Jag vet inte om jag någonsin tjatat så mycket om att få se en film på bio som jag gjorde när E.T skulle ha premiär 1982. Hade jag varit barn till mig själv hade jag lämnat bort mig i en korg på nåns trappavsats.
Jag var bara tio, E.T hade elvaårsgräns. Min mamma försökte släta över min bristande ålder med att köpa en liten E.T-docka, en sån jag kunde klämma fast på sänglampsladden. Jag blev arg, det var ju inte samma sak. Morfar tillverkade en E.T i sten och det var den finaste grej man kan tänka sig men hur tänkte vuxna? Var dom helt känslokalla? Fattade dom inte att E.T var världens ballaste film och att film SKA ses på bio, inte på nån jävla moviebox två år för sent.
Det finns dom som tycker att tjat är en underskattad raggningsmetod. Jag är inte en av dessa. Däremot är tjat helt klart fungerande om man kör värsta dygnet-runt-passet i veckor, det finns inte en förälder som orkar stå emot, inte om man sköter det snyggt. Jag minns det inte som att jag skötte det snyggt, jag minns bara att jag var svinjobbig och jätteledsen ända tills mamma gjorde en kovändning och sa ja. Jag skulle få se E.T på bio! Kunde man bli lyckligare än jag var just då?
Han är tre miljoner ljusår hemifrån den lille söte utomjordingen. Tänk vad långt bort det är för en tioåring som inte skulle våga åka buss två stationer utan att få existentiell ångest. E.T är lämnad ensam på jorden utan en enda kompis. Farkosten åkte och han blev kvar. Sorgsamt, vemodigt, klump i magen och ja, det känns precis likadant då som nu, trettio år senare.
Det är hjärtskärande banne mig, ljuden E.T utstöter, blickarna, jag vill bara sätta honom i knät och krama honom trygg. Lille Elliot (Henry Thomas) verkar tänka detsamma och han gör det han kan för att få E.T att känna sig hemma i hans pojkrum och kanske till och med bli hans vän?
Såhär tänkte jag inte 1982 men jag tänker det nu: Om Steven Spielberg har samma tempo som älskare som han har som regissör då är det många kvinnor som somnat under förspelet. Alltså, det tar sån jävla tid innan han kommer till skott, det är en startsträcka på halva filmen innan det händer nåt alls av värde och det är ofta så har jag märkt. Visst är det bra att det byggs upp en spänning (Hajen), visst förstår jag att det behövs planteringar och förklaringar för att själva historien ska hålla ihop (Jurassic Park) men ibland – iiiiblaaaaaand – skulle Steven Spielbergs filmer tjäna på en Steven Spielberg fullsmockad med Dextrosol bakom kameran. E.T är en sån film.
Att se E.T är en njutning, att säga nåt annat skulle vara att ljuga för mig själv. Det är nostalgi de luxe, det är otroligt snyggt gjort, det är nyskapande, kreativt, mysigt och filmen må vara lite seg men jag köper det. Det ligger liksom ett rosa skimmer över den här filmen som jag inte kan sopa bort. Jag vill inte sopa. Jag är glad att jag har kvar den magiska känslan från förr i magen och jag är tacksam över att Steven Spielberg finns, jag är faktiskt det, War Horse och sånt krafs till trots.
När jag såg den 1982:
När jag såg den 2013:
Det här är den sista Veckans klassiker på ett tag. Nästa måndag börjar ett sprillans nytt tema, ett tema som kommer följa med bloggen över heeela långa sommaren.