THE GRAND BUDAPEST HOTEL

22 mars, 2014

Räknar man in dagens film har Wes Anderson gjort åtta långfilmer. Jag har sett sex-och-en-halv. Jag har sett The Royal Tenenbaums, Rushmore,  The life aquatic with Steve Zissou, The Darjeeling Limited, Fantastic Mr Fox och jag försökte å försökte å försökte se Moonrise Kingdom innan jag till slut gav upp.

Mitt medelbetyg på dessa filmer (Moonrise Kingdom exkluderad eftersom jag inte kan betygssätta en film jag inte sett klart) är 1,8.

Det är med denna insikt i bagaget som jag begav mig till biografen igår för att se The Grand Budapest Hotel på premiärdagen. Man kan säga att förväntningarna var så låga att dom gick att skrapa bort från skosulan med blott en flisa av en lillfingernagel.

Jag kände en väldig önskan att få se filmen ifred utan störande moment så jag valde en dagtidsvisning samt platsen längst bak, längst in. Nu visade det sig att det inte riktigt hjälpte då i princip hela biografen fylldes av pensionärer men jag tyckte ändå om känslan av att vara inkognito, placerad in the dark spot, lite bortglömd, bakom, inträngd i hörnet.

Filmen börjar och jag tänker ganska direkt “vad håller jag på med?”-tanken och jag fortsätter med “vad fan gör jag här?”. Sen kommer mina sedvanliga funderingar kring Wes Anderson och hans filmiska estetik, det är så SNYGGT att jag blir tokig i huvudet. Det är dockskåpsvackert, det är en fröjd för ögat för en färgfascist som jag, varenda scen är som en tavla jag gärna skulle ha på väggen – men – det berör mig inte ett skit.

Sen kommer klonket. Det säger banne mig så. KLONK.

Jag fattar plötsligt varför jag stör mig. Alla färger, alla mönster, all inredning, all komposition, all scenografi gör att jag fortfarande är kvar på jobbet. Jag håller på med sånt hela dagarna och när hjärnan upplever allt detta tror den att den måste memorera allt, att jag måste lära mig nåt, att jag ska prestera, att jag är hos en kund och ska färgsätta deras villa som ett rosa ungerskt hotell eller nåt och att mina sinnen måste vara hyperalerta. Så jag tar ett kort snack med mig själv, ber mig lägga av, får mig att inse att jag är ledig, att jag inte jobbar, att det här bara är förströelse och då….DÅ släpper det.

Jag tittar på berättelsen om hotellmanagern Gustave H (Ralph Fiennes) och hans förtrogne lobby-boy  Zero (Tony Revolori) berättad av Mr Moustafa (F. Murray Abraham som visar sig vara Zero modell äldre) för en mustaschprydd författare (Jude Law) och jag märker att insidan av huden reagerar sådär som den kan göra när man ser en film som är riktigt bra. Det liksom plirrar. Det känns som om hela kroppen lever. Det är hundra procent mys.

Jag tycker om den här filmen på ett sätt som jag aldrig förut tyckt om en Wes Anderson-film. Jag har ju inte tyckt om dom alls. Tvärtom. Men det är som att allt i The Grand Budapest Hotel är perfektion, inte bara det visuella. Manuset är bra, musiken är bra, tempot är bra, skådespelarna är överlag bra och framförallt – Ralph Fiennes i huvudrollen är p-e-r-f-e-k-t. Torr som fnöske artikulerar han det välskrivna manuset och han har en komisk tajming jag inte trodde honom om.

Det suckades en hel del i salongen och framför allt klagades det när eftertexterna rullade. Jag hörde ord som “bortkastat”, “tråkig” och “intetsägande”. Jag hörde svordomar. Gällde det någon av dom andra Wes Anderson-filmerna hade jag hållit med men nu gör jag inte det. Jag håller inte med alls.

Jag tycker att det här utan motstycke är den bästa Wes Anderson-filmen jag sett och det är en film jag skulle vilja se om. Det är också ett bevis för att det är dumt att avstå från att se en film enbart baserad på någon filmmakares/skådespelares gamla meriter eller på sina egna fördomar. Ibland får man nämligen äta upp dom och jävlarimej vad det smakar gott.

 

{ 15 comments… read them below or add one }

Plox mars 22, 2014 kl. 15:07

Kul! Jag är ju själv inget jätte fan av Andersons pastellvärld, även om jag kunnat uppskatta den och till och med njutit vid ett par tillfällen. Gillar dock Andersons tidigare alster bäst, Rushmore fortfarande tokbäst, men måste ändå säga att jag fluktar efter den här filmen (vilket jag nog alltid gör slår det mig nu, Andersons alster samlar ju mer eller mindre alltid en hyllande kritikerkår). Tror jag går på din linje, mitt på dagen-visningen och längst bak i ett hörn, kanske ett vinnarkoncept.

Svara

Fiffi mars 22, 2014 kl. 20:48

Plox:
En av dom stora plussen med filmen är att Jason Schwartzman är med minimalt, motsatsen mot i Rushmore alltså 😉

Svara

Sofia mars 23, 2014 kl. 08:20

Kul! Som vanligt så är jag som sagt sugen på Anderson även om jag hittills alltid blivit bevisad om motsatsen… Kanske den här gången är undantaget som bekräftar regeln?

Svara

Fiffi mars 23, 2014 kl. 08:55

Sofia:
Jag hoppas att det blir så även för dig. 🙂

Svara

Jojjenito mars 23, 2014 kl. 10:36

Jag kommer förbli skeptisk tills jag har sett den själv.

Men The Darjeeling Limited var ju bra i alla fall. 😉

Svara

Fiffi mars 23, 2014 kl. 17:24

Jojjenito:
Hehe, joru, det var den. Not!

Svara

Henke mars 23, 2014 kl. 11:36

Gillar WA så denna kommer jag se. Helt klart.

Svara

Fiffi mars 23, 2014 kl. 17:26

Henke:
Hoppas du tycker om den. Men brukar du gilla WA så tror jag inte du blir besviken.

Svara

filmitch mars 23, 2014 kl. 15:32

Måste erkänna att jag känner ett litet intresse för filmen men var gång jag sett en W.A har jag blivit ditlurad för att jag lyssnat på vad andra tycker. Men man ska aldrig säga aldrig.

Svara

Fiffi mars 23, 2014 kl. 17:28

filmitch:
Man ska aldrig säga aldrig, det har du rätt i. Strunta i vad andra tycker och se den ändå. 😉

Svara

Henke mars 28, 2014 kl. 16:28

Såg det mesta av filmen igår. Revy kommer.

Men nu, efter ditt samtal med dig själv, måste du jävlarimej ta och se om alla hans tidigare filmerna. App, app, app. Så är det bara.

Svara

Fiffi mars 28, 2014 kl. 16:38

Henke:
Jag har tänkt tanken faktiskt, känt att jag kanske “knäckt Wes-koden” i och med den här filmen men samtidigt är jag rädd att jag kommer tycka precis likadant om de andra filmerna vid en omtitt. Det kanske ÄR så att det här är “min” Wes Anderson-film-förälskelse och att jag borde låta det vara så?

Men du….”såg det mesta av filmen igår”. Sov du? Satt du och Facebookade? 😉

Svara

Fiffi mars 28, 2014 kl. 16:38

Hmmm….Undrar varför jag skrev “min” och inte min?

Svara

Henke mars 28, 2014 kl. 17:02

Var svintrött och nickade till lite då och då under de första 20 minuterna. Inte ok av mig.

Svara

Fiffi mars 28, 2014 kl. 17:21

Henke:
Asch, det var ju tokigt.

Svara

Leave a Comment

{ 4 trackbacks }

Previous post:

Next post: