Etikett: Mikael Marcimain

Jag hade lovat mig själv att jag skulle se Call Girl innan det var dags för Guldbaggegalan och se på fan, jag hann! Jag hann som man säger i vissa delar av Sverige ”på fisens mosse”, med någon enstaka dag till godo. Jag fick också vara med om att se filmen i en fullsatt salong trots att den hade premiär 9 november förra året. Det är kaxigt och det säger en hel del om hur viktig en guldbaggenominering är för uppmärksamhet.

Nu är det några timmar sedan jag lämnade biografen och jag ska försöka bena upp mina tankar om filmen på ett torrt, fyrkantigt och numrerat vis.

1. Pernilla August, WOW liksom!

Det fanns inte en enda sekund i filmen där jag tänkte att Pernilla August var Pernilla August. Pernilla August ÄR bordellmamman Dagmar Glans och det krävs en hel del skådisskills för att nå ut med den känslan genom bioduken. Det är ingen lätt roll att spela, ingen behaglig kvinna att gestalta och hon har inte fått jobbkläder som framhäver hennes kropp på ett positivt sätt direkt. Guldbaggekategorin Bästa kvinnliga huvudroll blir en RIKTIG nagelbitare imorgon med tre nominerade som alla är väldigt värdiga vinnare. Alltså VÄLDIGT!

2. Heja Hoyte!

När Hoyte van Hoytema står bakom kameran är det som att höra Robin Williams bakom micken, det är bara att slappna av, luta sig tillbaka och förlita sig på kunskap och total kontroll för det är total perfektion.

3. Dessa onödiga missar.

Jag kommer aldrig förstå mig på uppenbara klipp-fel i filmer. Det är som barnsjukdomar som GÅR att bota, varför gör man inte det? Om Iris (Sofia Karemyr) zoomas in när hon sitter vid spegeln och sminkar ögonen med mascara när hon ska ut på fest och i nästa klipp sitter i en bil på väg till festen med osminkade ögon. Det är bara så onödigt. Det är ju bara att kladda på lite mascara, what´s the problem? Jag gör det varenda morgon, jag vet att det är lätt som en plätt för jag kan typ göra det i sömnen.

4. Palme.

Så var det det här med diskussionen om Palme. Magnus Kreppers rollfigur är – ju – alldeles solklart Olof Palme, precis som Claes Ljungmark är Lennart Geijer. Om detta finns det inga tveksamheter. Jag förstår inte att filmmakarna backar på den grejen. Jag förstår inte att det skrivs ett manus som in i minsta detalj ska vara autentiskt 1976 men som inte har på fötterna hela vägen vad gäller att ”hänga ut” faktiska icke-fiktiva personer (även om dom inte namnges med korrekta namn i filmen). Alla vet ju vilka personer som åsyftas. Att filmens Doris Glans inte skulle vara verklighetens Doris Hopp finns inte heller.

5. Magnus Krepper är med i en film där han INTE visar kuken!

Jag försökte rita ett kryss i biograftaket men nådde inte riktigt upp trots att jag hoppade. Jag satt liksom och väntade på det enda i filmen som kändes helt givet men nej, Krepper behöll byxorna på. Eller nej, det gjorde han inte men han visade inte framsidan den här gången. Inte för att det är nåt fel på honom utan brallor med efter nakenscenen i Bron när han både är naken och smörjer in kroppen i en ansenlig mängd hudlotion, alltså, jag kan inte glömma det där smackande ljudet.

6. Klockren scenografi.

För att inte fastna i ”jag-ska-banne-mig-hitta-nån-kvadratcentimeter-tapet-som-är-fel-i-den-här-filmen” så försökte jag tänka att jag såg en tysk film. En tysk film som handlar om dåtid skulle jag aldrig ifrågasätta och när jag släpper ifrågasättandet blir filmen mer ”bara en film” och således lättare att njuta av. Lina Nordqvist har gjort ett hästjobb med scenografin. Sa jag HÄSTJOBB? Ja, jag menar det. För självklart är jag alldeles för färg-tapet-och-inredningsskadad för att kunna hålla tysktanken genom 140 minuter uppenbar svensk film. Men jag hittade inte ett enda någe att reta mig på. Ingenting. Alls.

7. Eftersmaken.

Call Girl imponerar på mig på många sätt. Jag förundras över det jag ser på ytan, jag blir förbannad på det ”gamla vanliga” (män med makt som trampar nedåt och slickar varandra i armhålorna och kvinnor/tjejer som behandlar sig själva som skit), speltiden bara rinner förbi, det kryllar av skådespelare jag vill hylla och krama (Ruth Vega Fernandez, David Dencik, Simon J. Berger och Sofia Karemyr – ni är grymma!) och Mikael Marcimain har än en gång regisserat en verklighetsbaserad dramathriller på ett utomordentligt sätt. Jag tycker han håller en schysst nivå på objektifieringen, det han visar av nakna kvinnokroppar måste visas för att göra filmen trovärdig.

Eftersom min favoritfilm från 2012 inte är guldbaggenominerad för Bästa film så säger jag bara en sak: Heja Call Girl! Jag lägger min röst på dig!

Är du mer intresserad av fakta kring bordellhärvan? Lyssna på P3 Dokumentär här.