INTO THE STORM

I perioder växer det katastroffilmer som på träd. I perioder gör det det inte. Nu har det varit halvsegt på katastroffilmsfronten ett bra tag och då det är en genre jag verkligen uppskattar blir jag glad åt vilka katastrofsmulor som än kastas till mig.

Into the storm kan ses som just en smula, en smula av något bröd som antagligen var perfekt jäst och härligt hårdgräddat om man fått sätta tänderna i hela limpan men en smula är en smula och en smula gör ingen människa mätt. Snarare mest sugen på mer.

Into the storm lider av en konstig tvärtomsjuka när det kommer till katastroffilmer, i alla fall filmer som inte klassas som enormt påkostade blockbusters. I den här genren, precis som i alla andra, finns det filmer med prefixen B, C, D och hela vägen ner till typ…Q. Dom flesta filmer som inte är i A-klassen lider av att budgeten är begränsad när det kommer till effekter. CGI:n är hellre än bra och det är liksom nåt man vant sig vid men här är det konstigt nog precis tvärtom!

Grundstoryn är enkel, karaktärerna lider brist på personlighet så dom blir i det närmaste genomskinliga, jag bryr mig inte ett dugg om dom lever eller blåser bort. Filmen är så menlös underlig i dom vanliga mellanscenerna, scenerna som inte innefattar blåst och tornados, att det knappt är sevärt. En mindre anal person än jag hade säkerligen inte bara fingrat på spolknappen utan faktiskt tryckt både en, två och tre gånger.

Det är dock dom katastrofala effekterna som räddar filmen för dom är allt annat än katastrofala i negativ mening, dom är grymma! Det blåser så håret står bakåt i soffan, det är läbbigt, det känns som att jag är där. Så gillar man denna genre är Into the storm definitivt en film att lägga ögonen på men den kommer inte blåsa bort någon vad gäller betyg, tror jag.

Fredagsfemman #132 – Tips från coachen

5. TV-serietips: Top of the lake

Som av en slump ramlade jag över denna TV-serie på Netflix, en serie som på ytan känns som ett smörgåsbord av manshat, som ett frosseri i detta. Ser man serien och vägrar tänka ett steg längre så förblir den just det, orkar man öppna ögonen blir den nånting mycket mer än så. Men visst kan jag sakna nån enstaka manlig karaktär som beter sig det minsta schysst och mänskligt. Jane Campion är kvinnan bakom det hela, både som manusförfattare och regissör (med viss assistens här och där). Sevärt är det hur som helst och endast åtta delar.

.

.

.

4. Resetips: Gå på bio i andra länder

Jag försöker att alltid gå på bio i alla länder jag reser till. Hur det funkar på andra biografer, vilka filmer som visas, det är alltid lika spännande att ta del av och det säger mer än man tror om landet man befinner sig i. Jag var precis på en grekisk ö som på en multibiograf visade Trans4mers, nya X-men, 12 years a slave och 3 days to kill (med Kevin Costner) och samtidigt den arabiska filmen Ajami från 2009 OCH Lars von Triers Dogville (från 2003)! En spännande och modig repertoar om nån frågar mig.

.

.

.

3. Lästips: Vår doldisdeckardrottning

Hon är född 1979. Hon har inte varit med i Let´s Dance eller På Spåret. Däremot har Kristina Ohlsson arbetat som säkerhetspolitisk analytiker och rådgivare för Säkerhetspolisen, Rikspolisstyrelsen, Utrikesdepartementet och Försvarshögskolan samt som ”Counter Terrorism Officer” på OSSE i Wien. Man får liksom en känsla av att hon vet vad hon pysslar med när man läser hennes böcker. Hon har koll. Det är klart att det är fiktion det handlar om, det är underhållning, det är snabbmatsdeckare men det är samtidigt så väldigt bra tycker jag. Min semesterfavvoläsning varenda sommar – helt klart!

.

.

.

2. Aktivitetstips: Gå på bio!

Om du vill resa men samtidigt vill/måste stanna hemma finns det inget bättre än att gå på bio. Att drömma sig iväg till andra platser och få se andra länder. Idag har Ruben Östlunds Turist premiär och Steve Coogan ska ut och resa och immitera brittiska skådespelare med sin polare igen i The Trip to Italy. Och i onsdags var det gubbamyspremiär för Expendables 3 där det bombas, skjuts och flygs runt om i världen. Imorgon kan du förresten läsa min recension av den sistnämnda filmen här på bloggen.

.

.

.

1. Podtips: Hundra år av skräckfilm

Det finns en podcast som är mums filibabba för alla oss skräckfilmstokar. 100 Years of Horror heter den. Mannen bakom podden kallar sig The Phantom Erik och reglerna är enkla: han ska ta sig genom hundra år av skräckfilm (med start 1912 och han är snart i mål) och han väljer ut en film per årtal som han gräver ner sig i. Inga remakes, sequels eller prequels.  Här kan du se årtalen och klicka dig fram till filmerna och här kan du lyssna (självklart kan du hitta podden på Podcaster och andra podd-appar också). Jag har verkligen fastnat för Eriks lugna stämma och smårysliga bakgrundsmusik, jag har fått flera nya filmtips och jag har fått en väldig lust att se om gamla favoriter. Kan inte bli annat än en topplacering denna vecka!