PAIN & GAIN

11 september, 2013

Jag är inte mycket för såna där anabolamuskelsnubbar egentligen men det finns en variant av dom som kan charma mig till månen: dom som kör lite för gamla, lite för fula och lite för små bilar. Såna killar gillar jag. Dom som har sina anabolamuskler för sin egen skull och som inte behöver en penisförlängare till bil – också. Sen är det själva grejen, att dom får veckla ihop sig för att komma in i bilen, kanske sitta vid ratten med krökt nacke för att få plats. Det är gulligt.

Pain & Gain är en film för dom som gillar anabolamuskelsnubbar och dom som är anabolamuskelsnubbar. Pain & Gain är en film för anabolamuskelsnubbar som gillar strippande brudar filmade i närbild, för vanliga snubbar med vanliga-eller-inga-alls-muskler som gillar strippande brudar filmade i närbild eller för tjejer som gillar att se strippande brudar filmade i närbild.

Nu är det Michael Bay som är regissör, Bay som har en förkärlek för att filma ur grodperspektiv, alltså som att kameran är vid marken och pekar uppåt. Hur många scener med stora flygplan som flyger över bostadshus har vi inte sett i hans filmer? Hur många scener med sprängfyllda silikonbröst som filmade underifrån ser ut som explosionsrisker gjorda av utspänd hud? Michael Bay-grejen är visserligen cool men *gäsp* jag kan den nu.

Och just precis när jag sitter på biografen och tänker att det här bara är ett filmiskt collage av trötta manschauvinistiska fördomar och att jag skulle vilja bli redigt överraskad så blir jag just det. Dwayne Johnson – The Rock – tar och får nämligen så mycket plats att mitt hjärta smälter. Han är en åka-rostig-Fiat-Punto-kille i den här filmen, fast han åker ingen Fiat Punto, han är bara tokanabolig, jättecharmig och samtidigt lite…dum. Anthony Mackie är filmens andra charmknutte och dom två tillsammans kompenserar det Mark Wahlberg saknar, det vill säga allt. Han är sjukt överskattad den mannen. Jag kan inte sluta tänka på att han har tre bröstvårtor, mer intressant än så blir han aldrig i någon film. Dessutom, att filma Mark Wahlberg ur grodperspektiv ger bara två enorma näsborrar. Nothing more.

Kvinnorna i filmen är antingen mer eller mindre nakna strippor eller Rebel Wilson som spelar en sexgalen sjuksköterska och hjälpreda till Peter Stormares fixa-på-grund-av-stereoider-icke-funktionella-penisar-doktor. Michael Bay hånskrattar med andra ord åt Bechdeltestet hela vägen till banken.

Historien om dessa tre kroppsbyggare är egentligen inte särskilt rolig, den är dessutom – tro´t eller ej – sann. Jag tycker slutet är ganska jobbigt att se just för att sanningshalten i filmen inte längre går att gömma i snyggt ljussatta betongpelare, coola bilar, tuff musik och inoljade kroppsdelar. Det är en dråplig actionkomedi som egentligen inte är nåt annat än tragik. Fast i Michael Bays händer blir det en snygg tragik som fullkomligt stinker testosteron.

Det var några månader sedan jag såg filmen på en filmbolagsvisning och texten ovan är skriven direkt efter den tittningen. Nu såhär med filmen i backspegelminnet känns den inte fullt så illa. Jag får för mig att en tvåa är orättvis. Jag höjer betyget. Kaploffs. Sådär. Gjort.

{ 2 comments… read them below or add one }

Sofia september 11, 2013 kl. 09:20

Visst är det trevligt att ha full kreativ kontroll? 😉

Svara

Fiffi september 11, 2013 kl. 10:55

Sofia:
Det hade aldrig gått på Sydsvenskan 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: