MY COUSIN RACHEL

Efter att ha sett kostymfilmernas kostymfilm på Malmö Filmdagar – The Favourite – lider jag av att jag inte kan se om den förrän den har premiär nångång i början av 2019 (eller med lite tur på Stockholms Filmfestival i november?). Jag lider dock på ett ändå rätt kreativt sätt. Jag försöker leta upp/se om filmer med någon av The Favourites huvudrollsinnehavare i centrum och det finns en hel del av välja bland – och en hel del jag hittills missat. My cousin Rachel är en sådan film.

Rachel Weisz spelar huvudrollen tillsammans med Sam Claflin (killen i rullstol i Livet efter dig) i en film regisserad av Notting Hill-mannen Roger Michell. Han har även skrivit manuset som är baserad på en roman av Daphne Du Maurier, den brittiska författaren som 1938 skrev romanen Rebecca och sedan The Birds och Jamaica Inn, tre böcker som gett upphov till tre filmer regisserade av Alfred Hitchcock. Hon har även hittat på storyn som ligger till grund för filmen Rösten från andra sidan (originaltiteln är Don´t look now, ja precis, den med en naken Donald Sutherland, scenen man aldrig glömmer *host* pubesbehåring a la lovikavante *host*), en story som tre år efter filmens premiär 1973 skrevs om till en roman vid namn Don´t look know (svensk översättning: Vänd dig inte om)

Daphne Du Maurier skrev My cousin Rachel 1951 och det här är tredje gången den filmatiseras. 1952 med Olivia de Havilland och Richard Burton huvudrollerna och 1983 med Geraldine Chaplin och Christopher Guard. Den här gången är det som sagt Rachel Weisz som spelar Rachel, kvinnan som blir änkling när maken dör, maken som är kusin med Philip (Sam Claflin). Philip börjar misstänka att det kan vara Rachel som mördat sin man aka kusinen men får svårare och svårare att hålla tankarna i styr när hans kärlekskänslor för Rachel blir starkare och starkare. Hon är ju så vacker och så charmig och framförallt, så mystisk.

Både Weisz och Claflin är spot on i denna film, hon i 1800-talsmudering (om än inte alls så storslagen som i The Favourite) och han med kombinationen kåta men valpiga ögon. Han verkar ha fastnat i ”stark-men-svag-mannen-facket” då han, trots att han ser ut som en snäll machoman, i film efter film är så pass ”svag” att han faller för  dessa”starka kvinnor” han inte borde falla för. Jag skriver vissa ord inom citationstecken eftersom jag inte anser det vara en svaghet att falla för ”starka kvinnor” utan precis tvärtom men i filmerna skildras det i viss mån som en brist på karaktär att han inte kan hålla sig borta TROTS att han borde veta bättre.

För alla som gillar den moderna kombinationen av svart och beige i inredning och kläder borde detta vara nirvana. Några andra färgtoner existerar knappt. Rael Jones har komponerat musiken, en generisk summa noter som gör sitt jobb men inte fastnar i det musikaliska muskelminnet.

I mångt och mycket symboliserar känslan av musiken hela filmen. Den gör jobbet medans jag tittar men ingenting stannar kvar. Det är inget fel på kemin mellan Weisz och Claflin, regin är okej, hela hantverket är stabilt. Ändå finns det inte en enda liten hulling i filmen som hakar sig fast. Berättelsen är antagligen inte tillräckligt hisnande eller unikt, det finns dussintals filmer i denna genre och jag undrar om inte dom flesta av dom är bättre? MEN, jag måste ändå säga att intensiteten i sista halvtimmen gör att jag ändå känner mig nöjd med filmen. Den är sevärd, det är den.

2 svar på ”MY COUSIN RACHEL”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.