NIO MÅNADER

21 november, 2011

Jag såg om Nio månader som en liten homage till Hugh Grant som nyligen blivit pappa till en flicka och som en uppdatering för egen del om hur det är att vara gravid eftersom min bästa vän blir mamma till en liten pojke om några veckor.

Men usch på mig vilka urbota usla bortförklaringar jag kommer med! Homage, uppdatering, vad fan tror jag att jag håller på med? Nio månader har så lite med verkligheten att göra att det är förvånande att filmen ens finns, i alla fall med stora skådespelarnamn som Julianne Moore, Jeff Goldblum, Tom Arnold, Robin Williams, Joan Cusack och nämnde Hugh Grant i rollistan.

Början av filmen, första halvtimmen har någon form av realistisk ton om än komiskt tillskruvad, vilket såklart är helt okej eftersom det faktiskt ÄR en komedi. Rebecca (Julianne Moore) och Sam (Hugh Grant) firar att dom varit tillsammans i fem långa år och dom verkar båda vara glada, lyckliga och tokkära i varandra. Dom har helt enkelt en jäkligt stabil tillvaro, dom är båda över 30, har jobb och pengar men när Rebecca blir gravid trots att hon äter p-piller rämnar Sams värld. Varför då frågar jag mig? Redan där tappar filmen mig.

Jag kan absolut förstå nojor och rädslor och funderingar och att en graviditet kan kännas läskig och konstig för en blivande pappa, jag menar HEY, som morsa har man barnet INUTI KROPPEN som en okänd alien som sparkar och bökar, tro mig, jag VET att det är läskigt som fan men en mamma kan liksom inte rymma och bara strunta i faktum. Pappor kan och pappor gör, kanske inte lika ofta nuförtiden som det var förr men likväl, det händer.

Sam beter sig i alla fall som en bortskämd snorunge och alla hans kärleksförklaringar till Rebecca bara filmminuter tidigare känns tämligen lama. Hans nya röda Porsche är det viktigaste på jorden, inte hon som ska bli mamma till hans barn.

Nu är det inte bara karaktären Sam som beter sig som om han kom från en annan planet, vi har The Dewey Family också. Mamma (Joan Cusack), pappa (Tom Arnold) och tre ouppfostrade as till döttrar som jag skulle vilja skicka med en enkel biljett till månen. Från att dom berättar att dom ska ha ännu ett barn tappar filmen all humoristisk ådra, åtminstone för mig. Det uppenbara blir nämligen att dom vill ha en pojke, åtminstone pappan i familjen och att dom troligen kommer fortsätta sätta barn till världen tills den där bebisen med snopp tittar ut och familjen blir “fullkomlig”. Ta hand om dom barn ni har!!! vill jag bara skrika. Dom beter sig ju som svin, vad fan är det för vits att yngla av sig om ni inte har energi och ork att göra dom till vettiga fungerande människor??

Det är DÄR skon klämmer för Sam. Som barnpsykolog träffar han dagligen ungdomar vars föräldrar misslyckats kapitalt och han är livrädd för att bli en av dom. Han tänker således ett steg längre. Tyvärr är det en infallsvinkel som hafsas bort i filmen och istället ska Rebecca utmålas som en modern feminist som å enda sidan vet att hon kan ta hand om sitt barn själv som en stark och oberoende ensamstående mamma, å andra sidan väntar hon med trånande blickar på att Sam The Idiot ska fria för dåååå blir allting guld och gröna skogar. Amerikanskt så det förslår och ändå är det en remake av Neuf mois, en fransk film som gjordes året innan denna (alltså 1994) och som jag tyckte var om möjligt ännu sämre.

Nio månader är en komedi som inte får mig att skratta en enda gång. Den drar i alla mina mansförraktrådar och spär på fördomar jag önskar att jag inte hade men uppenbarligen inte är ensam om. Att filmen över huvud taget går att se beror enbart på skådespelarna som gör det bästa dom kan av situationen och förhoppningsvis lämnat kvar hjärnan hemma på nattygsbordet om mornarna.

Min känslomässiga del av hjärnan skulle vilja dra fram en röd soptunna och likt Sverker Olofsson kasta alla ex någonsin tryckta av denna film rätt ner i tunnan. Min kritiskt tänkande del inser att filmen kanske inte är fullt så usel. Men bra nära.

{ 12 comments… read them below or add one }

Movies - Noir november 21, 2011 kl. 22:08

Minns inte ett dugg från denna, men det kanske är lika bra. Mest noterbara är att du inte skriver något om Joan Cusack 😀 Då måste verkligen filmen få dig att fokusera på annat, vilket den uppenbarligen gör 😀

Svara

Fiffi november 21, 2011 kl. 22:12

Movies-Noir:
Joan Cusack? Är hon med här? Jag har ingen aning, jag blundar så fort jag ser den där stora svullna tungan i bild 😉

Svara

Sofia november 22, 2011 kl. 23:47

Kan bara hålla med, den här är beyond usel och genusmässigt fullkomligt botten. Hmm, kanske borde gräva upp min gamla recension, för jag vill minnas att jag störde mig på exakt samma saker som du.

Svara

Fiffi november 23, 2011 kl. 10:14

Sofia:
Ja, fy faaaan. Ju mer jag tänker på filmen ju argare blir jag. Hur är det möjligt att en sån här film ens får göras och hur kan dessa skådisar tacka ja? Hur mycket stålars fick dom tror du?

Svara

Sofia november 24, 2011 kl. 06:53

Oavsett vad, sålde de sig billigt 😉 Så här i backspegeln känner jag mig nästan ännu mer förvånad än jag gjorde då att Julianne Moore skulle ställa upp på den här typen av film.

Svara

Fiffi november 24, 2011 kl. 07:58

Sofia :
Jag håller helt och hållet med dig där 🙂

Svara

Pladd november 23, 2011 kl. 12:53

Nej, lägg av nu! Den här var som romcoms är mest – småtrevlig. Realistisk? Nej. Rolig? Nja. Men Hugh Grant, han är så förbannat charmig. Det spelar ingen roll vad han gör, han är alltid trevlig att se på.

Svara

Fiffi november 23, 2011 kl. 12:57

Pladd:
Att Hugh Grant är charmig är det enda som räddade DVD-filmen från ett resterande liv på soptippen.

Svara

Sofia november 24, 2011 kl. 06:52

Men började man inte redan vid det här laget bli lite trött på hans patenterade småförvirrade britt-stil? Bridget Jones var väl det som räddade hans karriär från ett resterande liv på soptippen.

Svara

Fiffi november 24, 2011 kl. 08:00

Sofia:
Bridges Jones är i mina ögon i princip lika kass som den här filmen men Hugh är bättre.

Svara

Sofia november 24, 2011 kl. 23:35

Nä, då tycker jag allt att Bridget är bättre men då gillar ju jag å andra sidan Ms Zellweger 😉 Men den stora behållningen med den filmen är förstås att se Hugh som svin för ovanlighetens skull.

Svara

Fiffi november 24, 2011 kl. 23:42

Sofia:
Det var befriande att se honom som svin precis som det var att se hans mug- shot i tidningen. Ingen är perfekt, inte ens svärmorsdrömmen personifierad. 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: