OM GUD VILL

18 november, 2010

Det är sommar i Stockholm, det är 1975 och det är varmt som satan.

Juan (Amir Chamdin) har flyttat till Sverige, han jobbar tvåskift för att få ihop till en normal lön och väntar ivrigt på att hans fru ska komma efter och bo med honom. Det är sju dagar kvar tills dess. Han prickar av dagarna i en almanacka i omklädnings-rummet. Sju dagar av längtan och väntan och han räknar ner.

Så möter Juan Juli (Nina Persson), en ganska skum finsk sångerska som är om möjligt ännu mer ensam än Juan och plötsligt spritter det av liv i hans ögon. Det blir roligt både att leva och att jobba, men på allt det roliga läggs det gifta locket. Juans fru ska ju komma.

Efter att ha sett Amir Chamdins Cornelis blev jag väldigt nyfiken på att se hans långfilmsdebut och nu har jag alltså gjort det. Om Gud vill är en bra film och hade jag sett denna innan jag såg Cornelis hade jag fortfarande tyckt att Cornelis var en toppenfilm men jag hade kanske inte varit lika förvånat positiv.

Om Gud vill är filmad helt i svartvitt, den är tidstypisk in i minsta detalj (precis som Cornelisfilmen) och till och med förtexterna ackompanjeras av Somliga går med trasiga skor. Det är inte så konstigt att Om Gud vill på många sätt känns som en kompishistoria till Cornelisfilmen, som en lite mindre och lite sämre tvåäggstvilling, som en helt annan del av Sverige fast under samma tid, men ändå inte. Asch, det låter flummigt som fan nu, jag inser det, men, ja, det får vara så.

Chamdin lyckas drämma till med maximerad nostalgikänsla i båda dessa filmer. Han har här letat upp klipp med Kojak, med Palme, med Hedvig i Från A till Ö och hela scenografin med allt från reklamaffischer till kläder och hår till musik är väldigt väl genomtänkta. Janne Loffe Carlsson har förvandlats till en invandrarboss på ett fruktlager i Årsta och detta med så enkla medel att det är genialiskt och Chamdin själv är visuellt väldigt lik en av karaktärerna i min barndoms höjdarprogram Tårtan.

Att ingen har tänkt på att ge Nina Persson en filmroll förut är både konstigt och helt självklart (och guuuuud vad det känns som att jag sitter här och röker braj nu och bara väntar på att Suzanne Reuter ska komma och säga att det kommer en kanelbulle flygande) men det ÄR konstigt för att Nina Perssons utseende gör sig extremt väl på film och speciellt i svartvitt – alltså hon är ju jättevacker – och det ÄR helt självklart att filmrollerna INTE samlas i klungor runt henne för hon är inte någon stor aktris, för att uttrycka det diplomatiskt.

Men som helhet är Som Gud vill en sevärd film. Charmig i sin litenhet och ännu ett bevis för mig på att Amir Chamdin är en framtidsregissör värd att hålla ögonen på.

{ 4 comments… read them below or add one }

Sofia november 18, 2010 kl. 17:11

Skön recension med alla jämförelserna med Cornelis. Men alla dessa tidsmarkörer, är det bra gjort eller är det som det ofta brukar bli i periodfilmer: BARA perioden och inget lite äldre som det ju mer är "i verkligheten"? Oj, med den här meningsbyggnaden skulle man kunna tro att det är jag som sitter och röker på, hoppas det blev begripligt…

Svara

f i f f i november 18, 2010 kl. 17:43

Sofia:
Tidsmarkörerna är bra gjorda, absolut. Jag är überkänslig med dom där grejerna och jag har mina aversioner mot tapeter (till exempel) som ska se gamla och oftast billiga ut men som jag vet säljs nu för dyra pengar, men ingen av dessa filmer faller i den gropen.

Svara

Sofia november 19, 2010 kl. 05:14

Det låter som du vet vad du talar om i den här fallet 🙂

I förra veckans Fokus fanns fö en liten intervju med Amir http://www.fokus.se/2010/11/%C2%BBvi-ska-vara-stolta-over-vart-svenska-arv%C2%AB/

Svara

f i f f i november 19, 2010 kl. 09:37

Sofia:
Kul! Tack för länken! 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: