Etikett: John Leguizamo

Publicerat

NANCY

Jag drar bort plåstret på en gång. Har man en gång tänkt tanken att Andrea Riseborough är väldigt lik Mikael Riesebeck så är det väldigt svårt att tänka bort den tanken.

(Mikael Riesebeck är alltså killen bakom barnprogramskaraktären Doktor Kosmos. Minns du honom? Inte? Här är en bild.)

För egen del förstör denna tanke jättemycket av Andrea Rieseb…eck…boroughs prestation, jag kan inte bedöma om hon är bra eller inte men jag antar att hon är bra men har en erbarmlig peruk. Sånadär uppenbara peruker kan reta mig till vansinne, när det liksom blir ett tomrum mellan huvudet och där peruken börjar. Men nog om detta, nu till filmen.

Andrea Rieseborough spelar Nancy Freeman, en 30-nånting kvinna som bor med sin Parkinson-sjuka mamma (Ann Dowd). Nancy sköter henne efter bästa förmåga (är dock lite tveksam till om förmågan räcker eller om det bara är mamman som är gnällig och förbannad mest hela tiden). Man förstår att det finns ett mörker inom henne men allt berättas inte rätt ut i filmen, hon känns dock en anings ”skev” och knepig, kanske framförallt när hon får kontakt med en man på ett forum (John Leguizamo) och går med på att träffa honom som…gravid. Hon har alltså berättat för honom att hon är gravid men då det inte stämmer går hon på ”dejten” med en lösmage.

Hur/var och varför detta händer tänker jag inte gå in så mycket mer på men själva grundhistorien i filmen är att Nancy tittar på TV och får se ett gift par som pratar om att deras dotter blev kidnappad för 30 år sedan. Det har gjorts en fantombild så tittarna kan se hur dottern Brooke skulle se ut i nutid och Nancy tittar och tycker sig se….sig själv!

Jag tycker inte det här är en helt solid film MEN den är ändå fin på något vis. Steve Buscemi spelar pappan till Brooke och han gör detta SÅ fint. En typ av roll man kanske inte ser just honom i så ofta. För övrigt är det manusförfattaren och regissören Christina Choes första långfilm och som debut tycker jag den helt klart är bra. Hoppas hon får chans att göra fler filmer efter egenskrivna manus framöver. Filmer som denna behövs.

Filmen visas två gånger till på Stockholms Filmfestival, på onsdag 14/11 och fredag 16/11.

Publicerat

JOHN WICK: CHAPTER 2

Det får bli en kortis om den här filmen för det finns inte så mycket att skriva om den annat än att om du gillade första John Wick-filmen kommer du gilla denna. Jag tyckte den här var snäppet ännu bättre faktiskt. Snyggare, råare, ännu mer pang-poff-action liksom. Och Keanu är GRYM i den här rollen. Han är en maskin, han är ostoppbar, outtröttlig, odödlig, skäggig och less på livet. En väl fungerande kombination om man har hans yrke.

Sen är det en bonus att få se Keanu Reeves spela mot Laurence Fishburne igen. Har det hänt sen Matrix? Tror inte det.

Det här är en film för alla som gillar stenhård känslokall old-school-action med en hund inblandad. Det gäller både första filmen och denna.

Steffo och jag pratar om den här filmen i avsnitt 93 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

SISTERS

Det känns ganska härligt att kunna konstatera att min humor-gen funkar precis på samma sätt oavsett om det är vuxna män eller vuxna kvinnor som försöker sig på att göra komedi med alkohol, droger och barnsligt beteende som ENDA fokus i ”skrattfesten”. Det här är nämligen i långa stunder precis lika lågbegåvat som om filmen hetat Brothers och huvudrollerna spelats av Seth Rogen och James Franco.

Nu heter filmen alltså Sisters och systrarna Maura och Kate Ellis spelas av Amy Poehler och Tina Fey. Deras åldrande föräldrar (Dianne Wiest och James Brolin) har beslutat sig för att sälja den stora villan som systrarna växt upp i för en lugnare och bättre ekonomisk tillvaro i en lägenhet. Det föräldrarna behöver hjälp med är att döttrarna ska komma dit för att städa ur sina flickrum. That´s it. Dom tjatar och gnatar ingenting, har inga krav. Så….dom sura systrarna åker till barndomshemmet och får ett dygn själva i huset. Ett sista dygn.

BORTSKÄMDA JÄVLA AS TILL JÄTTEBEBISAR är vad dom är! Fan vad trött jag blir. Det här är inge roligt alls faktiskt. Jag känner mig som en överkörd förälder där jag sitter och förväntas skratta, jag känner mig som en torrboll, som en socialsekreterare med block och penna i högsta hugg, jag kan liksom inte se det komiska i det här, det går inte.

Jag fnissar EN gång, i EN scen och den innefattar en speldosa, en såndär ballerina som snurrar. Sen var det 115 minuter till. Jag vet inte vad filmen vill säga. Att Tina Fey har skitsnygga tuttar? Att kvinnor också kan vara barnsliga och ”crayza loss”, dricka sprit, röka på, titta på muskulösa män, dansa till enkel koreografi, klättra i berg, ragga med hjälp av sexuella trakasserier, bete sig som svin mot sina föräldrar och bli förlåtna? Sorry, men jag visste allt det där innan. Kom med nåt nytt. Snälla.

I avsnitt 35 av Snacka om film snackar både jag och Steffo om just denna lilla film. Och vi har rätt olika åsikter om den vilket alltid är uppfriskande.

Publicerat

Dagens duo: ROMEO & JULIA

När både Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia och Filmitch-Johan simultant svandyker ner i Shakespeare-poolen och ger honom fullt utrymme på sina bloggar under samtliga söndagar i mars så svischade jag om lite i mitt måndagsschema, även jag hade nämligen ett litet Sheakspearerelaterat inlägg på lut.

1595-1596 skrev William Shakespeare pjäsen The Most Excellent and Lamentable Tragedy of Romeo and Juliet och fyrahundra år senare hamnade historien i den australiensiske regissören Baz Luhrmanns händer.

Alltså det här var en sån jäkla cool film när den kom. Jag såg filmens första tio minuter på repeat på VHS, spolade fram och tillbaka, fram och tillbaka, wow alltså. Klippning, bokstäver, färger, musiken, allt var så härligt annorlunda. Nu ser jag filmen och skrattar i byxan. Var det inte 1996 filmen hade premiär? Det känns som…1936. Filmen är så jäkla lökig alltså, den känns mer som en parodi än en tragedi och jag kan inte ens se det jag förut tyckte var så ballt. Luhrmanns Strictly Ballroom (från 1992) och Moulin Rouge (från 2001) håller betydligt bättre, det är en enorm klasskillnad.

Om någon mot förmodan inte redan vet vad Romeo och Julia handlar om så handlar den om två adliga familjer boendes i Verona där Romeo tillhör släkten Montague och Julia släkten Capulet. Familjerna ligger i fejd med varandra men när Romeo (i filmen spelad av Leonardo DiCaprio) och Julia (Claire Danes) blir kära i varandra tror och hoppas dom på att familjerna kan bli sams. Ungdomlig naivitet kan vara så….förödande. Samtidigt så….vacker.

Det bästa med filmen är samspelet mellan Leo och Claire. Kärleken dom emellan känns verkligen äkta. Leo har en cool flottig lugg och Claire ler med ögonen. Lite överspel här och där kan jag ha överseende med. Men resten. Filmen som helhet. *skakar på huvudet* Baz, vad hände där egentligen? Och Lovefool med Cardigans, det var så STORT att ett svenskt band hade med en hitlåt i en film. Hade vi varit med om det sedan Roxettes hemska ballad i Pretty Woman?

Filmen må vara ett magplask men Romeo och Julia som duo är i det närmaste perfekt. Två söta unga människor, tokkära i varandra, tillsammans mot världen. Jag kan inte värja mig mot sånt.

Här kan du hitta alla tidigare Dagens duos.

Publicerat

CHEF

Om jag fick göra en film skulle jag sannolikt välja att göra en som handlar om sånt jag brinner för. Sånt jag är bra på, sånt jag kan och sånt jag skulle vilja att andra fick upp ögonen för. Det är inget konstigt. Det är både självklart och det är att ta den enklaste vägen till ett bra slutresultat. Ingenting blir bra om man inte inkluderar sitt hjärta.

Med Chef känns det som om Jon Favreau fått göra sitt filmiska hjärtebarn. Han har regisserat, han spelar huvudrollen och han har skrivit ett manus som handlar om hans stora passion: mat.

Mellan 2001-2005 hade Jon Favreau en TV-serie som hette Dinner for five. Han bjöd in fyra vänner från filmbranschen för samtal över en middag, lite som Pluras kök och Sommarpratarna goes Hollywood kan man säga (många av avsnitten finns att se på youtube förresten, svinmysiga!) så att han kan laga mat och är intresserad av mat är ingen nyhet. Han har alltså ingen kock-stunt-double i filmen, det är han själv som lagar all mat som filmkaraktären Carl Casper.

Carl Casper är alltså en kock, en väldigt duktig kock, en såndär kock som inte mår bra av att laga ordinär restaurangmat. Han vill utvecklas och han vill utveckla matlagningskonsten. Det vill dock inte restaurangens ägare (Dustin Hoffman). Inte ens när Casper – och restaurangen – blir toksågad av en känd matbloggare (Oliver Platt) får Casper fria tyglar att förbättra menyn, nej snarare tvärtom. Han blir kreativt bakbunden och tvingas ta ett beslut gällande sitt yrkesliv. Ska han sejfa eller chansa, ska han  jobba kvar och vantrivas eller följa sin dröm?

Filmen har en hel del på pluskontot men också ett par grejer på minuskontot. Till exempel, ”sexscenen” mellan Molly (Scarlett Johansson) och Carl. Alla som sett filmen vet precis vad jag menar. Så JÄVLA lökigt! Och det här med Carls ex-fru Inez (Sofia Vergara) som är både cool, schysst och vacker som en dag men kom igen, spelar hon inte i en helt annan liga än honom? Skulle en tjej som Inez bli ihop med en vanlig halvsunkig kock utan miljoner på kontot? Nää. Tror inte det. Sen är det det sista minustecknet som måste sättas framför bristen på stakes.

Bristen på stakes var det ja. Det händer inte så mycket men det stör inte mig. Filmen puttrar på, alla är snälla, Robert Downey Jr tittar in med blå skoskydd, Carls son är en skön kille, Twitter vävs in på ett smart sätt i handlingen och Jon Favreau visar sina matlagningsskills på ett sätt som kan få vilken kvinna som helst på fall, eller i alla fall att vilja karva små bitar av lågtempad köttbit med liten kniv…och äta toast….med ost….mycket ost….smält ost.

Chef var precis-före-lunch-filmen en av dagarna i Malmö. Herrejösses vad hungrig jag blev! Det kurrades i magarna på grabbarna bredvid mig. Läs deras recensioner av filmen här (länkar kommer när texterna är publicerade):

Jojjenito

Fripps filmrevyer

The Velvet Café

Chef har biopremiär 31 oktober.

Publicerat

THE HAPPENING

Regissören M. Night Shyamalan är lite som vår ”han kommer bli Sveriges nya Ingmar Stenmark-slalomstjärna” Jens Byggmark – karriären började med ett resultat i världsklass och sen gick det mest åt pipsvängen. Omvärlden har dock inte riktigt fattat nuvarande brist på form utan vidhåller sina skyhöga förväntningar, bara för att gång på gång påminnas om att motsatsen hade varit att föredra.

När jag läser en filmrecension där skribenten ger filmen lägsta betyg utan minsta pardon kan jag å andra sidan jämföras med en av sommarens mer ihärdiga spyflugor. Jag befinner mig sittandes på en tallrik av sedan länge kvarglömda grillrester, jag VET att det är sekunda käk jag stoppar i mig men jag kan liksom inte låta bli. Det är nåt med uppenbara filmiska lågvattenmärken som lockar mig.

När Jojjenito skrev om The Happening var det som att synapserna knastrade loss i kroppen. ”Marky Mark pratar på fullt allvar med en plastplanta” skriver Jojje och jag tänker ”han ger filmen en etta – huuuuu, det är Shyamalan – buuuuu – OCH MARKY MARK! – whääääää”. Och sen *timehop* sitter jag i soffan, har just sett filmen ifråga och kliar mig i hårbotten.

Jag tycker väldigt mycket om filmens affisch (se här ovan), jag tycker den är otroligt fin och mysigt olycksbådande. Sen tycker jag om M. Night Shyamalans manus, ja det gör jag. Jag tycker grundtanken är både finurlig och läskig och jag tror faktiskt att det hade gått att göra en film helt i klass med The Village, Signs och Unbreakable av det här. Det stora felet är att skådespelarna är så enormt felcastade. Alltså… E-N-O-R-M-T.

Mark Wahlberg ser ut såhär filmen igenom (se bild till vänster). Jag känner en obeskrivlig önskan att kasta pil på hans panna med botoxsprutor. Jag förstår att han gör det han kan för att gestalta jobbiga känslor men nej Mark, nej, att knorvla ihop ögonbrynen och transformera pannan till ett CD-ställ räcker inte.

Zooey Deschanel är tyvärr precis lika fel hon. Kombinationen av överspel och en antagligen rätt illa skriven karaktär gör att jag ibland sitter med rysningar längs ryggraden, speciellt när hon spärrar upp sina stora blå som ett slags ”bevis” för att hon är rädd. Eller ledsen. Eller inte vill springa mer. Eller har ätit tiramisu med en random kille som heter Joey. Eller tycker allt det övernaturliga är konstigt. Eller ska ta hand om ett barn. Eller tittar på sin man (som då är ovan nämnda Marky Mark).

Varken hon eller herr Wahlberg fixar denna typ av roll och jag tror helt utan ironisk syrlighet att med två andra – mer lämpade – skådespelare i huvudrollerna så hade filmen inte blivit så pjåkig alls. Många av scenerna är riktigt bra, hela första halvan av filmen tyckte jag var mer än okej men sista tredjedelen dalar den betänkligt och slutet kraschlandar på ovan nämnda grilltallrik.

Summa summarum, tack Jojjenito för att du gav filmen ditt lägsta betyg. Nu blev den ju äntligen sedd!