ALMOST FAMOUS

3 juni, 2012

Det finns vissa filmer som är svårare än andra att skriva om. The Big Lebowski var en av dom, filmen jag skriver om idag är en annan. Filmer som älskas av många och som analyserats som om recensioner vore mikrobiologi.

Jag har dragit mig för att skriva om Almost famous trots att jag tokgillade den när jag såg den första gången. Det var många år sen nu, mycket kan hända, smaken förändras och jag har varit uppriktigt jätterädd att mitt minne av filmen ska spela mig ett spratt. Därför har jag inte sett om den, inte förrän nu, elva år senare.

Jag behöver ett färskt minne för att skriva en fungerande text och efter att ha läst Addepladdes recension och gjort en mental våg åt att den obligatoriska femman “bara” blev en fyra så vågade jag mig på att se filmen igen. Inte ångestfritt, inte alls, men det var med ett visst pirr i magen jag stoppade filmen i spelaren.

Det börjar direkt med Atticus Finch. Lärarmamman (Frances McDormand) diskuterar To kill a mockingbird med sin hyperintelligenta son William (Michael Angarano) och jag blir glad. Jag har nyligen sett To kill a mockingbird och denna lilla scen får en tydligare mening än den fick sist. Referenser till populärkulturella företeelser i all ära men dom tappar lite av ouuumppfffet om man inte känner till bakgrunden. Det är ju bara att läsa en krönika av Andres Lokko eller försöka förstå sig på Glenn Killing i manegen, det går  inte om man inte är väl bevandrad i musikhistorien. Vad hjälper det om nån jämför en banan med Nick Cave eller om jag hör att någon fick sitt hjärta krossat av Marc Bolan om jag inte vet vem Nick Cave eller Marc Bolan är. Bara en parentes. Liksom.

Den lillgamla William växer upp en smula (och blir Patrick Fugit) och fyller femton. Han är ett musikaliskt uppslagsverk, en skriftlig virtous och skriver egna fanzines om band han gillar. När han får en chans att skriva om bandet Stillwater för Rolling Stone Magazine och samtidigt följa med dom på deras konsertturné är lyckan fullkomlig. Han lär känna Penny Lane (Kate Hudson), en änglalik uppenbarelse nästan lika ung som han själv och hon faller som en gråsten för bandets sångare Russell Hammond (Billy Crudup).

Jag tittar på William och ser nåt märkligt, jag ser mig själv. Den parallellen drog jag inte alls sist jag såg filmen. Jag var också yngre än mina klasskamrater, i och för sig såg jag inte yngre ut (vilket är ett av Williams problem) men när det gällde blev jag alltid behandlad efter mitt faktiska födelseår. När alla andra fyllde 15 och jag 14, det VAR skillnad, det var piss fakiskt. Eller när jag fick planka in på studentfesten för att det var 18-årsgräns. Precis som William var jag värsta nörden och jag skrev och gav ut diverse hittepåtidningar min mamma fick trycka upp på jobbets kopiator, bland annat en HÄSTTIDNING som jag skrev och drev tillsammans med kompisen Ulrika. Det är nåt ingen människa på jooooorden kan fatta idag, än mindre jag själv, men den hade stadiga prenumeranter och gav flera kronor i inkomst per nummer.

Jag undrar varför jag inte såg detta sist? Kanske av samma orsak som att jag inte greppade Atticus Finch-grejen eller att jag inte riktigt förstod vilken tillväxthämmande mamma Frances McDormands karaktär faktiskt är. Tänk vilken skada hon hade kunnat göra om hennes barn varit aningens svagare personligheter. Men åren går. Jag BLIR klokare. Hästfascinationen är long gone – och tack gode någon för det – men jag älskar fortfarande nörderier och människor som verkligen går in för sin grej till hundra procent oavsett vad det handlar om. William är en hjälte och borde kunna vara någon att se upp till även för kids idag. Där Harry Potter har sitt trollspö har William Miller sin penna och dom båda förändrar både den yttre världen och sina egna på skönt personliga vis. Det handlar om att växa upp, om att kunna lägga ihop ett och ett och förstå konsekvenserna av summan. William fattar prylen. Han blir cool, till slut.

Regissören Cameron Crowe har fått ihop ett persongalleri som i många fall var i lindan av sina karriärer.  Zooey Deschanel var tjugo år när Almost famous gjordes och hon ser exakt likadan ut idag. Hur många av oss kan skylta med en sån grej? Jag menar, är det ens möjligt? Billy Crudup hade gjort småroller i Alla säger I love you och Sleepers och en lite större i The Hi-Lo Country men förutom detta var han tämligen okänd. Patrick Fugit hade aldrig ens spelat med i en långfilm förut och för Kate Hudson var Almost famous det stora genombrottet. Det var modigt av Cameron Crowe. Han tog inga genvägar, han skrev ett självbiografiskt manus, regisserade filmen och lyssnade hela tiden på sitt hjärta. Det är så det känns när jag tittar på filmen. Engagemang, kärlek åsså lite härlig Philip Seymour Hoffman-förtrollning på toppen.

Almost famous är ett solklart fall av nutida filmhistoria. Det är ett oklanderligt hantverk och lika synd som jag tycker det är att jag inte har någon relation alls till musiken i filmen lika häftigt är det att få vara med på resan och fatta grejen – ändå. Men vad var det jag var så rädd för? Att den här filmen skulle bli en ny En prins i New York för mig? Är det nåt att vara skraj för? Shit happens, det gör ju det, men oftast blir det bra till slut även om det inte blir som man på förhand trott och planerat.

Jag avslutar helt enkelt med något så icke-mig som ett citat från en låttext av Rod Stewart. Så är det och så får det bli.

Make the best out of the bad, just laugh it off

You didn´t have to come here anyway

So remember, every picture tells a story

Don´t it?

När jag såg filmen 2001:

När jag såg filmen 2012:

{ 12 comments… read them below or add one }

Henke juni 3, 2012 kl. 09:27

Jag blev orolig i början av texten, men nu har jag bara en sak att säga. Tack.

Svara

Fiffi juni 3, 2012 kl. 12:03

Henke:
Tack? För vad? 🙂

Svara

Sofia juni 3, 2012 kl. 09:44

Kul att den fortfarande höll och till och med fått nya dimensioner. Jag gillar som sagt Patrick Fugit skarpt i den här, mer än både Kate och Zooey, trots att igenkänningsfaktorn inte alls finns där för min del.

Hahaha, hade aldrig i livet gissat att du var en gammal hästtjej 😀 Men du låg helt klart en nivå över mig, jag tjänade aldrig några pengar på mina alster.

Svara

Fiffi juni 3, 2012 kl. 12:04

Sofia:
Visst höll den och det med den äran! Härlig film det här! 🙂

Hästtjej? Jag? Fy fabian vad det känns världsfrånvänt men i ärlighetens namn var nog skrivandet det viktiga, om vad det sekundära.

Svara

Pladd juni 3, 2012 kl. 11:32

Bra hyllning! Man förstår precis vad det är du gillar så mycket. Sen hade jag faktiskt inte förstått att den var så vansinnigt omfamnad.

Tack för länkningen också! 🙂

Svara

Fiffi juni 3, 2012 kl. 12:07

Pladd:
Flera av mina bekanta – som inte är så väldans filmintresserade egentligen – har denna som sin favoritfilm. Den har liksom “hängt med” som en viktig film i många sammanhang genom åren och därför får jag lite extra respekt för den på nåt udda vis. Men den höll ju måttet även nu. Tack för hjälpen med att få ändan ur 🙂

Svara

Captain Charisma juni 3, 2012 kl. 13:18

Fantastisk film, en av mine favoritter. 🙂

Svara

Fiffi juni 3, 2012 kl. 18:25

Captain Charisma:
Ja visst är den fantastisk! 🙂

Svara

danne juni 3, 2012 kl. 17:19

Väldigt bra film och fin hyllning. Jag vet inte hur många gånger jag sett denna men det är en massa gånger. Två gånger per halvår max så denna är definitivt en stor favorit.

Svara

Fiffi juni 3, 2012 kl. 18:26

danne:
Tack, kul att min känsla för filmen gick fram i texten 🙂

Svara

Gustav juni 4, 2012 kl. 09:16

Fin film och fin text! 🙂

Tror att de flesta som spelat i band gillar den här också. Igenkänningsfaktorn är rätt hög, även för de som inte haft groupies i hälarna eller utnämnt sig själva till gyllene gudar…

Och de flesta skådespelarprestationerna är ju fantastiska, särskilt McDormand, Fugit, Hoffman och Deschanel. Och så är min favorit Mark Kozelek (i övrigt känd som världens mest deprimerande musiker, typ) med och spelar den tystlåtna basisten.

Det finns så mycket att tycka om med Almost Famous, den är en totalupplevelse för mig, vilket få filmer kan skryta med, hur bra de än är.

Svara

Fiffi juni 4, 2012 kl. 19:02

Gustav;
Tack! Kul att du tycker det 🙂

Precis som du säger, det finns verkligen mycket att tycka om med den här filmen – och väldigt lite att gnälla på.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: