HAYWIRE

20 maj, 2012

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Haywire är på pappret en av årets absolut mest intressanta filmer. Idel sköna lirare på rollistan (med Michael Fassbender som geléhallonet på mjukglassen), en stentuff tjej i huvudrollen och Steven Soderbergh bakom kameran. Klart det låter toppen det här, klart jag slickar mig om munnen, klart mina förväntningar har klättrat före på en repstege upp till månen.

Så sitter jag här efteråt med en knappnål i handen och en stor trasig ballong på golvet framför mig. Vilken film i världen kan leva upp till detta? Många skulle jag tro men inte Haywire. Jag har varit med om många filmiska antiklimax i mina dagar men jag vet inte om det här inte tar priset. Jag har inte bestämt mig än. Kanske.

Det pris Steven Soderberg definitivt tar/får i och med Haywire är utmärkelsen för Mest förnedrande åskådarnedvärdering. När man planterar små smarta klurigheter i film, när ett klädesplagg eller en pryl liksom blir en del av svaret på gåtan så låter dom flesta filmare planteringen vara just en plantering. Filmaren kräver en smula koncentration av sin tittare och får den allt som oftast. Det är kul att klura ut hur det ligger till, försöka hitta lösningar, förekomma twister, sånt är bra, hjärnan får arbeta och jag blir på ett sätt interaktiv-men-ändå-inte med filmen. Det som inte är bra när man lägger ut filmiska planteringar är att 1. zooma in den viktiga prylen (ja, jag seeeeeeer, herreguuuud jag är inte BLIND!) eller 2. zooma in och sedan genom återblickar “fräscha upp” vårat minne som vore vi lobotomerade guldfiskar. Sånt gör mig förbannad. Det är så infernaliskt onödigt och faktiskt rätt klantigt. Soderbergh är ingen rookie, det här är sånt som inte borde få hända en veteran som han.

Sen har vi det här med handlingen. Handlingen är en rätt viktig del i en film tycker jag då, kräsen som jag är. Den här handlingen är SVINDUM. Den är larvig, konstig och alldeles för enkel. Hela manuset är otroligt icke-välskriven, jag vet inte om jag hörde några ord yttras som kändes äkta eller rätt i sammanhanget. Det är som om alla dessa stora skådespelare som dyker upp i samtliga roller ska agera lockbete,  ögongodis eller få oss att stänga av all form av fokus och visst, ibland funkar det för jag kommer på mig själv att flera gånger tänka “det är inte möjligt, det kan inte vara såhär dåligt som det känns, jag måste ha missat nåt, Michael Douglas skulle aldrig ha tackat ja till det här om det verkligen var såååå uselt“. Sen tänker jag på Ocean´s Twelve, regisserad av samma Soderbergh och då nickar jag för mig själv. Jorå, det går, det går att lura även Hollywoodstjärnor till vad som helst, det gäller bara att locka med en tillräcklig stor klump ihopvikta dollars.

Det kanske känns spännande i Steven Soderberghs värld att göra en “actionfilm” med en kvinnlig “actionhjälte”/slagskämpe/snygging i huvudrollen och jag antar att han har den positionen i filmvärlden att han kan göra lite som han vill. Jag tycker inte han förtjänar den positionen, i alla fall inte nu längre. Det är inget fel på Gina Carano som gör sitt absolut bästa av huvudrollen men när hennes ballaste scen är när hon visar att hon behärskar den ädla konsten i att backa snabbt med bilen i skogsterräng då undrar jag vad jag håller på med, vad jag tittar på, varför jag inte bara försöker rädda världen eller nåt istället på min fritid.

Michael Fassbender och Michael Douglas kan båda få mig att vilja se en film helt oavsett handling. Så är det fortfarande, det har Haywire inte förstört. Jag tror bara inte att någon inblandad kunde ana hur skunkig slutresultatet skulle bli.

{ 10 comments… read them below or add one }

Vrångmannen maj 20, 2012 kl. 08:55

Hehehe Carano har karisma och sparkar stjärt med allt och alla (MMA style!). Hon backar inte bara bilar här.. 😀 Önskvärt hade nog varit en regissör som kan genren bättre samt en manusdoktor (eller fem?) men den här artsy-fartsy-actionrullen tycker jag ändå är knepigt sevärd trots att jag egentligen vet att den inte förtjänar det. Tycker den är lite galen och det intresserar mig 🙂

Svara

Fiffi maj 20, 2012 kl. 10:15

Vrångmannen:
Japp, hon sparkar stjärt och ja, hon är snygg men karisman har hon gömt på nåt ställe där solen aldrig skiner.

Hon är snygg på det där “Ellos-modell-sättet” tycker jag, jag SER att hon är snygg, jag FÖRSTÅR det rent logiskt men hon är så opersonlig att det inte spelar nån roll – hon blir typ genomskinlig så ointressant är hon.

Inget fel på artsy-farsty-actionrullar men det här var båring. Båååååååååring.

Svara

Captain Charisma maj 20, 2012 kl. 11:41

Enig, kjedelig. Og MMA blir ikke like bra som kung fu på film. Kung fu er som dans, MMA på film er som å se Arnold Schwarzenegger forsøke seg som ballerina.

Svara

Fiffi maj 20, 2012 kl. 22:26

Captain Charisma:
Där litar jag mer på ditt omdöme än mitt.

Svara

Vrångmannen maj 20, 2012 kl. 14:42

Jag tycker hon har karisma helt klart. Nu lägger jag nog till intervjuer, matcher etc. som jag sett henne i innan till karaktären. Däremot tycker jag inte hon spelar något vidare.

Håller dock med Captain Charisma om att kung fu är bättre på film!

Svara

Fiffi maj 20, 2012 kl. 22:27

Vrångmannen:
Njääää nån ny Meryl Streep är hon inte 😉

Svara

filmitch maj 21, 2012 kl. 23:31

Riktigt så dålig tyckte jag nog inte filmen var men det var en tunn soppa som var så tunn att jag hade tidvis svårt att hänga med i svängarna. Jag satt mest och försökte övertala mig om att “så enkelt kan det väl inte vara”?
Gina Carano var däremot en trevlig bekantskap men mer i fightscenerna än i de scener som krävde repliker.

Svara

Fiffi maj 22, 2012 kl. 22:37

Filmitch:
Soderbergh kanske anade hur tunn soppan verkligen var och det var kanske därför han la till dom där övertydliga titta-tillbaka-på-planteringar-scenerna men om inte ens dom hjälpte då ÄR det tunnt! 😉

Svara

Jojjenito augusti 20, 2014 kl. 17:17

Haha, nu tror jag det är dina förväntningar som ställt till det. 😉 Så dålig är den inte. Fajten på hotellrummet Fassbender! Brutal ju!

Det där med planteringarna av olika ledtrådar… jag kanske var okoncentrerad… men jag märkte INGENTING av sånt. Tyckte mest det var förvirrat och jag förstod inte hur det hängde ihop förrän det berättades på ett, det medges, heavy handed sätt i slutet.

Svara

Fiffi augusti 20, 2014 kl. 19:38

Jojjenito:
Höga förväntningar kan verkligen ställa till det ibland, frågan är om det bara går att skylla på det i Haywires fall. Ja, kanske 🙂

Fassbenderfajten och backningsscenen är det enda jag minns från filmen, annars är det helt blankt…

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: