Tre om en: Tre filmer med skalliga män i visst fokus

LAY THE FAVOURITE (2012)

Catherine Zeta-Jones och en ganska skallig Bruce Willis lockade.

Det hjälpte inte.

 

 

 

 

 

7 BELOW (2012)

Minns du låten I owe you nothing med Bros? Kommer du ihåg som där blonda tvillingbröderna som sågs som nån form av snygg-kille-ideal på 80-talet? Hur som helst, den ena brorsan, Luke, har slutat utstöta bajsljud när han sjunger och istället sadlat om till skådespelare. Nu är han nästan skallig och är med i ”toppenfilmer” som denna.

Hurra. Eller nåt.

 

 

 

 

GAME CHANGE (2012)

Det var länge länge sedan jag såg den här filmen men jag har helt enkelt glömt skriva om den. Hur kommer det sig? Jag frågar mig själv det nu när jag sitter här och försöker knappra ihop nåt fiffigt som ska få dig att se filmen (om du inte redan gjort det) och jag lyckas inte komma fram till nåt alls egentligen, inget mer än att skådespelarna är bättre än filmen och att verkligheten ibland är alldeles tillräcklig för att göra film på. Lite som spenat och soppa.

Game change är en spelfilm som tar oss bakom kulisserna på John McCains (skallig Ed Harris) presidentkampanj och visar vägen Sarah Palin (Julianne Moore) tog/gavs då hon var guvernör i Alaska och valdes ut att bli McCains vicepresientkandidat.

Klart sevärd film där skådespelarna förtjänar toppbetyg hela bunten.

THE ICE STORM

Jag känner mig stark, jag känner mig tuff, jag känner mig modig.

Förra veckans omtittning av Almost famous gav mig mersmak och jag gav mig själv ingen rast och ingen ro, jag öppnade helt enkelt ammoniakflaskan, tog mig en sniff och slog med handflatorna mot kinderna. Ouuuufffff, på´t igen bara, in med nästa gamla favvo i spelaren, nu är det ingen återvändo. Se rädslan i vitögat och fäll ut naglarna, up in the saddle – jiiiihhaaaaaaa!

The ice storm var en stor överraskning när jag såg den en kall vinterkväll 1997. Med en halvårsbebis hemma var jag ingen frekvent biobesökare så varje film blev som ett äventyr, en flykt från bajsblöjor och Teletubbies och det var välbehövliga timmar i ensamhet. Jag fick energi så det räckte i veckor av ett enda biobesök, det var plåster för min egosjäl och jag njöt av varenda minut alldeles oavsett vilken film jag valt.

The ice storm var inget självklart val för mig, ett ångestdrypande familjedrama var kanske inte den verklighetsflykt jag egentligen sökte men hur som helst så satt jag där i salongen och kände hur lugnet infann sig mer och mer ju lägre temperaturen blev på filmduken. The ice storm heter The ice storm av en anledning och anledningen är att det är kallt som fan var man än sticker ner febertermometern.

Pappa Ben (Kevin Kline) tror att han har en tajt relation med sina barn Wendy och Paul (Christina Ricci och Tobey Maguire) men i själva verket har han en osynlig barriär på en halvmeter runt sig som ingen kommer igenom, ingen förutom Janey Carver (Sigourney Weaver) som är granne, mamma till dotterns polare/pojkvän samt Bens älskarinna. Bens fru Elena (Joan Allen) är en såndär typisk kvinna som vill att allt ska va så jävla ”trevligt” hela tiden så hon lägger locket på alla former av känslor, ingenting får bubbla upp, visas eller lösas. Konflikter är ett big no-no och sopa lååångt under mattan är hennes livsdevis. Det funkar ju ett tag men till slut går det inte längre. Hon anar att Ben är otrogen men hon tar inte upp det med honom, nejdå, snatta läppstift är en bättre lösning.

Som ung vuxen och någorlunda nybliven mamma såg jag på filmen med vuxna-är-fan-idioter-ögon. Vilka freaks, finns det verkligen såna här i verkligheten, hur tänker dom, varför pratar dom inte med varandra, varför bråkar dom inte, löser konflikter, skiljer sig, mår bra? Som en lite äldre vuxen, nu med barn i Wendy och Pauls ålder, ser jag på filmen lite annorlunda. Den berör mig inte lika mycket längre. Jag kan titta på familjerna utifrån, analysera, fundera men inte ta åt mig eller till mig. Jag vet att jag inte funkar som Elena, jag vet att jag aldrig kan bli en Janey och jag är lika glad för båda dessa insikterna.

Den taiwanesiske regissören Ang Lee har fångat känslan av Connecticut anno 1973 på samma fingertoppsskänsliga vis som Colin Nutley hade när han hittade den svenska personligheten i Änglagård. Scenografin är ypperlig, 70-tals-auran ligger som en blöt filt över hela filmen och jag skulle inte – INTE – ha velat vara en medelålders kvinna då, i den staden. Jag skulle inte ha velat vara tonåring heller faktiskt, eller man, amöba eller daggmask för den delen.

Att gå på fest med sin äkta hälft och lägga bilnycklarna i en skål i hallen för att sen när festen är slut se skålen användas som en tombola för vem som ska åka hem med vem känns inte som min grej. Jag säger tack men nej tack till det. Till filmen säger jag däremot ja tack fortfarande. Jag gillar den. Den är toppen! Att jag inte får en stor svart klump i magen efteråt känns mer som ett plus än som ett minus även om det är klumpbristen som gör att betyget åker ner ett snäpp mot förra gången. Men what the heck, om det är en superduperkalastoppenfilm eller bara en superdupertoppenfilm är väl hugget som stucket?

När jag såg filmen 1997:

När jag såg filmen 2012: