DETACHMENT

Sitter och slötittar på TV4. Väntar in reklamen för att se om dom sänkt ljudet eller inte och fastnar med blicken på en liten film om rakhylvar med Adrien Brodys ansikte i närbild. Sablarns, han är stilig den mannen!

Just det där sista jag skrev är en tanke jag tänker ganska ofta, speciellt när jag ser denne snubbe på film. Han är rent sjukt snygg egentligen MEN han är också världsbäst på att spela vanlig tjomme. Det är en ganska ovanlig kombination. Skådisar som George Clooney (för att ta ett exempel) klarar sällan det.

I Detachment spelar Adrien Brody lärarvikarien Henry Barthes, en man som tror sig kunna göra skillnad här i livet. Han är mycket duktig på sitt jobb men har ett jobbigt privatliv och jag tycker det är ett under att han får ihop alla tuffa bitar, inklusive en klass med idiotungar, utan att gå fullkomligt bananas.

Detachment är en film som jag tycker borde visas i skolorna. Miljön i mängder av klassrum skulle vara något för Arbetsmiljöverket att bita i både vad gäller ljudvolym och beteende och både vad gäller lärare och elever.

Filmen utspelar sig under tre veckor och även om Brodys Henry är  i centrum så får vi även lära känna en lite grupp människor som kretsar kring honom. Några elever, kollegor, rektorn, en prostituerad ung flicka och hans gamle far. Jag tycker filmen var klart sevärd och som vanligt äger Brody varenda scen han är med i. Han är fin den mannen, med och utan skäggväxt.

Filmen går att streama på Lovefilm.

KILL BILL 1 & 2

När jag såg Kill Bill på bio blev jag redigt förbannad. Va fan, göra en HALV film, vad är det för jävla stil?

Jag hade hört talas om att Tarantino skulle göra en fortsättning, en del 2, men att den första Kill Bill skulle kännas som en visserligen matig och mättande förrätt men ändock en förrätt gjorde mig arg. För mig är en film en början, en mitten och ett slut, annars är det ingen film. Sagan om ringen är – för mig – inte tre filmer utan EN jäääääättelång. Hade jag inte sett det på det sättet hade jag retat livet ur mig i biosalongen efter första och andra delen. Nu retade jag mig bara lite, eller ganska mycket till och med men hur som helst så var jag medveten om problemet vilket jag inte var med Kill Bill.

Nu existerar inte Kill Bill-problematiken längre eftersom båda delarna sedan länge är klara och finns lättillgängliga att beskåda (helst direkt efter varandra) men om jag ska skriva om mina funderingar kring dessa filmer så måste känslan av besvikelse och aggression efter första filmens eftertexter räknas in. För jag var ARG, jag var grön, jag var fanimej HULKEN efteråt. Betyget blev en tvåa fast jag någonstans visste att det var fel och det var inte förrän flera år senare som jag mentalt höjde det. Långsint? Vadå? Jag?

Kill Bill börjar i hundranitti. Black Mamba/The Bride (Uma Thurman) letar upp en kvinna som några år tidigare gjort sitt bästa för att ta henne av daga och det blir en catfight av sällan skådat slag. Dom sparkas och slåss och kastar kniv och pangar glasbord och det är verkligen en kamp på liv och död ända tills kvinnans dotter kommer med skolbussen och tjejerna tar en slags telepatisk time-out och beter sig som civiliserade människor för en liten stund. Men som vanligt i filmer av Quentin Tarantino så händer det grejer ingen jäkel kan förbereda sig på och denna scen sätter liksom standarden för hela filmen. Här kan allt hända, allt händer och sätt på dig säkerhetsbältet förihelskotta för nu åker vi.

The Bride kallas The Bride för att hon mördades – i princip – på sin bröllopsdag iklädd vit klänning och hela konkarongen. Hon var så nära döden att hon egentligen inte skulle ha överlevt och en del av henne lyckades inte heller med det: den ofödda dottern hon bar i magen.

Dottern dog och The Bride hamnade i en fyraårig koma, ett ganska otippat slut på något som för dom flesta är ett av livets lyckligaste dagar. Bill (David Carradine) är mannen som ligger bakom mordförsöket, därav filmens titel och The Brides otroligt målmedvetna och fullt förståeliga längtan att döda fanskapet.

Ser man Kill Bill 1 och 2 som två filmer så är det spretiga varelser som håller varandra i handen men vägrar ta av sig lovikavantarna. Ser man Kill Bill 1 och 2 som EN film så uppstår det hux flux filmmagi.

Det finns SÅ MÅNGA SCENER i den här filmen som filmintresserade kommer se, se om, analysera och efterapa til the end of time och det är skitisamma att det är just det som Tarantino själv gjort här. Han har snott, stulit, plagierat och härmat från mängder av existerande filmer men han gör det så rätt, så snyggt och med en sådant soundtrack att ingen kan ifrågasätta hans briljans.

Personligen ser jag Quentin Tarantino som den kanske vassaste regissören i modern tid för även i hans sämre stunder så skapar han filmhistoria. Death Proof är en skitdålig film i mitt tycke men ändå tänker jag på den ibland, Jackie Brown håller inte heller riktigt hela vägen men det händer att jag sätter på filmen och spolar fram till höjdpunkterna och nöjer mig med det. Varken Pulp Fiction, Reservoir Dogs eller Inglorious basterds har fått full poäng av mig men det är tre filmer jag högaktar och gärna ser om och om igen. Vissa scener i hans filmer bränns liksom fast i hjärnbarken som om jag använt lödpenna och det luktar sådär skönt bränt som det gjorde när jag skrev SAAB på sidan av min tillsågade träbil i slöjden. Kill Bill har många såna scener, många många och ju fler gånger jag ser filmerna ju starkare tycker jag att dom är.

Fast det är ju det där med filmerNA som fortfarande stör mig litegrann. Jag skulle vilja se EN Kill Bill-film och gärna en med en massa extramaterial som är typ fem timmar lång. Jag vill se mer av färgerna, jag vill höra mer av musiken, jag vill se unga japanska tjejer i tantklänningar lira bas och jag vill se tuffa kvinnor i fotriktiga skor som kämpar till sista blodsdroppen (och nu snackar jag inte om orienterare eller OS-medaljörer i gång).

Uma Thurman hade kunnat lägga av efter den här filmen. Hon kan inte toppa den, det finns inte på världskartan att hon någonsin kan göra nåt som ens är i närheten av den här rollprestationen. Bortsett från Trinity i Matrix så är hon den ballaste MC-bruden som skådats på vita duken och hon är sannorlikt en av dom allra hårdaste filmkvinnorna genom alla tider.

Jag gillar att hon vågar vara ful. Ful och blodig och svettig med håret hängandes i testar och med osminkat ansikte och ändå är hon skitsnygg hela tiden. Hon kör en gul Pussy Wagon, den snodda, den groteska men ändå så coola och hon kör den som om det vore en svart liten Porsche. Hon dödar utbildade svärdbärare på löpande band och hon klarar sig, hon löser problem och hon gnäller aldrig. Hon biter ihop, hon går vidare och hon är i mångt och mycket en förebild för mig.

Det är precis så jag önskar att det alltid skulle vara i verkligheten. Hamnar du i skiten, pissar livet dig i ansiktet, res dig upp, torka smutsen från händerna, köp dig färgglada kläder som du känner dig fin i, lyssna på magkänslan och gå vidare. Kill din egen Bill men gör det helst aningens mer civiliserat än The Bride. Det är bara på film du kan göra vad du vill utan att hamna i finkan.

Kill Bill 1 (2003)

Kill Bill 2 (2004)

Om jag ser Kill Bill som EN film