FILMÅRET 1984

1984. En roman av George Orwell. 1984. En låt av Eurythmics. Okejrå, den heter Sexcrime egentligen men det är Annie Lennox röst som sjunger nineteeneightyfouuuuur jag hör i mitt huvud när jag sitter och fnular på denna filmiska lista.

1984 var längesedan men tro´t eller ej, dom allra flesta filmerna på listan har jag sett om många gånger sen det begav sig och flera av dom alldeles nyligen. Det blir alltså en nostalgilista men en sådan jag verkligen kan stå för. Speciellt min nummer ett. Stånga mig, sparka mig, slå mig, håna mig, gör vad ni vill, min nummer ett är alldeles underbar!

 

10. Amadeus
(Regi: Milos Forman)

Amadeus är kanske ingen favorit-favorit-film men det är på tok för bra för att ignoreras på en årslista. Magnifik, jättesnygg, mustig, maffig, en helaftonsfilm med extra allt och det som slår mig när jag ser den är att filmer som dessa inte görs längre. Eller så gör dom det men jag ser dom inte. Så kan det också vara.

.

.

.

9. Birdy
(Regi: Alan Parker)

Det här är den enda filmen på listan som det var mer än tio år sedan jag såg om men det var en 5/5 vid första titten, dock kanske inte riktigt SÅ bra nu. Nicolas Cage och Matthew Modine var it-guys då, Alan Parker visste vad han gjorde och historien om dom två männen som kommer tillbaka hem från Vietnamkriget (och den ena desperat vill bli en fågel) var sällsamt engagerande – och sorglig.

.

.

.

8. Karate Kid
(Regi: John G. Avildsen)

Har man – som John G. Avildsen – regisserat Rocky OCH Karate Kid kan man kanske säga att han valt helt rätt sportfilmer att sätta tänderna i. Okej, Rocky V också men den spelar inte riktigt i samma liga som dom nämnda filmerna. Det här är en wax-on-wax-off-klassiker som levererade stort när jag såg om den härom året. Ralph Macchio var tydligen söt (jag fattade aldrig det riktigt, 1984 var jag mer inne på Vince Neil).

.

.

.

7. Indiana Jones och det fördömdas tempel
(Regi: Steven Spielberg)

Inte lika bra som ettan och trean men underhållande som tusan ändå.

.

.

.

6. Terminator
(Regi: James Cameron)

Arnold Schwarzenegger som elaking, Linda Hamilton som hjältinna, James Cameron som actionregissör. Det är mörkt, spännande och super-80-taligt. Klart jag gillar Terminator. Fortfarande.

.

.

.

5. Snuten i Hollywood
(Regi: Martin Brest)

Filmen blåste mig ur biofåtöljen när den kom men inte ur TV-soffan härom månaden. Skitisamma. Snuten i Hollywood är en stabil rolig komedi som förtjänar en bra plats på listan. Och Harold Faltermeyers musik. Bara en sån sak. Fucking genious.
.

.

.

4. Terror på Elm Street
(Regi: Wes Craven)

Tillsammans med den första Fredagen den 13:e-filmen förändrade Terror på Elm Street min syn på filmtittande. Dessa filmer fick mig nämligen att grotta ner mig i en helt ny genre: skräckfilm. Jag var rädd som ett AS för Freddy, hade ångest inför varje tittning, ändå tittade jag om och om igen på den här filmen. Och fick svårt att sova, men det spelade ingen roll, skräckfilmsmysrädslan var på plats i mitt hjärta för att stanna.

.

.

.

3. Mannen från Mallorca
(Regi: Bo Widerberg)

En av dom allra bästa thrillerdeckarna i svensk filmhistoria, antagligen endast slagen av Bo Widerbergs Mannen på taket.

.

.

.

2. Gremlins
(Regi: Joe Dante)

Okej, betuttad i Vince Neil eller inte, Zach Galligan VAR gullig men ändå inte lika gullig som mogwaisarna. Det här är en alldeles utomordentlig film som jag hoppas kommer slippa remakedöden, den är nämligen i princip perfekt fortfarande.

.

.

.

1. Rhinestone
(Regi: Bob Clark)

Rolig. Mysig. Galen. Udda. Sylvester Stallone försöker sjunga, Dolly Parton är charmig och jag njuter med varenda cell i kroppen. Jag tycker SÅ mycket om den här filmen och även om jag är ensam i hela universum om att göra just det så är det fortfarande en sanning för mig och det är det såna här listor är till för. Väl?

.

.

Bubblare:

Åke och hans värld, Hotel New Hampshire och Children of the corn.

.

Idag skriver en hel del andra filmspanare om sina favoritfilmer från 1984. Klicka på bloggnamnen för att se listorna.
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Flmr
Filmmedia
Absurd Cinema
Filmfrommen

BACK TO THE 80´S: KARATE KID (1984)

.

.

.

Om man ska föra över The Karate Kid himself, Ralph Macchio,  till nutid så var han som en mix av Darin-på-tandställningstiden, Jaden Smith-när-han-fortfarande-var-charmig, Logan Lerman och en hundvalp. Han var SÅ söt och han var SÅ stor och filmen var SÅ het. Karate Kid var verkligen The Shit 1984.

När jag ser om filmen kan jag förstå varför, jag kan verkligen det, för filmen håller fortfarande! Jag vet inte om det är otippat men för mig är det det. Färgerna, musiken, historien, mysigheten, jag tror faktiskt att det går att uppskatta filmen även utan att trä nostalgipåsen över TV:n. Storyn om den mobbade pojken som får hjälp av en martial arts-kunnig äldre man för att bli duktig på karate är så pass allmängiltig att den utan tvekan tål att ses även av yngre generationer – och nej, bara för att man är ung behöver man inte nödvändigtvis välja remaken med Jaden Smith i huvudrollen.

Ralph Macchio är inte bara söt, han spelar rollen som Daniel med den äran, Daniel som är betuttad i blonda Ali (Elisabeth Shue) och som i alla situationer gör så gott han kan.

Jag tyckte bra om filmen när jag var 12 men den funkar finfint även när jag är 42. Och Cruel summer med Bananarama har aldrig låtit bättre än här.

Wax on… wax off. Wax on… wax off.

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Senare idag kommer ännu en film från 1984. En riktig höjdare!