Etikett: Malin Morgan

Publicerat

Svensk söndag: TJENARE KUNGEN

Det är nåt speciellt det där med ungdomar som lämnar hela sin trygghet för att bli hela, vuxna, sig själva. Inte sällan är tryggheten fastnitad i en liten stad där det finns noll möjlighet till självförverkligande. Jag undrar hur världen skulle se ut om ungdomar inte hade den där gå-och-dö-alla-jävlar-jag-klarar-ALLT-mentaliteten. Antagligen hade vi fortfarande sprungit runt i djurhudar.

Abra (Josefin Neldén) har grönt hår, uppseendeväckande klädstil och spelar i ett punkband. Det ses inte med blida ögon i byn, Abra blir mobbad och får håret avskuret av nån störd kille (i dubbel bemärkelse). Synthbandet Happy Gigolos kommer till stan blir Abra kompis med Millan (Cissi Wallin). Millan är KK med nån i bandet och får följa med i bussen bara därför. När Abras svennesyrra blir med barn med nån svennesnubbe som misshandlat Abra några år tidigare blir det liksom spiken i kistan, Abra bestämmer sig för att hänga med synthbussen till Göteborg och helt enkelt flytta dit och kanske inte bara drömma om det där punkbandet utan faktiskt starta ett. Själv.

Att se Tjenare Kungen är som att sitta på en skraltig långfärdsbuss tillbaka till min uppväxt men utan att känna det minsta ledsamhet, ångest eller ånger. Jag känner igen så mycket, jag känner igen mig själv så mycket. Kläderna, musiken, känslan av utanförskap och den där jävlaranammagenen som genomsyrade hela min kropp där på 80-talet.  Filmens soundtrack är som en snitslad bana genom min egen tonårstid – Alphaville, Roxy Music, Lustans Lakejer,  Blondie, Docent Död, Ultravox – så även om jag vore blind skulle jag uppskatta filmen.

Men nu är jag inte blind, I can seeeeee och jag ser så gärna! Tjenare Kungen är i mina ögon Ulf Malmros hittills bästa film. Det finns inte en svag minut i filmen, inte en enda svag scen. Cissi Wallin som Millan är jättebra men mig veterligen har hon inte gjort någon mer film efter denna. Hon har däremot pratat med ”detektiven allmänheten”  i Radio 1, synts en del i TV och twittrar hårt.

Josefin Neldén däremot, henne såg jag senast som Lena i Känn ingen sorg och jag tycker så mycket om henne. Att hon är väldigt lik Magdalena Graaf gör bara att hon ligger ännu mer på plus hos mig. Och Joel Kinnaman har gått från att vara Dickan i korvfabriken till RoboCop. Vilken resa!

”Skulle jag ta i en synth? Jävla moderatpiano!”

Publicerat

EN ENKEL TILL ANTIBES

”Hej och välkomna till Filmstaden Söder. Filmen ni snart ska få se heter En enkel till Antibes. Flera av er kanske kommer att behöva en toalett och det finns bara en här utanför men en trappa upp finns det massor. Glöm inte att ta med biobiljetten om ni går på toaletten en trappa upp för det finns en kod på biljetten som öppnar dörren. Och så var det det här med mobiltelefoner. Det kanske inte är så många av er som har mobiltelefoner men ni som har ska stänga av dom nu. Tack. ”

Att gå på eftermiddagsbio och välja en icke-amerikansk film var verkligen en upplevelse. Salongen var fullbelagd till 90% och av dessa var 89,99% av besökarna över 70 år – och sen var det jag. Det fanns inte ett naturligt brunt, blont eller svart hårstrå, det var bara grå pantrar – och jag (som inte heller har naturlig hårfärg men det är en annan femma). Jag satt där alldeles ensam inklämd mellan en torrhostande tant och en orutinerad oldie som öppnade sin påse Ahlgrens bilar lagom precis när filmen började och sen envisades hon med att grävprassla, att vilja äta enbart den bil som låg längst ner i botten, en bil i taget tills påsen var slut.

Alltså, det här hade verkligen potential att bli biobesöket från helvetet. Nu blev det inte så. Tack vare den kanske viktigaste beståndsdelen i ett biobesök – filmen själv – OCH mina till åren komna medbesökare blev Richard Hoberts roadmovie En enkel till Antibes mina mysigaste biotimmar hittills i år.

Änkemannen George Olsson (Sven-Bertil Taube) fyller 73 och överraskas på sin födelsedag med att grannen hittat en annons i morgontidningen att hans hus är till salu. Barnen Johan (Dan Ekborg) och Susanne (Malin Morgan) har gått bakom ryggen på sin far. Dom vill sälja huset, ta pengarna själva och stoppa in George på ett hem för senildementa fast det enda stora medicinska felet med honom är hans hjärta.

George har dom senaste tre åren haft hjälp av en tjej som heter Maria (Rebecca Fergusson). Hon stjäl hans prylar som en korp och han vet om det. Nya mobilen kommer väl till pass och han fotar henne när hon stoppar ner sakerna i väskan för han vill ha henne kvar, hon är trevlig och duktig på sitt jobb men skulle hon en dag vilja sluta kommer han hota med att polisanmäla henne, utpressa henne lite lagom sådär för att få henne att stanna.

Födelsedagen blir en händelserik dag för hela familjen, George spelar med men har full koll på cirkusen runt omkring honom, precis som han alltid haft. Han vet att barnen inte tycker om honom och i ärlighetens namn tycker han inte om dom så mycket heller. Det har flutit mycket vatten under broarna och det är många konflikter som pyser och bubblar under ytan.  En av dom handlar om Charlotte, en fransk kvinna som spökat i hela Georges vuxna gifta liv med barnens mamma Helena (Anita Wall).

Jag undrar om jag inte satt och log hela filmen igenom. Jag hade ont i kindvecken när jag lämnade biografen och jag var alldeles varm inombords. Det var härligt att få se Sven-Bertil Taube i sitt absoluta esse, rollen som George är som klippt och skuren för honom precis på samma sätt som Ragnar i Glädjekällan var för Sven Lindberg. George är hjärtskärande, han är så fin och Sven-Bertil Taube spelar den gamle halvblinde mannen på ett sätt som bara en gammal halvblind man kan.

Rebecca Fergusson har jag enbart sett i TV-serien Nya tider innan det här och det var många år sedan nu. Hon har växt upp och hon fått fason på många av dom skådespelarmässiga barnsjukdomar som jag kunde tycka att hon hade då (detta var år 2000). Här är hon oklanderlig, jättebra och fullt trovärdig.

Kombinationen Sven-Bertil Taube, Rebecca Fergusson och Richard Hoberts fullständigt BRILJANTA manus gör att En enkel till Antibes är så nära en fullpoängare en svensk film kan komma utan att riktigt nå ända fram. Det är så nära så nära en femma och vid en omtitt är det fullt möjligt att jag höjer betyget ett snäpp. Det jag vet helt säkert är att jag aldrig kommer sänka det även om jag ser filmen hemma och inte har den äldre generationens sköna reaktioner runt omkring mig.

[Som bonus fick jag idag reda på vilka som svarar ”JA!!” på min fråga om världen behöver ännu en Stig-Helmer-film. Det skrattades hjärtligt, högt och mycket när trailern till The Stig-Helmer Story visades före filmen. Så nu vet jag. Det kommer busslastas in PRO-medlemmar på SF-biograferna under julhelgen.]