007-helg: CASINO ROYALE

.

.

.

.

.

Det var inte så värstans länge sedan jag skrev om Casino Royale, närmare bestämt under sommarens tema med Mads Mikkelsen i centrum.

Det finns mycket att tycka om med Casino Royale och en del att verkligen inte gilla. Här kommer texten igen dock något omskriven och utökad.

Casino Royale har allt en riktig bondfilm ska ha. Häftiga lyxiga miljöer, coola actionscener, en historia som inte riktigt spelar någon roll. Jag vet att det finns dom som tycker Casino Royale är den bästa bondfilmen av dom alla men där sätter jag ner foten. Casino Royale är jättebra men den kommer inte upp i nivå med Skyfall och jag vet exakt varför jag tycker det. Orsaken heter Eva Green.

Om jag skulle göra den här listan idag skulle Eva Green segla upp som veckans raket direkt upp på en topp-tre-placering. Jag tycker jag haft tålamod med henne i film efter film men nu är det nog. Hon är hemsk. Hon har rörelsemönster som en drogpåverkad och när hon pratar känns hon både falsk och okunnig. Hon är så störande att jag inte ens kan tyda om hon är vacker eller inte, rent objektivt. För mig är hon inte det. För mig är hon en överskattad docka med elaka ögon och jag klarar inte av henne. Tacka veta jag Dame Judi Dench, hon är en fröjd att skåda på alla sätt och vis.

När M (Judi Dench) står bredvid Bond är hon ungefär ett huvud kortare än honom – hon med klackskor, han utan. Jag vet att Daniel Craig knappast kan anses som lång så jag känner Sherlock Holmes-nerven rycka nånstans vid höger axel. Luras filmen? Vill dom få mig att tro att Craig är en långt och ståtlig man – också. Efter lite efterforskningar känner jag mig lugn. Craig är inte lång, runt 173 cm vad det verkar men Judi Dench är en minifigur, blott 155 cm lång i strumplästen så längdförhållandena stämmer i filmen. Pieeeuuuhw.

2006 var det Mads Mikkelsens tur att visa världen vem som just då var ondast av dom alla. Han fick rollen som Le Chiffre, mannen med pokerfejs trots ett ledset öga. Inte sedan Cry-Babys dagar har någon bemästrat konsten till krokodiltårar på samma snygga vis, dock beror Le Chiffres tårar på trasig tårkanal, inte på önskan för sympati (som det gjorde för Johnny Depp) men det hjälper inte för att göra honom ond. Jag kanske inte tror på att han är en superskurk, jag kanske inte skulle börja hicka om jag mötte honom i en illa upplyst viadukt en höstnatt, jag kanske faktiskt inte skulle tycka hans var otäck alls.

Inledningsscenen i Casino Royale är något alldeles extra. Parkour-uppvisning på hög höjd och det är alltid härligt med lite hederlig svindel (i alla fall när man sitter tryggt i soffan). Actionscenerna är över lag riktigt maffiga här och spänningen är oliiidlig när James Bond faktiskt håller på att dö för en stund. Sen är det lätt att tro att TV:n pajat när filmen börjar i svart-vitt. Jag mindes inte det från biovisningen utan började svära litegrann. Det var dessvärre helt i onödan. Det kommer färg. Och blod som är rött.

Underhållningsvärdet är alltså högt men en felcastad bondbrud med koögon stjälper lasset med dom goda ärtorna. Synd tycker jag men heja Daniel Craig som här var Bond för allra första gången.

Det här var fjärde filmen av sju. Tre kvar.

Såhär tycker mina filmbloggarkollegor om Casino Royale. Höga betyg rätt igenom. Filmitch 9/10, Fripps filmrevyer 4/5, Movies-Noir 4/5.

MÅNDAGAR MED MADS: CASINO ROYALE

Att erbjudas rollen som James Bond himself är få snubbar förunnat. Att som kvinna bli bondbrud är kanske det ultimata beviset för vacker yta, det slår högre än Miss World till och med. Ser man till motsatsen, bondskurkar, så har man kommit långt som skådespelare om man får frågan att karaktärisera en.

2006 var det Mads Mikkelsens tur att visa världen vem som just då var ondast av dom alla. Han fick rollen som Le Chiffre, mannen med pokerfejs trots ett ledset öga. Inte sedan Cry-Babys dagar har någon bemästrat konsten till krokodiltårar på samma snygga vis, dock beror Le Chiffres tårar på trasig tårkanal, inte på önskan för sympati (som det gjorde för Johnny Depp) men det hjälper riktigt inte för att göra honom ond.

Men hur mycket jag än försöker fokusera på min måndagsdansk så är det Daniel Craig som är i centrum, det är han som i Casino Royale gör sin första bondfilm, det är han som stiger upp ur havet med en kropp endast Gud, en PT och tusentals träningstimmar kan skapa.

Casino Royale har allt en riktig bondfilm ska ha. Häftiga lyxiga miljöer, coola actionscener, en historia som inte riktigt spelar någon roll. Jag vet att det finns dom som tycker Casino Royale är den bästa bondfilmen av dom alla men där sätter jag ner foten. Casino Royale är jättebra men den kommer inte upp i nivå med Skyfall och jag vet exakt varför jag tycker det. Orsaken heter Eva Green.

Om jag skulle göra den här listan idag skulle Eva Green segla upp som veckans raket direkt upp på en topp-tre-placering. Jag tycker jag haft tålamod med henne i film efter film men nu är det nog. Hon är hemsk. Hon har rörelsemönster som en drogpåverkad och när hon pratar känns hon både falsk och okunnig. Hon är så störande att jag inte ens kan tyda om hon är vacker eller inte, rent objektivt. För mig är hon inte det. För mig är hon en överskattad docka med elaka ögon. Tacka veta jag Dame Judi Dench, hon är en fröjd att skåda på alla sätt och vis.

När M (Judi Dench) står bredvid Bond är hon ungefär ett huvud kortare än honom – hon med klackskor, han utan. Jag vet att Daniel Craig knappast kan anses som lång så jag känner Sherlock Holmes-nerven rycka nånstans vid höger axel. Luras filmen? Vill dom få mig att tro att Craig är en långt och ståtlig man – också. Efter lite efterforskningar känner jag mig lugn. Craig är inte lång, runt 173 cm vad det verkar men Judi Dench är en minifigur, blott 155 cm lång i strumplästen så längdförhållandena stämmer i filmen. Pieeeuuuhw.

Mads, hur klarar sig Mads då? Han klarar sig fint tycker jag. Jag kanske inte tror på att han är en superskurk, jag kanske inte skulle börja hicka om jag mötte honom i en illa upplyst viadukt en höstnatt, jag kanske inte släpper tanken på att han är just Mads och ingen annan men whoooppsie, I don´t care. Nej, jag gör faktiskt inte det. Inte den här gången.

Filmen:

Mads:

Det finns mycket mer att läsa om Casino Royale om du vill. Här är några länkar: Fripps filmrevyer, Jojjenito, Movies Noir, Filmitch och Flmr.

GOLDENEYE

Att se film tillsammans med ett gäng ungdomar kan vara klurigt. Att välja ut en Bondfilm att se tillsammans med ett gäng ungdomar som inte kan stava till Sean Connery är inte heller så lätt, eller att dom ser på filmer gjorda på nittonhundratalet som ”gamla” – Forrest Gump exkluderad.

Det som gjorde att jag kunde utröna ett liiitet jubel när Goldeneye hittades på hyllan var att Izabella Scorupco inte bara var Bond-brud utan även ”känd från TV” och att Pierce Brosnan var ”pappan i Remember me”. Således var hela gänget rätt när filmen började, en inställning som alltid hjälper en bra bit på traven.

För egen del minns jag Goldeneye som en perfekt Bondfilm, den första jag såg på bio som jag verkligen gillade och kanske berodde det på att Pierce Brosnan – för mig – var känd både från TV och som Remington Steele. Jag fick en riktig WOW-kick av filmen och trots att jag inte sett om den sen dess så håller jag den som nummer två i Bästa-Bondfilmer-genom-tiderna-listan (jag vet dock att många ser den som bottenskrap). Hur som helst, en spännande grej både att se om den och att se den med kids som tycker att Bond = Skyfall.

Jag får en liten svindelkänsla i magen när filmen börjar. Ja just ja! Bungyjumpet! Så härligt! Filmen tuggar sig vidare och presenterar Sean Bean. ”Där är ju han i Game of thrones! Han är skurk i ALLA filmer och han är en skurk som alltid DÖR i alla filmer”, säger en av tonåringarna och jag kan inte göra annat än att nicka förnöjsamt. Där är en som fattat grejen och som genomskådat baksidan av typecasting.

Det som förvånar mig med Goldeneye är att den inte åldrats så snyggt. Några av actionsekvenserna håller jättebra men flera känns väldigt mossiga, något som ungdomarna inte verkar känna av alls. Dom gillar det här och jag får nostalgiklump i magen och Xenia Onatopp (Famke Janssen) som har världens coolaste bondbrudsnamn imponerar inte på gänget alls. Inte Izabellas Natalya Simonova heller, hon som jag ser som den första på riktigt intelligenta bondbruden. Filmen däremot, den funkar. Hela gänget gillade den och så även jag även om den fräschör jag upplevde 1995 nu har transformerats till charm och inte mer än så.

Vi försökte enas om ett betyg och det gick förvånadsvärt lätt. Samtliga närvarande sa fyra och jag håller med men dom sa en annan sak som jag INTE håller med om. ”Goldeneye är bättre än Skyfall”. Inte en chans säger jag, men jag satt å andra sidan bredvid när dom sov sig igenom andra halvan av Skyfall. Här var dom übervakna hela filmen igenom. Bra betyg för en ”gammal” Bond.

Fripps filmrevyer håller som bäst på att metodiskt beta sig igenom hela Bondserien och här är hans tankar om Goldeneye. Movies-Noir är inte nådig mot filmen och Filmitch tycker såhär.