Topp-10: MUSIKALER

I avsnitt 31 av podcasten Snacka om film pratade jag, Steffo och Johan om musikaler, våra favoriter, tips och anti-tips. Vi fick sen en förfrågan från Cecilia om vi kunde lista våra tio musikalfavoriter och det kunde vi såklart. Och ville!

poddens facebooksida kan du se den Ultimata Musikallistan från oss tre (när våra listor räknats ihop till en) och på våra bloggar kan du idag se underlagen för denna lista, dvs våra tre olika listor.

Här är mina tio tips på kanonmusikaler – som dessutom är mina favvisar!

.

.

10. Sound of music
(1965 – Regi: Robert Wise)

Sound of music är inte bara en musikal, den är en boats också. Baserad på den självbiografiska romanen av Maria von Trapp, i filmen spelad av Julie Andrews. Maken till positiv människa har filmhistorien kanske aldrig skådat!

.

.

.

9. The last five years
(2014 – Regi: Richard LaGravenese) 

Den här musikalen är vad jag vet ingen boats men skulle mycket väl kunna vara en. Den handlar om en ung tjej och en ung kille och deras förhållande och filmen tar sig från relationens början till slut genom killens ögon (och sånger) och från slutet till början genom tjejens. Mycket klurigt ihopfixat och många bra sångnummer. Anna Kendrick är en klippa!

.

.

.

8. Alla säger I love you
(Everyone says I love you – 1996 – Regi: Woody Allen)

Sedvanligt Woody Allen-pratigt mys men denna gång med maffiga musikalnummer.

.

.

.

7. Little shop of horrors
(1986 – Regi:  Frank Oz)

Grymt underhållande film men svängiga låtar och fantastiska sångprestationer. Att den köttätande växten är makalöst bra gjord är mest en bonus!

.

.

.

6. Hedwig and the angry inch
(2001 – Regi: John Cameron Mitchell)
Musikalen om den tyska pojken som växer upp, känner att han egentligen är en tjej, flyttar till USA, förändrar sin kropp och försöker få ordning på sin själ. Bra musik och ett ENASTÅENDE rollprestation av John Cameron Mitchell som både skrivit, regisserat och sjunger allt själv  filmen.

.

.

.

5. Mamma Mia!
(2008 – Regi: Phyllida Lloyd)

Behöver den här filmen nån presentation? Inte, va? En massa ABBA-sånger som vävts ihop till ett romantiskt drama på en grekisk ö och en massa stora skådespelare som sjunger hellre än bra. Charmigt så man smäller av!

.

.

.

4. Les Misérables
(2012 – Regi: Tom Hooper)

Misär är det, nåt så inihelvete misär, men kombinationen av storyn, musiken och enastående skådespelare (och sångare) gör att jag inte kan värja mig. Filmen gnager sig in i märg och ben och till slut sitter jag där, tom, ledsen och lycklig samtidigt.

.

.

.

3. Moulin Rouge
(2001 – Regi: Baz Luhrmann)

FÄRGERNA! MUSIKEN! KÄRLEKEN! FRANSOSER! ELEFANTER! DVÄRGAR! FILMMAGI! NICOLE! OCH EWAN-MED-TÄNDERNA!

.

.

.

2. 9 man och en flicka
(Take me out to the ball game – 1949 – Regi: Busby Berkeley)

Det här filmen har ALLT! Glada män i randiga kostymer som steppar och sjunger, baseball, en ung dam i centrum, sköna låtar, det swingas och flingas och har sig och jag är såååå glad när jag tittar och sååååå glad efteråt. Mysigt som tusan är vad det är!

.

.

.

1. Grease
(1978 – Regi: Randal Kleiser)

Finns det en musikal som innehåller lika många hits? Finns det en musikal som man sjunger med lika mycket i, som är coolare och som får en att vilja köpa en DeLorean och resa tillbaka till 50-talet? Det här känns som den ultimata musikalen tycker jag. Svårslagen. Och Olivia Newton-John och John Travolta är ikoner!

.

Bubblare: Jag valde att bara ta med spelfilmer på listan så Lejonkungen får bli bubblare plus Evita och Purple Rain.

Mer listor? Fler listor? Steffos hittar du här och Johans lista är här.

 

FILMSPANARTEMA: SYSKON

Även om vi filmspanare gemensamt kan samlas kring samma genuina förkärlek för film så är vi väldigt olika varandra som personer. Alltså egentligen VÄLDIGT olika. Men det finns två gemensamma nämnare som procentuellt är skyhöga om man räknar på hela gänget.

1. Det är väldans många av oss som är födda i september.
2. Dom allra flesta av oss har filmintresserade bröder.

Eftersom jag är en av dom som passar in på båda dessa punkter tänkte jag utnyttja det idag, jag tänkte nämligen dra in mitt eget syskon i temat.

Min två år yngre bror Peter och jag är uppväxta i samma hus med samma totalt film-ointresserade föräldrar och trots att våra personligheter är (nu) och var (då) extremt olika så har vi blivit ända-in-i-benmärgen-filmnördar båda två.

Hur fan gick det till kan man ju undra? Jag har ingen aning, men så är det i alla fall. Och när jag upprymt frågade honom om han ville vara med och skriva detta inlägg trodde jag stensäkert att han skulle svara nej (eftersom vi tycker och tänker precis tvärtemot varandra i typ allt så är en bra idé i min hjärna inte nödvändigtvis supertoppen i hans) – MEN – tadaaaa – han sa ja! Direkt! Och när jag sa att han fick välja film så valde han film. Direkt!

Såhär kan det gå när en storasyster och en lillebror ska diskutera en musikal från 1986 som handlar om en köttätande blomma. Peters tankar har ”vanligt” typsnitt, mina tankar är kursiva.

 

Hur ska man förklara vad det här är för film för någon som inte har en aning?

Filmen som blev en musikal som blev en musikalfilm?

Smart! OCH sant. Originalfilmen kom ju redan 1960.

Yes.

När du föreslog filmen slog det mig att jag faktiskt inte sett den sen vi var små. Eller vad var jag, 14 typ när den kom. Jag var inte så superimponerad av filmen då, gav den en trea i min filmbok har jag för mig. Hur kommer det sig att du gillar den så mycket?

Jag har varit löjligt förtjust i den ända sedan jag såg ett klipp på filmkrönikan när den köttätande blomman Audrey II sjunger ”I´m a mean green mother from outer space”. Då var jag 12år.

Men….det kan väl inte bara bero på det? Ett litet klipp?

Nej, inte bara såklart. Är det den animatroniska Audrey II, som fortfarande är hundra gånger bättre än dagens CGI, som är så himla bra? Är det scenografin som får en att känna som att man är mitt inne i musikalen? Är det alla balla cameos? Rick Moranis som gör det Rick Moranis alltid gjort?

Det kan väl inte bero på Rick Moranis?? Fast….han var rätt charmig på 80-talet faktiskt. Rätt kul. Vad gör han nuförtiden?

Nä det är nog musiken som gör det, och framförallt Ellen Greenes sångröst. Kan någon förklara för mig hur i helvete en sån spenslig liten varelse kan ha sån pipa!?

Vad gör han, Rick Moranis? Har du nån koll? Vavava? Har du det??

Jag älskar Ellen Greenes nästan desperata röst! Så mycket nerv och känsla! Den rör mig på ett sätt som brukar vara reserverat för animerad film!

Jag släpper Rick Moranis, det är lika bra, jag får väl googla, haha. Men Ellen Greene säger du. Ja, hennes röst är desperat. Och ganska….ljus?  Men jag måste säga att han som gör rösten till jätteblomman är rätt grym han med!

Okejrå, om du nu vill veta….det senaste jag läste om Rick Moranis att han bangade på en liten roll i Ghostbusters-remaken… Kan du släppa det nu? Men nu är det ju inte enbart en röst som gör detta till en film jag kan se om och om igen. Det jag listade innan bidrar naturligtvis till att göra Little Shop of Horrors till den underhållande lilla bagatell den är. Den är inte den bästa film som gjorts, men den är en film som alltid funkar.

Och vet du? Jag tycker du har RÄTT! Kors i taket va? Men filmen funkade! Jag som misstänkte att jag skulle bli uttråkad och tycka den var lite unken men det var helt fel.

Så till alla som läser detta: om ni inte redan sett den, gör det! Se den, lyssna på den, bli lite förälskade i Ellen Greene, avsky (och skratta åt) Steve Martin och tappa hakan över hur en docka anno 1986 kunde röra läpparna så snyggt!

Ja, otroligt snyggt faktiskt! Imponerande!

Och tycker ni slutet är för glättigt? Sök reda på det alternativa på youtube.

Vad får filmen för betyg av dig? Och vad vill du ha för betygssymbol? Du måste ju ha en egen ju!

Av mig får Little Shop of Horrors tre pyttesmå plysch-Rambo!

Och jag känner mig som vanligt lite snällare än du (hö-hö-hö) så för mig slår filmen över på en fyra, visserligen en ganska svag sådan men ändå en köttätande mysig fyra.

Peters betyg:

 

 

 

Fiffis betyg:

.

Idag skriver flera av mina filmbloggande vänner om samma tema. Klicka på deras namn för att komma till texterna.

 

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?
Filmitch
Movies-Noir
Jojjenito