MONICA Z

12 september, 2013

“Enkel, vacker, öm är min vals melodi
min vals fantasi. En sång i en dröm. Sakta morgon ljus strömmar över vårt fönster, ritar ett mönster på alla hus. Just den dag, den vackra dag jag lärde mig säga vi kom den till världen, min vals melodi.”

När Beppe Wolgers översatte Bill Evans Waltz for Debby skrev han den direkt till Monica Zetterlund. Den fick heta Monicas vals. Låten är så på pricken “hon” att den känns som en andra hud, som om hon kom till jorden enkom för att sjunga precis just den lilla sången.

När rollen som Monica Z skulle tillsättas provfilmades över åttio tjejer trots att producenten Lena Rehnberg och regissören Per Fly redan hade hittat rätt. Edda Magnason var den perfekta Monica, lika perfekt som Beppes översatta vals och den här filmens undertitel – Ett lingonris i cocktailglas – hade lika gärna kunnat bytas ut mot Eddas film. För det här ÄR Eddas film.

Om Edda Magnason aldrig gör nånting mer av filmiskt värde i sitt liv så har hon porträtterat Monica Zetterlund med en sådan perfektion och glöd att ingen som sett filmen kommer glömma henne. Hon äger varenda scen hon är med i. Det är som att klockorna stannar när hon syns i närbild, hon är så vacker, så ljuvlig, så bedårande, så full av känslor och hon har lyckats kopiera Monica Zetterlunds manér, dialekter och sångstil in i minsta detalj. Så långt är allting gott, jättegott faktiskt men det hjälper inte. Filmen heter nämligen inte Eddas film.

Filmen handlar om några år i Monicas liv, löst och sammansatt berättat i ett manus skrivet av Peter Birro. Den handlar om hur Monica egentligen utan att fråga lämnar sin dotter Eva-Lena att bo hos mormor och morfar (Cecilia Ljung och Kjell Bergqvist) i Hagfors för att självförverkligandet i Stockholm lockar mer än föräldraskapet. Hon hittar en framgångsrik man i regissören Vilgot Sjöman, köper sig ett hus och hämtar tillbaka dottern. Sen följer ett pärlband av dåliga beslut, drinkar, män, jobb, bekräftelsebehov, ännu sämre beslut, mer drinkar, ännu mer bekräftelsebehov, ännu mer jobb – och givetvis hårda partaj med dåtidens kändiselit: Beppe, Hasse, Tage och Povel.

Det här med att skildra framgångens uppgång och fall har gjorts miljontals gånger på film, så även beskrivningar av alkoholproblem. Kanske är det där skon klämmer för mig, jag tycker nämligen att filmen känns alldeles på tok för grund. Det är som att bada fötterna i en uppblåsbar barnpool på en radhusaltan när man egentligen skulle vilja simma med delfiner utanför Palermos kust.

Jag hade velat se Monica under ett större spann av år, helst hela vägen fram till slutet. Det enda som vittnar om det hemska sätt hon dog på är en kort scen när hon i fyllan ligger ner och röker. Ja, redan då gjorde hon det, i alla fall enligt Peter Birros manus och troligtvis var det sängrökning som satte igång branden i hennes lägenhet den 12:e maj 2005.

Monica Zetterlund begravdes den 13 oktober 2005 på kyrkogården i Hagfors och efter att ha sett filmen är det för mig helt obegripligt. Det visades väldigt tydligt i filmen att hon aldrig ville aldrig sätta sin fot i Hagfors igen och nu ligger hon där för evigt. Mycket märkligt tycker jag. Lika märkligt som att filmen försvann ur mitt medvetande som en fis i motvind efter att eftertexterna rullat klart. Inte ens snackisen – telefonscenen – berörde mig.

Betyget jag ger filmen förvånar mig men jag kan inte göra annat. Edda Magnason däremot, hon får 5/5 och en solklar Guldbaggenominering nästa år.

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med Jojjenito, Sofia och Henke och här pratar Har du inte sett den? om filmen (med mera). Klicka på namnet för att komma till respektive tankar om filmen (Psssst! Jag tror inte alla tycker dom jag)

{ 9 comments… read them below or add one }

Henke september 12, 2013 kl. 08:41

Håller med om att Edda Magnason var mycket bra.

Filmen är som du säger grund, men dess look and feel kommer man långt med. Jag kan helt klart rekommendera den, men den kommer inte slå sig in på någon årsbästalista för mig, därtill krävs en lite “fetare” story.

Svara

Fiffi september 12, 2013 kl. 16:16

Henke:
Jag tycker nog inte att filmen hade så mycket feel heller. Looken däremot, den var det inget fel på.
Jag skulle också kunna rekommendera den, speciellt till alla över 55, eller 60 kanske. 65? Alla som minns Monica Z från när det begav sig kommer att ha en härlig stund i biomörkret. 🙂

Svara

Sofia september 12, 2013 kl. 09:23

Jag vet inte om jag tyckte att den var så himla grund, men däremot har du helt rätt i att man tycker sig känna igen ramarna. Mycket väl.

Jag vill ha framgång. Åh, vad kul det är med framgång. Åh, vad jobbigt det är med framgång. Framgång blir lättare att bära om man drogar lite. Oj, nu blev det lite mycket drogande. Alt 1: slut. Alt 2: Nu har jag slutat droga och känner mig rätt nöjd med livet.

Men det kändes väldigt ovant att du var den tjurigaste av oss. Fast jag håller med om att slutet blev knepigt, både det i filmen och i verkligheten 😉

Svara

Fiffi september 12, 2013 kl. 16:18

Sofia:
Håller med, det är väldans förvånande att jag är den av oss i filmspanarna – den enda? – som ger filmen ett underkänt betyg. Jag som gillar biopics. Jag som gillar musikfilmer. Jag som gillar Per Fly och hans filmer. Jag som gav både Cornelis och Järnladyn 5/5. Men när jag till och med blir mer berörd av filmen Diana så kan det inte bli en trea för Monica Z. Det vore tjänstefel.

Svara

Sofia september 13, 2013 kl. 09:12

Oj, mer berörd av Diana än Monica? Nu blev jag förvånad igen…

Svara

Plox september 12, 2013 kl. 12:21

Sagt det förutom och säger det igen – svårt att göra en välbalanserad biografifilm. Så mycket som ska få plats och så lite tid. Nu fungerade förvisso Monica Z betydligt bättre i min hjärna än din, Fiffi. Kanske för att jag i mångt om mycket är ganska ointresserad av både Zetterlund och hennes liv. Förkunskaparna hos mig var knappa och jag sög åt mig av det lilla som serverades. Lägg därpå Edda, ett par fördrinkar, trevligt sällskap och filmupplevelsen blev ganska lyckad. 🙂

Svara

Fiffi september 12, 2013 kl. 16:19

Plox:
Din sista mening håller jag med om till hundra procent. Att jag inte tyckte så väldans mycket om filmen förtog inte filmupplevelsen eller kvällen i sig 🙂

Svara

Jojjenito september 12, 2013 kl. 15:04

Utan telefonscenen så hade det inte blivit en fyra från mig. Egentligen kändes hela filmen som en mysig trea hela vägen men just den där telefonscenen fick mig på fall. 😉 Plus Edda då förstås också.

(Jag har gnällt på det här tidigare, sorry, 🙂 men trackbacklänkarna syns inte. De är i en mörk mörk brun som i princip är lika svart som bakgrunden. Går det att ändra den färgen kanske?)

Svara

Fiffi september 12, 2013 kl. 16:21

Jojjenito:
Jag undrar om det är så att det inte går att byta färg på trackbacklänkarna? Men….det måste väl gå? Jag vet att jag påtalat det för han-som-piffat bloggen men jag mejlar honom igen så får vi se om det går att fixa till.

Svara

Leave a Comment

{ 2 trackbacks }

Previous post:

Next post: