Etikett: Terrence Malik

Om jag ska beskriva till exempel en vallmo kan jag göra det på två sätt. Antingen väljer jag att beskriva dess intensiva röda färg och hur glad jag blir av att se dessa blommor i klunga eller så fokuserar jag på opiumdelen av växten och fastnar i tänket om narkotikaträskets baksidor.

The tree of life är en komplex film. Som jag ser det kan jag mycket väl jämföra denna med ovan nämnda blomma. Antingen väljer jag att skriva om filmen som ett konstnärligt experiment där regissören Terrence Malick fått härligt fria händer att experimentera och att det ibland kan vara väldigt befriande att se en film och tänka själv eller så gasar jag på och lägger i femmans växel direkt och försöker förklara hur enerverande, irriterande och nedvärderande det känns att sitta där i biografen, klia sig i huvudet och inte fatta ett endaste skit av vad människan menar.

The tree of life är en lång film med procentuellt sett väldigt få scener med människor i. Brad Pitt och Sean Penn står på filmaffischen och det ska nog både Malick och producenterna vara glada för, för utan den cred som Penns namn för med sig och utan den stjärnglans Pitt besitter skulle filmen ha hamnat på sin höjd på Folkets Bio.

Ramhandlingen i filmen är denna: Mr och Mrs O´Brien (Brad Pitt och Jessica Chastain) får tre söner varav den äldste får jävligt mycket skit av sin far. Mr O´Brien är en arbetssam man och en man av få ord. Mrs O´Brien är den perfekta hemmafrun men välstrukna klänningar, skor med lagom klack och uppsatt hår. När Mr O´Brien är bortrest lever hon upp, busar, leker och stojar med pojkarna och då såklart med utsläppt hår.

Den äldste sonen hatar sin far och han hatar sin mor som inte förstår att pappan är en tyrann även mot henne. Men Mrs O´Brien lever under sitt skal och visar inte för en sekund någon form av mänsklighet. Inte ens lite smuts under naglarna, hon lägger inte av en luktfri smygare, har inte gomorron i ögonvrån eller basilika mellan tänderna, nej, INGENTING visar hon annat än en enorm sorg i början på filmen när det står klart att en av pojkarna dött. I en annan del av världen och många år senare får vi se Sean Penn i några scener och jag lyckas klura ut att han är en av O´Briensönerna fast i vuxen variant. Till saken hör att Penn är med kanske tre minuter av 138.

Filmen pendlar mellan en normalstark trea och en mycket svag etta och dom enda scener som berör mig det minsta är när sönerna spelar mot varandra. Alla tre pojkarna är jättebra men den äldste sonen (vet inte vad han heter, vet inte om det ens sas i filmen och Imdb gör mig inte klokare i den frågan men det är han på bilden) är magisk! Däremellan spelas det Brahms och filmas närbilder på något som skulle kunna vara insidan av Grimsvötn eller en kärlsprängning eller det första en gammal människa med svår grön starr ser när hon vinklar upp persiennerna i sovrummet på morgonen.

Symboliken är oftast jävligt knepig men ibland också väldigt tydlig. När ett undervattensdjur i form av en simmande snippa zoomas in och i nästa bild kommer något som ser ut som en ål, fast i normal-penis-size och med gälar då – AHAAAAA – är jag med för en sekund och fattar att Malick är ända tillbaks i tidernas begynnelse och fipplar. Jag får vatten på min kvarn när några dinosaurieliknande varelser dyker upp och sen planteras ett träd och javisst, tree of life, livets träd, yada yada, snark.

Många kommer lämna biosalongen med ett krampaktigt tag om den dyra biobiljetten som skaver i fickan, om detta är jag bombsäker. The tree of life är nämligen något så oattraktivt som Pretentiös med stort P och då filmen inte riktigt säljs in som en sådan är det många som kommer känna sig grundlurade.

Det här är inget annat än ett försök att bli så djup att ingen filmvetare ska våga protestera med risk för att förlora sin intellektuella status. Men jag är inte filmvetare och jag har ingen status att förlora så jag kan med lätthet erkänna att det här är bortom min kulturella kapacitet och att jag vägrar känna mig lurad av en regissör med storhetsvansinne och metafor-mani. Cannesjuryn gick däremot på Malicks sluga baktanke och gav filmen Guldpalmen. Vilka idioter.

Uppdatering inför biopremiären 110527:

Svenska dagbladet hyllar filmen, Fredrik Sahlin på SVT´s Kulturnyheterna imponeras, likaså Bernt Eklund på Expressen och recensenterna på Aftonbladet och DN.