Fredagsfemman # 118

5. Heja Audrey!

Här kommer ett riktigt biotips! På måndag den 12 maj kl 19.00 visas Prinsessa på vift (Roman Holiday) på Biograf Victoria i Stockholm. Har du möjlighet att gå, gör det!

.

.

.

4. Heja Volvo?

Zlatan gör zuperzuccé när han gör reklam för Volvo. Jean-Claude van Damme gör suuuupersuccé när han gör reklam för Volvo lastbilar. Nu är det Robyn som gör (inte sån jätte) succé när hon gör reklam för Volvo med supercoolt målade naglar. Kampanjerna är ju strålande om man ser på dessa från Volvos synvinkel med uppmärksamhet/klick å sånt men om jag tittar från min egen, funkar dom? Tror jag på att Zlatan och Robyn verkligen skulle köpa och köra just Volvo? Får reklamfilmerna och dessa kändisar mig att vilja bli en volvoägare, att längta efter en sån bil? Nej. Nej. Nej. Inte det minsta. Inte alls. Hur tänker du?

.

.

.

3. Heja Sanna!

Imorgon smäller det, imorgon är det Eurovisionfinalen! Imorgon krockar det, imorgon krockar det jättemycket i min almanacka! Sen har jag mina undringar vad undo my sad är för nåt? Den här sångtexten hade knappast gett Fredrik Kempe, David Kreuger och ”K-One” toppbetyg på engelskaprovet.

Undo my sad
Undo what hurts so bad
Undo my pain
Gonna get out, through the rain
I know that I am over you
At last I know what I should do
Undo my sad

.

.

.

2. Heja Grekland!

Säga vad man vill om Sanna Nielsen, Undo är en ballad. Jag tycker inte om ballader. Punkt.  Mitt hjärta finns hos dom grekiska pojkarna Freaky Fortune och Risky kidd och låten Rise up.  συγχαρητήρια! Disco! Disco! Fast ärligt talat, jag skulle gärna se Conchita från Österrike som vinnare, ballad eller ej. Vilken röst! Vilken (Bond-)låt! Satan vad coolt det vore och vilken värdig vinnare.

.

.

.

1. Heja filmspanarna!

Imorgon är det månadsträff med Filmspanarna. Imorgon är det Markus som väljer film. Imorgon ska det bli mysigt. Imorgon ska jag försöka få plats med så många pusselbitar av livet att schemat banne mig är totalt fullsmockat men vad gör det när det bara är kul saker? Vi ses imorgon filmspanare, även om det inte blir så länge.

.

.

.

Fredagsfemman # 107

5. Rita-gissa-vinn!

Eller gissa-mejla-vinn kanske snarare. Nu är det nämligen en dryg vecka kvar till Oscarsgalan och lika långt kvar på Oscarstävlingen som så sjuuukt många mejlat i sina gissningar till redan nu. Men det är inte för sent, det finns fortfarande vinnarkombinationer som ingen gissat på. Klicka här för att komma till tävlingen.

.

.

.

4. Fredagspanelen

Idag är jag med i Fredagspanelen på MovieZine. Det diskuteras bland annat Guardians of the Galaxy, House of Cards och nåt blogginlägg som en frustrerad filmbloggare som jag känner rätt bra kläckte ur sig i tisdags. Jag tror visst det handlade om…baconchips. (Länken till Fredagspanelen finns här.)

.

.

.

3. På måndag börjar narcissistveckan

För några veckor sedan hade jag en intressant diskussion på twitter med Tommy från filmpodden Tommy filmar Niklas och Emilio. Kortfattat skrev Tommy såhär: ”Det värsta jag vet med filmbloggare och podcastare är när de går igenom alla nomineringar och vinnare i Oscarsgalan och Guldbaggen (…) eller TIPPAR vilka som kommer att vinna. Vad vill ni ge oss lyssnare och läsare när ni går ut med detta? (…) Fast just en tippning av vilka som kommer vinna är ju bara en gissning. Med vänner är det kul men att skrika ut det till okänt fölk känns ju bara meningslöst och narcissistiskt”. Jag höll och håller såklart inte med. Min åsikt är att OM det ÄR narcissistiskt att gissa vinnare på Oscarsgalan så är det minst lika narcissistiskt att filmblogga/filmpodda, bådadera är att offentligt – till mer eller mindre okänt fölk – försöka göra sin åsikt hörd/sedd, ibland även om vad man tror och tycker om filmer som är på G, såna man inte ens sett.

Men håller du med Tommy och/eller tycker att Oscarsgalan suger ska du strunta i att klicka in här efter kl 17 varje dag nästa vecka, då kommer nämligen jag och Movies-Noir köra våra Inför Oscarsgalan-inlägg när vi både gissar och tippar preciiis som vi vill.

.

.

.


2. Prinsessfredag

Idag skriver både Movies-Noir, Fripps filmrevyer och Jojjenito i temat Decennier om en alldeles ljuvlig och fullkomligt tokromantisk film från 1953 – Prinsessa på vift (Roman Holiday). Jag har sett fram emot den här dagen ett bra tag och har laddat med finfrukost framför jobbdatorn för att maximera läsupplevelsen. Prinsessa på vift är nämligen en av mina favoritfilmer (trots att den handlar om en prinsessa) och att läsa om den gånger tre ska verkligen bli jättekul. Här kan du läsa Fripps recension, här är Movies-Noirs, här är Jojjenitos och vill du läsa fler än tre – här är min.

.

.

.

1. Femton år av kärlek

Han blir 15 år imorgon, den lilla killen i mitt liv. Han som inte är så liten längre. Han som blivit en alldeles enastående ung person med så många bra egenskaper och egenheter att jag inte kan göra annat än att titta upp på honom och förundras hur det kunde bli så bra. 15 år, 51 i skor och det enda han önskar sig på sin födelsedag är smörgåstårta. Min önskan på 15-årsdagen är att han inser att han nu inte bara FÅR se alla filmer, han MÅSTE se alla filmer och kan inte längre skylla på en för hög åldersgräns när det vankas läskig film. Fast jag inser också att jag kommer få äta upp att jag lärt honom konsten att säga nej. Grattis M! Jag älskar dig!

 

Veckans klassiker: PRINSESSA PÅ VIFT

Jag mötte en man på stan, en man som vid första anblicken såg ut som vilken äldre herre som helst. Han hade en såndär typisk beige gubbjacka, en sån med utanpåliggande fickor som gör att bäraren tror sig se aningens mer sportig ut än han i verkligheten är.

Han gick med böjd nacke, tittade liksom ner i trottoaren som om han antingen letade efter något, var ledsen eller hade ont. Mannen som sett till klädseln på överkroppen var vem-som-helst-70-plus hade en helt annan look nedanför midjan. Han hade gröna byxor, illgröna jeans som såg helt språjlans nya ut. Kermit-gröna skulle kanske Bengt Grive ha sagt och jag skulle hålla med. Det blev en intressant krock vilket kanske ledde till att jag kollade in honom lite för mycket när vi närmade oss varandra på trottoaren.

Några meter innan vi passerar varandra tittar han upp liksom ”under lugg” fast utan att ha en sådan. Han tittar på mig, fortfarande med en kroppsligt kuvad look men ögonen sa något helt annat. Han ler sådär som att han vet en massa saker som jag inte vet och som att något nyss hänt som han är härligt och våldsamt lycklig över. Ibland kan jag tycka mig se såna leenden hos passagerare i tunnelbanan, såna som sitter där alldeles själva och liksom fastnar i sin egen värld och helt plötsligt utbrister i ett leende dom inte kan stoppa och att dom skulle vilja börja gurgla av fniss. Då brukar jag tänka att dom kommer från ett möte som förändrat deras liv och/eller är precis ny-liggade.

Jag tänker samma sak om denna man och hans finurliga leende men sen slår det mig, han kanske är Farstas svar på Gregory Peck? Han kanske går där med sina gröna glada byxor och äter smärtstillande mot en trilskande nacke och funderar på om han ska kremeras eller ha en kistbegravning och ibland dyker minnen upp som han samlat i en liten vrå av hjärtat och som gör att det slår lite fortare och mer livskraftigt var gång han tänker på det och då blir han varm i magen och ler, skitisamma att det är mot en främmande människa som vinglar fram i nya glasögon, ett sånt leende går inte att stoppa. Ett sånt leende kommer inte från munnen, det kommer från det som är kärnan av människan, det där som inte går till spillo oavsett begravningsmetod när man dör. För mig är dessa frön, dessa minnen, dessa orsaker till leenden, meningen med livet.

Joe Bradley (Gregory Peck) får en dag tillsammans med  en kvinna som är prinsessa (Audrey Hepburn) men som rebelliskt avvikt från sina åtaganden då dessa står henne upp i halsen. Så under ett statsbesök i Rom och under påverkan av lugnande mediciner rymmer hon från hotellrummet och beger sig ut på stadens gator likt en vanlig kvinna. Där möter hon Joe. Joe är journalist och när det går upp för honom vem han träffat så säljer han in en intervju med prinsessan till sin arbetsgivare. Dyrt såklart. Exklusivare material än såhär går inte att få.

När jag tittar på filmen hamnar jag som i trans. Dessa stora skådespelare agerar som om inget runt omkring dom fanns. Dessa timmar i Rom ser ut att vara hundra procent på riktigt för både Peck och Hepburn. Varenda blick känns autentisk, rörelsemönster, röstlägen, närheten, det sprakar mellan dom som det gör på riktigt när man möter någon det klickar med på alla plan och denna känsla är bland det svåraste som finns att få fram på film. Många, många, måååånga har försökt men få är dom par som verkligen lyckats.

Jag trycker på pausknappen och tänker. Minns händelser i mitt eget liv, minutrar, timmar, dagar, sånt som min lilla minnesbank har lagrat och som kommer att göra mig lycklig i magen tills den dagen jag dör. Jag tittar på filmen, tittar klart, börjar om. Tre dagar senare har jag sett filmen tre gånger. Jag tror jag älskar den, jag tror faktiskt det. Audrey Hepburn och Gregory Peck har hamnat i mitt hjärta båda två och där kommer dom slå rot.

Joe fick tjugofyra timmar som förändrade hans liv, prinsessan Ann likaså och minnet av denna korta tid kommer dom alltid bära med sig. När Joe går på Farstas gator som vilken Gregory Peck som helst och har på sig sina nyköpta gröna byxor för att fira att solen skiner, när han går där och minns timmarna han fick med den där fina tjejen och glädjebubblorna i magen stiger till ytan som i ett vackert glas champagne, då ler Joe åt livet, livet ler åt honom och den där mötande tjejen kan inte göra annat än att le tillbaks litegrann.