THE LONE RANGER

Jag hade tamejfan lovat mig själv, jag hade det! Jag hade svurit på att aldrig någonsin i hela mitt liv se The Lone Ranger!

Jag var så jävla trött på att se Johnny Depp sminkad i vitt och svart efter alla tusen miljoner Tim Burton-filmer och sen den där tradiga Jack Sparrow-karaktären uppepå det. Jag var så LESS, så stensäker på att jag kunde och skulle undvika The Lone Ranger i resten av mitt liv. Helena Bonham Carter är dessutom med och det är INTE ett plus i min bok. Och Armie Hammer. Gäsp. Vadå? Vem är han, liksom?

Så sitter jag här, har precis tittat på The Lone Ranger och känner mig smutsig. Det känns som att jag svikit mig själv och att jag nu måste komma på den bästa förklaringen någonsin för att kunna se mig själv i spegeln utan att vilja bitchslappa mig.

Okej….Jag sniffar lite ammoniak nurå och kör igång. Här är anledningarna till att denna film blev utvald och sedd.

1. Efter att ha sett Black Mass fick jag lite sug efter Johnny Depp igen, nåt jag inte upplevt sen Edward Scissorhands dagar.

2. Efter att ha sett The man from U.N.C.L.E är namnet Armie Hammer inte fullt lika beigt. Han var småkul där, på gränsen till charmig, och det känns som att hans roll i The Lone Ranger kunde vara inom samma fåra.

3. Jag snubblade över den på Netflix.

4. Jag hittade bara en annan film på Netflix som jag verkligen kände för att se och just den filmen pallade jag inte riktigt med som mitt-i-natten-film trots att jag sett den säkert femtio gånger förut. Night Slasher är för läskig.

5. Jag vet att Fredrik gillar den. Fredrik gillar kvalitetsfilm av alla de slag. Hasse Ekman, Transformers och sånt. Jag litar på Fredrik.

Jag tycker att filmen i långa stycken var nästintill outhärdlig att titta på MEN jag har sett så mycket skräp i mina dagar att jag ändå inte tycker den förtjänar det allra lägsta betyget. Tvåan är svag som redigt snålblandad saft men den går att dricka. Om man är törstig. Och typ håller på att svimma. Med grava hallucinationer. Och en tunga som är torr som en bit bark.

Fredagsfemman #164

5. Bloodline

Den där nya Netflix-serien Bloodline, kan nån berätta mig för mig what the fuzz is all about? Jag har sett hela serien nu och för varje avsnitt som gick tänkte jag NU måste nånting hända, NU vänder det, NU blir det en twist, nånting jag aldrig sett förut. Men det kom aldrig nåt. Och den där berättarrösten, den manliga varianten av den kvinnliga i Desperate Housewives….varför? Serien får 2/5 och då är jag ganska snäll.

.

.

.

4. Jobb-bio

Imorgon är det dags för årets andra jobb-bio, då ska hela färgbutiksgänget gå och se filmen Home. Ena trailern är lysande, den andra not so much så det känns som filmen kan bli både flipp eller flopp eller nånting där emellan. På söndag kan du läsa vad vi tyckte.

.

.

.

3. Jane Campion kommer till Stockholm

Den 26 april kommer den mästerliga regissören Jane Campion till Stockholm och med anledning av det visar Cinemateket alla hennes filmer under våren. Mer info finns här, här kan du köpa biljett för att närvara vid samtalet och här kan du läsa mina tankar om hennes filmer när jag hade min Jane Campion-vecka.

.

.

.

2. Ruth Wilson

Jag har sett henne i Luther och Saving Mr Banks och hört hennes röst i Locke men det är i TV-serien The Affair som jag verkligen kan säga att jag fattar grejen med Ruth Wilson. Grym är hon. Grym!

.

.

.

1. Blåst på The Jinx-konfekten

Så är man med på HBO Nordic-tåget. 79 kr/månad känns det helt klart värt speciellt nu när Game of Thrones snart börjar igen. Och jag blev så GLAD när jag såg att The Jinx fanns att se där, serien jag läst om och varit nyfiken på ett tag. Så jag börjar titta, tycker det är lite luddigt men vafan, så kan det vara ibland, det är väl bara att härda ut lite, snart är jag inne i historien. Hjärnan får jobba lite i alla fall. Så tar avsnittet slut och jag ska se nästa men då märker jag att det är det SISTA avsnittet jag sett! Avsnitten är listade i ”fel” ordning och jag gjorde dundertabbarnas dundertabbe. Känner mig både svindum och lurad och framförallt totalblåst på The Jinx-konfekten.

.