Ur dödlig synvinkel – Fiffis filmtajm

Kanske inte världens bästa höjdarår när det kommer till filmer men jävlar vilken skönt spretig topplista det blev. Måste va världsrekord i genremixning, i alla fall för mig.

10. Vi barn från Bahnhof Zoo
(Christiane F – Wir Kinder vom Bahnhof Zoo, Regi: Uli Edel)

När det på 80-talet vankades skrämselpropaganda för alkohol och droger i skolmiljö, ja då fanns det fanimej inga gränser för vilka filmer som visades på lektionstid. När det gällde skräckfilm så tänkte vuxenvärlden att alla vi som tittade på sån film skulle bli motorsågsmassakrerare men att se tyska ungdomar injicera heroin på en tjock-tv på hjul skulle inte skada oss alls – och definitivt inte göra oss till pundare. Hur som helst, det här är en bra film, även om den skriver en på näsan.

9. Nighthawks
(Regi: Bruce Malmuth & Gary Nelson)

Värstingtuffisen Rutger Hauer och snyggskäggot Sylvester Stallone i en riktigt stabil och dyster actionfilm. Den som är lagt åt det hållet kan även avnjuta Stallone iklädd vinterjacka, vit kjol, vita strumpbyxor och feminina lågskor. Allt klär en skönhet.

8. Utan ont uppsåt
(Absence of Malice, Regi: Sydney Pollack)

Sally Field och Paul Newman är två extremt GULLIGA skådisar och i den här filmen är dom så jäkla bra! Filmen har en tydlig 70-talsaura med scenerna från en tidningsredaktion, ljuden, färgerna, kläderna och musiken. Det är ingen film som rockar min värld men den är sevärd.

7. Das Boot
(Regi: Wolfgang Petersen)

Det som slår mig är hur satans lång jag minns den här filmen som. 2 timmar och 29 minuter är ju ingenting nowadays men då, då var det ju långt som en hösttermin. Tiderna förändras men Das Boot är fortfarande en otroligt bra och framförallt klaustrofobisk ubåtsfilm.

6. Fredagen den 13:e del 2
(Friday the 13th part 2, Regi: Steve Miner)

Eftersom jag tokälskade den första Fredagen den 13:e-filmen så är det klart att tvåan blev en besvikelse men nu när jag sett om den ett antal gånger tycker jag den är bra. I min värld är Jason Vorhees en av filmhistoriens allra otäckaste serie-mass-mördare och vad jag tycker om hans morsa ska vi inte prata om.

5. Den franske löjtnantens kvinna
(The French liutenant´s woman, Regi: Karel Reisz)

Nu hamnar vi i på prettoplatsen på min lista för det här är en film som mitt finkulturella yngre jag bara tokälskade! Underbara Jeremy Irons och Meryl Streep i ett intellektuellt drama efter ett manus av Harold Pinter baserad på en roman av John Fowles. Omöjlig kärlek i två parallellhistorier. Bitterljuvt, passionerat och tragiskt. Mums. Då. Men den är faktiskt mums fortfarande trots att jag inte riktigt är lika kulturell längre.

4. En amerikansk varulv i London
(An American werewolf in London, Regi: John Landis)

Oj, oj, oj! Tänk vilka visuella effekter som gick att frambringa redan 1981 och utan hjälp av datorer och annat. John Landis lyckades så väl med både manus och regi av denna mysläskiga varulvsfilm.

3. Göta Kanal – eller Vem drog ut proppen?
(Regi: Hans Iveberg)

Titta på den här bilden. Bara en av dessa skådespelare lever, dom andra tre är döda. Sjukt jobbig tanke, det här är ju min barndoms svenska hjältar. Göta Kanal är i särklass den svenska film jag sett flest gånger. Det är en film helt utan temposänkningar, det är klassisk scen efter klassisk scen efter klassisk scen, det är fanimej ”pure cinema” det här. Manuset håller, karaktärerna är underbara, det är den fina känslan av svensk sommar och den tragikomiska synen på idiotiska båtmänniskor. Det finns ingenting att inte gilla med den här filmen. Charmig, rolig, underhållande, smart och tidstypisk – men ändå håller den. En äkta klassiker åldras alltid med grace.

2. Ur dödlig synvinkel
(For your eyes only, Regi: John Glen)

Att jag skulle falla som en fura för den här filmen när jag såg om den härom året var fullständigt otippat men ändå – såklart – härligt. Roger Moore är agent 007 och han behärskar det mesta från skidåkning till kvinnolägring till dykning och oneliners. En frejdig film och en superb Bond-låt.

1. Jakten på den försvunna skatten
(Raiders of the lost ark, Regi: Steven Spielberg)

Den enda filmen på listan som fått 5/5 i nutid är faktiskt denna! Första filmen om Indiana Jones är den bästa tycker jag, det här är äventyrsaction när den är som allra bäst. Och Harrison Ford! 1981 var han varken gammal, trött eller hade hål i örat.

Bubblare: Blow out, The Prowler och Mitt i plåten.

–

Andra filmbloggare som skriver om 1981 är:

Jojjenito
Movies-Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmitch
Fripps filmrevyer
Flmr
Filmmedia
Filmfrommen
Spel och film

Jag såg mina allra första bondfilmer när Roger Moore var agent 007 och i och med det borde jag kanske tycka att han är den bästa/den enda Bond men det tycker jag inte. Verkligen inte.

Roger Moore har spelat Bond i så undermåliga filmer att det ibland är svårt att hålla sig för skratt men Ur dödlig synvinkel är inte en av dessa. Det som gör att filmen funkar på mig är allra främst actionscenerna, från prologens helikopterfärd till skid-och-motorcykel-scenen, dykscenen och slutet och att den finfina låten For your eyes only med Sheena Easton återanvänds filmen igenom som ett slags musikaliskt plåster. Det som gör att filmen ibland känns lökig är framförallt bondbrudarna.

När Fripps filmrevyer sammanfattade bondbrudarna i ett helt eget inlägg skrev jag en kommentar om vad en BRA bondbrud är för MIG. ”…en kvinna som kan ses som nån form av förebild, som visar att det går att kombinera en vacker yta med en skön hjärna och som får nånting gjort här i världen av egen kraft, inte genom att hasa runt i genomskinliga kläder och blinka sakta med halvöppen mun mot en vältränad sexmissbrukare med rätt att döda.” I den här filmen finns en bondbrud som är urtypen för mitt förakt: Bibi.

Bibi (Lynn-Holly Johnson) är barnslig, menlös, gör inget vettigare än att spela på sex, har halvöppen mun i varenda scen och är hon inte halvnaken så har hon kläder som ska få hennes naiva Lolita-look att förstärkas. Att hon är utseendemässigt lik Tori Spelling gör inte saken bättre.

Hennes motsats i filmen ska antagligen vara Melinda (Carole Bouquet), den ”riktiga” bondbruden som artikulerar så illa när hon pratar att jag i vissa scener i filmen tror att hon är dubbad. Bortsett från det är hon väldigt blek men hon har en del i historien som inte kan förringas.

Historien förresten. Jag kan inte säga att jag bryr mig så mycket om den, det är som vanligt i Bondfilmer, nåt som är försvunnet, nåt som ska hittas, mystiska skurkar som försöker döda Bond och Bond som dödar mystiska skurkar. Men Roger Moore gör det bra här. Han ger en snällistouch till Bond som man sällan ser.

Det här är andra gången jag ser filmen och första gången fick den en trea. Nu skulle jag nog vilja ge den en fyra, kanske till och med med ett plus i kanten för underhållningsvärdet och för att den faktiskt är rejält mysig. Det är bra drag, inga temposänkningar alls och jag kommer definitivt lyssna på soundtracket. Det är alldeles toppenfint.

Andra filmen av sju. Det här är ju riktigt skoj!

Mina Bondkunniga filmbloggarkollegor tyckte såhär: Filmitch 9/10, Fripps filmrevyer 4/5 och Movies-Noir 4/5. Klicka på namnet för att komma till respektive bloggares recensioner av filmen.

Etikett: Ur dödlig synvinkel

FILMÅRET 1981

007-helg: UR DÖDLIG SYNVINKEL