Fredagsfemman # 98 – Reklamfria TV-tips dom närmsta dagarna

5. SVT2 21/12 kl 21.30 – Carnage

Roman Polanski regisserar, Kate Winslet, Jodie Foster, Christoph Waltz och John C. Reilly agerar och du tittar på. Carnage är en mycket sevärd film. Min recension hittar du här.

.

.

.

4. SVT1 26/12 kl 20.00 – Historieätarna firar jul

Jag har saknat Lotta Lundgren och Erik Haag. Historieätarna var och är ett extremt underhållande program på så många nivåer och nu ser jag med glädje fram emot annandagen när dom ska frossa i julbord från olika tidsepoker. Precis lagom när man själv vill kräkas på julmat alltså.

.

.

.

3. Värsting-musik-helg på SVT

På lördag visas äntligen dokumentären om Ratata (19.00 SVT2) och på måndag är det en helkväll på SVT2 i musikens tecken. 21.45 börjar det med Hitlåtens historia, sen kommer en livekonsert med Robbie Williams från London Palladium och efter det är det dags för dokumentären om  Henric de la Cour. Först 00.15 är det sovdags. Eventuellt. Det kan vara dags för en skinkmacka också.

.

.

.

2. SVT1 23/11 kl 21.30 – En enkel till Antibes

Skulle det vara så att punkt # 3 inte lockar alls så visas en jättefin liten film med en guldbaggebelönad och hjärtskärande Sven-Bertil Taube i huvudrollen samtidigt på SVT1. Min recension hittar du här.

.

.

.

1. SVT1 Julafton kl 22.00 – Love actually

För alla som någonsin trott på kärlek, som hoppats finna kärlek, som varit med om olycklig kärlek eller mist någon älskad. Kärlek på film blir helt enkelt inte mer loveable än såhär. Min recension hittar du här.

CARNAGE

Jag är inte överdrivet förtjust i springa-i-dörrar-farser. Jag har svårt att se det komiska i dörrhandtagstajming och det där flamsiga, tramsiga, nervösa i att aldrig riktigt mötas men ändå befinna sig i samma rum.

Efter att ha sett Roman Polanskis komiska relationsdrama Carnage är jag böjd att ändra mig en smula då jag ser detta som en form av intellektuell fars som faktiskt har en dörr som central punkt.

Snälla, gå, tänker jag. Gå, lämna det där sjuka paret, vänd er inte om, stäng dörren bakom er och gå bara gå. Och paret Nancy och Alan Cowan (Kate Winslet och Christoph Waltz) går, dom går en gång, dom går två, dom går tre och varje gång dom går kan jag andas lite lättare. Sen går dom in igen, återinbjuds till lägenheten där Penelope och Michael Longstreet (Jodie Foster och John C. Reilly) bor och så är diskussionen igång igen.

Filmen börjar med att Cowans son Zachary har slagit Longstreets son Ethan med en käpp över munnen så att två tänder rök. Föräldrarna träffas för att prata ut om incidenten och till en början lyckas dom hålla sig till ämnet men sen går de utför. Eller utför och utför, det är nog fel ord i sammanhanget. Kanske är det snarare så att vyerna vidgas och tight-ass-ramarna suddas ut.

Alltså, jag tycker det här är makalöst underhållande! Jag skrattar och fnissar och får en klump i magen om vartannat för jag har så ohyggligt lätt att projicera en del vänner och bekantas beteende på dessa fyra karaktärer. Långa stunder får jag nåt som liknar ångesttryck över bröstet och börjar maniskt fippla med en penna jag har i fickan och sen försöker jag tänka på sommarsemester och utemöbler och varför det alltid blåser upp till storm när man precis satt upp ett partytält.

Jodie Foster är liksom inrullad i såndär självhäftande plast som man sätter på fönster så att glaset ser frostat ut. Hon är nipprig och iskall och manisk och hon spelar så JÄVLA bra. Det skulle vara hur lätt som helst att dra hennes roll liiiite över kanten men hon gör inte det, hennes Penelope sitter i båten men hon sitter där och gnäller över en färgflaga på ena åran och nåt fel hon hittar på makens bakhuvud. Typ.

John C. Reilly som hennes man är vid första anblicken rätt otrovärdig men han jobbar in sig i situationen och pendlar mellan vidrigt vrak, överbeskyddande pappa och psykopat.

Kate Winslet får till en helt obetalbar scen (vill inte spoila nåt här men ser du filmen förstår du exakt vad jag menar), jag blir så glad för det är sällan vackra människor gör såhär på film, i alla fall på detta vis. Sist men inte minst, Christoph Waltz, detta unikum i filmsammanhang, jag blir inte klok på karln! Han är en såndär ofrivillig komisk talang, jag tror inte han förstår själv hur humoristisk han är samtidigt som han faktiskt är rätt äcklig.

Att det här är ett kammarspel tänkt för teater känns rätt självklart men det är en pjäs som inte förlorar på filmmediet,  något som annars är väldigt vanligt tycker jag. Teaterpjäser på film kan kännas larviga, högtravande och skrivna med ett språk som möjligtvis funkar på scen men inte som vanligt dagligt tal på film.

78-årige Roman Polanski har helt klart lyckats över förväntan med den här filmen. Skådisensemblen är tajt, historien engagerande i all sin enkelhet och jag tyckte den kändes som tjugo minuter lång. Svissssh sa det bara och trots att den var psykiskt jobbig att se så är eftersmaken god. Jag vill ha mer. Jag vill se den igen. Jag vill veta mer, ha en fortsättning. Det är ett gott betyg för en fars, må så vara en intellektuell sådan.