I FEEL PRETTY

4 juni, 2018

Om man är tjej och – som jag – inte klassad som en utseendemässig tiopoängare enligt gängse fotomodellsnormer är det bäst att man lär sig tre saker redan som liten:

1. Ta ingen plats. Var snäll, tyst och beskedlig. Gör dig så genomskinlig som möjligt, flyt med. Tänk: ljummet vatten.
2. Lyckas du halvdåligt med punkt 1: Var rolig. Humor kan rädda dig ur alla situationer (och kan den inte det så kan den i alla fall släta över skiten så du kan ta dig hem med hedern i behåll så ingen annan än du behöver sopa upp smulorna efter ditt obefintliga självförtroende).
3. Tänk aldrig på dig själv. Sätt alltid alla andra i första rummet. Du är oviktig, för att inte säga obetydlig. Alla andra är viktigare och har större rätt att ta plats och finnas till. Hallå, vem tror du att du är? VA?

Det här var liksom grunden i flickors uppfostran på 70- och 80-talet, i alla fall om man åkte några mil från dom största städerna. Skolans snyggaste tjejer kunde bete sig som skitstövlar, killarna och lärarna favoriserade dom alltid ändå. Vi andra fick gå efter och kippa efter andan, aldrig nöjda med ett endaste dugg och fick heller aldrig höra från någon annan att vi dög eller var söta. Men ROLIG, det gick bra! Om tjejen inte var för högljudd såklart. Eller visade för mycket hud. Eller en kombo av alltihop för då var hon en galen slampa.

Självhjälpsböcker är en litterär genre som gjort många rika och det är kanske inte så konstigt? Människor behöver quick fixes och ord lagda i sin egen hjärna från någon annans tunga. Irriterande va, eftersom alla egentligen har sina egna svar på vad som gör dom lyckliga, framgångsrika, glada eller helt enkelt bara gillar sig själva när dom tittar sig i spegeln. Det gäller ju bara att lyssna. Och våga höra vad som sägs. Och göra nåt åt det. Som Renee (Amy Schumer) i dagens film. Hon gillar ingenting med sig själv, ser sig som en looser med svällande mage trots shapewear-trosor från låren till armhålorna. Hon ser upp till vackra kvinnor som blir uppraggade på närköp och hon tror på riktigt att det mesta av hennes (tycker hon själv) torftiga liv beror på att hon inte är snygg nog.

Hon beger sig in på ett spinningpass trots att hon känner sig som den (rosa) elefanten i rummet och där skäms hon till och med över sin skostorlek. Men hon cyklar på, i alla fall nån halv minut innan hon flyger av cykeln och slår i huvudet. När hon piggar på sig visar det sig att hennes önskedröm har slagit in – hon har blivit vacker! Det enda är att alla andra inte märker nån skillnad alls, ALLT sitter i Renees huvud.

Jag tycker den här filmen är en smula….svår. Den är svår att analysera och svår att tycka jätteilla om samtidigt som det bär mig emot att säga att den är fantastisk. För det är den inte, inte på något sätt faktiskt. Amy Schumer är givetvis som klippt och skuren för den här rollen eftersom hon i hela sitt liv har lyckats rätt bra med nummer 2 på listan här ovan. Hon är kul men hon klassas också som “tjock” därborta i det där landet där en jävla massa människor behöver dubbla flygstolar. Och det är nog där skon klämmer för mig, att filmen blir alldeles för…amerikansk. Berättelsen är “verklig” på pappret men känns mer som en saga när den presenteras inför mina ögon. Med en mindre lämpad person än Schumer i huvudrollen är jag inte säker på att jag hade kunnat titta på filmen utan skämskudde. Vissa scener är verkligen cringe all the way in i solar plexus.

Skämmigt ja, Renees beteende i vissa scener är skämmiga så jag håller på att krevera. Det värsta är att från samma sekund som hon tror att hon är vacker blir hon också en douche. Hon beter sig skitilla mot sina vänner, hon är skrävlig och jobbig och berättar för alla som vill (och alla som inte vill) vilken perfekt varelse hon är och nej, ärligt talat, inte ens kvinnor som föds fotogeniskt perfekta är såna skithål. Varför skulle dom, alla med ledsyn ser ju att dom är flawless? Men här är det ett likamedtecken mellan bättre självförtroende och rätt jobbig person. Jag tror inte på det. Jag tror inte på att Renee hade gjort så i verkliga livet om hon nu – oavsett anledning – fått en plötslig självförtroendeboost.

Annars då? Ja, birollerna är bra skrivna, Busy Philipps och Aidy Bryant är toppen som hennes bästa vänner och Rory Scovel som kärleksintresset Ethan är skönt normal. Michelle Williams får chansen att spela över rejält och SOM hon gör det. Sen är det klart att baktanken med manuset inte kan ifrågasättas, det är TOPPEN om ALLA kan vara nöjda med precis den dom är. Givetvis är det det. Och kan filmen få en enda missnöjd tjej att titta sig i spegeln, blinka nöjt med ena ögat samtidigt som hon ler i mjugg så säger jag bara hell yeah, filmen har lyckats!

För egen del kände jag ett uns av sorgsenhet mellan fnissen och funderingarna. Det är nåt så jävla tragiskt med fabulösa tjejer som inte fattar hur bra dom är. Tjejer som måste kämpa ett halvt – eller helt – liv för att tycka att dom duger. Tjejer som tror att allt som räknas är killars bekräftelse. Men det är en helt annan historia.

{ 6 comments }

Johannes Roberts är namnet på regissören bakom en av de senaste årens mest spännande hajfilmer: 47 meters down. Den gick så pass bra att han håller på med en uppföljare nu med det kreativa namnet 48 meters down. Hur som helst, året innan han gjorde hajfilmen kom The other side of the door, en film som legat på min ska-se-lista sedan dess (2016) men som alltid fått se sig omsprungen av någon annan film i sista stund.

För såna som mig är det perfekt att detta tema finns, speciellt för att bocka av skräckfilmer på ska-se-listan och extra perfekt blev det när filmen dök upp på Viaplay. Bara att gona ner sig i soffan och hoppas på att bli skrämd.

96 minuter senare kan jag konstatera att varken Roberts eller filmen gjorde mig besviken. Det här är historien om mamman Maria (Sarah Wayne Callies) som har svårt att komma över den lille sonen Olivers tragiska död (spelas av Logan Creran) och griper ett halmstrå, en chans att få säga hejdå till honom en extra gång. Grejen är att hon ska kunna prata med honom genom en dörr i ett gammalt indiskt tempel men får stränga förmaningar om att inte öppna dörren. Och det här är en skräckfilm. Och vad händer i skräckfilmer när någon (gammal som ung) blir tillsagd att INTE göra något? Såklart. Hon öppnar dörren.

Varför indiskt tempel kanske du undrar? Jo, Maria, hennes man och barn (den överlevande systern) bor och jobbar i Indien och det är där filmen utspelar sig. En kulturkrock alltså, mitt i det tragiska och kanske även en inblick i världsreligionen hinduism.

Gillar man skräckfilmer tycker jag den här filmen är väl värd en titt. Den har sina minnesvärda scener även om helheten kanske inte är något som gör den till en framtida klassiker. Inte som 47 meters down.

Här kan du läsa om övriga filmer i temat.

{ 2 comments }

UNDER THE TREE

2 juni, 2018

Här ser man vad man kan göra med ett riktigt riktigt RIKTIGT bra manus! Hafsteinn Gunnar Sigurðsson har regisserat en film som gör att jag – med kärlek – skulle vilja ge honom epitetet “Islands Ruben Östlund” och detta med twist som gör honom kanske ÄNNU mer intressant än Ruben själv. Man får nämligen både det obehagliga vardagliga, man får den där tystnaden som blir så beklämmande jobbig men som är så smart att använda sig av rent filmiskt, man får kolsvart humor OCH man får lite våld.

Kombinationen blir i Undir trénu en härligt underhållande historia om något som skulle kunna hända i verkligheten. Den överträffar ju oftast fiktionen även om vi inte alltid vill tro det. Man tror det inte förrän man är där själv, som jag brukar säga. Nu hoppas jag inte att någon jag känner någonsin kommer hamna i Atlis (Steinþór Hróar Steinþórsson) situation även om han kanske får skylla sig liiiite själv. Att bli påkommen porrsurfande….tittande på en film med en ex-tjej….och honom själv…in full action…och filmen är kanske inspelad liiiite för sent för att exet ska klassas som “bara” ex och inte älskarinna. Åtminstone är det så hans fru Agnes (Lára Jóhanna Jónsdóttir) ser på saken. Slår man upp “inte glad” i Nationalencoklypedin ser man en bild på Agnes.

Agnes kastar ut Atli, den lilla dottern hamnar i kläm och Atli tvingas flytta hem till sina föräldrar. Sina rätt dysfunktionella föräldrar. Atlis bror är nämligen försvunnen. Det troliga är att han tagit sitt eget liv men då kroppen aldrig hittats vägrar mamman tro att han är död och hon har liksom fastnat i det. Samtidigt vill grannarna i radhuslängan att dom ska kapa ner ett trä som skuggar hela tomten.

Biopremiär igår! Se den! I say no more!

{ 2 comments }

Innan Stjärnornas Krig kom (dvs episod IV, från 1977) fanns det ett liv, en historia att berätta om huvudrollsinnehavarna. Det är klart att dom alla har en backstory, Leia, Luke och Han Solo inte minst. Vad vet vi om den sistnämnda? Om Han? Var kommer hans flygarskills ifrån? Den där bruna jackan, var den inne på den tiden? Vad är Solo för efternamn egentligen? Och hur kan hans hår alltid vara så mjukt och följsamt?

I filmen Solo: A Star Wars Story får vi svar på många av dessa frågor (dock inte alla, jag vill verkligen inte få dig att tro det. Det där med håret till exempel, det är fortfarande ett mysterium) då vi kastas in i Hans liv som ung äventyrare med en dröm om att bli pilot och få fortsätta sin kärlekshistoria med Qi´ra (Emilia Clarke).

Han Solo spelas i denna yngre version av Alden Ehrenreich, en casting som jag tycker är hjärtskärande mitt i prick. I många scener, i vissa vinklar, är han osunt lik Harrison Ford och VEM hade kunnat tro det när man såg honom bete sig som en knas i Hail, Caesar? (Jag läste förresten att Harrison Ford ringt upp Ron Howard (filmens regissör) efter att ha sett filmen och han var mycket nöjd med valet av Alden, med betoning på MYCKET. Jag blir liksom glad när jag läser sånt).

För övrigt finns det inte mycket att klaga på över casten. Donald Glover är charmig som Lando Calrissian, Emilia Clarke är (precis som i Game of Thrones) trovärdig i rollen att behöva peka tydligt med hela handen mot män och Thandie Newton var en helt okej Val. Woody Harrelson är väl kanske den som minst gör sin karaktär Tobias Beckett rättvisa. Inte för att han på något sätt gör ett dåligt jobb, nejdå, Woody är alltid stabil MEN han är nånstans “bara Woody”. Jag ser skådespelaren, inte rollfiguren.

Filmens skurk heter Dryden Vos och spelas av Vision….f´låt…Paul Bettany och han är betydligt bättre castad här än i Marvel-filmerna. Riktigt otäck skurk faktiskt, han känns sådär psykiskt instabil som en redigt vidrig människa kan göra och dom bultande blodådrorna i ansiktet gör inte saken sämre. Han är helt enkelt inte en man man vill göra förbannad.

Det här är en film för alla oss som är uppfödda med Star Wars-filmerna i bröstmjölken men det är också en film för alla oss som uppskattar filmer som tex Indiana Jones. Det här är nämligen en actionpackad och mysig komisk karamell som det är väldigt lätt att ta till sig. Väldigt långt ifrån vinterns bombastiska sömnpiller The Last Jedi.

I avsnitt 141 av Snacka om film pratar jag och Steffo mer om Han Solo och gänget. Du kan lyssna här om du vill.

{ 7 comments }

Vi har självklart dammat av den gamle Star Wars-inspirerade loggan när det vankas veckan då vi ska prata om hur Chewbacca och Han Solo blev kompisar. Solo: A Star Wars Story heter filmen och lyssnar du på avsnittet får du reda på vad vi tycker om den.

Förutom detta listar vi filmer baserade på dom fyra elementen: jord, eld, luft och vatten. Jumanji: Welcome to the jungle har precis släppts på blu-ray och DVD och vi LOTTAR UT ETT PAR EX och recenserar den. Förut detta hamnar vi på en sci-fi-klassiker från 1999 i Fånar som spånar och jag har sett den isländska filmen Under the tree som har biopremiär till helgen.

Det ryms en hel del under dessa nittio minuter och vi hoppas att du har en kul stund med oss i öronen.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

DEEP BLUE SEA 2

29 maj, 2018

Jag hör till dom som vill hävda att Renny Harlin´s Deep Blue Sea (från 1999) är en riktig klassiker i hajfilmsgenren. En underskattad liten pärla som kan förnöja och förhöja den allra tråkigaste av dagar. Och nu när nästan tjugo år har gått kommer det en uppföljare (?), en fortsättning (?) eller åtminstone en film vars titel vittnar om att den tar vid där originalet slutade. På något sätt. Jamen eller hur, det måste man väl kunna förvänta sig? Lite va, lite?

Renny Harlins stafettpinne har plockats upp av Darin Scott, mannen som regisserat filmer som Caught up, Dark House och Megachurch Murders (och jag tänker inte ens låtsas att jag har sett någon av dessa) och den namnkunniga skådespelarensemblen från originalfilmen har här ersatts av namn som Danielle Savre, Rob Mayes, Michael Beach och Nathan Lynn. Ingen av namnen klingar det minsta igenkännande i mina öron.

Det var grundförutsättningarna innan jag satte mig ner och tittade. I godan ro ska tilläggas, lugnt och stilla på en ljummen balkong med grönskande blomlådor, gott kaffe och ett tänt blockljus i lykta.

En timme och trettiofyra minuter senare halvligger jag i min rottingdivan och undrar vad det var som hände. Denna – på pappret – B-film (C? D?) var nämligen riktigt sevärd! Antagligen underlättar det om man gillar hajfilmer men hur som helst, filmen funkade. Effekterna var smarta, en hel del scener är rent plagiat från originalfilmen men hey (haj!) vem ids irriteras över detta när man sitter med spritt i benen och blir glatt överraskad. Javisst, det ÄR lökigt ibland och HERREJESANES vad skådespelarna verkligen inte har med oscarsnomineringar att göra men ändå, det är alldeles tillräckligt bra för en film som den här.

Underhållning för stunder, under-vatten-dramatik, lite lagom med blod och avbitna kroppsdelar och en kvinnlig huvudroll som lyckas få snygg urringning även i våtdräkt. What´s there not to like?

{ 2 comments }

AFTERMATH

28 maj, 2018

Postern påminner om Maggie, både i färgerna och en fårig Arnold. Det finns dock inte så värst många andra beröringspunkter än att Arnold Schwarzenegger i båda fallen spelar en pappa som hamnar i en situation som är både extremt sorglig och som kräver beslut en människa sällan behöver ta i sitt liv.

I Aftermath handlar det om en flygolycka i vilken Roman (Arnold) förlorar både sin fru och sin gravida dotter. I en parallellhandling får vi följa flygledaren Jake (Scoot McNairy) som går ner sig fullständigt efter kraschen då den hände under hans arbetspass. “Gemene man” beskyller honom för tjänstefel, sprayar “KILLER” på hans hus och det blir till slut omöjligt för frun (Maggie Grace) och sonen att bo kvar hemma. Samtidigt försöker Roman få ordning på liv och känslor.

Två män, två i sanning förkrossade män som båda försöker gå vidare med sina liv – dock på två väldigt olika sätt. Aftermath handlar om detta och inte så mycket mer. Och precis som med filmen Maggie, har du väntat dig en actionfylld spänningsrulle med snabba klipp och coola stunts så upplevs säkert filmen som urdålig. Tänker du dig däremot ett temposänkt känslosamt drama finns det en större chans att filmen faller dig på läppen.

Jag gillar Arnold i den här typen av filmer, jag tycker om den där instängda känslosamma farbrorn han har blivit. Sammanbiten, tyst, maffig, samtidigt förstår man allt som bubblar på insidan. Han upplevs mänsklig på ett sätt han aldrig gjorde i Rovdjuret eller Total Recall (även om jag gillade honom där också. Såklart.)

Jag inser att det inte är särskilt insäljande för filmen att skriva såhär men förbereder du dig på ett otrooooligt långsamt tempo kan det bli en riktigt bra upplevelse det här. Har du myror i brallan, bråttom till nåt eller känner för en actionfilm, välj för guds skull något annat. Alltså försök inte ens.

Filmen finns att se på Netflix.

{ 0 comments }

Lisa (Magdalena From Delis) är en framgångsrik thrillerförfattare som fastnat i alkoholism och tablettmissbruk. Hon bor ensam, går regelbundet hos en psykolog och får medicin utskriven och hon har helt klart blivit utsatt för nån form av sexuellt övergrepp. Intimitet ger henne ångest och när hon försöker ta på sig själv så spyr hon rätt ut.

Lisa ser saker. Hon ser hur hon blöder mellan benen, hon ser någon vara inne i lägenheten och när hon filmar sitt sovrum så ser hon en man som tar sig in och våldtar henne i sömnen. Eftersom hon har allt på film lämnar hon över den till polisen men polisen ser bara en masturberande Lisa, ingenting mer. Vad ska dom göra? Lisa är övertygad om att det hon upplevt är sant. Hon spolar ner medicinen då hon fasar för att det är dessa som ger henne hallucinationer men….hjälper det?

Norrmännen är rätt duktiga på att producera skräckfilm och det är inga större fel på den här filmen heller. Den tar sig, som man säger. Ju längre filmen går desto mer investerad blir jag, vilket är tur då första halvtimmen ger mig rätt mycket filmskola-modell-förlänga-en-kortfilmsidé. Sevärd, blodig och ganska äcklig (i alla fall för kräsmagade).

Filmen finns att hyra på Itunes. Jag betalade 49 spänn och det var den kanske inte värd. Hälften hade räckt. Nästa söndag dyker det upp en ny skräckis här på bloggen. Håll ut!

{ 2 comments }

DEADPOOL 2

25 maj, 2018

Det finns få parametrar som är så svåra att värja sig mot som kombinationen lekfullhet, smartness och charm. Det gäller egentligen i alla situationer och med alla människor. Hur kan man inte gilla den kombon?

Deadpool som filmisk figur känns som urtypen av en mix av dessa egenskaper och både första filmen och denna är en produkt av människor bakom (och framför) spakarna som behärskar dessa kvalitéer till fullo. Med det sagt, det är ingen idé att jag mörkar mina åsikter om filmen, inte ens såhär pass långt upp i texten, för det här är BRA SKIT, det är underhållande till max och jag har svårt att se att man kan få mer bang for the bucks än såhär för biljettpengen.

I Deadpool (första filmen)  var det en massa kluriga referenser som lätt flög över ens huvud om man inte var koncentrerad och med i matchen. Deadpool 2 tar steget ännu längre och med alla dom filmiska referenser som haglar här är det VERKLIGEN en film som hyllar oss nördar. Som känns tacksam över att vi nördar finns. Vi som sett filmerna, som snappar upp saker, som hänger med i den populärkulturella sfären. Jag fattar att filmen kan upplevas larvig om man inte är “en av oss” men å andra sidan, varför utsätta sig för filmen om man inte gillar genren, det är ren idioti. Så ser du en brutalsågning av Deadpool 2 någonstans, lita inte på den. Den är skriven av någon som inte fattar grejen.

Hur kan jag skriva så? Hur kan jag vara så kategorisk, nästan fördömande? Jo, jag kan vara det för det här är en film för oss som fattar sammanhanget, ingen annan har där att göra. Att se och njuta av Deadpool-filmerna är som att vara med i en förening för special people och samtidigt inse att vi är många många måååånga som ÄR just special people. För att uppskatta Deadpool ända ut i fingerspetsarna – och ända in i hjärteroten – måste du vara en del icke-PK, du måste uppskatta sånt som är utanför boxen, du måste kunna skratta åt skämt som andra kanske ser som konstiga och/eller rent av störda och du kan inte sitta och halvsova. Det händer nämligen grejer varenda millisekund av filmen (nånstans på duken) och det är därför både denna film och den förra har en sån himla hög omtittningspotential. Man ser helt enkelt nya saker hela tiden.

Att Ryan Reynolds ÄR Wade Wilson/Deadpool känns lika självklart som att solens strålar ger värmeutslag. Jag har svårt att se att han ska kunna toppa den här prestationen någonsin framöver även om jag med dessa två filmer faktiskt förstått att Reynolds är en betydligt bättre skådis än jag tyckt innan. Att kunna spela med i komedier är en sak, att vara bjussig och rolig på riktigt en annan och i Deadpool-filmerna får han chansen att gå totalt NUTS i en karaktär och SOM han lyckas med det.

I den här filmen, precis som i förra, blandas ren jävla galenskap med en mörkare underton som jag tycker fungerar jättebra. Filmerna behöver sorgen för att knasbolligheterna ska kunna kicka in ordentligt i själen. Det finns bad guys som beter sig som bad guys på riktigt, det finns scener som man inte kan ha osedda om man en gång har sett dom (babyben ftw!) och som sagt, dom filmiska referenserna är het freakin klockrena.

Jag var ofantligt underhållen under dessa två timmar och jag LÄNGTAR efter en tredje film om den mänskliga avocadon Wade. Uppfriskande, asroligt och såååå härligt sjukt är vad det är och biobiljetten är en solklar investering i gott mående.

{ 4 comments }

Veckans avsnitt är det 140:e och om vi tyckte vi fick till en salig blandning filmer i förra avsnittet så är det ingenting mot här.

Vi listar filmer i vilka vi hade velat se Kevin Costner i huvudrollen, jag har varit på bio och sett Deadpool 2, Steffo har sett Nicolas Cage spela över (igen) i Mom and Dad och tillsammans har vi sett en språjlans hajfilm: Deep Blue Sea 2. Lägg därtill att vi hamnar på en riktig vattendelare i Fånar som spånar, en film som försvinner likt pixie dust om man skrapar lite på den.

Och sen pratas det glass såklart och vinnarna i The Greatest Showman-tävlingen ska koras och vi närmar oss fotbolls-VM och därmed också funderingarna kring hur man ska få tiden att räcka till. Så håll till godo med ett relativt långt avsnitt men det gick inte att göra kortare, inte när vi hade så mycket att prata om.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

TULLY

23 maj, 2018

Alla mödrar minns nog den där tiden. Den där tiden i början med en bebis, när man sällan får sova mer än tjugo minuter åt gången, när brösten läcker, när hjärnan känns som vore den full av blött toapapper, när BH:ar är till för att packetera mjölkmaskinerna och knappast behöver vara nån säxy thang över huvud taget. Plus, när den så vardagligt beskedliga ungen alltid börjar gallskrika så fort man antingen somnat både nödvändigt och gott i soffan eller har hällt upp en kopp kaffe. Gallskrika. Verkligen GALLskrika.

Jomen. Jag kan lova att vi är många som känner igen oss i den där beskrivningen och därför kan nog första kvarten i filmen Tully kännas otroligt ångestfyllt för oss som minns.

Marlo (Charlize Theron) är superhöggravid och redan mamma till två: Sarah (Lia Frankland) som verkar ha något problem med andningen och behöver inhalator (och en mamma som har koll på den) och Jonah (Asher Miles Fallica) som har en odiagnosticerad men ändå uppenbar bokstavsdiagnos av något slag (och behöver rutiner och en lugn och ostressad mamma mest hela tiden). Att säga att Marlo är slut som människa är ingen överdrift. Hon är helt under isen och nu ska alltså ännu ett barn födas och tas om hand. Men det klarar hon väl? Mammor klarar väl allt, va, gör dom inte?

Pappor då, kanske du undrar? Eller PAPPAN i detta fallet. Finns det en sån? Ja, det gör det. Marlos man (Ron Livingston) är med i matchen, boendes i samma hus men han är liksom inte i fokus för berättelsen. Han är en bifigur, en snubbe som visserligen känns snäll och omtänksam mot barnen men också en man som hellre ligger i sängen och spelar TV-spel än sällskapar med sin ammande fru på undervåningen – eller städar. Han jobbar ju gubevars! Ojoj.

Regissören Jason Reitman och manusförfattaren Diablo Cody har jobbat ihop med två filmer före Tully, Juno och Young Adult. Jag gillade båda dessa filmer men å andra sidan är det inte så förvånande eftersom jag fram tills nu tyckt om alla Jason Reitmans filmer (Up in the air, Labor Day, Thank you for smoking och Men, women & children). Tully är inte någon dålig film, inte på något sätt men den är heller inte en film som tål att nagelfaras. Den har hål kan man säga MEN det är hål som jag är övertygad om inte finns vid en omtitt. Alla som sett filmen förstår vad jag menar, alla som inte sett den – det kan vara en idé att göra det.

Charlize Theron är otroligt bra i rollen som Marlo, trots att hon normalt sett är vacker som en sommardag (och visst är hon jättefin även här) lyckas hon gestalta denna trebarnsmor med trovärdig sunkighet i allt från extrakilon och sladdrig mage till tunga påsar under ögonen och hopplös fiskögeblick långt bort i fjärran. Mackenzie Davis spelar Tully, den nattliga barnvakten som hyrs in för att styra upp Marlos liv och mående och jag tycker att även hon är bra i sin roll även om den är liten i sammanhanget.

Jag hade inte tråkigt under visningen, jag zoomade inte ut nämnvärt, jag engagerande mig så till vida att jag kände att jag brydde mig om Marlo och jag tänkte flera gånger att det här är en befriande ärlig skildring av något som är en vardag för så många. Det här med moderskap är inte alltid en dans på rosor. Ibland är det piss också. Och ibland är det som för Marlo.

 

 

Det här var maj månads filmspanarfilm och här kan du läsa vad mina filmspanarkompisar tyckte om filmen:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
The Nerd Bird
Har du inte sett den?
Fredrik on film

{ 9 comments }

THE LATIN KINGS

22 maj, 2018

I maj 1994 hände något som förändrade mitt musiklyssnande under en ganska lång tid framöver. The Latin Kings kom ut med sitt debutalbum Välkommen till förorten och jag lyssnade på CD:n på repeat hela den sommaren. Det kändes som att jag fick en inblick i ett Sverige jag levde väldigt skyddat från – och jag gillade det.  Musiken alltså. Som fan.

Melodisk, smart hip-hop på svenska skapade av ett gäng “svartskallar” från miljonprogrammen söderut längs Stockholms röda linje, det var ingen självklarhet att det skulle falla mig i smaken men å andra sidan, jag lyssnar på all bra musik, oavsett genre. Den skivan rankades dessutom av Sonic Magazine i juni 2013 som det 6:e bästa svenska albumet någonsin och om det säger något av värde så är det kanske att skivan HAR ett bestående värde som man faktiskt inte kan skoja bort.

Tio år efter genombrottet gjorde Maud Nycander en dokumentär om gruppen, en film som kan ses på SVT:s ypperliga Öppet Arkiv. Det är intressant att se dom prata om och analysera det som hände ett decennium tidigare men jag undrar om det inte är ÄNNU mer intressant att se den här dokumentären fjorton år för sent. Det Sverige som var “då”, som skildrades mellan 1994-2004 är ljusår ifrån det Sverige som är nu och ändå är det samma grundproblematik. Segregation, brottslighet, rasism, utanförskap, allt detta finns (ju) kvar, det känns som att gällande detta har tiden stått still.

Den här entimmesdokumentären gnuggar lite på ytan både vad gäller The Latin Kings medlemmar, förorten (i det lilla) och Sverige (i det stora) och ändå känns den matnyttig. Men kanske att den hade mått bra av att vara längre och köttigare, med ännu mer kontent alltså. Det jag tar med mig starkast från filmen var synen av Salla som trär på sin lilla dotter röda små strumpor och klippet med Håkan Hellström (som resulterade i den ypperligalåten Hundår på plattan Omérta).

Tack till Jojje som skrev om filmen igår och tipsade mig om att jag också borde göra det. Och det var ju helt rätt, klart det var en film för mig. Jag är mer förvånad över att jag kunnat undvika den ända till nu. Här kan du läsa Jojjes recension.

{ 1 comment }

SUBMARINO

21 maj, 2018

Festen, Jakten och Kollektivet, tre filmer av danske Thomas Vinterberg som ligger mig otroligt varmt om hjärtat. Eller varmt är nog helt fel adjektiv att använda förresten, ingen av dessa filmer ger en varm känsla någonstans i kroppen. Snarare obehag. Ångest. Sådär så jag vill krypa ur huden för det är så satans jobbigt. MEN, det är också filmer som sitter kvar i medvetandet en lång tid efteråt, för att inte säga för alltid.

Festen gav jag 5/5 i betyg, Jakten 4+/5 och Kollektivet 4-/5, det känns ganska självklart att jag därmed har en del förväntningar på Submarino, Vinterbergs film från 2010, gjord mellan Festen och Jakten i tid. Ramhandlingen här handlar om två bröder som växte upp i vanvettig misär, ensamma med en gravt alkoholiserad mamma och en nyfödd lillebror som dom sköter om själva efter bästa förmåga.

Att dom älskar sin lillebror från månen och tillbaka går inte att undgå, dom stjäl välling för att kunna ge honom man och dom pussar och gullar på honom som om han vore deras frälsning, räddaren i nöden. I själva verket är det dock precis tvärtom. En morgon vaknar inte lillebror och dom båda kommer därför leva i tron att det är dom som dödat honom. Den känslan lever dom med i resten av sina liv. Vuxenlivet när pojkarna blivit män har en hel del i övrigt att önska, det är inte mycket av “svenssonliv” i deras fall och det är där historien fortsätter.

Thomas Vinterberg är otroligt duktig på att få till skaviga scener, scener som gör fysiskt ont. Både Jakten och Festen är en orgie i dessa (på ett bra sätt), i Submarino är det lite färre men när dom väl kommer vispas det runt ordentligt i magen.

Skådespelarna gör sitt jobb med den äran, Jonas T. Bengtssons roman (som filmen är baserad på) är säkerligen minst lika hemsk och hjärtskärande att läsa som filmen är att titta på, musiken är helt på pricken rätt och när Hollow talk med Choir of Young Believers drar igång efter nittio minuter vrider sig hjärtat ännu ett varv. Det är ju introlåten till TV-serien Bron och maken till filmisk musik har man väl inte skådat/hört sedan Far from every road med The Handsome Family?

Jag tycker om den här filmen. Också. Thomas Vinterberg är otroligt stabil när han filmar på danska. Kanske den bäste danske regissören någonsin (ja jag räknar in både August, Bier, Bornedal och von Trier nu)? Det funkade inte riktigt lika bra i Far from the Madding Crowd tycker jag men på´igen Thomas, nu ser vi fram emot ubåtsdramat Kursk med Matthias Schoenaerts, Léa Deydoux, Colin Firth och Michael Nyqvist i rollistan. Nyqvists allra sista film om man läser på IMDb. Fram tills dess kan man dock med fördel både se och se om dom fyra danskspråkiga filmerna jag inkluderat i dagens text, otroligt bra filmer – allihop!

{ 0 comments }

En ung sexig tjej med en tajt liten röv befinner sig i ett sommarhus med mannen som äger detta. Mannen är utseendemässigt inte helt olik Michael Fassbender och han är väldigt fascinerad över kvinnans bakdel. Dom är uppenbarligen väldigt intresserad av varandras kroppar, ja dom verkar trivas bra tillsammans så länge inte tjejen tar upp mannens fru och barn som samtalsämne. Då lackar han ur. Men hon svassar runt i trosor och det där dygnet som är mellan hennes hemresa och äkta fruns ankomst verkar inte röra henne i ryggen. Rump-Fia alltså.

Ursäkta mitt språkbruk men filmens kvinnliga huvudroll, Jen (Matilda Lutz), framställs verkligen som ett riktigt franskt våp, i alla fall i filmens första del. Kanske är det ett smart drag då skillnaden mellan Jen pre våldtäkten och efter densamma känns som två helt olika personer. För det är klart hon blir våldtagen. Älskaren, Richard (Kevin Janssens), får nämligen besök av två av hans anställda/delägare/I don´t know och det är ena riktiga sluskhuven. Men det hindrar inte Jen (pre våldtäkten) att göra närmanden/åma sig och kråma sig/söka bekräftelse IN FUCKING ABSURDUM av dessa apfula män.

Jag förstår inte. Jo, jag förstår att det finns kvinnor som beter sig såhär och jag tänker inte varken döma eller fördöma detta MEN jag greppar inte vad manusförfattaren och regissören Coralie Fargeat vill säga med att hon framställs så vansinnigt korkad och enkelspårig. Alltså, det är skämskuddevarning, SÅ illa är det. Att hon tuffar på sig å det grövsta efter att hon blivit våldtagen och förnedrad är en annan sak. 

Det här är alltså en rape-and-revenge-film och som sådan är den både bra och mindre bra. Det som hamnar på minus, förutom det jag nyss nämnt, är att några scenlösningar är så utflippade icke-trovärdiga att jag hamnar utanför filmen. Men för att skriva om något roligare, det finns faktiskt en hel del plus. Filmen är snyggt filmad, det är fin natur och våldet är så grafiskt att till och med en avstängd gore-hjärna som min väljer att titta bort ett par gånger. Det är nåt med glasbitar som gör ont ända in i benmärgen och jag satt verkligen och hurvade mig när dessa skulle plockas bort ur fotsulorna.

Skräckbiten i filmen är dessutom överhängande, Jen är övergiven, våldtagen, nästan naken, livrädd, ensam och lämnad att dö och är inte DET skräck då vetefan. Samtidigt hoppas jag ju att den fighting spirit som göms i Jen kropp skulle finnas i alla utsatta tjejer, att den här ta-ingen-skit-mentaliteten skulle kunna dras ett steg längre vid behov. Och här dras den inte bara ett steg längre utan till sin absoluta spets. Det är ett sånt blodigt crescendo att en liten varning utfärdas. Det är så mycket blod att färgblinda antagligen tror att den är en svart-vit film dom ser.

Filmen finns att se på SF Anytime. Här kan du se övriga filmer jag skrivit om i temat.

{ 4 comments }

UTØYA 22 JULI

18 maj, 2018

Jag tänkte först publicera den här texten i söndags, jag skriver ju om den här filmgenren just denna veckodag under hela 2018. Skräckfilmssöndagar heter temat och det är klart att Utøya 22 juli inte är en skräckfilm i “egentlig mening”, samtidigt är den just det. Det är den otäckaste film jag sett i vuxen ålder.

Om det hade gått att mäta densiteten i biografsalongen före, under och efter visningen hade sannolikt uttrycket “det var en stämning man kunde ta på” kunnat påvisas rent fysikaliskt. Filmen är 90 minuter lång och 72 av dessa är händelseförloppet i realtid och under dessa 72 minuter är det mycket svårt att andas. Utanför skiner kvällssolen, det är den sena visningen på premiärdagen och vi tjugotalet besökare i den lilla salongen på Victoria får oss en upplevelse vi troligtvis aldrig kommer att glömma.

Det här var det jävligaste jag har sett“, var sonens första ord när vi möttes upp i lobbyn efter visningen. Han satt kvar under hela eftertexterna, alldeles vit i ansiktet, medan jag och min pojkvän gick ut. Jag behövde luft, jag hade sånt tryck över bröstkorgen att jag inte kunde vara kvar. Tårarna brände innanför mina lövtunna ögonlock men jag var inte ledsen sådär på ett vanligt sätt, jag var helt tom samtidigt som jag var asförbannad.

Är det inte för tidigt att göra en sånhär film kanske du tycker? Med rätta ställer man sig ju denna fråga, det gjorde jag med. 20 juli 2011 är inte så långt borta och det här är ett öppet sår i Norges historia som jag tror knappt har börjat läka i kanterna än. Men med facit i hand kan jag inte göra annat än att buga inför filmmakarnas fingertoppskänsla när det gäller att gestalta dessa helvetiska 72 minuter.

Att göra en spelfilm som känns som en dokumentär men utan att hänga ut någon specifik person, bara det är snyggt gjort. Respektfullt. Men resten då. Resten. Jag får svindel när jag tänker på att filmen saknar klipp. Det är filmat i en enda tagning, allt för att regissören Erik Poppe skulle kunna förklara hur tiden blev till en huvudrollsinnehavare i hela händelsen. 72 minuter som kändes som en evighet för ungdomarna på plats och faktiskt, även för mig som tittar blir det långa lååååånga minuter. Dom höga ljuden av skarpa skott, skriken, ovetskapen om vem/vilka som skjuter och paniken över att det inte finns någonstans att gömma sig på den lilla ön. Att dessutom göra det enda rätta  (som en film med Hollywood-pengar aldrig hade gjort) gällande det avskräde till människa som höll i vapnet är både modigt och otroligt smart. Det är nämligen noll fokus på honom. Hans namn nämns inte, han syns knappt. Ingen uppmärksamhet skall ges till dåren som ingen uppmärksamhet förtjänar. Det här är ungdomarnas film. Filmen visar offren, den visar skräcken och utsattheten och det är det som är det viktiga.

När ungdomarna får reda på att regeringsbyggnaden i Oslo sprängts säger en av dom: “Vi är på en ö, det är världens säkraste ställe” och det är ord som har satt sig som taggar i min mage. Den där grundläggande känslan åtminstone jag hade som barn, att jag var säker, att ingenting hemskt kunde hända, den finns inte längre. Den finns inte för någon av oss och definitivt inte för de efterlevande från Utøya.

Det var 560 deltagare på Utøya. 69 dödades. Ett helt folk sörjer och skall försöka leva vidare. På nåt sätt är det som om Utøya tog oskulden från oss alla den 22 juli 2011. Vi vet att skräcken kan dyka upp när som helst, var som helst och i vilken skepnad och hudfärg som helst. Till och med på en liten anspråkslös ö i norska skärgården.

Det här är egentligen inte en film som bör betygssättas. Det är en film som ska ses. Av alla som orkar. Och alla som inte orkar. Betyget är helt oväsentligt men nu har mitt lilla posse fått säga sitt – och jag med. Det är trots allt en filmrecensionsblogg det här.

Mitt betyg:

Min pojkvän:

Min 19-årige son:

PS. Att läsa om att regissören Paul Greengrass (United 93, Captain Phillips, Bloody Sunday, Green Zone och Bourne-filmerna) gör en film med titeln Norway som handlar om just detta gör att jag mår illa. Det är just precis den där Hollywoodfilmen jag verkligen inte ville se/ha och vad jag förstår är jag inte ensam om den känslan. Över 20000 namnunderskrifter samlades ihop i Norge i ett försök att stoppa filmen men, den verkar snart vara klar.

Jag pratar mer om den här filmen i avsnitt 139 av podcasten Snacka om film.

{ 2 comments }