filmen (inte bara denna utan alla tre sammantaget) är scenerna när Philip Seymour Hoffman är i bild. Det är som att sitta framför en sollampa från 90-talet, solen lyser för en liten stund och det blir mysigt och varmt.

Sen är det Katniss-frågan. Är Jennifer Lawrence bra eller inte? Jag hävdar fortfarande att jag tycker hon är bra i den här rollen men ju mer jag ser av Katniss ju mer inser jag det problematiska att skriva en bok/göra en film med en kvinnlig huvudkaraktär som är fullständigt menlös.

Katniss må vara handlingskraftig när det behövs men allting hon gör gör hon för att andra säger åt henne att göra det hon gör. Hon känns helt viljelös. Hon är som en vindflöjel. Ska jag hårdra det så är Katniss Everdeen ungefär lika intressant som en talande skyltdocka med ett chip i ryggen som programmerats med ett hundratal olika meningar och en randomfunktion.

Nu ser jag framåt mot den fjärde filmen. Inte för att jag bryr mig så mycket om hur det går, mer för att det är den sista.

 

.

.

Såhär tyckte jag om första filmen, såhär tyckte jag om den andra och såhär tycker mina filmspanarvänner om dagens film. Klicka på länkarna för att komma till bloggarna.

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

The Nerd Bird

Jojjenito

Har du inte sett den (blogg)

THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE

Filmen börjar som en reklamfilm för Jokk bärdryck.

Jag suckar. Jag vill egentligen inte alls se den här filmen men vad gör man inte för Filmspanarna. På lördag är det filmspanarträff och den utvalda gemensamma filmen är tredje filmen i Hunger Games-serien, det känns rätt knasigt att gå och se den utan att ha sett del två så det är bara att lösa problemet.

I april 2012 var Hunger Games filmspanarfilm och jag kände starkt för Jennifer Lawrence som den handlingskraftiga Katniss Evergreen men desto svalare för filmen som helhet. När uppföljaren kom kunde jag med gott samvete avstå ett biobesök och jag hade troligtvis aldrig sett varken denna eller den tredje (eller fjärde) filmen om inte Filmspanarna kommit i vägen/till undsättning. Att utmana ens filmtittande is what filmbloggarvänner are for och det skulle aldrig falla mig in att avstå en filmspanarfilm för att jag tänker på den som ”tråkig”. Så hur tråkig jag än tycker att Jokk bärdrycks-scenerna är så har jag två timmar och tjugo minuter hungerspelsäventyr  framför mig, det är bara att hacka i sig.

Och jag hackar och jag hackar och jag försöker tänka positivt och Jennifer Lawrence ÄR jättebra men Josh Hutcherson (som Peeta) är det inte och andemeningen med filmen ÄR spännande, intressant och vettig men effekterna är tok-lökiga och många skådespelare spelar över så jag börjar fnissa (Stanley Tucci och Elizabeth Banks, jag älskar er, men era karaktärer är bara för mycket) och musiken ÄR fin men jag kan inte för mitt liv engagera mig i historien.

Jag njuter av scenerna med Philip Seymour Hoffman som Plutarch Heavensbee men jag vet ju varför. Jag saknar honom så himla mycket. Det är som att titta på videofilmer med en god vän som gått bort, det gör ont men samtidigt blir man lite glad och minns allt det fina.

The Hunger Games: Cathing Fire lider av alla sjukdomar som mittemellanfilmer oftast lider av. Den är en luddig fortsättning på en tydlig början och den saknar ett riktigt slut. Den liksom bara fejdar ut, försvinner, glider in i eftertexterna. Svinirriterande tycker jag. Nu är det bara några dagar kvar tills jag kommer se fortsättningen men om jag sett filmen när den kom hade det varit ett helt ÅR kvar och då hade jag varit grumsen på riktigt.

På onsdag kommer recensionen av Mockingjay part 1.

LEGO FILMEN

Det klickar på nåt speciellt sätt i min hjärna när jag läser vuxna filmintresserade personer twittra så väldigt positivt om Legofilmen. ”Den bästa film jag sett”, ”Jag behöver aldrig mer se en film”, ”Det blir inte bättre än såhär”. Det är klart jag undrar vad det är som händer, vad det är med denna film som är så awesome och det är klart jag bokar en plats på en 3D-visning med engelskt tal och ger den en chans.

När jag går från bion är jag Häxan Surtant fast med aningens mindre spetsig näsa. Jag är så arg att jag kokar. Jag är så förbannad att jag först måste skriva av mig om omständigheterna på visningen för att sedan kunna karva mig in i själva filmen och tänka ut vad jag egentligen såg. Idioter i biosalongen har (ju) egentligen ingenting med filmen i sig att göra, det är ett störningsmoment javisst, men det är något jag borde kunna se förbi när filmen ska bedömas.

Så jag ser förbi och konstaterar att det jag såg var var usel 3D och ocharmigt animerat lego. Tjugo minuter in i filmen har jag huvudvärk från helvetet och ögonen rinner för dom är redan helt slut. Det går inte att fokusera på nåt, legovärlden har inga klara konturer och jag får försöka blunda korta stunder för att vila blicken.

Att se en animerad film på originalspråk är en ynnest, en lyx jag kan unna mig nu när barnen är stora och man slipper ”alla talar svenska-filmer”. Men att se en animerad 3D-film på originalspråk innebär också att filmen är textad och hur bra funkar textning i 3D? Inte så bra alls. Suddigt och flimrigt och irriterande. Jag försöker tänka bort textningen men då filmen är precis lika oklar hjälper det föga. Ögonen vill åka på semester till 2D-land och resten av min kropp skulle gärna hänga på.

Historien handlar om legogubben Emmet som är en alldeles vanlig ordinär legogubbe utan direkt vänskapskrets, ingen tjej men han jobbar på ett bygge och har arbetskamrater som behandlar honom som luft. När en röd legobit dimper ner blir han den Utvalde och med viss hjälp av den coola legotjejen Lucy ska han typ….rädda världen….eller nåt?

Första timmen kändes som en transportsträcka till sista fyrtio som faktiskt var helt okej. Humorn trissas upp ett snäpp och även om det inte är direkt kul så kan jag förstå att vissa ser det komiska i filmen. För mig föll dock filmen som ett magplask från tian när en viss skådespelare (verklig) gör entré på sluttampen. Alla som sett filmen vet vem jag menar, alla som inte sett filmen kanske får kolla Imdb ifall det är en spoiler.

Alla fina betyg och recensioner, hela 8,5 på Imdb, alla lovordstweets till trots, det här var verkligen inte min grej.

MOVIE 43

HAHAHAHAHhaaahahHAHAHA! Va fan ÄÄÄÄÄR det här? Vad var det jag såg? Såg jag det jag tror? HihHAhahhahahahaa! Nåt så överjävla galet har jag aldrig sett förut, jag är heeeeelt slut, helt mentalt sönderskrattad.

Okej. Jag backar bandet lite, jag ska försöka bena ut det här. Movie 43 är en episodfilm. Bob Odenkirk, Elizabeth Banks, Steven Brill, Steve Carr, Rusty Cundieff, James Duffy, Griffin Dunne, Peter Farrelly, Patrik Forsberg, Will Graham, James Gunn, Brett Ratner och Jonathan van Tulleken har regisserat varsin liten del, varsin liten film-i-filmen där den ena filmen är sjukare/roligare/galnare än den andra. Stilmässigt påminner Movie 43 mest om Dum & Dummare, Den där Mary, Kingpin och alla dom andra Bröderna Farrelly-filmerna men lägg dom filmerna i en gryta och koka ihop dom med allt du kan komma på PLUS allt du INTE kan komma på så får du en försmak av den här filmen.

Jag är fullt medveten om att det här är en av dom mest sågade filmerna i modern tid om man läser recensioner – vilket jag gör ibland – och om man litar på recensioner – vilket jag sällan gör. Jag bildar helt enkelt min egen uppfattning om filmen och den är otroligt simpel:

1. Hyr filmen. Är du misstänksam kan du alltid göra diskrensning på den delen av hjärnan som innefattar god smak innan du trycker på play.

2. Se dig omkring. Tycker du det är pinsamt att se underbältet-kiss-å-bajs-å-och-nakenhumor ihop med svärmor/barnen/nån annan – se filmen själv.

3. Öppna ögonen, titta på filmen.

4. Skratta.

Enklare än så blir det inte. Roligare än såhär blir det inte heller. Jag har fan kramp. Det var banne mig läääänge sedan jag hade såhär kul. Och det var inte bara nyhetens behag. Jag har sett filmen två gånger och den höll även andra gången  – och imorgon blir det en tredje.

[Svensktips! Håll lite extra koll på reklamfilmen för Tampax (efter typ halva filmen). Den är regisserad av Patrik Forsberg och skriven av samme Forsberg samt Olle Sarri.]

[Tips #2. ”Under” detta inlägg kan du se namnen på en del av alla skådisar som är med i filmen. Det är en lika imponerande som annorlunda som häftig samling men det roligaste kanske är att inte veta, att bara låta sig bli överraskad i scen efter scen?]

FILMSPANARTEMA: FILM OM FILM

När Filmspanarna bestämmer gemensamt bloggtema känns det alltid spännande att se hur både dom andras och min hjärna fungerar för att hitta en fungerande infallsvinkel.

För egen del är det oftast som att lyfta på en sten, ibland hittar jag en massa kryllande myror och då försöker jag få fatt i den myra som känns kuligast att skriva om eller den utan ben, den som bara ger upp utan strid. Så ibland, som nu, lyfter jag på stenen och hittar…ingenting. Inte så mycket som ett murket löv. Det är typ vakuum under stenen.

En film som handlar om film kan väl inte vara så svår att hitta, nejdå, inte alls, men inspirationen min käre Watson, inspirationen måste liksom ta sig in genom porerna och ut till fingrarna för att det ska bli bra men där är det stopp. Eller var. Jag lyfte nämligen inte på en sten i skogen den här gången utan på en möglig tegelsten på en soptipp.

Efter en Imdb-sökning på Elizabeth Banks då jag sett Wet Hot American Summer och det slog mig att jag alltid tycker att hon är bra (även när hon spelar hysteriska roller som den i Hungerspelen) kom jag fram till denna ”pärla” i ”komedidjungeln”: Zack and Miri make a porno.

Det finns ingenting med den här filmen som någonsin lockat mig men att Elizabeth Banks är med gör att den hux flux känns intressant nog för ett tema som detta. En film om två white-trash-sunkiga människor som ska spela in en porrfilm för att kunna betala hyran, såklart det är en film jag vill se, självklart. Det här låter jätteintressant, sevärt och framförallt lärorikt. 100 minuter liv kommer inte kännas det minsta bortkastat efter att ha sett klart filmen. Seth Rogen är ju med också. Mums filibabba. Eller nåt. (Framgår ironin? Dryper det mellan raderna?)

Zack (Rogen) och Miri (Banks) delar lägenhet men är inte tillsammans. Dom har ”bara” varit bästa vänner sedan skoltiden och är inte det minsta svartsjuka på varandra när dom ligger med kreti och/eller pleti eller köper dildos och fittor på burk på nätet. På en klassåterträff möter dom två killar som inte bara funnit varandra utan även hittat ett lukrativt yrkesval – bögporrfilm. Miri som precis blivit filmad av två youngsters med mobilkamera när hon iklädd mormorstrosor bytte om på jobbet blev snabbt en nätsnackis och idéerna börjar sprudla. Strömmen och vattnet är avstängt, dom har inte pengar till hyran (för idiot-Zack tyckte det var viktigare att köpa skridskor) och att spela in en porrfilm kan ju inte vara så svårt. Det är ju bara att ligga lite och båda har ju vanan inne – dock inte med varandra.

Det ska alltså skapas porrfilmshistoria och det börjar med Star Whores. Zack och Miri hittar en producent, det ska castas skådisar, hittas inspelningsplats och fipplas med ljud, ljus och stämningsmusik och jag märker att jag inte tycker det här är sååå pjåkigt och jag blir fan rädd för mig själv.

Det finns ingenting av bestående värde i den här filmen, ingenting som är skratt-roligt, ingenting som förvånar mig med historien för den är genomskinlig som gladpack MEN det som överraskar mig positivt är samspelet mellan Elizabeth Banks och Seth Rogen. Hon är bra och hon gör honom bra mycket bättre än han egentligen är och när filmen är slut slår det mig att Zack and Miri make a porno är för Seth Rogen vad Den engelske patienten var för Ralph Fiennes – i alla fall i MINA ögon och DET hade jag aldrig kunnat tro.

Nu ska jag gå och köpa såpbubblor.

Läs gärna vad mina filmspanande vänner har hittat för infallsvinklar på månadens tema: Fripps filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café, Jojjenito, Flmr, Addepladdes filmblogg och Filmitch.

 

WET HOT AMERICAN SUMMER

Jag läste om den här filmen hos film4fucksake och det bildades nån form av gosig fradga i mungipan. Som en zombie som vittrar människa levde mina fingrar sitt eget liv och klickade sig in på Lovefilm. Innan jag visste ordet av hade jag tryckt på HYR, blott ett dygn senare låg filmen på hallmattan och trots att jag har en drös med filmer som ligger före i pipeline så gasar den här überamerikanska lättsamma komedin om dom alla, kör om i hundranitti på insidan och parkerar sig i DVD-spelaren. Själv parkerar jag mig med glädje i soffan. Det här ska bli kul!

Filmen handlar om det sista dygnet på sommarlägret vid Camp Firewood. Det är 1981, det är osedvanligt vanligt med korta shorts på män och pojkar, det osar könshormoner, det går nästan att skrapa upp dessa från golven med färgglad plastspade.

Lägerchefen Beth (Janeane Garofalo) försöker styra lägret med järnhand, vilket inte är ett enkelt jobb. Såhär vid lägrets sista skälvande minutrar passar hon även på att kära ner sig i en egensinnig professor i astrofysik (fenomenala David Hyde Pierce) som firar sin semester i figurnära beiga kläder med att försöka hålla en nedfallande del från NASA:s Skylab borta från lägret.

Det hånglas en del, Paul Rudds tunga syns extremt ofta. Och pruttas. Och pratas med en burk grönsaker. Och det åks flotte, grinas, skrattas och fånas precis som det ska göras i en film som denna. Det här är Bradley Coopers första riktiga film och titeln och min recension till trots så behöver han inte skämmas alls. Han är tillsammans med en namnkunnig samling skådespelare, filmen är ingen höjdare men heller ingen flopp. För mig funkade den alldeles precis lagom.

WHAT TO EXPECT

Alla som någon gång väntat barn vet att det inte är en promenad i parken, varken för mamman eller pappan to be.  Att vara gravid är sällan så personlighetsförhöjande som tidningar försöker få det till. Håret blir inte alltid mer glänsande, naglarna inte hårdare och längre, den mentala statusen som innan graviditeten var helt okej kanske inte längre är så stabil. Det dröms mardrömmar, kroppen förändras, läbbiga tankar om aliens i magen och barn med sjutton händer blandas med förväntningar, glädje och ren skräck inför att spricka från navel till svanskota. Kanske finns det även onämnbara tankar med i bilden som är det rätt snubbe jag valt som pappa till mitt barn, är jag så jävla lycklig egentligen och kommer jag någonsin se mina stortår igen?

What to expect when är en hollywoodfilm och luras inte att tro att det är någonting annat än det. Mammorna ÄR smala och vackra, papporna är lagom icke-fungerande men ändå psykiskt välmående och barnen är så långt från hen-debatten man kan komma. Men jag lägger in en brasklapp här. Filmen må vara packeterad i hollywoodskt omslagspapper men det finns ändå en liiiiiten twist av gammalt russin i den här chokladkakan. Det går inte alltid bra. Shit happens. En mage som bär en nästintill fullgången bebis är inte bara full av liv utan även med gaser. Att det på slutet blir guld och gröna skogar köper jag, jag hade inte förväntat mig nåt annat även om jag hade hoppats på att överraskas en smula.

Den STORA överraskningen med filmen är annars…..håll i hatten nu…..sätt dig ner…….ta en djuuuupt andetag: JENNIFER LOPEZ! Hon gör utan motstycke den bästa skådespelarprestationen i filmen och ingen på jorden kunde ha ögonbrynen längre upp i pannan än jag åt den sanningen. Hennes Holly, bebisfotografen som drömmer om ett eget barn men som medicinskt inte kan bli mamma, gestaltas med både mänsklighet och värme och jag trodde inte Lopez var förmögen att uttrycka något av detta.

Förutom Jennifer Lopez så kryllar det av kända ansikten i filmen. Cameron Diaz, Elizabeth Banks, Anna Kendrick, Dennis Quaid, Chris Rock och Brooklyn Decker (som är en såndär gravid jävel som alla ”normala” blivande mammor bara haaaatar. ”Jag har bara gått upp tvåååå kilooooo och är i 39:e veckan”. En SÅN mamma). Självklart känner jag igen mig en hel del i många bitar av filmen och jag vet inte om jag borde vara tacksam över att jag inte är gravid när jag tittar på den eller om det är en smart film att se med magen i vädret. Jag vet inte faktiskt.

Att jag inte är gravid är jag däremot väldigt tacksam över.

MAN ON A LEDGE

Heeeeello Samuel Henry J Worthington – eller får jag kalla dig Sam?

Jag har aldrig riktig fattat vad som är grejen med dig, vad allt fuzz handlar om. För mig har du alltid bara varit en bitig australiensare som tagit roller i filmer där effekterna spelar huvudrollen (jag menar, hur mycket verkliga scener finns det i Avatar, Terminator Salvation och  Clash of the titans?). I mitt tycke ganska trista filmer dessutom. Sen såg jag dig i Texas Killing Fields och den var helt okej, du var helt okej men jag var ändå inte övertygad om din kapacitet och eventuella storhet. Men nu sitter jag här efter att precis ha sett den på ytan rätt alldagliga thrillern Man on a ledge och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte flinade. För jag flinar. Jag är glad. Sam Worthington, I get it now. I get YOU now!

Egentligen finns det ingenting med den här filmen jag inte sett förut. En oskyldigt dömd man, den här gången polis dessutom har suttit fängslad i tjugofem år för en diamantkupp han inte begått. Alla överklaganden har nekats, det finns ingen utväg, Nick Cassidy (Worthington) kommer ruttna i finkan.

Så dör Nicks gamla pappa och han blir utsläppt några timmar för att gå på begravningen. Det blir hans väg ut. Eller ut å ut, det är helt fel ord i sammanhanget, men Nick har en plan för att bli rentvådd och den planen tänker han följa. Jag berättar inte mer om handlingen nu, för Sam, visst är det dum att avslöja för mycket? För mig räcker det med att säga att filmen är snyggt gjord, den känns påkostad,  den är spännande och till och med  lite smart och du är alldeles jättebra Sam. Stort skådespeleri i liten förpackning istället för precis tvärtom som jag är van att se dig. För mig får du gärna stanna i den här genren för evigt.

Wrath of the titans ligger och väntar på en tittning (gäsp!), rykten går om en uppföljare till Avatar och Simon West´s krigsactionfilm Thunder Run väntar runt hörnet. Jag kan inte säga att det bådar gott, jag kan inte säga att jag är pirrig i magen av förväntningar men nu vet jag, jag VET att du kan om du vill, det gäller bara att få chansen och att ta den. Därför får den här filmen en stark trea i betyg, enbart på grund av dig.

Play it again, Sam. Snälla, gör det.