Etikett: Carey Lowell

Publicerat

Fredagsfemman # 66

5. Hockey-VM

Okej, hockey är inte fotboll men stora sporthändelser på TV är alltid kul att följa. Om inte annat är det alltid gött att kunna minnas tillbaka och säga ”det var bättre förr” och minnas VM ´91 med en småfinnig Mats Sundin. Fast Tre Kronor är bra nu med. Ju.

 

 

4. Ström åt folket

”Man är ingen riktig musiker om man spelar synth, man bara skruvar på en knapp.” Håkan Lidbos SVT-dokumentär om svensk elektronisk musikhistoria är verkligen 58 minuter kärlek. Det känns stort att ha varit med från början, att ha lyssnat på blipp blopp redan när det sågs som obegripligt och att det inte var ”riktig musik”.  Här kan du se den ända till 2/6.

 

 

3. Isländskt vattendrama

Blå filmaffischer föreställande actionvatten räcker för att mina ögon ska ploppa ut ur skallbasen. Den isländska filmen Djupet lockar alltså mig, en hel del dessutom. Filmen visas bara på EN enda biograf med EN enda visningstid/dag och det känns både konstigt OCH dumt. Återkommer i frågan om det var en film att längta efter eller inte.

 

2. Carey Lowell

Med anledning av gårdagens recension av Tid för hämnd känner jag att jag MÅSTE ta med Carey Lowell på den här listan. Hon är så SJUKT underskattad, jag fattar inte varför hon inte varit med i flera stora filmer. Några biroller i Sömnlös i Seattle, Love Affair och Leaving Las Vegas, en del roller i TV-serier men vafaaaan, kom igen! Hon är ju GRYM! Hennes dotter Hannah (som hon har med Griffin Dunne) är 23 år och har börjat filma så smått och det skulle förvåna mig mycket om den nu 13-årige sonen Homer (pappa Richard Gere) kommer kunna hålla sig borta från vita duken. Men Carey Lowell behöver en Tarantinoroll-a-la-Pam-Grier-i-Jackie-Brown. NUUUU!

 

 

1. Antiklimax men klimax ändå

Det här skulle ha blivit min Netflix-vecka, det skulle ha blivit mitt House of cards-maraton men det blev det inte. Det blev….vår. Det blev solglasögon och balkongdivan och mysiga kuddar och Värvet i hörlurar och latte en masse och det känns i det närmaste ofattbart att typ tio månaders glaciärkyla är över – för den här gången. House of cards finns kvar, det kommer fler veckor men att missa dessa vårdagar – aldrig!

Publicerat

TID FÖR HÄMND

Motsatsen till att se en Bondfilm som jag mindes som i det närmaste perfekt och i ett sällskap av totala Bondanalfabeter (Goldeneye) måste vara det jag var med om för några dagar sedan. Jag såg nämligen en Bondfilm tillsammans med en styck Bondfantast och en styck specifik Tid för hämnd-älskare. Krocken mellan Goldeneye-återseendet och Tid för hämnd-omtitten blev total men ack så intressant att få vara med om.

Jag är ingen uttalad Bondälskare (eller hatare), jag kan titta på det mesta, en bra film är en bra film liksom. Ja, en dålig film är en dålig film med såklart – även med någon variant av James Bond vid rodret.

Jag såg Tid för hämnd när den gick upp på bio sommaren 1989. Mina minnesbilder var vaga, för att inte säga obefintliga men jag minns upplevelsen som okej, varken mer eller mindre. Nu när jag ser om den och har en hel del fler Bondfilmer aktuella i filmhjärnan ser jag den på ett liiite annat sätt. Framförallt slår det mig hur självklara både Pierce Brosnan och Daniel Craig är som efterföljare till Timothy Dalton som James Bond. När jag blundar och lyssnar på Timothy Dalton som pratar så kan det lika gärna vara Daniel Craig, dom är till och med lika i sina manér. Pierce Brosnan är Timothy Daltons classy storebror, en Dalton 2.0 om man så vill. Men det som slår mig är hur BRA Timothy Dalton är som Bond, som ”sin” variant på den engelska agenten, en agent som i Daltons tappning är allt annat än en gentleman.

Daltons Bond är liksom charmig och tuff som han ”ska” men också rätt sloppy och lösaktig på ett sätt som inte känns varken schysst eller fräscht. Fräsch däremot är Bondbruden Carey Lowell som med sin Pam Bouvier sätter ner klackarna i golvet, slår näven i bordet, skjuter hål i väggen, kör lastbil, flygplan, motorbåt, fixar biffen och räddar sloppyfaceagenten från en säker död. Hon är helt klart tjugo år före sin tid som Bondbrud. Många – jag själv inkluderad – höjer Izabella Scorupco till skyarna för att hennes Natalya Simonova skulle vara den första på riktigt intelligenta, självständiga OCH vackra Bondbruden men det är inte sant. Carey Lowell gjorde det sex år före henne och Pam Bouvier skulle banne mig ses som badass än idag, så sakta går utvecklingen framåt.

Vad gäller handlingen så är det lätt att bli rädd när man ser en speltid på två timmar och femton minuter men tiden bara svischar förbi. Det finns ingen direkt ”dödperiod” alls, det är ett underhållande och högt tempo filmen igenom och den är dessutom osedvanligt ”klaffsig” för att vara en Bondfilm. Inte så att man får se blod när nån blir skjuten, nejdå, men det händer andra saker med människokroppar som gör att det låter sschplaffs och luktar blodmos. Jag tycker dessa scener adderar en del till filmen snarare än förstör, en del Bondfilmer kan kännas så sagolikt barntillåtna att det blir på gränsen till tråkigt. Tid för hämnd är alltså inte en av dessa.

Jag blev förvånad över hur bra jag tyckte filmen var och hur fint filmad, snyggt färgmatchad och påkostad den känns. Här är mitt filmtittarsällskaps tankar om Tid för hämnd: Henke och Joel. Riktigt ingående och intressant läsning för Bondälskare – och andra.