THE WOLF OF WALL STREET

Allting var inte bättre förr. Leonardo DiCaprio till exempel. Biografen Park däremot, den har sett sina bättre dagar.

Att se en tretimmarsfilm sittandes i en biofåtölj marginellt mjukare än en två tums planka skulle kunna vara en upplevelse två skinkhalvor aldrig glömmer, i alla fall om det är en film som inte lyckas hålla uppmärksamhetsnivån på topp från början till slut. Jag kan väl inte säga att bakdelen var helnöjd efter The Wolf of Wall Street men det kunde ha varit tusen gånger värre. Filmen var nämligen….bra.

När filmen börjar är Jordan Belfort (Leonardo DiCaprio) en rookie på Wall Street men med talets gåva och en näsa som älskar lukten av dollars mer än ett tryffelsvin gillar svamp jobbar han sig uppåt och uppåt och….UPPÅT. Men så blir det en börskrasch, Jordan blir av med jobbet och får börja om från början igen, nu i betydligt mindre skala hos ett förortsföretag som kränger värdelösa aktier till kombinationen dumma och giriga småsparare.

Detta är en klassisk uppgång-och-fall-historia och jag hade ingen aning om (när jag såg filmen) att historien faktiskt är sann. Ännu en biopic alltså! Manus är skriven efter Jordan Belforts två memoarer The Wolf of Wall Street och Catching the Wolf of Wall Street och jag kan förstå att det känns spännande att överföra detta livsöde till film. I regissören Martin Scorseses händer blir det en sprakande uppvisning i filmiskt hantverk, ett frosseri i allsköns missbruk och en Leonardo DiCaprio som litar på sin Marty och vågar släppa alla hämningar. Han har aldrig varit bättre och jag kommer bli väldigt förvånad om han inte får en Oscarsnominering – och kanske även en staty – för den här rollen.

Jag brukar alltid skriva mina recensioner så snart jag kan efter att jag sett filmen, jag behöver sällan fundera så mycket eller resonera om betyg med mig själv. Den här filmen har varit ett undantag. Det tog två veckor att bestämma mig för om filmen skulle få en trea eller fyra, det kändes plötsligt så enormt viktigt att välja rätt. Direkt efter visningen kändes den som en solklar fyra, dagen efter mindes jag knappt filmen som helhet. Vissa scener däremot, wohääääääj, jag lovar, vissa scener kommer gå till filmhistorien och bli klassiska klipp som generationer framöver kommer titta på men en handfull överjordiskt bra scener gör knappast en kanonfilm. Eller?

Jag har sett trailern till den här filmen säkert 300 gånger. Jag hade den på repeat på bussen mellan Göteborg och Borås i somras och sekunderna med Leo och Matthew McConaughey på restaurangen är bland det roligaste jag sett (vilket resten av bussresenärerna kan skriva under på när jag satt och skrattade och slog mig själv med handen på bröstkorgen). Den scenen är inte direkt sämre i filmen.

Fan. Jag vill ge filmen ett högre betyg men jag kan inte. Den berör mig inte. Samtidigt är den ju bra. Som tur är ska jag se om den på lördag, jag återkommer med eventuellt uppdaterat betyg efter det.

4 svar på ”THE WOLF OF WALL STREET”

  1. Tjuvstartar du?! 😉 Tror faktiskt jag hoppar över din text — har ju blivit lite av tradition för min del att vara förhållandevis ospoilad på filmspanarfilmerna.

    1. Sofia:
      Ja….jo. Jag såg den ju på pressvisningen och bör skriva om den innan premiären. Men blunda du 😉

      Jag tänkte skriva en uppdaterad text till på onsdag 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.