CARNAGE

22 mars, 2012

Jag är inte överdrivet förtjust i springa-i-dörrar-farser. Jag har svårt att se det komiska i dörrhandtagstajming och det där flamsiga, tramsiga, nervösa i att aldrig riktigt mötas men ändå befinna sig i samma rum.

Efter att ha sett Roman Polanskis komiska relationsdrama Carnage är jag böjd att ändra mig en smula då jag ser detta som en form av intellektuell fars som faktiskt har en dörr som central punkt.

Snälla, gå, tänker jag. Gå, lämna det där sjuka paret, vänd er inte om, stäng dörren bakom er och gå bara gå. Och paret Nancy och Alan Cowan (Kate Winslet och Christoph Waltz) går, dom går en gång, dom går två, dom går tre och varje gång dom går kan jag andas lite lättare. Sen går dom in igen, återinbjuds till lägenheten där Penelope och Michael Longstreet (Jodie Foster och John C. Reilly) bor och så är diskussionen igång igen.

Filmen börjar med att Cowans son Zachary har slagit Longstreets son Ethan med en käpp över munnen så att två tänder rök. Föräldrarna träffas för att prata ut om incidenten och till en början lyckas dom hålla sig till ämnet men sen går de utför. Eller utför och utför, det är nog fel ord i sammanhanget. Kanske är det snarare så att vyerna vidgas och tight-ass-ramarna suddas ut.

Alltså, jag tycker det här är makalöst underhållande! Jag skrattar och fnissar och får en klump i magen om vartannat för jag har så ohyggligt lätt att projicera en del vänner och bekantas beteende på dessa fyra karaktärer. Långa stunder får jag nåt som liknar ångesttryck över bröstet och börjar maniskt fippla med en penna jag har i fickan och sen försöker jag tänka på sommarsemester och utemöbler och varför det alltid blåser upp till storm när man precis satt upp ett partytält.

Jodie Foster är liksom inrullad i såndär självhäftande plast som man sätter på fönster så att glaset ser frostat ut. Hon är nipprig och iskall och manisk och hon spelar så JÄVLA bra. Det skulle vara hur lätt som helst att dra hennes roll liiiite över kanten men hon gör inte det, hennes Penelope sitter i båten men hon sitter där och gnäller över en färgflaga på ena åran och nåt fel hon hittar på makens bakhuvud. Typ.

John C. Reilly som hennes man är vid första anblicken rätt otrovärdig men han jobbar in sig i situationen och pendlar mellan vidrigt vrak, överbeskyddande pappa och psykopat.

Kate Winslet får till en helt obetalbar scen (vill inte spoila nåt här men ser du filmen förstår du exakt vad jag menar), jag blir så glad för det är sällan vackra människor gör såhär på film, i alla fall på detta vis. Sist men inte minst, Christoph Waltz, detta unikum i filmsammanhang, jag blir inte klok på karln! Han är en såndär ofrivillig komisk talang, jag tror inte han förstår själv hur humoristisk han är samtidigt som han faktiskt är rätt äcklig.

Att det här är ett kammarspel tänkt för teater känns rätt självklart men det är en pjäs som inte förlorar på filmmediet,  något som annars är väldigt vanligt tycker jag. Teaterpjäser på film kan kännas larviga, högtravande och skrivna med ett språk som möjligtvis funkar på scen men inte som vanligt dagligt tal på film.

78-årige Roman Polanski har helt klart lyckats över förväntan med den här filmen. Skådisensemblen är tajt, historien engagerande i all sin enkelhet och jag tyckte den kändes som tjugo minuter lång. Svissssh sa det bara och trots att den var psykiskt jobbig att se så är eftersmaken god. Jag vill ha mer. Jag vill se den igen. Jag vill veta mer, ha en fortsättning. Det är ett gott betyg för en fars, må så vara en intellektuell sådan.

{ 12 comments… read them below or add one }

Pladd mars 22, 2012 kl. 12:05

Den här ser jag verkligen fram emot att se. Polanski och humor var ju ett tag sen, och då med blandad framgång.

Svara

Fiffi mars 22, 2012 kl. 17:57

Pladd:
Men den här gången är det med riktigt bra framgång tycker jag. Expressens recensent håller dock inte med. 🙂

http://www.expressen.se/noje/recensioner/film/carnage/

Svara

Sofia mars 22, 2012 kl. 12:49

Herreguuud, är Polanski 78?! Hur gammal måste inte jag då vara? 😉

Svara

Fiffi mars 22, 2012 kl. 17:57

Sofia:
Kaaaaaanske……..39? 🙂

Svara

Sofia mars 23, 2012 kl. 07:46

Det kan väl aldrig vara möjligt… Jag som inte känner mig en dag över 38 😉

Svara

Fiffi mars 23, 2012 kl. 08:10

Sofia:
Är det så pass? Trots att det är fredag (eller kanske tack vare)? 😉

Svara

Sofia mars 23, 2012 kl. 15:37

Du skulle bara veta hur ung jag känner mig på måndagar 😉

Svara

Fiffi mars 23, 2012 kl. 17:20

Sofia:
Som årsbarn med Roman Polanski? 😉

Svara

Movies - Noir mars 22, 2012 kl. 17:38

Hmm, fars tycker jag personligen inte det var, men andra kanske tycker det. Humor, ja, men fortfarande gjort på ett ganska realistiskt sätt. Det man får ta del av känns som något som skulle kunna uppstå i en sådan situation med föräldrar som har en del under ytan.

Tyckte också filmen funkade bra och de fyra skådespelarna gör på det stora hela fläckfria insatser. John C. Reilly är egentligen den som inte passar in på förhand, men han kommer bra in i det hela och levererar en bra prestation. Polanski får helt enkelt ut mycket av sina skådespelare, och det är inte första gången.

Carnage fick +3/5 av mig.

Svara

Fiffi mars 22, 2012 kl. 17:59

Movies-Noir:
Precis. Jag tror allt som hände i filmen hade kunnat hända i verkligheten och det har säkert hänt också för den delen. Deras beteende är inte överdrivet på något vis.

Svara

Svart Noir mars 28, 2012 kl. 15:52

Håller med Movies – Noir att Reilly är den som man inte tror kommer passa in. Jag tycker också att han gör en bra prestation (precis som alla i filmen gör). Vi har gett samma betyg också. 🙂
Jag såg filmen på en liten biograf i New York, var bara jag och två andra som såg den, hehe. Jag undrar hur populär den är på biograferna i Sverige…

Svara

Fiffi mars 28, 2012 kl. 21:59

Svart Noir:
Vad mysigt det låter att ha sett filmen i New York! 🙂 Tror inte den går nåt vidare bra på bio i Sverige (heller), vilket är synd tycker jag, men å andra sidan är det ju ingen typisk ” biofilm”, den funkar ju lika bra att se på DVD.

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: