MÖHIPPAN

2 mars, 2013

Det här är en film som inte utspelar sig på min gata i stan.

Den här filmen utspelar sig i den där världen där det viktigaste av allt inte är att må bra, omge sig med schyssta, lojala vänner och träffa nån trevlig tjomme att älska och skratta med. Den här filmen utspelar sig i en värld där det enda som räknas är att vara smalast, snyggast, bitchigast, att gifta sig med en jävligt snygg kille OCH vara först med det i tjejgänget.

Att tro att jag skulle finna sympati för någon av rollfigurerna i denna film vore en riktig högoddsare. Jag tycker inte det är häpp!-humor att den tjocka kvinnan har MAGE att beställa en hamburgertallrik på restaurang om det är det hon är sugen på, lika lite som jag tycker det är nåt att fnissa åt att den smala framgångsrika tjejen med höga klackar beställer en cobbsallad utan bacon, kyckling, ost och avocado. Kvar blir grönsallad och lite tomat. Typ.

Becky (Rebel Wilson) ska gifta sig. Hon var mobbad i skolan, van att kallas Pig Face och nu har hon träffat en lång, snygg och trevlig kille som friat. Glad och förväntansfull inför bröllopet vill hon att tjejerna som retat henne under hela skoltiden ska vara hennes brudtärnor. Jag är förvirrad. Jag-ska-fan-visa-dom-mentaliteten kan vara bra att ta till ibland men att välja att omge sig av elakt drägg på sin bröllopsdag bara för att man kan, alltså, jag fattar inte grejen. Jag fattar inte ens grejen när jag ser det på film. Det blir bara så jävla dumt.

Filmen är skriven och regisserad av Leslye Headland, en ung kvinna som det går att lära känna lite bättre om man följer henne på twitter (@molotovcocktail). Att hon är just kvinna är det enda som gör att jag nånstans köper filmen. Jag tror att hon vill berätta nåt nytt men jag kommer liksom inte åt kärnan i det hela. Som i alla bröllops-romcoms är den fullsmockad av klyschor, det är en manlig svinig strippa, det är fulla bestmens som ska på stippklubb, det är fokus på den vita bröllopsklänningen, det är bimbos och sex och droger och det kryllar av människor som under ytan inte är lyckliga alls.

Hade Möhippan varit nyskapande på riktigt hade Rebel Wilsons namn stått med stora – störst – bokstäver på filmaffischen men nej, så är det såklart inte. Trots att hon har en av fyra huvudroller så står hon först som sjätte namn på postern – och med betydligt mindre bokstäver än dom tre snygga tjejerna Kirsten Dunst, Lizzy Caplan och Isla Fisher.

Det är möjligt att filmen är ett steg i rätt riktning, kanske vill den visa något mer än att tjocka människor också kan gifta sig, kanske vill den bara samla enkla (banala) poäng på sånt man redan sett tusenmiljonergånger, kanske vill den berätta att det finns mänsklighet i dom mest omänskliga människorna, äsch, jag vete tusan. Jag kanske inte ska fundera så mycket? Jag kanske bara ska titta och inte sila det jag ser genom intelligens, erfarenhet och sunt förnuft? Väldigt få komedier klarar den gallringen och Möhippan är definitivt en av dessa. Däremot inte sagt att den inte var väldigt underhållande bitvis, för det var den. Korta bitar och inte så många men what the heck. Jag slutar här. Sqiiiiqiuuiisich. Over and out.

{ 2 comments… read them below or add one }

Sofia mars 3, 2013 kl. 09:45

Det hade varit smartare att ha bröllopet på sina egna villkor och sedan släpa med sig karln på första bästa high school reunion. Som om den här typen av filmer bygger på rationellt beteende… High school reunions är ju sällan särskilt lyckade de heller vet vi ju av erfarenhet…

Svara

Fiffi mars 3, 2013 kl. 10:21

Sofia:
Rationellt beteende + amerikanska filmer som inkluderar bröllopsförberedelser = icke existerande hybrid

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: