THE ICE STORM

10 juni, 2012

Jag känner mig stark, jag känner mig tuff, jag känner mig modig.

Förra veckans omtittning av Almost famous gav mig mersmak och jag gav mig själv ingen rast och ingen ro, jag öppnade helt enkelt ammoniakflaskan, tog mig en sniff och slog med handflatorna mot kinderna. Ouuuufffff, på´t igen bara, in med nästa gamla favvo i spelaren, nu är det ingen återvändo. Se rädslan i vitögat och fäll ut naglarna, up in the saddle – jiiiihhaaaaaaa!

The ice storm var en stor överraskning när jag såg den en kall vinterkväll 1997. Med en halvårsbebis hemma var jag ingen frekvent biobesökare så varje film blev som ett äventyr, en flykt från bajsblöjor och Teletubbies och det var välbehövliga timmar i ensamhet. Jag fick energi så det räckte i veckor av ett enda biobesök, det var plåster för min egosjäl och jag njöt av varenda minut alldeles oavsett vilken film jag valt.

The ice storm var inget självklart val för mig, ett ångestdrypande familjedrama var kanske inte den verklighetsflykt jag egentligen sökte men hur som helst så satt jag där i salongen och kände hur lugnet infann sig mer och mer ju lägre temperaturen blev på filmduken. The ice storm heter The ice storm av en anledning och anledningen är att det är kallt som fan var man än sticker ner febertermometern.

Pappa Ben (Kevin Kline) tror att han har en tajt relation med sina barn Wendy och Paul (Christina Ricci och Tobey Maguire) men i själva verket har han en osynlig barriär på en halvmeter runt sig som ingen kommer igenom, ingen förutom Janey Carver (Sigourney Weaver) som är granne, mamma till dotterns polare/pojkvän samt Bens älskarinna. Bens fru Elena (Joan Allen) är en såndär typisk kvinna som vill att allt ska va så jävla “trevligt” hela tiden så hon lägger locket på alla former av känslor, ingenting får bubbla upp, visas eller lösas. Konflikter är ett big no-no och sopa lååångt under mattan är hennes livsdevis. Det funkar ju ett tag men till slut går det inte längre. Hon anar att Ben är otrogen men hon tar inte upp det med honom, nejdå, snatta läppstift är en bättre lösning.

Som ung vuxen och någorlunda nybliven mamma såg jag på filmen med vuxna-är-fan-idioter-ögon. Vilka freaks, finns det verkligen såna här i verkligheten, hur tänker dom, varför pratar dom inte med varandra, varför bråkar dom inte, löser konflikter, skiljer sig, mår bra? Som en lite äldre vuxen, nu med barn i Wendy och Pauls ålder, ser jag på filmen lite annorlunda. Den berör mig inte lika mycket längre. Jag kan titta på familjerna utifrån, analysera, fundera men inte ta åt mig eller till mig. Jag vet att jag inte funkar som Elena, jag vet att jag aldrig kan bli en Janey och jag är lika glad för båda dessa insikterna.

Den taiwanesiske regissören Ang Lee har fångat känslan av Connecticut anno 1973 på samma fingertoppsskänsliga vis som Colin Nutley hade när han hittade den svenska personligheten i Änglagård. Scenografin är ypperlig, 70-tals-auran ligger som en blöt filt över hela filmen och jag skulle inte – INTE – ha velat vara en medelålders kvinna då, i den staden. Jag skulle inte ha velat vara tonåring heller faktiskt, eller man, amöba eller daggmask för den delen.

Att gå på fest med sin äkta hälft och lägga bilnycklarna i en skål i hallen för att sen när festen är slut se skålen användas som en tombola för vem som ska åka hem med vem känns inte som min grej. Jag säger tack men nej tack till det. Till filmen säger jag däremot ja tack fortfarande. Jag gillar den. Den är toppen! Att jag inte får en stor svart klump i magen efteråt känns mer som ett plus än som ett minus även om det är klumpbristen som gör att betyget åker ner ett snäpp mot förra gången. Men what the heck, om det är en superduperkalastoppenfilm eller bara en superdupertoppenfilm är väl hugget som stucket?

När jag såg filmen 1997:

När jag såg filmen 2012:

{ 18 comments… read them below or add one }

Sofia juni 10, 2012 kl. 09:53

Kul att läsa om fler återupptäckter. Det här är den av Ang Lees filmer som jag nog tycker minst om, jag kunde inte relatera till vare sig storyn eller karaktärerna. Fattade aldrig riktigt händelseutvecklingen, lite samma-samma förortsångestbeskrivning som American Beauty eller Revolutionary Road. Men välgjord, givetvis.

Svara

Fiffi juni 10, 2012 kl. 12:20

Sofia:
Mycket av händelseutvecklingen hamnar ju inuti karaktärerna, precis som i dom andra två filmerna du refererar till. Ångest är inte helt lätt att visa grafiskt 😉

Svara

Movies - Noir juni 10, 2012 kl. 12:29

Hmm, intressant Sofia. Gillar du då inte American Beauty eller Revolutionary Road heller ? För jag gillar alla tre.

Jag håller med om att Ang Lee lyckats ypperligt med 70-tals miljöerna och allt vad det innebär. Minns också att jag gillade filmen lite mer första gången jag såg den, men betyget ligger på en stabil fyra för The Ice Storm.

Svara

Fiffi juni 10, 2012 kl. 14:35

Movies-Noir:
Allt med filmen är av yppersta klass tycker jag, till och med väderscenerna, allt det isiga. Hur gjorde dom liksom? 🙂

Svara

Sofia juni 11, 2012 kl. 12:21

@Movies-Noir: Av de tre är ordningen AB, RR och IS. Alla tre är välgjorda men för mig inte riktigt så fantastiska som många andra vill göra gällande, just temat förortsångest tycks för min del vara svårt att göra utan att det känns som att sparka in öppna dörrar.

Svara

David juni 10, 2012 kl. 15:04

Välspelad minsann. Ang Lee borde hålla sig till relationsdramer där han får briljera med sin fingertoppskänsla som personinstruktör. Tycker dessutom att kylan är nästan svalkande och uppfriskande i just den här filmen. Det enda jag kan vara lite negativ över är att den är så fullpackad av personer, relationer och handling. För min egen del hade den gärna ha fått vara en hel timme längre.

Svara

Fiffi juni 10, 2012 kl. 15:51

David:
Kylan är så….annorlunda….på nåt vis. Den gör mycket för filmen. Jag kände lite samma sak i Atom Egoyans Ljuva morgondag, fast jag tycker det är en långt mycket sämre film.

Svara

Fiffi juni 10, 2012 kl. 15:52

David (igen):
Och att det gärna hade fått varit längre håller jag helt och hållet med om. “Va? Är den slut redan?”, så kände jag båda gångerna jag såg den.

Svara

David juni 10, 2012 kl. 16:42

Intressant jämförelse. Har bara skymtat den filmen inte sett hela. Men jag tror jag vet vad du menar. Och jo, visst kändes det lite snopet när den tog slut.

Svara

filmitch juni 12, 2012 kl. 15:26

Har bara sett filmen en gång och gillade den. Ang Lee gör oftast bra filmer åtminstone när det rör sig om mänskliga relationer. Slår ett slag för hans två Thailändska filmer som jag inte kommer ihåg vad de hette; En handlar om en kock och den andra om ett bröllop, kan rekommenderas.

Svara

Fiffi juni 12, 2012 kl. 16:20

filmitch:
Antar att du menar Eat drink man women och Bröllopsfesten? Har bara sett den senare av dessa två och den var bra.

Svara

filmitch juni 15, 2012 kl. 12:21

Japp det var så de hette. Tackar 🙂

Svara

Nin juni 12, 2012 kl. 19:19

Å, den gillar jag verkligen! Som flera skrivit gör vädret=kylan mycket för filmen. Där kan man säga att miljön har stor betydelse. Trodde det var överdrivet i filmen men Wikipedia beskrev det som rätt vanligt i USA, Kanada och Ryssland. Kul att se Tobey Maguire och Nina Ricci i början av sina karriärer.

Svara

Fiffi juni 12, 2012 kl. 22:51

Nin:
Man kan säga att dubbdäck inte riktigt hjälper i det där vädret 😉

Sen antar jag att du menar Christina Ricci? Nina Ricci är väl en parfym, i alla fall i min inskränkta värld 😉

Svara

Nin juni 13, 2012 kl. 08:37

Hihihi, skrev jag Nina, det var kul! Ja, i vilket fall så gillar jag henne. Har inte sett henne i så många filmer tyvärr, men kanske inte har letat tillräckligt. Det är alltid kul med filmer där man får se nuvarande stjärnor som unga, även Elijah Wood är ju också med faktiskt och är bra han med.

Svara

Fiffi juni 13, 2012 kl. 19:20

Nin:
Ja, han är riktigt bra här. Jag tänkte bara Frodo-tanken tio gånger under filmens gång 😉
Gillar du Ricci kanske du har sett Sleepy hollow och Monster? Två kanonfilmer med henne! 🙂

Svara

Nin juni 14, 2012 kl. 06:25

Ja Sleepy Hollow gillar jag. Monster har jag faktiskt inte sett, konstigt nog. Tack för tipset! Den måste jag se, läste recensionerna när den kom dock.

Svara

Fiffi juni 14, 2012 kl. 19:19

Nin:
Låt Monster hoppa upp överst i din ska-se-lista (om du har någon ;)) för det är verkligen en film man inte glömmer i första taget.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: