JOE

15 januari, 2015

En liten film om kärlek. En liten film om konsten att döda. Det är titlar på två filmer som kom 1988, båda skrivna och regisserade av Krysztof Kieslowski. Att minnen från dessa filmer poppar upp i mitt huvud just nu kanske verkar konstigt men jag ska försöka förklara varför.

Jag har precis sett klart Joe och i halsen känns det som om jag vore nötallergiker och svalt en mandel. Det är tjockt, liksom svullet och jag har svårt att andas. Ögonen är alldeles blanka och stora och jag vill både stanna i den här känslan och rymma från den långt långt in i skogen. Jag är sorgsen, glad, nedstämd och upprymd samtidigt, kanske är det jag känner ett uns av….lycka? Att hitta såna här filmer när filmtittande är ens stora hobby är i alla fall det närmaste fritidssysselsättningseufori jag kan komma.

Joe spelas av Nicolas Cage, en skäggig, nedtonad, ordinär, empatisk och sympatisk Nicolas Cage, långt ifrån dom senaste årens överspelande Kick-ass-och-undermåliga-thrillers-rollerna vi är vana att se honom i. Gary spelas av Tye Sheridan, den unge pojken från Mud som var precis lika fantastisk där som han är här. Föga överraskande i mina ögon då rollerna är väldigt lika varandra.

Joe som film är överlag lik Mud. Båda utspelar sig i amerikanska södern, handlingen kretsar i viss mån kring en dysfunktionell familj (med en pappa som i detta fall är alkoholist) och det dyker upp en utomstående vuxen man som blir en slags fadersfigur för den vilsna ensamma tonåringen. Det finns fler beröringspunkter, en ormscen till exempel, samt en scen där Joe och Gary befinner sig i en vit båt men det är nog bara (vi) filmnördar som lägger märke till sånt.

Det är väldigt lätt att tycka om den här filmen, mandeln i halsen är ett bevis på det. Jag betvivlar inte ett dugg att alla känslor Tye Sheridan visar är sanna, jag tror inte hans pappa är “riktig” skådis, jag tror regissören David Gordon Green hittade honom på en parkbänk nånstans med en flaska starksprit i pappåse och Nicolas Cage prestation berör mig ända in i hjärtat, ända in till att bli en ny bakgrundsbild på datorn faktiskt.

Jag har precis sett en liten film om kärlek, en liten film om konsten att döda och en liten film om styrkan i något så basalt som en….kram. And I love it!

[Joe har en given plats på min topplista med filmer från 2013 så här är den uppdaterade listan.]

 

{ 7 comments… read them below or add one }

Henke januari 15, 2015 kl. 13:15

Halloj. denna ligger på min “att ses”-lista. Väntar med att läsa din revy tills jag sett den.

Svara

Fiffi januari 15, 2015 kl. 23:39

Henke:
Hoppas du inte väntar alltför länge med att se den, den förtjänar att ligga på ska-se-mycket-jättesnart-listan 🙂

Svara

Vrångmannen januari 15, 2015 kl. 16:34

På min också. Väldigt sugen! 🙂

Svara

Fiffi januari 15, 2015 kl. 23:39

Vrångmannen:
Bra det! Både för din skull och Nicolas Cage 😉

Svara

Henke januari 15, 2015 kl. 16:38

Aha, du kör stenhårt på imdb-listningen för årtalet? Denna film hade vanlig biopremiär någonstans i världen år 2014 så den är med i racet för min 2014-lista… Hmm, hur fasen ska man göra detta egentligen!!! 😀

Svara

Fiffi januari 15, 2015 kl. 23:42

Henke:
Jag har bestämt mig nu, jag kör på IMDb-årtalet rätt av, jag funderar inte ens,orkar inte hålla på att reka för att det ska bli rätt. Nu blir det som det blir, skyller allt på IMDb. 🙂

Svara

Sofia januari 16, 2015 kl. 20:45

Second that, det är smidigt att slippa tänka själv 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: