ONE DIRECTION – THIS IS US

3 september, 2013

Jag har närt ett pojkbandsfan vid min barm. Jag kan tycka vad jag vill om den saken men så är det.

Jag har en 16-årig dotter som avgudar det brittiska bandet 1D – One Direction. Själv förstår jag inte riktigt deras storhet men jag kan utan problem förstå glädjen i att hitta ett band som man verkligen gillar.

Nu går 1D-filmen This is us för (relativt sett) utsålda hus runt om i Sverige och jag och dottern beslutade oss för att se filmen och sedan recensera filmen ihop. Vi såg dock inte filmen tillsammans eftersom det fanns en överhängande risk att minsta suck från min sida skulle missförstås och ett mindre inbördeskrig skulle bryta loss i biosalongen.

Hur kom du först i kontakt med One Direction?

Dotter: Jag hade tråkigt en dag, alltså jättetråkigt och jag läste en tidning som heter Frida. Där stod det att det fanns en hälsning på hemsidan, alltså Fridas hemsida, till One Directions alla svenska fans. Jag klickade mig in där, det var väl två år sen. Sen kollade jag youtube, hittade deras videodagböcker från X Factor, tittade på dom, blev kär i Louis (Tomlinson, inte Herrey, reds anm) och på den vägen är det.

Jag: Alltså, härhemma, det gick ju inte att undvika dom. Fan, det var som en musikalisk nordanvind, fast en snäll sådan för musiken är ju rätt…..mesig. Okej, trevlig då, du behöver inte se så arg ut. Sen var det ett jäkla tjat om Louis hit och Louis dit, om directioners på Instagram, om att hänga utanför studion på Söder bland horderna av tjejer och sen kom konserten på Friends Arena….herregud. Och nu filmen.

Vad tycker du om att det blev en film?

Dotter: Jättebra! Den är ju jättebra för oss directioners men dom som inte är det förstår nog inte hela grejen.

Jag: Precis. Jag fattar inte grejen, eller jo, jag fattar grejen för jag har själv varit ”directioner” fast mitt One Direction hette Shanghai och kom från Södertälje och mina Louis, Harry, Zayn, Niall och Liam hette Uffe, Ralph, Niklas, John och Rex. Jag har inget emot fenomenet, jag tycker bara det är aningens tidigt i karriären att göra en dokumentär på det här sättet. Det är som att skriva sina memoarer när man är 22. Allt handlar bara om pengar, inte det minsta substans.

Så….Nå. Hur var då filmen?

Dotter: Den var underbar. Den var perfekt. Den var jävligt välgjord och jag tror dom fick fram det dom ville.

Som vadå?

Dotter: Själva grejen med filmen var att visa hur dom tänker och hur dom lever och filmen lyckades med det. Managementet vill säkert få fram att dom är världens snällaste människor så att fler ska bli directioners men det vill ju inte boysen. Dom är ju bara sig själva. Sluta skratta mamma. Du är taskig! Jag vill att du tar med det i texten!

Så du tror inte regissören klippt ihop filmen så att den ska passa er directioners?

Dotter: Klart dom gjorde! Det fattar ju jag med, jag är ju inte dum i huvudet. Jag har sett massor av det som händer i filmen, jag ser det varje dag på instagram, jag har koll på var dom är och vad dom gör varenda dag, det är ingen skillnad mot i filmen. Dom är som dom är oavsett om dom är filmade eller inte.

Jag: Hallå, får jag svara på förra frågan nu? Morgan Spurlock som regisserat filmen har ju viss erfarenhet av dokumentärer (han har gjort McDonalds-filmen Supersize me till exempel) och jag tycker han har fått till det bra här med. Filmen är i långa stycken mer en musikvideo/PR-kupp än en en djuplodande historia om fem fattiga pojkar från brittisk förort som inte gick vidare i X Factor var för sig men som Simon Cowell la sin kapitlistiska karda över och sa VARDE POJKGRUPP och det blevo pojkgrupp. Men filmen är funktionell. Den var okej. Vad annat kan jag säga, jösses jag grät tre gånger.

Dotter: Grät du? Närdå? Jag kan i och för sig gissa…

Jag: Jag grät i början, hela första låten. Jag grät när mammorna…

Dotter: Hahaha! Klart du gjorde! Mammorna!

Jag: Mmmmm, jorå. Jag grät när mammorna sammanstrålade för att se killarna i Madison Square Garden och jag grät på spelningen i Mexico.

Vilken var filmens bästa scen?

Dotter: Menååå, jag vet inte. Jag tycker det var roligt när dom tältade i Sverige för jag hade inte sett hela den inspelningen innan. Sen tyckte jag dom första låtarna i O2-arenan för Louis var så JÄVLA snygg på den spelningen, alltså han var så stört snygg,  alltså det gåååår inte.

Vad tror du att du hade gett filmen för betyg om du inte varit en directioner?

Dotter: Jag hade nog inte sett den då.

Vad tror du att du hade gett filmen för betyg om du var en directioner?

Jag: Sjuttioelva fiffiluror av fem. Antagligen.

 

Mitt betyg:

Dotterns betyg:

{ 8 comments… read them below or add one }

Sofia september 3, 2013 kl. 08:44

Haha, tack för förtydligande reds anm för oss åldriga läsare. Och att jag numera kan lägga ”directioner” till mitt vokabulär. Sköntext och det verkar vara en skön film för rätt publik. Och av någon anledning ser jag Spurlocks deltagande som någon form av kvalitetsgarant, men det kanske är blåögt?

Shanghai sade du?! Hade med dem 1986 i förra årets ALIMu-tema, jö 😀

Svara

Fiffi september 4, 2013 kl. 07:00

Sofia:
Det där med Spurlock som (viss) kvalitetsgaranti kände jag också men jag vet inte om det stämmer egentligen. Visst är filmen schysst gjord men det finns säkert en miljon filmare som hade kunnat göra detta lika bra. Den är som sagt inte så djup/ingående/avslöjande som dokumentär, den är bara….yta.

Svara

Johan september 4, 2013 kl. 08:11

Jag förstod grejen med pojkband när jag såg kickass 2 tror jag. Har du sett nya Alfons-filmen? Borde man inte lyssna på de som är små (22)? Jag har sett dokumentärer om 14-åringar som är intressanta. Tror du har fel här. Jag är jättepepp på den här filmen (obs, skoja).

Det här är bland det roligaste jag läst. När ska du och din dotter starta podcast Tiny Art Director style? http://tinyartdirector.blogspot.se/

Svara

Fiffi september 4, 2013 kl. 12:07

Johan:
Podcast? Jag och dottern? Bara prata om filmer vi båda sett? Kan nog bli ganska tradigt förutom när vi ska prata om Mike Wazowski. Kan bli catfight där 🙂

Svara

Jojjenito september 6, 2013 kl. 19:24

Härlig(a) recension(er). 🙂

Själv är jag en funkateer, bara för att droppa ett annat möjligen nytt ord. 😉

Svara

Fiffi september 6, 2013 kl. 22:40

Jojjenito:
”FUNKATEER — A disciple of the P-Funk cosmology, the beliefs of whom include an image of heaven as a giant dance floor. Aka ”maggot brain.”

Du får gärna förklara på svenska om du vill. Vad är en funkateer? 🙂

Svara

Jojjenito september 7, 2013 kl. 16:30

Planerar att göra det på bloggen nån gång. Vi får se om och när det händer.

Svara

Fiffi september 7, 2013 kl. 22:34

Jojjenito:
Så jag ska fortsätta tro att du är en maggot brain alltså? 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: