Fredagsfemman #141

5. Vad är det för fel på folk?

Biobesökare vallfärdade i flera veckor efter premiären för att se Colin Nutleys magplask Medicinen. När det gäller Hallonbåtsflyktingen är det ekande tomt i salongerna. Jag såg om den igår kväll, vi var typ tjugofyra personer på Filmstaden Söder 1, ungefär tvåhundra pers för lite. Eller tre. Fan, den är ju skitrolig! Varför lyssnar biobesökare på kända recensenter när det gäller Hallonbåtsfilmen men inte när det gäller Colin Nutley?

.

.

.

4. Pappans gardiner

Jag har med stor glädje sett dokumentären om Zlatan som gått på Kanal5. Men hur häpnadsväckande många av hans mål är, hur cool han än verkar vara som person så minns jag allra bäst när hans pappa Sefik visade upp Zlatanrummet (aka vardagsrummet) och hur stolt han såg ut över dom specialsydda gardinerna. GARDINERNA! Med sonen på! Världsklass!

.

.

.

3. Gå i barndom

När volymkontrollen som kallas livet är vriden på max och det bubblar och fräser mellan öronen av allt man måste komma ihåg, göra, fixa, greja, möten, tankar, klockslag, drömmar, papper och annat kul, finns det något bättre såna dagar än att gå i barndom? Att ta fram tuschpennor och en Bamse-målarbok (en sån med färdigritade motiv som bara ska ifyllas) och stoppa i Bernard och Bianca-DVD:n i spelaren? Personligen blir jag lugn som en filbunke av det.

.

.

.

2. Reality

Nu är biljetterna släppta för årets upplaga av Stockholms filmfestival. Programmet känns mer fullmatat än förra året, ändå hittar jag bara EN film som jag är alldeles superpepp på. Quentin Dupieux nya film Reality. Det är en fascinerande snubbe den där Dupieux.

.

.

.

1. Meningen med livet

Nästa vecka är det äntligen dags att få svar på den stora frågan – vad är meningen med livet. Vem kunde tro att svaret skulle komma från en scen på Cirkus och att det är Alex och Sigge som satt inne på informationen?

.

.

MEDICINEN

Filmens Johanna (Helena Bergström) är 45 år, skild sedan några år, ensamstående tvåbarnsmamma med stressigt och rätt krävande jobb, komage, gäddhäng och taxöron – ”rena Kolmården” som hon uttrycker det själv. Bortsett från en minus på några år så skulle hon på pappret kunna vara jag.

Med lite tur borde alltså Medicinen kunna vara en film för mig. Jag borde kunna känna igen mig, visserligen kanske skruva lite på mig i biofåtöljen men samtidigt skratta gott åt dråpligheter jag både omedvetet och medvetet har gjort själv och situationer där våra liv krockat. Som dom gör. Om man lever liknande liv. Och är ungefär lika gamla. Och bor i samma stad. Och går på samma gator. Och har barn i samma åldrar. Men nä. Nä nä nä nä nä.

Filmer som Medicinen, Heartbreak Hotel och Eat Pray Love (för att nämna tre exempel men det finns hundratals), filmer som handlar om personlig utveckling, om att hitta sig själv, blomma ut, sluta vara rädd och istället våga chansa, såna filmer funkar hela vägen om det finns krokar av igenkänning att haka fast sig vid och upp sig på. Saknas detta faller filmen tämligen platt.

Visst, det kan finnas ett värde i att se filmen ändå, har man en faiblesse för medelålders blondiner är Medicinen en ypperlig film. Är man svintrött på manliga filmkaraktärer och vill se en film med 99% kvinnor i rollistan, sure, kolla på den men sänk för bövelen kraven på att kvinnorna ska ha nåt vettigt att säga och göra under filmens gång. Medicinen är en solklart A-märkt film men sällan har A-märkningen varit mer av ett icke-bevis för kvalitetsfilm än här.

Jag inser att det finns 40-plussare som inte är som jag, ganska många dessutom. Jag förstår att det finns jämngamla kvinnor ”där ute” som faktiskt känner igen sig i Johanna och som kanske till och med kan lära sig nåt av henne och få en spark i baken. Det jag däremot har väldigt svårt att förstå är varför just Colin Nutley skulle regissera denna film.

Daniel Réhn och Edward af Sillén har skrivit ett manus som jag tror var både kul och smart i själva grundutförandet. När det sen hamnar i Colin Nutleys händer läggs det till minuter på minuter på minuter av långrandig, onödig, konstig improvisation, scener som i dom allra flesta fall faller pladask på grund av skådespelarnas oduglighet vad gäller just improvisation. Det är fan inte lätt att improvisera men det är heller inte rätt av en regissör att fortsätta köra sitt race även om skådespelarna uppenbarligen inte behärskar tekniken. Det är rent av taskigt. Filmen hade tjänat på ett tajt skrivet manus i 90-minutersklassen, inte denna flummiga, luddiga, hattiga tvåtimmarsuppvisning i misslyckad teatersport som jag blev vittne till nu.

Trots en medioker filmupplevelse är det värsta av allt John Farnham. Att lägga in John Farnsham´s hit You´re the voice inte mindre än TVÅ gånger i filmen är för mig totalt obegripligt. Den var rutten redan 1987 och känns inte direkt hypermodern idag.

Det här var den fjärde filmen jag såg på Malmö Filmdagar. Colin Nutley och Helena Bergström var på plats för att presentera filmen och det kändes som att Colin slog huvudet på spiken när han sa att han hoppades att vi skulle gilla filmen men att vi precis lika gärna kan avsky den. Precis så är det ju alltid med film.

Jag såg filmen tillsammans med ett gäng filmbloggare och här är deras syn på filmen: Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord och Fripps filmrevyer.