A STAR IS BORN

När det stod klart att denna månads filmspanarfilm skulle bli A star is born passade jag på att se den senaste versionen av historien, den från 1976 med Kris Kristofferson och Barbra Streisand i huvudrollerna (jag recenserade den här igår). Mer info än så har jag inte skaffat mig om historien, jag har inte sett trailern på denna nya film, ej heller ”tjuvlyssnat” på soundtracket. För mig räcker det att veta att det är Bradley Coopers debutfilm som regissör, att han spelar huvudrollen och att min kvinnliga musikaliska Queen, Lady Gaga, har den andra huvudrollen. Jag känner mig liksom lugn med det. Det kan inte haverera totalt, det kan bara inte göra det.

Nackdelen med att just denna film blev månadens filmspanarfilm KAN var att den gått på bio i en dryg vecka (och att vi inte fick se den på Malmö Filmdagar). Således hade jag redan både sett och hört reaktioner på filmen, jag var förberedd på en gråtfest av guds nåde, hade hela handväskan full med pappersnäsdukar och hade dagen till ära bytt mascara till en ”100% waterproof” men…ja…mer om detta lite senare.

Det här är en musikfilm med många och ganska långa musikaliska nummer och har man svårt för såna ska man nog skippa att se filmen. Personligen tycker jag det är härligt och dom allra bästa scenerna i filmen tycker jag är när Bradley Coopers karaktär Jackson Maine är på konsertscenen. Ljudet, den massiva basen, gitarren och Bradleys härligt skorviga röst, det blev en maffig mix.

Som Lady Gaga-fan-girl är jag inte särskilt förvånad över att hon är alldeles strålande både som skådespelare och sångerska i filmen. För att vara en av musikhistoriens allra största kvinnliga artister har hon en förmåga att kunna se väldigt ”vanlig” ut och i den här filmen känns det som ett väldigt plus.

När jag härom veckan läste en tweet från Edward af Sillén, att han på besök på en filmstudio i USA sett ett papper med två namn som var påtänkta för remaken av A star is born, tänkte jag direkt att det var tur att det inte blev dessa två. Leonardo Di Caprio och Beyoncé. Å andra sidan, hade det blivit dom hade man inte vetat om något annat och det hade säkert funkat det med MEN jag är väldigt nöjd med Bradley och Gaga.

Grundhistorien är tämligen lik föregångarna, förutom att filmen på vissa sätt är förändrad för att eventuellt kännas lite mer ”modern”. Det bakas in ett Saturday Night Live-uppträdande, Grammy-gala och lite annat smått och gott som ska få oss att inte dö mossighetsdöden men samtidigt….ÄR det inte en jävligt mossig story in the first place? Min hjärna dubbelkollar kalendern, ja, det är 2018 men i ärlighetens namn, återigen, suck suck suck, dessa briljanta manliga kreativa kulturmansegocentriker i centrum och även denna gång – såklart – med svår alkohol- och drogproblematik som både kvinnan i hans liv och alla andra i närheten tvingas förhålla sig till.

För mig blir A star is born därför i mångt och mycket ÄNNU en manshistoria som står mig upp i halsen, den om medberoende, en kvinna som förväntas trippa på tå för den missförstådda narcissistmannen som givetvis är extremt älskvärd, charmig och fin som nykter MEN – KOM IGEN – JACKSON MAINE ÄR TYP ALDRIG NYKTER.

Jackson är packad och påverkad från första sekunden han ser Ally (Gaga) och dom börjar lära känna varandra. Första kvällen dom ses och uppenbarligen ska ligga med varandra passar hon naturligtvis på att tvätta sig både här och där för att vara fräsch och fin. När hon kommer ut från badrummet har han däckat på soffan. Han får sedan hjälp att flyttas till sängen av sin agent/bror (Sam Elliott) och till råga på allt, när han sen vaknar till mitt i natten börjar han tafsa och kyssa henne och alla som någon gång varit i den situationen, att vara den ”nyktra och fräscha” vid sänggående och försökt sova bredvid en alkoholindränkt massa av mänskliga celler kanske inte uppskattar just DEN andedräkten mest av allt i hela världen, eller att bli väckt för den delen. Fan, hon borde vara förbannad kan jag tycka ÄVEN om Jackson Maine kan charma en sten om han sätter den sidan till (sidan = det leendet och dom blå ögonen).

Det finns många scener i filmen som stör mig, som stör mig på det sättet att det känns som vi inte kommit någonstans, att det inte finns mer råd och rön kring just medberoende och kärleksrelationer. Ally är en ”stark kvinna” som absolut sätter ner foten ibland, samtidigt är hon beredd att ge upp stora delar av sina drömmar för Jacksons skull, för att han med sitt beroende inte kan göra vissa saker (vill inte spoila stora grejer här, såklart). Han kan bete sig hur fan som helst och hon förlåter. Hon förväntas förlåta. På DET sättet hade tvärtomtanken faktiskt varit mer intressant som film 2018. Vänd på det. Tänk att det är Ally som är den stora stjärnan med en beroendesjukdom och Jackson den okände nobodyn med låtskrivarambitioner. Dom hade inte ens behövt byta skådisar. Ally hade bara kunna spelat ännu mer av ”sig själv” som Lady Gaga.

Det finns ännu fler scener jag retar mig på i filmen (och som jag även gjorde i föregångaren) men egentligen är det inte viktigt för filmen i sig, det är nog mer viktigt för användandet av pappersnäsdukar. Eller mitt icke-användande. När stora delar av salongen började gråta sådär hulkande från hjärtat, när det snorades och snyftades så satt jag där och tänkte att nu är det äntligen min tur att känna mig gjord av sten. Jag var nämligen inte i närheten av att känna mig ledsen, fick inte ens en tår i ögonvrån.

Gällande detta med slutet verkar det bara finnas två läger. Antingen lossnar alla gråthämningar och filmen får en stark fyra/femma eller så känner du dig tämligen oberörd men upplever ändå att du sett en BRA film och ger den en trea. Jag hamnar i den sista kategorin och trots det känner jag mig rätt säker på två saker: Bradley Cooper kommer knipa en Oscar för Bästa manliga huvudroll och om det finns en rättvisa i världen får Lady Gaga den kvinnliga motsvarigheten. Jag tycker dom båda förtjänar det.

Även Sam Elliott kan nog knipa en guldgubbe för Bästa Mustasch….näää, Bästa manliga biroll menar jag såklart (även om muschen är fucking EPISK) och det finns både en och två låtar som skulle kunna bli nominerade – och vinna – för bästa musik. Filmen i sig är hundra procent oscarskompatibel på det där ”old fashioned sättet”. Den totala motsatsen till Gräns skulle man nog kunna säga.

 

 

.

Övriga filmspanare som sett filmen är:

Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?
Jojjenito
Movies-Noir

(…och om det är någon som vet om det är en namn-slump att skådespelaren Rafi Gavron spelar skivbolagsagenten Rez Gavron så får du gärna tjoa till. Det är ju inte världens vanligaste efternamn, hade Cooper dålig fantasi måntro?)

 

Fredagsfemman #315

5. Ostfestival!

Är inte ost det bästa som finns? Något som sätter guldkant på den tristaste av vardagar, något som gör den godaste lyxmiddag ännu mer perfekt? Hela helgen är det Ostfestival i Stockholm, i Münchenbryggeriet och här kan du läsa mer om den.

.

.

.

4. Är 44 420 verkligen mycket?

När Guldbaggens publikpris skulle framröstas fick vi vanliga ”svennar” göra vår röst hörd genom att säga vad vi tyckte på Aftonbladet, genom ett klick. Snabbt, enkelt och nåt som borde kunna engagera MÅNGA. Efter att ha läst pressmeddelandet från Svenska Filminstitutet står det nu klart att på samtliga 41 svenska filmer med biopremiär 2017 lades 44420 röster. ”Utfallet blev en succé och skapade ett stort engagemang bland såväl publik samt bransch”, står det och det är DÄR jag kliar mig i huvudet och känner nejnej, det kan väl knappast ses som en succé? Dessa 41 filmer har i runda slängar setts av två miljoner biobesökare (varav Solsidan allena står för över en miljon av dessa). 44420 röster är alltså inte mer än 2% av det totala biobesökarantalet. Visst, många är som jag som ser flera av dom svenska filmerna men likväl, det kan inte ses som en succé. I alla fall inte i mina ögon. (Jämför med hur många som röstar på Mellon varje vecka. Röster som i många fall dessutom kostar pengar…)

.

.

.

3.  På söndag tar det slut.

Hej då Sofia Helin, hej då Sara Norén Länskrim Malmö. Tack för alla stunder framför TV:n. Tack Hans Rosenfeldt och gänget som skrivit manus. Tack till Kim Bodnia och Thure Lindhardt och alla hundratals skådespelare som varit inblandade i dessa fyra säsonger. Hejdå Bron. Tack för allt. Jag saknar dig redan. (Och nu har jag fått hem kuddarna jag beställt som jag ska sälja i färgbutiken. Saga Norén-kuddar! Det kommer bli finemangs det!)

.

.

.

2. Filmspanarträff

Den här gången får filmspanarträffen faktiskt bara en andraplats för det blir lite hejsan hoppsan den här månaden. Det krockar lite med viljor, filmer och visningsdagar men på onsdag kommer i alla fall en hel del recensioner upp gällande Black Panther!

.

.

.

1. GAGA <3

Även en inställd spelning är en spelning, sa Ulf Lundell en gång och jag vill gärna kunna känna att det stämmer. Men det är svårt. Jag skulle ha sett Lady Gaga på Globen igår men det sket sig. På grund av svåra smärtor var hon tvungen att ställa in dom tio sista spelningarna på världsturnén. Undrar om man kan föreställa sig exakt HUR stora smärtor en artist som Gaga har innan hon kastar in handduken, eller tvingas till det av sin medicinska stab. Jag tycker sjukt synd om henne, det gör jag. Men jag HADE velat se henne så HIMLA mycket. Jag kanske får se det som en verklig anledning boka in en resa till Las Vegas istället. Tills dess måste hon bli frisk!

Fredagsfemman #299

5. Christine och döden

Christine Meltzer har ett nytt program på Kanal 5, en dokumentärserie som heter Christine och döden. Är det någon av mina läsare som har sett första avsnittet? Jag bryter ihop bara av trailern, alltså, jag VILL se det men vet inte om jag pallar. Kan någon berätta för mig om det är värt att se det och samtidigt snyta upp en toarulle?

.

.

.

4. The art of street magic

Imorgon öppnar en ny utställning i Magasin 9 i Frihamnen, en utställning som jag tror kan passa väldans många som handen i handsken. Magic City – The art of street magic heter den och är Europas största gatukonstutställning i form av spektakulär 3D-teknik, monumentala väggmålningar, multimediainstallationer samt fantasifulla objekt och skulpturer. Ikväll kommer jag vara där på vernissagen och jag är SÅ PEPP! Utställningen är igång ända fram till 8 april 2018.

.

.

.

3. Så mycket bättre

På pappret är årets artistkombo kanske den tråkigaste någonsin men jag ska inte skriva fan på väggen. Inte än. Förra veckan var det Unos dag och den bjöd kanske inte på några covers som kommer gå till historien annat än att jag för första gången någonsin verkligen uppskattade en Tomas Anderson Wij-låt. Hur som helst så är det ett fortsatt trevligt program och bättre än det mesta annat på TV4.

.

.

.

2. Lady Gaga 

Jag har aldrig riktigt förstått storheten i Lady Gaga även om jag lyssnat en del på hennes musik genom åren. Vi har liksom aldrig riktigt klickat hon och jag. Men. Det är klart det finns ett men. På Netflix finns det en dokumentär som heter Gaga: Five Foot Two. Underbar film! Underbar kvinna! Dokumentären visar verkligen krocken som kan bli när man är en av världens största artister men också extremt ensam, ledsen och sjuk. Mitt helgtips är definitivt att se filmen OCH att när du sen sliter ditt hår till eftertexterna så klickar du in här igen och går in på den här länken. Då får du se det du inte fick se i filmen men absolut ville se. Jag lovar dig. Vilken DROTTNING hon är! Jag är frälst!

.

.

.

1. Skräckfilmsveckan!

Nästa vecka blir det skräckfilm för hela slanten när årets skräckfilmsvecka drar igång! Precis som tidigare år samkör jag detta tema med Filmitch-Johan och Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia och jag kan LOVA en hel del sköna skräckfilmstips såhär i Halloweentider! Hänger du med oss nästa vecka?

FILMSPANARTEMA: KVINNOR SOM SLÅSS

Nåt som gör mig riktigt glad är vuxna människor som inte tappat förmågan att leka. Tyvärr är lekande vuxna ganska ovanliga. Det finns många som inte vågar visa sin barnsliga sida även om dom skulle vilja, många som som inte vill visa den, som bara tycker det är larv och sen finns det några stackars satar som inte vet vad ordet leka betyder, som antagligen aldrig vetat.

Månadens filmspanartema handlar om kvinnor som slåss. Vad har det med leka att göra? Massor, faktiskt, i alla fall i filmens värld.

En regissör med barnasinnet otroligt skönt lättillgängligt är Robert Rodriguez. Att se filmer av honom när han går totalt tokbananas i sin lilla värld är som att se riktigt bra dansare på scen, det ser ut att vara så himla lätt, det behövs inte övas, det behövs inga omtag, allt bara flyter och det går att se framför sig hur Robert R hoppar runt inspelningsplatsen med hoppsasteg, fnissar och klappar händer när scenografin exploderar och brinner upp.

Robert Rodriquez är inte bara galet barnslig i sitt sätt att göra film han är även väldigt duktig på att gestalta kvinnor som slåss, alldeles perfekt för detta tema tyckte jag. Det är kvinnor som slåss, kvinnor som skjuter, kvinnor som dödar, kvinnor som må vara preciiis hur snygga och utmanande klädda som helst men dom är allt annat än bimbos och våp.

Kvinnorna i den här filmen skulle aldrig skrika av rädsla när dom blir attackerade, aldrig ropa iiiiiiiii innan dom kramas, fan, nej, dom skulle aldrig kramas alls. Punkt. Men dom skulle heller aldrig erkänna att nåt gör ont, att dom är rädda eller på något sätt känner sig underlägsna männen, för dom ÄR inte underlägsna, dom är inga offer. Kvinnorna i Robert Rodriguez värld är helt jämställda männen.

Fast…okejrå….i den här filmen dör kvinnorna som flugor (i och för sig precis som männen) och den tuffaste av dom tuffa, Machete (Danny Trejo) överlever på många kvinnors bekostnad men i Planet Terror var det tvärtom, där kickade en enbent Rose McGowan rumpa så till den milda grad att luggen låg som ett lantis-V i pannan när filmen var klar.

Robert Rodriquez är inte bara världsbäst på att casta balla actiontjejer som kan slåss, han är om möjligt ännu bättre på att regissera dom. Alltså, det här är killen som kan få Jessica Alba att agera trovärdigt på film. Sug på den!

Vad skriver mina filmspanarkollegor om idag? Hur tänker dom om temat, vilka filmer om kvinnor som slåss har dom sett? Klicka på namnen för att komma till bloggarna.

Except Fear

Filmmedia

Filmparadiset

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

The Nerd Bird