DAVID WINGO-TISDAG: GENTLEMEN BRONCOS

Hihihi! Det här var riktigt roligt!

Gentlemen Broncos är en såndär film om nördar gjord på nördars vis, lite på samma sätt som Napoleon Dynamite. Inte så konstigt att filmerna är lika, det är nämligen samma manusförfattare, Jerusha Hess och Jared Hess och det är den sistnämnde har även regisserat filmerna. Jag tycker dock att dagens film var betydligt roligare än Napoleon Dynamite.

Här får vi följa tonårskillen Benjamin Purvis (Michael Angarano med dom mest ledsna ögonen jag sett sen Rocky Balboa gjorde sin entré på vita duken) som lever för att skriva och läsa science fiction och hans mamma Judith (härliga Jennifer Coolidge som gav MILF:en ett ansikte i och med sin roll som Stifler´s mamma i American Pie) som försöker få ekonomin att gå ihop. Hon lyckas i alla fall skrapa ihop så pass mycket att Benjamin kan få åka på en tvådagarskurs i sci-fi-fantasy-skrivande – The Cletus Fest – med självaste hotshotförfattaren (tror han själv i alla fall) Dr. Ronald Chevalier (Jemaine Clement) som föreläsare.

Chevalier lider dock av skrivkramp och när förlaget jagar på honom att leverera nästa manuskript ser han sin chans att hitta en lösning. Han snor helt enkelt Benjamins inlämnade novell, ändrar bara lite namn här och där och VIPS kan han fortsätta sitta på en pidestal och sparka nedåt.

Alla filmens huvudkaraktärer är KANONBRA, skrivna med kärlek, det är riktiga människor av kött och blod. Det filmen förlorar på är att den är utblandad med en ”låtsasfilm” som är Benjamins novell sett ur hans ögon. Sam Rockwell är tokskäggig sci-fi-knasbollshjälte i hans drömmar och dessa scener skulle säkert funka jättebra som en egen kortfilm eller i ännu kortare sekvenser istoppade i filmen men jag tycker det blir för mycket som det är nu. Filmen blir onödigt spretig. Men som helhet hade jag kul, Jennifer Coolidge lyckas ALLTID göra nåt intressant av dom rollfigurer hon spelar  och så även här och Michael Angarano får fem plus för sin insats.

Musikmässigt var det bara ”Wind of change” med Scorpions och en Ozzy-låt som fastnade, det känns som att det kanske inte riktigt var David Wingos typ av film det här.

 

BRÖLLOPET

Här är det lätt att bli lurad känner jag.

Vid första anblicken är Bröllopet en såndär typisk hollywoodsk bröllopsfilm, en sån som Jennifer Lopez borde ha varit med i, eller Kate Hudson, typ. En såndär film där alla är snygga och stråkarna spelar på alla våra mest romantiska känslor och det finns nån svinrik släkting i bakgrunden som inte tycker att en räkning på 15000 dollar för krämfärgade rosor är nåt att höja på ögonbrynen åt.

Nu är inte Bröllopet en sån film, inte alls faktiskt. Bröllopet är mer av en indiefilm, nåt som Wes Anderson hade kunnat filma med vänsterhanden. Det är unga smala män i farbrorkläder, det är hipstermustascher och lågmält plinketiplonkmusik och folk som pratar så snabbt så  att man inte ska hinna tänka efter hur ytligt allt det där djupa snacket egentligen är. Det handlar om manlig vänskap, om olycklig kärlek, om att vara lite fel, om längtan och om den där känslan av att ge sig fan på nåt och genomföra det.

Jag vet inte riktigt under vilken tidsperiod den här filmen ska utspela sig och det kanske inte spelar någon roll egentligen, det som spelar roll är att karaktären Sam Davies (Michael Angarano) är ett riktigt pain in the ass. Han har en röst som får min hjärna att vilja tömma sig själv på innehåll och extra illa blir det eftersom jag tittar på filmen på datorn med hörlurar. Sen att Uma Thurman ska vara denna lilla pratglada ekorres ex-flickvän, haha, aldrig i fucking LIVET att hon skulle vara det. Jake Johnson (Nick i New Girl) är den enda jag inte retar mig på i hela filmen, alla andra är jättejobbiga och icke trovärdiga alls.

Nu är inte filmen så usel att den är otittbar – tyvärr. Jag kunde inte förmå mig stänga av, jag trodde hela tiden att det skulle vända, att den skulle bli bra – eller åtminstone bättre – men näpps, det blev den inte. Den höll sig på en svag tvåa rätt igenom.

Suck. Uma Thurman. Det är svårt att se henne såhär och ha Kill Bill i bakhuvudet. Hon har verkligen passerat bäst-före-datumet, OM det nu inte blir en Kill Bill 3 för då tror jag på henne igen.

ALMOST FAMOUS

Det finns vissa filmer som är svårare än andra att skriva om. The Big Lebowski var en av dom, filmen jag skriver om idag är en annan. Filmer som älskas av många och som analyserats som om recensioner vore mikrobiologi.

Jag har dragit mig för att skriva om Almost famous trots att jag tokgillade den när jag såg den första gången. Det var många år sen nu, mycket kan hända, smaken förändras och jag har varit uppriktigt jätterädd att mitt minne av filmen ska spela mig ett spratt. Därför har jag inte sett om den, inte förrän nu, elva år senare.

Jag behöver ett färskt minne för att skriva en fungerande text och efter att ha läst Addepladdes recension och gjort en mental våg åt att den obligatoriska femman ”bara” blev en fyra så vågade jag mig på att se filmen igen. Inte ångestfritt, inte alls, men det var med ett visst pirr i magen jag stoppade filmen i spelaren.

Det börjar direkt med Atticus Finch. Lärarmamman (Frances McDormand) diskuterar To kill a mockingbird med sin hyperintelligenta son William (Michael Angarano) och jag blir glad. Jag har nyligen sett To kill a mockingbird och denna lilla scen får en tydligare mening än den fick sist. Referenser till populärkulturella företeelser i all ära men dom tappar lite av ouuumppfffet om man inte känner till bakgrunden. Det är ju bara att läsa en krönika av Andres Lokko eller försöka förstå sig på Glenn Killing i manegen, det går  inte om man inte är väl bevandrad i musikhistorien. Vad hjälper det om nån jämför en banan med Nick Cave eller om jag hör att någon fick sitt hjärta krossat av Marc Bolan om jag inte vet vem Nick Cave eller Marc Bolan är. Bara en parentes. Liksom.

Den lillgamla William växer upp en smula (och blir Patrick Fugit) och fyller femton. Han är ett musikaliskt uppslagsverk, en skriftlig virtous och skriver egna fanzines om band han gillar. När han får en chans att skriva om bandet Stillwater för Rolling Stone Magazine och samtidigt följa med dom på deras konsertturné är lyckan fullkomlig. Han lär känna Penny Lane (Kate Hudson), en änglalik uppenbarelse nästan lika ung som han själv och hon faller som en gråsten för bandets sångare Russell Hammond (Billy Crudup).

Jag tittar på William och ser nåt märkligt, jag ser mig själv. Den parallellen drog jag inte alls sist jag såg filmen. Jag var också yngre än mina klasskamrater, i och för sig såg jag inte yngre ut (vilket är ett av Williams problem) men när det gällde blev jag alltid behandlad efter mitt faktiska födelseår. När alla andra fyllde 15 och jag 14, det VAR skillnad, det var piss fakiskt. Eller när jag fick planka in på studentfesten för att det var 18-årsgräns. Precis som William var jag värsta nörden och jag skrev och gav ut diverse hittepåtidningar min mamma fick trycka upp på jobbets kopiator, bland annat en HÄSTTIDNING som jag skrev och drev tillsammans med kompisen Ulrika. Det är nåt ingen människa på jooooorden kan fatta idag, än mindre jag själv, men den hade stadiga prenumeranter och gav flera kronor i inkomst per nummer.

Jag undrar varför jag inte såg detta sist? Kanske av samma orsak som att jag inte greppade Atticus Finch-grejen eller att jag inte riktigt förstod vilken tillväxthämmande mamma Frances McDormands karaktär faktiskt är. Tänk vilken skada hon hade kunnat göra om hennes barn varit aningens svagare personligheter. Men åren går. Jag BLIR klokare. Hästfascinationen är long gone – och tack gode någon för det – men jag älskar fortfarande nörderier och människor som verkligen går in för sin grej till hundra procent oavsett vad det handlar om. William är en hjälte och borde kunna vara någon att se upp till även för kids idag. Där Harry Potter har sitt trollspö har William Miller sin penna och dom båda förändrar både den yttre världen och sina egna på skönt personliga vis. Det handlar om att växa upp, om att kunna lägga ihop ett och ett och förstå konsekvenserna av summan. William fattar prylen. Han blir cool, till slut.

Regissören Cameron Crowe har fått ihop ett persongalleri som i många fall var i lindan av sina karriärer.  Zooey Deschanel var tjugo år när Almost famous gjordes och hon ser exakt likadan ut idag. Hur många av oss kan skylta med en sån grej? Jag menar, är det ens möjligt? Billy Crudup hade gjort småroller i Alla säger I love you och Sleepers och en lite större i The Hi-Lo Country men förutom detta var han tämligen okänd. Patrick Fugit hade aldrig ens spelat med i en långfilm förut och för Kate Hudson var Almost famous det stora genombrottet. Det var modigt av Cameron Crowe. Han tog inga genvägar, han skrev ett självbiografiskt manus, regisserade filmen och lyssnade hela tiden på sitt hjärta. Det är så det känns när jag tittar på filmen. Engagemang, kärlek åsså lite härlig Philip Seymour Hoffman-förtrollning på toppen.

Almost famous är ett solklart fall av nutida filmhistoria. Det är ett oklanderligt hantverk och lika synd som jag tycker det är att jag inte har någon relation alls till musiken i filmen lika häftigt är det att få vara med på resan och fatta grejen – ändå. Men vad var det jag var så rädd för? Att den här filmen skulle bli en ny En prins i New York för mig? Är det nåt att vara skraj för? Shit happens, det gör ju det, men oftast blir det bra till slut även om det inte blir som man på förhand trott och planerat.

Jag avslutar helt enkelt med något så icke-mig som ett citat från en låttext av Rod Stewart. Så är det och så får det bli.

Make the best out of the bad, just laugh it off

You didn´t have to come here anyway

So remember, every picture tells a story

Don´t it?

När jag såg filmen 2001:

När jag såg filmen 2012:

HAYWIRE

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Haywire är på pappret en av årets absolut mest intressanta filmer. Idel sköna lirare på rollistan (med Michael Fassbender som geléhallonet på mjukglassen), en stentuff tjej i huvudrollen och Steven Soderbergh bakom kameran. Klart det låter toppen det här, klart jag slickar mig om munnen, klart mina förväntningar har klättrat före på en repstege upp till månen.

Så sitter jag här efteråt med en knappnål i handen och en stor trasig ballong på golvet framför mig. Vilken film i världen kan leva upp till detta? Många skulle jag tro men inte Haywire. Jag har varit med om många filmiska antiklimax i mina dagar men jag vet inte om det här inte tar priset. Jag har inte bestämt mig än. Kanske.

Det pris Steven Soderberg definitivt tar/får i och med Haywire är utmärkelsen för Mest förnedrande åskådarnedvärdering. När man planterar små smarta klurigheter i film, när ett klädesplagg eller en pryl liksom blir en del av svaret på gåtan så låter dom flesta filmare planteringen vara just en plantering. Filmaren kräver en smula koncentration av sin tittare och får den allt som oftast. Det är kul att klura ut hur det ligger till, försöka hitta lösningar, förekomma twister, sånt är bra, hjärnan får arbeta och jag blir på ett sätt interaktiv-men-ändå-inte med filmen. Det som inte är bra när man lägger ut filmiska planteringar är att 1. zooma in den viktiga prylen (ja, jag seeeeeeer, herreguuuud jag är inte BLIND!) eller 2. zooma in och sedan genom återblickar ”fräscha upp” vårat minne som vore vi lobotomerade guldfiskar. Sånt gör mig förbannad. Det är så infernaliskt onödigt och faktiskt rätt klantigt. Soderbergh är ingen rookie, det här är sånt som inte borde få hända en veteran som han.

Sen har vi det här med handlingen. Handlingen är en rätt viktig del i en film tycker jag då, kräsen som jag är. Den här handlingen är SVINDUM. Den är larvig, konstig och alldeles för enkel. Hela manuset är otroligt icke-välskriven, jag vet inte om jag hörde några ord yttras som kändes äkta eller rätt i sammanhanget. Det är som om alla dessa stora skådespelare som dyker upp i samtliga roller ska agera lockbete,  ögongodis eller få oss att stänga av all form av fokus och visst, ibland funkar det för jag kommer på mig själv att flera gånger tänka ”det är inte möjligt, det kan inte vara såhär dåligt som det känns, jag måste ha missat nåt, Michael Douglas skulle aldrig ha tackat ja till det här om det verkligen var såååå uselt”. Sen tänker jag på Ocean´s Twelve, regisserad av samma Soderbergh och då nickar jag för mig själv. Jorå, det går, det går att lura även Hollywoodstjärnor till vad som helst, det gäller bara att locka med en tillräcklig stor klump ihopvikta dollars.

Det kanske känns spännande i Steven Soderberghs värld att göra en ”actionfilm” med en kvinnlig ”actionhjälte”/slagskämpe/snygging i huvudrollen och jag antar att han har den positionen i filmvärlden att han kan göra lite som han vill. Jag tycker inte han förtjänar den positionen, i alla fall inte nu längre. Det är inget fel på Gina Carano som gör sitt absolut bästa av huvudrollen men när hennes ballaste scen är när hon visar att hon behärskar den ädla konsten i att backa snabbt med bilen i skogsterräng då undrar jag vad jag håller på med, vad jag tittar på, varför jag inte bara försöker rädda världen eller nåt istället på min fritid.

Michael Fassbender och Michael Douglas kan båda få mig att vilja se en film helt oavsett handling. Så är det fortfarande, det har Haywire inte förstört. Jag tror bara inte att någon inblandad kunde ana hur skunkig slutresultatet skulle bli.