BRITT-MARIE VAR HÄR

Det var någonting som fick mig att sluta läsa boken Britt-Marie var här efter ungefär en läst tredjedel. Det var något med det osannolika i att Britt-Marie efter fyrtio år av samma extremt fyrkantiga och fläckfria liv utan att till synes tveka vågar ta sig utanför sin comfort zone när maken visade sig vara en skitstövel. Hon blir inte arg, utåt sett, hon knyter handen i fickan, tar sig till Arbetsförmedlingen och tackar ja till ett jobb hon egentligen inte borde klara av – i en annan stad.

Jag gav alltså upp boken men filmen ville jag se. Tuva Novotnys debutfilm som regissör, det lät spännande. Pernilla August som Britt-Marie, ja, varför inte. Jag såg henne i inte mindre än tre filmer på Stockholm Filmdagar och hon är verkligen en kameleontskådespelare. En sörjande rysk kvinna i Kursk, en missunnsam mamma i Eld&Lågor och som Britt-Marie.

Historien känns ännu mer otrolig i filmen än jag upplevde den i boken, ändå köper jag den mer i filmen. Auran av saga gör sig på något sätt bättre här. Det som också gör att filmen funkar riktigt bra i mina ögon är alla biroller. Allt från Mahmut Suvakci som pizzabagarn, Olle Sarri som avig kommungubbe, Malin Levanon som blind fotbollsspelare, Anders Mossling som mysig polis och Stella Oyoko Bengtsson som den fotbollsälskande Vera.

Om jag ska sammanfatta Britt-Marie var här med ett ord så blir det mellanmjölk men med tillägget att det är mellanmjölk på ett BRA sätt. Det här filmen kan troligtvis inte reta upp någon, den kan heller inte få ner nån i brygga eller utropas till Sveriges Bästa Film Ever. Det här är en ”funkisfilm”, det är en vardagsmiddag, det är falukorv med stuvade makaroner och kranvatten med citronskiva i litet Duralexglas, det är ljummen tigerkaka med bryggkaffe i femkronorsmugg från Ikea, det är att summera dagen in i någon annans bomullsöron, det är somna till Karlavagnen/How I met your mother/Hela Sverige bakar. Det är en helt vanlig dag i ett helt vanligt liv där ingenting speciellt i varken stort eller smått har hänt. Imorgon vaknar vi och andas igen.

Som Britt-Marie säger:
– En dag i taget, Britt-Marie. En dag i taget.

MÅSTE GITT

 

Metin (Can Demirtas) bor i Jordbro med sin mamma och yngre bror. Han försörjer sig på att pantsätta kinesiska Rolex-kopior, råna kiosker och tända eld på bilar åt folk som vill ha hjälp med sånt och hans kompisgäng är av samma skrot och korn.

I hemlighet skriver han dagbok, för någon form av ”logg” över all skit han gör och är med om, med klockslag, namn på kumpaner, allt. Hela hans liv här på jorden hänger på att den där svarta boken aldrig blir synlig för någon, han skulle inte leva många sekunder om han tok-golade på det sätt som texterna i boken visar. Samtidigt när han en dröm om att bli skådis och söker i hemlighet till en teaterskola. När informationen om intagningen kommer åker han till skolan för att provspela och det går rätt sådär för att vara diplomatisk. Det mest häpnadsväckande är att han tappar den svarta boken och en av skolans lärare (Lena Endre) hittar den. Och hennes man är bokförläggare.

Att gå och se en svensk film på premiärdagen (alltså en fredag) och salongen är knökfull hör inte till vanligheterna (och ja, jag bortser från 100- och 101-åringar och män som hatar kvinnor och heter Ove nu). En salig blandning av ungdomar, medelålders och gamlingar samsades om platserna och det var KNÄPPTYST under hela visningen – förutom ljudet av en hel massa skratt. Inte en lysande mobilskärm så långt ögat nådde! Att filmen dessutom avslutades med jubel och applåder när eftertexterna rullade är något jag inte varit med om varken före eller efter Trevligt folk, ja, förrän nu då.

Jag blev alldeles glad av den här filmen! Can Demirtas och Ivica Zubak har verkligen fått till ett kanonmanus och att Can själv gör huvudrollen är ett genidrag. Så jävla likeable (som Quincy Jones III skulle ha sagt). Vilken härlig start på det svenska filmåret!

Mitt betyg:

Snart-18-årige-sonens betyg:

Jag pratar om den här filmen i avsnitt 71 av filmpodcasten Snacka om film.

JOHAN FALK 18: BLODSDIAMANTER

Efter förra filmen som var filmseriens första och enda riktiga bottennapp var det bara att sätta sig i båten igen och bege sig in i Falk-världen. Blott tre filmer kvar att se, jag känner abstinensen redan.

När eftertexterna till Blodsdiamanter rullar messar jag den enda jag känner som fastnat i filmerna lika hårt som jag. ”Jag kommer behöva terapi när sista filmen är sedd. Jag hoppas nästan att sista två är ruttet dåliga så blir det lite lättare….

Kanske lättare men föga troligt att dom skulle vara så dåliga va? Nu JÄVLAR har nämligen nästa växel lagts i och spaken har inte varsamt förflyttats i rätt läge med hjälp av en ömsint kopplingsfot, nej, femman har tvingats i med en motor som varvas så det ryker och luktar bränt och koppling, vad är det? Det går väl att aggroväxla om man är på det humöret?

Och DET humöret är filmen på. Satan alltså! Det var spännande så jag fick stickningar under fingernaglarna! Jag hade så gärna sett den här filmen på bio. Tänk att se den i en fullsatt salong, det hade gått att ställa valfri PET-flaska direkt på luften, så stilla och så tjock hade den varit.

Det bästa av allt med filmen OCH med att ha en blogg där jag får skriva precis vad jag vill är att jag kan använda mig av min frihet och välja att inte skriva ett endaste någe om handlingen. För det bästa med filmen och anledningen till att jag hoppas att så många som möjligt ser den som den artonde filmen i ordningen och med sjutton sedda filmer innan – helst – är att den kommer få HÖGSTA BETYG! Det finns inget annat, jag är golvad, genomsvettig och superimponerad av alla inblandade!

Den artonde filmen och den första femman!

Manus: Peter Lindmark
Regi: Peter Lindmark