INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA REGI

Alejandro González Iñárritu – Birdman
.
Det här är andra gången herr Iñárritu är nominerad för Bästa regi. Förra gången var 2006 med Babel och nu är det dags med en annan film som börjar på B (det måste ha varit kantboll för Biutiful också). Även om Birdman inte var en av mina favoritfilmer från 2014 så måste jag ge Iñárritu cred för att ha lyckats förnya filmmediet på ett rätt härligt sätt. Nomineringen är solklar, självklar och hundraprocentigt värdig.
.
.
.
Richard Linklater – Boyhood
.
Om jag ger Alejandro González Iñárritu cred för förnyelsen med Birdman måste jag rimligtvis göra detsamma med Richard Linklater och hans film som börjar på B: Boyhood. Att bara komma på tanken att filma en och samma film under tolv års tid är en sak, att få ett filmbolag med i båten är en annan. Att behålla skådespelarna sugna och på under alla år är en tredje. Att få biopubliken med sig är en fjärde och att få priser för filmen en femte och själva gelehallonet på mjukglassen. I mina ögon är han extremt värd både en nominering och att vinna.
.
.
.
Bennett Miller – Foxcatcher
.
Precis som Alejandro González Iñárritu var Bennett Miller nominerad för Bästa regi redan 2006 och i Millers fall gällde det filmen Capote. Båda fick för övrigt se sig besegrade av Ang Lee för Brokeback Mountain. 2011 var Miller på tapeten med en annan Oscarsnominerad sportrelaterad film, nämligen Moneyball. Är det hans grej det här, biopics? Tredje filmen, tredje biopicen. Rimligtvis borde han inte ha sucken av en chans på vinst i år.
.
.
.
Wes Anderson – The Grand Budapest Hotel
.
Det här är Wes Andersons första Oscarsnominering för Bästa regi men den sjätte nomineringen totalt. I mina ögon är The Grand Budapest Hotel för Wes Anderson vad Midnight in Paris var för Woody Allen. Just som man inte tror att han kan göra nåt mer/bättre/större/intressantare så säger det BADABOOM så kommer det nåt som är så jävla mycket bättre än det mesta han gjort. Bara det att han gjort en film som gjorde mig helt begeistrad, jag som inte ens gillar hans filmer. High five, Wes! Den här nomineringen är du mycket väl värd!
.
.
.
Morten Tyldum – The Imitation Game
.
Vad normannen Morten Tyldum har i detta startfält att göra vete fåglarna men här är han i alla fall. Efter succén med Huvudjägarna fick han chansen att åka till Hollywood och sure, The Imitation Game är en habil film, okej i alla dess delar men någon Oscarsnominering för Bästa regi borde den – han – rimligtvis inte ha fått. Sätter du en spänn på Morten Tyldum på söndag borde du få en miljard tillbaka.
.
.
.
Att Christopher Nolan inte finns med bland dom nominerade är en SKYMF mot i princip allt och alla jag kan komma på. Att regissera en film som Interstellar kan inte vara ett dugg enklare än att regissera till exempel Gravity och den fick Alfonso Cuarón en Oscarsstatyett för förra året. Jag tycker även att Damien Chazelle borde ha haft en given nominering för Whiplash.
.
Men livet är inte rättvist och jag tror Iñárritu kommer vinna för det är mycket mer PK-coolt att gilla den upphaussade Birdman än det ”vanliga” dramat Boyhood. Men jag hoppas på Richard Linklater i år, han får min hjärteröst.
.
Alla år jag gjort dessa sammanfattningar har jag roat mig med att räkna ut medelåldern för de nominerade regissörerna. 2012 var den 62,2 år, 2013 56,4 år, 2014 var den 55,6 år och i år är den 50 år prick. En rasande fart nedåt alltså!
.
Vad tycker Movies-Noir om denna kategori? Klicka här för att komma till hans inlägg. Imorgon kl 06 kommer mina tankar om Bästa film.
.
.
.
.

THE GRAND BUDAPEST HOTEL

Räknar man in dagens film har Wes Anderson gjort åtta långfilmer. Jag har sett sex-och-en-halv. Jag har sett The Royal Tenenbaums, Rushmore,  The life aquatic with Steve Zissou, The Darjeeling Limited, Fantastic Mr Fox och jag försökte å försökte å försökte se Moonrise Kingdom innan jag till slut gav upp.

Mitt medelbetyg på dessa filmer (Moonrise Kingdom exkluderad eftersom jag inte kan betygssätta en film jag inte sett klart) är 1,8.

Det är med denna insikt i bagaget som jag begav mig till biografen igår för att se The Grand Budapest Hotel på premiärdagen. Man kan säga att förväntningarna var så låga att dom gick att skrapa bort från skosulan med blott en flisa av en lillfingernagel.

Jag kände en väldig önskan att få se filmen ifred utan störande moment så jag valde en dagtidsvisning samt platsen längst bak, längst in. Nu visade det sig att det inte riktigt hjälpte då i princip hela biografen fylldes av pensionärer men jag tyckte ändå om känslan av att vara inkognito, placerad in the dark spot, lite bortglömd, bakom, inträngd i hörnet.

Filmen börjar och jag tänker ganska direkt ”vad håller jag på med?”-tanken och jag fortsätter med ”vad fan gör jag här?”. Sen kommer mina sedvanliga funderingar kring Wes Anderson och hans filmiska estetik, det är så SNYGGT att jag blir tokig i huvudet. Det är dockskåpsvackert, det är en fröjd för ögat för en färgfascist som jag, varenda scen är som en tavla jag gärna skulle ha på väggen – men – det berör mig inte ett skit.

Sen kommer klonket. Det säger banne mig så. KLONK.

Jag fattar plötsligt varför jag stör mig. Alla färger, alla mönster, all inredning, all komposition, all scenografi gör att jag fortfarande är kvar på jobbet. Jag håller på med sånt hela dagarna och när hjärnan upplever allt detta tror den att den måste memorera allt, att jag måste lära mig nåt, att jag ska prestera, att jag är hos en kund och ska färgsätta deras villa som ett rosa ungerskt hotell eller nåt och att mina sinnen måste vara hyperalerta. Så jag tar ett kort snack med mig själv, ber mig lägga av, får mig att inse att jag är ledig, att jag inte jobbar, att det här bara är förströelse och då….DÅ släpper det.

Jag tittar på berättelsen om hotellmanagern Gustave H (Ralph Fiennes) och hans förtrogne lobby-boy  Zero (Tony Revolori) berättad av Mr Moustafa (F. Murray Abraham som visar sig vara Zero modell äldre) för en mustaschprydd författare (Jude Law) och jag märker att insidan av huden reagerar sådär som den kan göra när man ser en film som är riktigt bra. Det liksom plirrar. Det känns som om hela kroppen lever. Det är hundra procent mys.

Jag tycker om den här filmen på ett sätt som jag aldrig förut tyckt om en Wes Anderson-film. Jag har ju inte tyckt om dom alls. Tvärtom. Men det är som att allt i The Grand Budapest Hotel är perfektion, inte bara det visuella. Manuset är bra, musiken är bra, tempot är bra, skådespelarna är överlag bra och framförallt – Ralph Fiennes i huvudrollen är p-e-r-f-e-k-t. Torr som fnöske artikulerar han det välskrivna manuset och han har en komisk tajming jag inte trodde honom om.

Det suckades en hel del i salongen och framför allt klagades det när eftertexterna rullade. Jag hörde ord som ”bortkastat”, ”tråkig” och ”intetsägande”. Jag hörde svordomar. Gällde det någon av dom andra Wes Anderson-filmerna hade jag hållit med men nu gör jag inte det. Jag håller inte med alls.

Jag tycker att det här utan motstycke är den bästa Wes Anderson-filmen jag sett och det är en film jag skulle vilja se om. Det är också ett bevis för att det är dumt att avstå från att se en film enbart baserad på någon filmmakares/skådespelares gamla meriter eller på sina egna fördomar. Ibland får man nämligen äta upp dom och jävlarimej vad det smakar gott.