MOTHERS AND DAUGHTERS

Jag sitter i soffan och tittar på kända fejs. Dom heter namn som Sharon, Courtney, Christina, Selma, Susan, Eva, Mira. Några spelar döttrar, det är dom yngre. Några spelar mammor, det är dom sönderopererade.

Nä, nu är jag orättvis, jag vet. Varken Susan Sarandon eller Sharon Stone har förstört sina vackra nunor under knivar och nålar, det är bara Courtney Cox som ser ut som en misslyckad vaxdockekopia av sig själv. Och nu är hon här. I filmen. Och pratar med sin dotter i mobilen. Dom andra kommunicerar via Skype. Via sms. Genom en kameralins. Eller inte alls.

Jag sitter i soffan och tittar på kända fejs. Blundar. Ser ett par stora ögon framför mig. Ögon som tittar på mig till synes utan att blinka. Den lilla krabaten som ligger bredvid mig i sängen håller blicken så stadigt i min och det är som att hon förstår, som att hon ser ända in i mitt innersta inre, som att all klokskap i världen ryms i blicken hos en liten flicka på 3,5 kilo.

När jag ser dom där ögonen för mitt inre är det som att tiden stannat helt. Det har gått ganska många år nu men jag undrar vad det var hon såg? Vad jag själv såg är det mest självklara jag upplevt. Jag såg min största kärlek i livet. Jag var så kär i min lilla tjej att hjärtat slog dubbelslag. Att jag inte kunde sova. Inte äta. Inte göra något annat än att bara titta på henne, förundras över att hon var alldeles perfekt och njuta av varje sekund av den känslan.

Jag tittar på filmen. Mammor och döttrar. Döttrar som får döttrar. Mammor som blir mormödrar. Mammor som är besvikna. Döttrar som är ledsna. Alla tror att dom pratar men ingen säger nånting. Det är väggar av glas emellan. Retinaskärmar. Mil.

Nu såhär nitton år senare händer det att min dotter ligger på min arm i sängen och vi tittar på varann. Pratar, skrattar, fånar oss och jag tjatar om att vi ska titta på Bernard & Bianca. Jag är skitjobbig, jag vet det, men jag kan fortfarande önska att tiden stod still ibland och jag gör vad jag kan för att försöka. Hon tittar på mig och jag vet att hon förstår för hon är jag men ändå alldeles egen.

Jag tänker på skärmarna, på telefonsamtalen, på milen. På att det snart kommer en dag även för oss då det är som i filmen. Jag vill inte samtidigt som jag känner mig lycklig. Tiden går inte att stoppa. Hon är där nu. Hon står på egna ben och är så långt ifrån en randig babymössa i storlek mini man kan komma. Men ögonen, dom där ögonen, är fortfarande dom klokaste som finns.

Hon ser saker. Döttrar gör det. Och döttrar blir mammor ibland. Och mammor ser saker ingen annan kan förstå. Som att ens dotter är det absolut största som hänt och det finaste av allt.

[Filmen är verkligen inte nåt vidare. Vill bara tillägga det så du inte tror jag gett den fel betyg.]

SCREAM

Finns det ett filmiskt mervärde i att vara läskigast? Finns det ett mervärde i att vara störst? Finns det ett mervärde i att vara först?

Det är klart det gör. Den för närvarande dyraste filmen kan alltid stoltsera med att den var just det, dyrast att producera och kanske därmed störst. Det lockar folk till biograferna alldeles oavsett hur bra filmen är. Att vara läskigast är också viktigt. Det får gärna stå i redaktionell kvällstidningstext med svarta versaler att publiken i USA svimmade vid visningen och/eller spyr. Det är förresten alltid USA. Det står sällan att biobesökare i Chile, i Singapore eller Trondheim spyr. Men läskigast är bra. Biobesökare vill inte vara kycklingar, biobesökare vill testa sina gränser och se om vi är lika kräsmagade/mesiga som dom på andra sidan Atlanten. Vi verkar inte vara det. Jag har då aldrig hört om nån som kräkts på Rigoletto. Kissat på sig på fyllan ja, men inte kräkts.

Men nu kommer vi till den klurigaste punkten, mervärdet i att vara först. Finns det ett sådant? Jag tror nämligen inte det, inte bland vanliga filmtittare, inte bland oss som inte är superbelästa filmvetare. Jag tror till exempel att dom flesta Tarantino-lovers struntar i att det mesta han gör är ett visserligen kärleksfullt men ändock hopkok av filmer andra gjort långt före honom och jag tror att många som hyllade The cabin in the woods struntade i att idén gjordes redan 1996……med ja…..Scream.

Det är det som gör att återseendet av Scream inte är samma sak som när jag såg den 1996. Då var filmen nyskapande, fräsch, riktigt läskig och härlig i all sin lekfullhet. Nu känner jag mig lite mer blasé, som om jag sett det så många gånger förut, vilket jag ju har, både uppföljare till denna film och otaliga andra. Mervärdet i att vara först finns bara om man själv sett filmen när den var just först. Så funkar det för mig i alla fall.

Jag såg Scream på nyårsafton tillsammans med Henke under vår #24hfilm-maraton. Han hade inte sett filmen förut. Det var en rolig upplevelse. Henke var bombsäker på att det var Gale Weathers (Courtney Cox) som var mördaren och försökte få mig att verifiera detta väldigt tidigt i filmen – vilket jag såklart inte gjorde. Men det var lite tjo och tjim från det andra soffhörnet då filmen visade sig falla honom på läppen aningens mer än jag på förhand trott. Här kan du läsa exakt hur mycket mer.

Vem skulle kunna göra en film baserad på skräckfilmsreferenser bättre än skräckfilmsregissören Wes Craven? Jag menar, snubben har (bland annat) gjort The last house on the left, Terror på Elm Street, The hills have eyes, The serpent and the rainbow och The people under the stairs (Ondskans hus) och det innan Scream kom 1996.

Sen har vi Kevin Williamson, mannen som skrev manus till Scream och som efter denna succé blev Hollywoods gullegris nummer ett när det kom till finurliga skräckfilmsmanus. Med Jag vet vad du gjorde förra sommaren, The Faculty, Killing Mrs Tingle och Cursed och en hel radda Scream-uppföljare på det så kan Kevin skratta hela vägen till banken. Man kan lugnt säga att Scream är Kevin Williamsons räkmacka men det är en räkmacka han skrev ihop på bästa möjliga sätt.

När jag såg filmen 1996:

När jag såg filmen dom sista skälvande minuterna av 2013:

Scream 4

Första gången jag hör en rolig historia (som på riktigt ÄR rolig, vilket inte är så många) så skrattar jag. Andra gången jag hör den kanske jag fnissar igenkännande. Tredje gången drar jag lite på munnen, nickar lite, säger ”jaja, den var ju kul FÖRSTA GÅNGEN” och fjärde gången är det som att plocka upp en redan urtuggad Hubbabubba från trottoarkanten och stoppa i munnen.

Visst är det roligt att återse Neve Campbell som Sidney Prescott för fjärde gången men jag skulle lika gärna se henne i någon ny roll. Fast hon är samtidigt smart. Jag antar att lönen hon fick för denna film gör henne tillräckligt ekonomiskt oberoende att hon kan tacka nej till en massa annat, till exempel roller som faktiskt kräver något av henne som skådespelerska.

Emma Roberts är en mänsklig tjejig Disneykaraktär personifierad, jag tror banne mig hon suttit modell för Rapunzel i Trassel. Courteney Cox ser precis ut som hon gör i Cougar town: uppstramad, fullbotoxad och ganska olik en ”svennebananig” 47-åring. Hon kommer närma sig Cher-looken ju äldre hon blir, tro mig. Vad hon sett i David Arquette har jag aldrig förstått mig på och här spelar han Dewey Riley, igen, med samma töntiga mustasch och det är en rollfigur som aldrig varit särskilt kul.

Nu kan man ju tycka att jag är aningens snäv i mitt synfält eftersom jag fokuserar mer på skådespelarnas utseende än på filmen men HERREGUD, VAD SKA JAG GÖRA DÅ? Filmen är ju CRAP!

Filmens tagline är ”New decade. New rules.” Ingenting kunde vara mer rätt. Det här decenniet har jag bestämt mig för att aldrig, eller enbart i yttersta nödfall, se en film som är del 4 eller högre i en filmserie där redan del 3 började balla ur och denna regel har kommit till enbart tack vare Scream 4.