SNACKA OM FILM #167 – ”Bängstryk!”

Boostning, boxning och bängstryk, det är vad veckans avsnitt handlar om – i korthet. Vi listar filmer som fungerar som självhjälpsböcker, jag har sett bioaktuella Life itself, Steffo har sett Distorted och tillsammans har vi GIVETVIS sett Rocky Balboa och Ivan Dragos återkomst till vita duken i filmen Creed II. Dessutom tar sig fånar som spånar en ordentlig omväg när vi via en nya-franska-vågen-regissör hamnar bland lysdioder i mitt flickrum.

Dessutom tävlar vi ut tre ex av både Mission: Impossible – Fallout och Tag på blu-ray i samarbete med Fox Home Entertainment!

In å lyssna och håll ögon och öron öppna på lördag. Mer än så säger jag inte.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

SNACKA OM FILM #166 – ”Kexskrapan!”

Det här är podden som vi trodde skulle bli årets kortaste pga att vi inte hade så mycket att prata om MEN det visade sig vara helt fel. Avsnittet blev så långt att vi fick stryka Fånar som spånar för midnatt närmade sig och magarna kurrade. Vi hann prata om biobesök som etsat sig fast i våra minnen, jag har sett Jim Carrey spela mörk i Dark Crimes och tillsammans har vi sett både vildsvinsskräckisen Boar och Netflix-nyheten, bröderna Coens senaste film, The ballad of Buster Scruggs. Vi hinner även prata om musiker-skådis-äktenskap, om The Bodyguard, om den senaste filmen som fick mig att stänga av pga 25-minutersregeln, vinnarna i Mamma Mia-Here we go again-tävlingen – och en heeeeeel del annat.

Go get it, som man säger!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Skräckfilmssöndag: MANDY (2018)

Det finns vissa filmer jag ser som jag så innerligt – på förhand – VILL tycka om. Mandy är en sådan film.

Den har liksom ALLA förutsättningar för att passa mig som handen i handsken. Den utspelar sig 1983 med allt vad det innebär av  nostalgi och scenografi, den är blodig som ett helvete, mysigt suggestiv och på gränsen till knäpp, den har en hemtrevligt skäggig Nicolas Cage i huvudrollen, den perfekt komponerade filmmusiken är signerad min stora favorit Jóhann Jóhannsson (är han verkligen död? Jag får inte in den infon i systemet) och den är regisserad av sonen till den regissör vars namn jag kanske sett flest gånger på TV:n i mitt flickrum. Mandys regissör heter Panos Cosmatos och hans pappa är såklart George P. Cosmatos, mannen som gav mig och resten av världens befolkning som uppskattar riktigt BRA film Rambo – First Blood part II samt Cobra.

Det fanns en åkattraktion på Gröna Lund förut som hette Enterprise. Man satt två och två i små gondoler och gondolerna satt fast på ett stort hjul. Sen åkte man runt runt i 360 grader i fyra minuter och sen var åkturen slut. Askul för en ung karusellgalning som jag. När jag såg Mandy kändes det som att jag satt i Enterprise, fast ensam och helt instängd bakom glas och hårdplast. Väl upp-och-ner börjar det explodera blodpåsar och tusentals små glasbitar gjorde mig sällskap i centrifugen. Och jag satt där och borde känna mig både upprymd, exalterad och småäcklad men istället blev jag…sömning. Det blev liksom lite för mycket av det goda och detta ihop med ett tempo som sällan går övergår känslan av ”dam med deltastöd som passerar över Kungsgatan ungefär i höjd med Haymarket”.

Så, hur i hela friden kan jag känna mig TRÖTT när jag tittar på Mandy? Bara scenen när Nicolas Cage i kalsonger på en toalett där han freakar loss med en flaska whisky i handen borde ha fått mig att åtminstone ge filmen godkänt.
Vad fan kollar du på???” sa sonen när han hasade ut från sitt rum efter att ha hört Cage vråla i minut efter minut efter minut. Jadu. Vad svarar man på det?

Det här är en otäck film, det måste jag ändå få med i texten. Effekterna är otroligt grafiska och slafsiga, det är kladdigt och närbilder och blodigt och hela tjofaderittan mest hela tiden. Första halvan tycker jag dock är betydligt starkare än den andra, Andrea Riseborough (som Mandy) lägger till en dimension av ”vardaglighet” i filmen som jag tycker är välkommen.

På många sätt är Mandy en intressant film, välgjord, kreativ och det lyser igenom att den är gjord av en man som älskar film. Men det klickade inte för mig. Jag förstod mig inte på den. Kanske blir det en omtitt så småningom, det kan nog bli så. Blu-rayen står i hyllan och gäckar mig. Vad är det med Mandy som jag inte förstod? Varför var inte det här ”min” film? Jag fattar inte.

 Här är en lista på resten av filmerna i temat. Nästa söndag dyker det upp en heeeeeelt annan skräckfilm. Det är superlätt att skriva så (och stå för det) då det inte finns så många andra filmer som påminner om Mandy.

SNACKA OM FILM #165 – ”Kretinen!!”

Avsnitt 165, avsnittet som är lite som en ketchupflaska. Man slår och slår i botten och så plötsligt….kommer allt på en och samma gång. Vi listar filmer där snö kan ses som en huvudperson/karaktär, jag har besökt Stockholms Filmfestival och sett Maggie Gyllenhaal agera barnstalker i The Kindergarten Teacher, Steffo har sett den senaste delen i The Purge-franchisen, den som även är den första och tillsammans har vi sett kanske det bästa som skapats i TV-serieformat i år. Vi baxnar! Vi häpnar! Vi superlativar!

Dessutom, vi har inte mindre än TVÅ lysande bra tävlingar den här veckan! På vår Facebooksida kör vi tävlingen om två ex av Hotell Transylvanien 3 inkl två resekit för barn (innehållande tex nackkudde och såndär smart mask för ögonen som gör att det blir mörkt) och om du lyssnar på podden har du chans att vinna Mamma Mia 2 på blu-ray – inklusive ett STRANDKIT (badlakan, strandbag och vattenflaska). Exakta tävlingsregler ser/hör du på respektive plattform.

Fånar som spånar då, kanske du undrar. Javisst, vi kör det som vanligt den här veckan och vi hamnar på en film som jag blandar ihop med en annan och en regissör som vi nyligen pratat om – och en skådis som precis fått en alldeles egen stjärna på Hollywood Boulevard!

Väl mött efteråt på Snacka om film – Eftersnack, facebookgruppen för dig som inte kan få nog av Sofpoddensnack. Tack Hasse som håller ordning och reda på allt gällande den.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

SNACKA OM FILM #164 – ”En Saab genom livet”

Säga vad man vill om den här podcasten men blanda och ge i filmväg DET kan vi. Jag har varit på bio och sett Bohemian Rhapsody, Steffo har suttit i soffan och sett Adrift och tillsammans har vi sett Nicolas Cage i bra skägg rage:a loss i Mandy. Dessutom listar vi regissörer som vi skulle vilja gjorde filmerna om våra liv, vi Fånar och spånar och hamnar i en ikonisk ungdomsfilm från 1985, vi pratar om styrleder, Saab:ar och skräcknatten från helvetet och tipsar om en 5-plus-rysarserie, Sandlermys och slöjdbio. Kom inte å säg att det inte går att snacka om film! 🙂

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Skräckfilmssöndag: HALLOWEEN (2018)

Jag undrar om jag polletten ramlade ner precis just nu. Jag tror banne mig att jag kommit på svaret på frågan varför Halloween från 1978 aldrig kommit upp i toppbetyg hos mig. Jag har sett den på fel sätt. Jag har sett den hemma, båda gångerna i vuxen ålder såg jag den ensam. När jag var liten såg jag den visserligen på VHS men hemma hos en kompis. Bara vi två. Jag har aldrig sett original-Halloween på bio och DET min vän och bekant, DET är det stora felet.

När jag bokade biljett till 17.40-visningen av nya Halloween på Filmstaden Sergel dagen efter premiären var det endast två bokade biljetter i hela salongen. Jag kände mig lugn, tänkte att det här kommer nog fan gå vägen TROTS värstingbiograf och TROTS lördagsvisning. Jag satte mig i den tomma salongen en halvtimme innan filmen började, drack mitt kaffe och insöp atmosfären. Den här filmen har jag verkligen sett fram emot ända sedan jag såg Jame Lee Curtis droppa på Instagram att hon skulle vara med. Det var länge sedan nu.

Jag satt och pillade lite med mobilen och lyckades fippla upp SF-appen (numera Filmstaden). Det var dumt. Jag fick nämligen för mig att kolla upp hur många biljetter som var sålda till denna visning och chockades svårt när jag såg att det endast fanns 21 ströplatser kvar i hela stora salongen. Fi fan. Andas i påse. Det här var inte, verkligen INTE, bra nyheter.

*klipp till 19.30*

Hela salongen applåderar. Jag med. Herreminjävlar vilken visning! Folk skrek, visslade, äcklades, gick skytteltrafik för att gå på muggen/köpa mer godis, hoppade till, skrattade, skrek svordomar, alltså folk var så jävla RÄDDA att det gick att ta på stämningen i salongen. Det gick att skära i den med en förskärare. Som en förskärare genom halsen. På en människa. Och kniven går genom halsen så människan hänger mot väggen så blodet droppar ner på golvet. SÅ maffigt var det. Stämningen.

Jag satt med vidöppna torra ögon redan innen filmen började, kunde knappt blunda när mamma efter mamma knatade in i salongen med små söner strax efter som bar på sittkuddar. WHAT THE FUCK, liksom?! Hur tänker man där? Okej, rent lagligt är det ju och även om kiddot gillar skräckfilm så finns det ju skräckfilmer och så finns det….SKRÄCKFILMER. Och säga vad man vill om Halloween 2018 – det ÄR en SKRÄCKFILM!

55 år har gått sedan Mike Myers dödade sina första offer – som sexåring. 40 år sedan han försökte ta Laurie Strode av daga i Haddonfield. Han är inlåst for life och ska flyttas till ett annat helveteshål än det fängelse han nu sitter i. En podcastduo besöker fängelset för att försöka få Myers att prata, vilket han inte gjort på alla dessa år. Det är inte som att han inte KAN prata, han vill bara inte. Mannen i podcastduon tar upp en medhavd attiralj ur väskan för att försöka lirka ur Myers ett ord eller två. Masken. Den vita masken.

Så börjar filmen och introducerar därmed också fängelseläkaren Dr Sartain (Haluk Bilginer). När Sartain pratar påminner han om en blandning av Hannibal Lecter i Anthony Hopkins skepnad och Daniel Day-Lewis som oljemannen Daniel Plainview i There will be blood. Han använder frasen ”you seeeeeee” frekvent och jag kan inte låta bli att se Daniel D-L framför mig fräsandes ”I´m an oil man you seeeeeee” samtidigt som han äter lite lever, fava beans och sippar på en Chianti*.

Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) har byggt sig ett fort och beter sig som en annan knäppgök. Hon har uppfostrat dottern Karen (Judy Greer) och barnbarnet Allyson (Andi Matichak) i nån form av grundrädsla över vad som ska ske när Mike Myers återvänder. Inte om utan när. För det är klart att hon är beredd på strid, klar för hämnd och hon tänker inte banga för att döda. Uppfostrat och uppfostrat förresten, hon var i sån psykisk obalans att hon ansågs vara en ”helknäpp foliehatt” och dottern blev omplacerad. Michael Myers har verkligen sabbat HELA hennes vuxna liv.

Halloween 2018 har precis ALLT en bra skräckfilm ska ha och smart nog återanvänder filmen allt som gjort den allra första filmen till den klassiker den är. Introt, typsnittet, pumpan, musiken som John Carpenter komponerade. Den här gången är hans son med som kompositör, Cody Carpenter, samt Daniel A. Davies men det som är nytt i den här filmen är egentligen bara varianter på det som redan gjorts. Bra tänkt tycker jag och om inte annat kom den tanken i bevis när jag mitt under filmen hörde en väldigt ung röst som sa högt: ”MAMMA, TILL OCH MED MUSIKEN ÄR ÄCKLIG!” Och ja, den ÄR ju det. Bästa sortens skräckfilmsmusik!

Den gamle John Carpenter är med som producent och en del andra som var inblandade i första filmen men regissören David Gordon Green är ny. Inte ny som regissör men ny som skräckfilmsregissör måste man ändå säga att han är och till min stora glädje är han precis lika bra på att regissera skräckfilm som han är på indiefilmer eller…Joe.

Det finns faktiskt ingenting att klaga på med den här filmen annat än en del val som vissa av karaktärerna gör (men hey, det är ju skräck, klart man flyr in i skogen om man har möjlighet, istället för på den upplysta vägen…..Grrrrrr!). Betygsmässigt är den uppe och nosar på fullpoängaren, jag är fan både golvad och kär – OCH livrädd för den där vidrige fan med vita masken! Och om den fanns en Oscar för Bästa Barnskådespelare skulle Jibrail Nantambu vara given. Vilken begåvning! Snacka om att kunna leverera repliker med flow. Fem plus till honom. Lätt!

.

Uppdatering några dagar efter att denna recension är skriven:

Jag kan inte sluta tänka på filmen. Jag vill inget annat än att se om den. Jag vill hellre se om den än dricka varm choklad med vispgrädde. Jag vill hellre se om den än gå en långpromenad och sparka i löv. I Central Park.
Jag kan inte göra annat än såhär. Jag älskar den här filmen. Den är bland som allra bästa skräckfilmer jag sett i mitt liv, trots att jag inte köper sista minuterna i filmen så är den så fulländad som det bara är möjligt. Jag rättar således mig själv. Jag jackar upp den. Halloween. I love you!

.

Uppdatering en vecka efter att jag såg den första gången:

Uppjackningen av betyget var helt korrekt. VILKEN. JÄVLA. KÄFTSMÄLL. TILL. FILM. DET. HÄR. ÄR. Nu när jag har sett om den kan jag säga att vid omtitten kunde jag se saker jag missade första gången och den var precis lika otäck den här gången (konstigt nog). Scenen i bilen (med Myers i baksätet) var ÄNNU värre nu och den suggestiva stämningen i filmens öppningsscen tog sig in i kroppen på ett annat sätt (nu när jag visste vad som komma skulle). Det jag verkligen uppskattar i den här filmen (jämfört med originalet) är tempot, att Michael Myers är driftigare, snabbare, får ”mer” gjort. På det sättet känns filmen betydligt modernare än originalet och passar mitt action-not-words-lynne betydligt bättre. Och FI FAN alltså, vilka välgjorda effekter filmen visar upp. I sammanhanget är dom väldigt, väldigt….bra.

 

Den här filmen är en del i mitt tema Skräckfilmssöndagar som pågår hela 2018. Vill du läsa mer om filmerna i temat kan du klicka här. Och kan du inte få nog av skräckfilmer? Då kan du titta in på den här bloggen VARJE DAG HELA NÄSTA VECKA för nu vankas den tiden på året då det är dags för SKRÄCKFILMSVECKA i samarbete med Filmitch-Johan och Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia. Måndag till söndag nästa vecka blir det alltså skräckfilmsrecensioner och jag passar på att ha ett minitema denna vecka med skräckfilmer som alla har en röd tråd: KVINNOR.

(*Kollar man upp vad Chianti passar till – enligt Wikipedia – får man detta svar ”Chianti anses passa till rätter på kalv och kyckling, örtkryddiga pastarätter och rätter baserade på lever och bondbönor.” Nån har sett När lammen tystnar lite FÖR många gånger)

.

Får du (liksom jag) inte nog av den här filmen kan du lyssna på Steffo och mig när vi diskuterar filmen i avsnitt 162 av podcasten Snacka om film.

SNACKA OM FILM #162 – ”Vardagsgore”

Halloweentider närmar sig med stormsteg och vad kan då vara bättre med lite framförhållning och lite tips när det kommer till rysliga filmer som gör sig mer än bra för denna helg? Vi pratar såklart inte BARA om skräckfilmer, vi listar våra favoriter bland danska filmer, vi pratar toalettvett, Die Hard-trivia, Joker-fejs, trashade backspeglar och Cat Stevens. Och givetvis dyker vi ner i bioaktuella nya Halloween-filmen.

Får du inte nog av Snacka om film har vår lojale lyssnare Hasse i Sörmland startat facebookgruppen ”Snacka om film – Eftersnack” på Facebook. Gå gärna in där och bli medlem om du känner att du vill stöta och blöta filmerna vi pratat om i avsnittet mer bland likasinnade. Hasse är kung och administratör över gruppen men jag och Steffo dyker in där ibland och diskuterar.

Hoppas du finner nöje i att lyssna på avsnitt 162. Det var i alla fall extremt roligt att spela in det.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

SNACKA OM FILM #161

Så var det torsdag igen och ett nytt avsnitt av Snacka om film finns att lyssna på via allsköns podcastappar och annat.
Den här veckan samsas riktiga superfilmtips med Ethan Hawke i rollistan med mörka filmer som 22 July och Apostle. Och A star is born förstås. Bradley Cooper och Lady Gaga sjunger duett och inte ett öga är torrt – eller?

Glöm aldrig att Sing (finns på CMore) är ett riktigt lyckopiller. Man kan behöva ett sådant efter veckans genomlyssning.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

SNACKA OM FILM #160 – ”Bultarnas film!”

Vårat 160:e avsnitt är utsläppt i poddjungeln! Vi listar underskattade animerade filmer som vi vill pusha lite extra för, jag har sett Neil Armstrong gå på månen i filmen First Man, Steffo har sett Wes Andersons DVD-aktuella Isle of dogs och tillsammans har vi varit på bio och sett Tom Hardy kicka rumpa i Venom. Sen gör jag en KUPP, jag förundras av Sthlm Rekviem och får spykänslor av nya Magnum P.I.

Mycket nöje!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

HOLD THE DARK

Jeremy Saulnier är en såndär filmregissör som (åtminstone) vi filmnördar har koll på. Efter filmer som Blue Ruin och Green Room känns han som en ytterst intressant berättare i den kolsvarta våldsamma dramagenren och man satt väl mest och väntade på ännu en film med en kulör i titeln i något som många pratat om som en trilogi. Efter lite googlande hittade jag dock en intervju med Saulnier från 2016 där han tillbakavisar detta.

Q: What colors are you interested in using in the future?

A: Purple, of course. But there will likely not be a color trilogy as some have suspected!

Färg eller inte, nu finns i alla fall Saulniers nya film Hold the dark på Netflix, mycket på grund av att det är en Netflix Originalfilm. Macon Blair har skrivit manus (precis som med Blue Ruin och Green Room) men denna gång är manuset baserat på en roman. William Giraldi heter författaren, boken heter precis som filmen och kom ut 2014.

Det här är en no-mercy-bäcksvart historia, våldsam nåt så gud förbannat och vissa delar av filmen är rent lysande. Det finns bland annat en lång shootout-scen som jag skulle säga är topp-tio (kanske topp-fem förresten) av filmiska skottsalvor jag någonsin sett. Historien utspelar sig i den karga outbacken i Alaska där solen går ner 15.30, snön aldrig smälter och det är ända-in-i-benmärgen-iskallt 24/7. Perfekt ställe att lägga ett drama som detta på, såklart.

Medora Sloane (Riley Keough) bor där tillsammans med lille sonen Bailey (Beckham Crawford) nu när maken Vernon är i något sandigt land och krigar. Hon ser ut som att hon håller på att bli galen av kyla och ensamhet med stora påsar under ögonen och svårighet att stå ut med vardagen. När lille sonen försvinner misstänker hon att det är dom närgångna vargarna som har tagit honom och hon skriver ett brev till Russell Core (Jeffrey Wright), en vargkunnig författare som skrivit en bok om just vargjakt. Hon ber Mr Core om hjälp med att hitta vargen som tagit sonen och tro´t eller ej, han reser hela vägen till Alaska för att göra henne till viljes.

DÄR är väl kanske mitt största aber med filmen, Russell Cores blotta existens – och varför. Jag tror inte riktigt på att detta skulle kunna hända i verkligheten, att någon släpper allt för en främling för blott ett handskrivet brevs skull. Att Cores vuxna dotter (som han sällar träffar) tydligen arbetar i denna del av USA har kanske en viss betydelse men det hade väl gått att åka dit ändå – kan jag tycka?

Nåja, jag ska inte bli för gnällig för jag tycker det här är en BRA film. Jag har en förkärlek för karga, tysta, långsamma, våldsamma filmer som utspelar sig i vildmarken och lägger man därtill att det är en historia om kärlek, sorg, föräldraskap och ren jävla galenskap som grädde på moset, vad finns det att inte grundgilla?

SNACKA OM FILM #159 – ”Kolsvart som ett helvete!”

Höstmörkret tar sig in över vårt land och den här gången gräver den sig in i podden – å det grövsta. Inte i stämningen, inte i själva pratet men i filmerna vi pratar OM.

Vi listar tre Marvel-hjältar som vi skulle vilja bjuda hem på middag, jag har sett den bioaktuella svenska filmen Goliat, Steffo har sett köpefilmsaktuella Gringo och tillsammans har vi sett mörkrets mörkhet på film, Netflix-aktuella Hold the dark. Med andra ord: kolsvart nåt så in i helvete.

Förutom detta pratar vi barn, zombiefilmsuppföljare, TV-serier vi ser fram emot enligt Rotten Tomatoes och Fånar som spånar oss från en drogosande motorcykelfilm till en avliden skådespelare som lämnade ett stort hål efter sig. Nej, inte Philip Seymour Hoffman.

Välkommen in i mörkret med oss. Vi håller dig i handen och avslutar i dur, så mycket kan vi lova.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

INSTRUCTIONS NOT INCLUDED

Det här med att bli förälder kan i många fall liknas med att hoppa bungyjump utan ett rep runt foten. Man har ju tamejfan ingen aning om hur man gör, alltså hur SKULLE man kunna veta? Man kan bara förlita sig på evolutionen, att reptilhjärnan och hormonerna ser till att man vet vad man ska göra – och nu skriver jag om mig själv och i min roll som mamma. Jag VET ju ändå att barnet legat i min mage i nio månader, jag behöver inte fundera på OM jag är mamma eller inte. Pappan däremot, hur ska han kunna göra, hur ska han kunna veta?

I dagens film får vi lära känna kvinnotjusaren Valentin (Eugenio Derbez) som ligger runt som en charmig slacker med fasansfull frisyr och även om jag inte förstår vad kvinnorna ser hos honom så verkar han vara en manlig mexikansk sockerbit bland dom kvinnliga flugorna i omgivningen.

Morgonen efter en trekant med två bruttor sovandes kvar i sängen ringer det på dörren. Han öppnar och där står en blondin med en bebis på armen. Han känner inte igen henne men hon upplyser honom om att hon heter Julie, att hon enligt honom själv var ”hans stora kärlek” och att den lilla dottern är hans! Hon ber honom om 10 dollar för att betala taxichauffören, springer ner till taxin och….kommer inte tillbaka. Hux flux blir han alltså pappa till lilla Maggie, 6 månader och om denna CHOCK och åren efter handlar filmen Instructions not included.

Det är pappan i filmen – Eugenio Derbez – som regisserat filmen och det tog honom tolv år att göra klar filmen. Inte för att det var en massa krångel (vad jag förstår) men han ville att samma flicka skulle spela Maggie genom alla hennes åldrar. Charmtrollet Loreto Peralta är alltså både Maggie som bebis, som två-tre-fyra-åring och äldre och hon är så sjukt jävla gullig! Hon påminner jättemycket om en minifigur av Kristen Bell och då hon är tvåspråkig och fixar både spanskan och engelskan flytande från jätteung ålder gör det henne sådär alldeles extra cool.

Filmen har en speltid på två timmar och den är inte bara ”lång för att vara lång”, det är helt enkelt en maxad historia. Rolig, sorglig, farsartad och kärleksfull och den får mig att fundera på ALLA delar med föräldraskap. Vem som egentligen ÄR förälder. Vem som har RÄTTEN att kalla sig förälder. Och det här med arv, miljö, tid, engagemang, kärlek, svek, förluster. Om att växa upp, om att växa in i en roll man kanske inte tror sig kunna hantera. Om…ja….om allt det där fina med att vara förälder OCH allt det fula. Baksidorna, för ja, dom finns.

Satan alltså, det är en komplex film det här. Länge länge höll den sig på en stabil trea men sen så, sen flög den och även efteråt tänker jag på den jätteofta och betyget har stannat på en mycket stark fyra. Den satte sig liksom fast i mig och där får den gärna stanna kvar. En mexikansk liten pärla, det är vad den är.

I avsnitt 158 av podcasten Snacka om film snackar både jag, Steffo och vår gäst Hasse om den här filmen. Kan den ha slagit betygsrekord i poddens historia? Lyssna här om du blir nyfiken,

SNACKA OM FILM #158 – ”A dream come true!”

Den här veckan är vi på ROADTRIP ut i den sörmländska spenaten när en av våra trevliga lyssnare bjudit hem oss till poddning i hans vardagsrum. Det blev otroligt trevliga timmar hemma hos Hasse med fika och filmsnack deluxe.

Vi listar filmscener som vi önskar att vi varit med i, Steffo pratar om Jigsaw, den senaste filmen i Saw-franchisen, Hasse har sett den bioaktuella creepypastafilmen Slender Man och jag pratar om en film som har biopremiär imorgon: A simple favor. Dessutom pratar vi om föräldrafilmer i allmänhet och den mexikanska filmen Instructions not included i synnerhet OCH hinner med Fånar som spånar innan det var dags att runda av och åka hemåt igen.

Tusen tack till Hasse för en mycket mysig eftermiddag! Nu hoppas vi att detta långa avsnitt faller dig som lyssnar i smaken. Jag känner mig inte så orolig.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

10 X 10

Lewis (Luke Evans) känns redan direkt i början av filmen som en lurk. Han stalkar blomsteraffärsinnehavaren Cathy (Kelly Reilly), en tjej som känns både vanlig och omtänksam, och det är uppenbart att han vill henne nåt.

Är han intresserad av henne på ett romantiskt plan? Är han ett fan av något slag? Neeeeej, klart han inte är, han är en LURK, en KIDNAPPARLURK.

Lewis kidnappar alltså Cathy nästintill på öppen gata (eller i alla fall öppen parkering) och låser in henne i ett madrasserat rum i villan. Ja, precis, 10 X 10 meter får man väl anta att rummet är, annars blir det en rätt luddig titel. Varför han gör detta får du svar på om du ser filmen. jag kommer såklart inte spoila.

Den här filmen kunde – och borde – egentligen vara helt okej, i alla fall om man läser om den. Kelly Reilly är lite av en favorit hos mig (efter filmer som Eden Lake och Calvary) och hon kämpar som en blådåre för att göra sin roll till något hon slipper skämmas för i resten av sitt liv. Luke Evans gör kanske samma sak men han lyckas inte alls.

En av filmens birollsskådespelare, Noel Clarke, har skrivit manus tillsammans med regissören Suzy Ewing och det är så grunt och innehållslöst att det hade gått att tatuera på insidan av en normalstor förhud. Det här var verkligen inte en film som klickade för mig. En miss-klick, helt klart.

SNACKA OM FILM #157 – ”Soppfantomerna”

I avsnitt 157 hamnar du direkt i en soppdiskussion som sedan tar sig vidare till våra bästa vampyrfilmer, bioaktuella The Predator, Pelle Kanin (eller Peter Rabbit?) och kidnappningsthrillern 10 X 10. Dessutom tar fånar som spånar oss från ett instrument till andra sidan jorden och tillbaka igen när vi TÄVLAR UT två ex av vardera 10 X 10 och Peter Rabbit i samarbete med Universal!

Alltså, ett helt vanligt avsnitt av Snacka om film.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden