MOTHERS AND DAUGHTERS

1 januari, 2017

Jag sitter i soffan och tittar på kända fejs. Dom heter namn som Sharon, Courtney, Christina, Selma, Susan, Eva, Mira. Några spelar döttrar, det är dom yngre. Några spelar mammor, det är dom sönderopererade.

Nä, nu är jag orättvis, jag vet. Varken Susan Sarandon eller Sharon Stone har förstört sina vackra nunor under knivar och nålar, det är bara Courtney Cox som ser ut som en misslyckad vaxdockekopia av sig själv. Och nu är hon här. I filmen. Och pratar med sin dotter i mobilen. Dom andra kommunicerar via Skype. Via sms. Genom en kameralins. Eller inte alls.

Jag sitter i soffan och tittar på kända fejs. Blundar. Ser ett par stora ögon framför mig. Ögon som tittar på mig till synes utan att blinka. Den lilla krabaten som ligger bredvid mig i sängen håller blicken så stadigt i min och det är som att hon förstår, som att hon ser ända in i mitt innersta inre, som att all klokskap i världen ryms i blicken hos en liten flicka på 3,5 kilo.

När jag ser dom där ögonen för mitt inre är det som att tiden stannat helt. Det har gått ganska många år nu men jag undrar vad det var hon såg? Vad jag själv såg är det mest självklara jag upplevt. Jag såg min största kärlek i livet. Jag var så kär i min lilla tjej att hjärtat slog dubbelslag. Att jag inte kunde sova. Inte äta. Inte göra något annat än att bara titta på henne, förundras över att hon var alldeles perfekt och njuta av varje sekund av den känslan.

Jag tittar på filmen. Mammor och döttrar. Döttrar som får döttrar. Mammor som blir mormödrar. Mammor som är besvikna. Döttrar som är ledsna. Alla tror att dom pratar men ingen säger nånting. Det är väggar av glas emellan. Retinaskärmar. Mil.

Nu såhär nitton år senare händer det att min dotter ligger på min arm i sängen och vi tittar på varann. Pratar, skrattar, fånar oss och jag tjatar om att vi ska titta på Bernard & Bianca. Jag är skitjobbig, jag vet det, men jag kan fortfarande önska att tiden stod still ibland och jag gör vad jag kan för att försöka. Hon tittar på mig och jag vet att hon förstår för hon är jag men ändå alldeles egen.

Jag tänker på skärmarna, på telefonsamtalen, på milen. På att det snart kommer en dag även för oss då det är som i filmen. Jag vill inte samtidigt som jag känner mig lycklig. Tiden går inte att stoppa. Hon är där nu. Hon står på egna ben och är så långt ifrån en randig babymössa i storlek mini man kan komma. Men ögonen, dom där ögonen, är fortfarande dom klokaste som finns.

Hon ser saker. Döttrar gör det. Och döttrar blir mammor ibland. Och mammor ser saker ingen annan kan förstå. Som att ens dotter är det absolut största som hänt och det finaste av allt.

[Filmen är verkligen inte nåt vidare. Vill bara tillägga det så du inte tror jag gett den fel betyg.]

{ 2 comments… read them below or add one }

Sofia januari 1, 2017 kl. 14:43

Fast den gav uppenbarligen upphov till många fina tankar 🙂

Svara

Fiffi januari 1, 2017 kl. 23:27

Sofia:
Det gjorde den sannerligen 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: