FÅGELFÅNGARENS SON

5 april, 2019

En kvinna hörde av sig till regissören Richard Hobert och berättade en historia. Det var en verklig historia, något som hänt på Färöarna visserligen för länge sedan men historien förtjänade att berättas tyckte hon. Richard Hobert lyssnade andäktigt och höll med. Han höll med så pass mycket att han skrev ner berättelsen och Fågelfångarens son blev hans skönlitterära debut som författare. Nu är filmen baserad på boken klar också och berättelsen om Esmar, mannen som var tvungen att få en son för att få behålla sitt hus och jordlott, kan föras vidare även i bildform.

När jag såg den här filmen på Stockholm Filmdagar i januari var Richard Hobert på plats och pratade om filmen. Han kändes stolt, det var fint och något som var ännu finare (och kanske modigare) var att han satt kvar i salongen och såg filmen ihop med oss andra. Det var den svenska premiärvisningen och han kan omöjligt veta hur filmen skulle mottas. Skulle det bli en ny Tre Solar? Skulle publiken* bryta ihop som under Glädjekällan?

Enligt gammal färöisk lag kommer farmaren och fågelfångaren Esmar att förlora sitt markarrende om han inte får en son, en arvinge, inom ett år. Han måste då tillsammans med hustru och barn lämna hus och hem och det liv de har byggt upp. Johanna (Vigdis Hentze Olsen) och Esmar (Rudi Køhnke), som hittills bara fått döttrar, vågar inte lita till slumpen än en gång. För att säkra sin överlevnad bestämmer de sig för att välja ut en främmande man som kan göra Johanna med barn. Till sin hjälp tar de i största hemlighet den svenska värdshusvärdinnan Livia (Livia Millhagen). Ingen av dem anar följderna av deras desperata försök till räddning. 

Det är filmens handling i korthet. Lägg därtill väldigt många vackra vyer över färöisk natur så har du hux flux 110 minuter film som berättas i väldigt sakta mak, nästintill kontemplatoriskt ibland ändå måste jag säga att jag aldrig hade tråkigt. Skådespelarna gör ett fint jobb allihop.

Jag tror att det språkliga hade stört mig en smula om Richard Hobert inte förklarat omständigheterna innan filmen drog igång, att invånarna på Färöarna pratar både svenska, norska, danska och färöiska i en salig blandning och alla förstår varandra även om dom inte pratar samma språk. Därför pratar skådespelarna olika språk i filmen och den är textad rätt av.

Nu till en sak i filmen som faktiskt störde mig lite på riktigt. Hemma hos överklassdamen Livia är det fina tapetserade väggar, tapeter från Morris & Co som finns och säljs mer än någonsin nu. Mönstren heter Standen och Pimpernel och skapades av William Morris 1883 (fast då endast som tyg) respektive 1876. Historien filmen berättar utspelar sig under 1800-talet, frågan är bara när? Det här är dessutom då liksom nu väldigt dyra tapeter. Stämmer detta verkligen att Livia hade tapeter som dessa på väggarna i ett hus på Färöarna vid den tiden? Jag vet, jag är larvig och anal och nitpickande nu men det här är mitt jobb och jag må vara arbetsskadad men det är viktiga saker. Rätt scenografi kan ta mig in i vilken bubbla som helst men den kan också ta mig ur och då är det svårt att ta sig in igen, att släppa sargen.

Som sagt, jag hade inte tråkigt under visningen men jag upplevde att dom äldre i publiken var mer “med i matchen” än jag var. Dom interagerade (läs: lät) mer och var också snabba fram till Herr Hobert efter visningen för att tacka. Jag själv jublade kanske inte men jag tycker att Richard Hobert är en ypperlig filmare och han har gjort ett par av mina absoluta favoriter inom svensk film (denna och denna till exempel). Fågelfångarens son når inte upp till dom höjderna men är ändå en fullt habil film.

(*publiken = syftar till mig själv i just detta fall)

 

{ 2 comments }

Ojojoj, nu är det dags igen! Det är torsdag, det är podcastdags! Den här veckan pratar vi om olika typer av filmer som skulle passa att göras med zombies, jag har sett Richard Hoberts bioaktuella film Fågelfångarens son, Steffo har sett en liten sevärd sci-fi-film som heter Prospect, tillsammans har vi sett Netflix-nyheten The Highwaymen och sen pratar vi kulor, marmeladkulor. Tror jag.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Patreon: patreon.com/snackaomfilm
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

FILMÅRET 2018

3 april, 2019

Filmåret 2018, wow, vad bra det var! Svensk filmindustri firade stora triumfer, så pass stora att det förvånade även mig (trots att jag som grundregel gillar svensk film) dessutom fanns det många storfilmer som hamnade på starka fyror i betyg så att göra en lista var verkligen inte lätt. Det är det visserligen aldrig men detta år var knivigt på riktigt.

Som vanligt har jag listat filmerna “med magen”. Betyget filmen fick vid första titten visar inte nödvändigtvis på hur starkt känslan bitit sig kvar i mig MEN efter att ha sett om alla filmerna utom två känner jag mig redo att presentera mina tio absoluta favoritfilmer från 2018. Spänn fast säkerhetsbältet så kör vi.

.

.

10. Goliat
Regi: Peter Grönlund

17-årige Kim (Sebastian Ljungbladh) som bor med sin kriminelle pappa Roland (Joakim Sällquist), sin fibromyalgisjuka mamma, sin lillasyster Sara och lillebror Kevin i ett riktigt trashigt hus nånstans i Östergötland. Pappan skall snart in på (ännu en) volta på kåken, mamman kan/vill inte jobba och småsyskonen behöver sköta skolan och allt detta hamnar på Kims sluttande axlar.
Goliat känns som en roundkick i solar plexus. Det är en stark historia som blir ännu bättre av att skådespelarna verkligen tokpresterar och detta trots att – eller på grund av – att dom inte är “riktiga” skådisar. Vad nu det är egentligen?

.

.

.

9. Red Sparrow
Regi: Francis Lawrence

Jennifer Lawrence har i mina ögon aldrig varit bättre än här. Hon är hundra procent trovärdig i sin roll, hon ÄR Dominika, hon är inte Jennifer. Filmen är otroligt smart castad över lag, i allt från Ciarán Hinds och Jeremy Irons som ryssar till Matthias Schoenaerts vars likhet med en ung Putin är både överhängande OCH perfekt till Charlotte Rampling som stenhård lärarinna på spionutbildningen till Joely Richardson som Dominikas sjuka mamma och Joel Edgerton som en likeable Nate Nash. Hunger games-regissören Francis Lawrence har helt enkelt fått till ett spionäventyr som passade åtminstone mig som handen i handsken och jag kan lova att jag kommer se den här filmen fler gånger framöver.

.

.

.8. Gräns
Regi: Ali Abbasi

Med facit i hand, det här är en film som lika gärna kan få folk att lämna salongen som att utbrista i applådeufori och jag vet var jag själv hamnar i den skalan. Jag applåderar. Flera gånger under filmens gång tänkte jag “Fy fan vad Oscarsakademin kommer må bra över att se den här filmen!” 928 medlemmar från 59 länder kommer att få se en film dom ALDRIG sett förr. För DET kan jag lova dig, att även om du sett mycket film, även om du sett mycket udda, smal film så kommer du aldrig att ha sett något som liknar Gräns.

.

.

.

7. The Favourite
Regi: Yorgos Lanthimos

Ett brittiskt kostymdrama med Drottning Anne (Olivia Coleman) och två andra kvinnor i centrum (Rachel Weisz och Emma Stone) i en historia som utspelar sig i början på 1700-talet. Oavsett om man gillar kostymdramer eller inte så är det svårt att inte falla pladask för den här mustiga, maffiga, roliga, knasiga filmen. Kostymer som är out of this world-coola, snabba och sylvassa repliker och skådespelare som levererar i världsklass. Och sen lite kaniner på det.

.

.

.

6. Den skyldige
Regi: Gustav Möller

Den här filmen golvade mig. Den var som ett träningspass och den fullsatta biosalongen var heeeeelt knäpptyst. Läs ingenting om filmen, kolla inte på någon trailer, bara se den!

.

.

.

5. Juliet, Naked
Regi: Jesse Peretz

Du vet när man börjar titta på en film och man redan efter några minuter känner att “FY FAAAAN VA BRA DET HÄR ÄR, LÅT DET ALDRIG TA SLUT!” SÅ bra är Juliet, Naked. Allting bara stämmer. Manus, stämning, musik, scenografi, Rose Byrne, Chris O´Dowd och Ethan Hawke. En F.E.N.O.M.E.N.A.L trio och en svinmysig film!

.

.

.

4. Life itself
Regi: Dan Fogelman

Gillar du filmer som MagnoliaFör kärlekenParis je t’aimeTic Tac,  Dumpa honom och Crash? Alltså filmer som innehåller olika episoder med en mer eller mindre stark röd tråd? Då kommer du sannolikt och troligtvis tycka om Life itself. Kanske kommer du till och med älska filmen, sådär som jag gör. För ja, jag gör verkligen det. Jag ÄLSKAR Life itself lika mycket som livet självt. Tårkanalerna fick sig en utrensning också det vill jag lova. Jösses vad filmen kom åt mig.

.

.

.

3. A Quiet Place
Regi: John Krasinski

Som i alla filmer går det att hitta brister och ibland – när filmen inte funkar för en – kan man nitpicka in absurdum. Men när filmen tar sig innanför huden och jag andfådd, småsvettig och leende ser eftertexterna rulla struntar jag gladeligen i alla former av skavanker. Det här är den bästa skräckfilm jag sett på år och dar. Hudlösheten, skräcken, ligger som en blöt filt över allt dom gör och allt jag ser. Filten blir som ett tungt metallock som lägger sig över min bröstkorg och under en viss scen får jag svårt att andas. Jag kan garantera att alla kvinnor som någon gång varit gravida och fått krystvärkar vet exakt vilket scen jag pratar om men jag känner mig säker på att den scenen når fram rätt bra även till alla som inte varit med om det i verkligheten. Man behöver vara likstel inombords för att inte känna med Emily Blunts karaktär just där. OHMYFUCKINGGOD alltså!

.

.

.

2. Tårtgeneralen
Regi: Filip Hammar & Fredrik Wikingsson

Som debuterande långfilmsregissörer har Filip Hammar och Fredrik Wikingsson gjort ett fantastiskt jobb, jag tycker dom lyckats överföra sin roman (från 2009) till ett filmmanus på ett ypperligt sätt och trots att jag tyckte mycket om boken så är filmen – i mina ögon – ÄNNU bättre! 80-tals-musiken, låtarna, som går som ett pärlband filmen igenom gör att historien letar sig in i min kropp som små små akupunkturnålar och jag ler, skäms och skrattar i hundra minuter konstant!

.

.

.

 

1. Creed II
Regi: Steven Caple Jr.

Creed II är den ULTIMATA nutida BOXNINGSFILMEN. Den väver in vardagliga händelser och allmän skit i berättelsen, sånt som händer vanligt folk och det gör filmen medmänsklig och ruff på ett sätt jag smälter inför. Det är dramatik på alla nivåer samtidigt och det är därför speltiden på 130 minuter bara rinner förbi. Rinner på samma sätt som mina tårar för FIFAN vad jag grät. Jag grät från spelminut 16 hela vägen till slutet, in i bilen och hela vägen hem. Rockysagan kommer gå in i en ny era i och med nästa film då Sylvester Stallone enligt egen utsago inte kommer vara med och kanske är det därför tårarna inte ville ta slut. Jag sa farväl till Rocky här. Min Rocky. Min älskade fine Rocky Balboa.

.

.

Bubblare: X&Y, Mamma Mia – Here we go again, Bohemian Rhapsody, Utøya 22. juli, Annihilation, Peter Rabbit, A star is born och Hereditary.

.

.
Flera av mina filmbloggande vänner har också listat sina favoritfilmer från 2018 och här finns det länkar när listorna är publicerade:
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Filmfrommen

{ 6 comments }

THE DIRT

2 april, 2019

Ett av dom banden jag lyssnade allra mest på som barn var Mötley Crüe. Jag var ett stort och idogt fan och jag stod upp för sångaren Vince Neil i alla lägen. Tidningen Okej fick både en och två och tre insändare med mig som avsändare d(“Inte MIN Vince!!”) är jag protesterade mot tidningens uthängande av Vince Neil som nån form av kriminell, lufs och mördare men jag tror bara det var en av insändarna blev publicerade.

Nu finns The Dirt på Netflix, filmen som är baserad på Neil Strauss biografibok om gruppen, boken som heter just The Dirt. Alla fans av en härlig biografisk läsupplevelse bör ta sig an denna bok, den är i sanning en av dom mest underhållande, välskrivna OCH snabblästa tegelstenar jag någonsin läst.

Redan i filmens första sekunder har den mig fast. 80-talet, mitt älskade årtionde, det räcker med lite frisyrer och axelvaddar så är jag inne i rätt stämning. Sen radas dom upp, killarna. Nikki Sixx (Douglas Booth) och hans minst sagt stökiga barndom, sparrisen Tommy Lee (Machine Gun Kelly), åldermannen i sammanhanget, Mick Mars (Iwan Rheon) och hans sjukdom samt det blonda bombnedslaget Vince Neil (Daniel Webber).

För att vara en Netflix-original-film andas filmen väldigt mycket HBO. Det är så mycket bröst, så mycket sex, droger, kiss-och-andra-underlivs-skvätt att jag inte sett lika mycket sammantaget på ALLA Netflix produktioner sammantaget. Det är vågat men samtidigt, går det att göra på något annat sätt när det är denna grupp som står i fokus? Dom var ju såhär. DET var ju såhär.

Jag älskar den här filmen! Jag kommer se om den flera gånger! Jag fick gåshud när dom sjöng Live Wire första gången, ja, alla dessa låtar som jag lyssnat på på repeat, det är en del av mitt liv. Filmen må vara ytlig as fuck, i alla fall vid en första anblick, men se den är inte bara det. Det finns en svärta, ett mörker i alla dessa mäns liv och filmen ryggar inte för något av det. Samtidigt är filmen befriande kul i vissa sekvenser, snyggt och smart filmat när personerna bryter den fjärde väggen och pratar direkt till oss som tittar. Det är frejdigt och färgglatt och underhållande som FAN! Kantboll på full pott betygsmässigt.

{ 0 comments }

OLYDNAD

1 april, 2019

Ronit (Rachel Weisz) är fotograf och boendes i New York. Uppvuxen i en judisk ortodox miljö fanns det inte utrymme att vara precis den man är så när hon kände kärlek och sexuell dragning till den jämngamla Esti (Rachel McAdams) flyttade hon från London, eller blev hon kanske utstött av samfundet?

Ronits pappa var en stor känd rabbi och när han dör åker hon hem till London för första gången på mycket länge. Väl där träffar hon Esti igen, Esti som nu är gift med deras gemensamma barndomsvän Dovid (Alessandro Nivola) men som helt uppenbart inte har kommit över Ronit. Dom dras till varandra som magneter och självklart är det upplagt för dramatik – på många plan.

Den här filmen är delvis skriven och helt regisserad av Sebastián Lelio, mannen som utan tvekan måste vara bäst i hela Sydamerika, eller i alla fall i Chile, på att göra filmer om starka kvinnoöden. Gloria (som han gjorde 2013), remaken Gloria Bell (med Julianne Moore) som hade biopremiär i Sverige på Internationella kvinnodagen samt Oscarsvinnaren En fantastisk kvinna (från 2017). En intressant filmskapare, duktig på sitt jobb helt klart.

Olydnad (Disobedience) är helt klart en i grunden bra film men i längden blev den för högtravande för att jag på riktigt skulle kunna ta till mig den. Det var som att filmen hade en pinne i röven som jag skulle vilja avlägsna och jag tycker att überreligiösa människor är ganska svåra att förstå sig på ibland.

Rachel Weisz och Rachel McAdams är givetvis jättebra, inget annat fanns att förvänta sig men konstigt nog kände jag inte av den där passionerade kemin dom emellan. Dom spelar den bra men den känns inte. Filmen i sin helhet är alldeles oavsett sevärd även om betyget inte blir en superstark trea.

{ 0 comments }

Jag har sedan unga dagar varit väldigt fascinerad av Vincent van Gogh. På bokrean 1986 hittade jag en biografi om honom som jag lusläste (inte bara en gång) och sedan dess har jag försökt hänga med i svängarna och se filmerna som produceras om honom. Jag har antagligen missat flera då hans öden och äventyr känns som en tacksam historia att skildra på film men nu är det dags för en av dom större i konstnärer-som-skär-av-sig-örat-genren.

At Eternity´s Gate (eller Vincent van Gogh – Vid evighetens port, som den heter på svenska) blev en snackis när priser och nomineringar började hagla över Willem Dafoe och hans gestaltning av den rödskäggige konstnären. När till och med Oscarsjuryn gav honom en nominering för Bästa Manliga Huvudroll var lyckan total, det här är ju annars en ganska “liten” film, en film som tveklöst är en “utmärkt film” som förtjänar att strykas över med en rosa överstrykningspenna på den gamla goda Smultronstället-a-la-SF-tiden.

Det här är en enastående vacker film. Hela min färgfascistoida sida går ner i split av glädje när jag ser färgerna, tavlorna, omgivningarna, SOLROSORNA. Det är så fint och samtidigt så torftigt och eländigt, han mådde verkligen inte bra den gode Vincent och Willem Dafoe är utomordentligt duktig på att skildra just detta i små små ansiktsryckningar, i blinkningar, i tystnaden.

Oscar Issac tittar också förbi, han spelar Paul Gauguin och Rupert Friend är Vincents bror Theo. Förutom dom ser vi Emmanuelle Seigner, Mads Mikkelsen och Niels Arestrup. Samtliga gör bra ifrån sig även om det här är Willem Dafoe och fotografen Benoît Delhommes film. Benoît Delhomme är fransmannen som fotat Lawless, Pojken i randig pyjamas och The theory of everything till exempel. Väldigt begåvad man och tror du mig inte, kolla in dagens film. Det här är konst för ögat på flera nivåer.

{ 3 comments }

Röd lördag: RED WING

30 mars, 2019

  • Det här med svågerpolitik kan vara rätt…intressant. I dom flesta fall hyschas det en hel del när släktingar får fördelar på grund av mer inflytelserika närstående, om inte annat av släktingen själv som fått fördelar. Dom flesta vill ju få cred för sitt jobb på egna meriter men där verkar denna films regissör Will Wallace spela i en helt egen liga.

Will Wallace styvfar heter Terrence Malick. Känns det namnet igen? Har du koll på detta temat läste du hans namn alldeles nyligen men har du inte koll så är han en välkänd regissör. Wallace själv har kämpat på i många år som skådespelare i periferin (som tex i mindre roller i flera av Malicks filmer) men även regisserat en del mer eller mycket mer okända filmer. När Red Wing startade en hemsida för filmen allena passade regissören på att göra reklam för sig själv och SOM han lyckades med det. “TERRENCE MALICK´S STEPSON WILL WALLACE SECURE CAST OF RED WING” står det och ja, med versaler (kolla här!). Det känns som att det är det som är grejen med filmen, inte historien, inte skådespelarna, ingenting annat.

Jag hittade den här filmen med hjälp av den nyligen avlidne Luke Perry. Jag gick igenom hans filmografi på IMDb och såg en film med Red i titeln. Klart jag nappade!

När jag gick på konstskola fick vi elever lära oss att kopiera kända mästares verk. Oklart varför men det var rätt kul. Jag målade The Siesta av Vincent van Gogh och jag var så jäkla noggrann att jag nog skulle kunna tjäna en liten hacka om jag sålde målningen. Att se Red Wing är som att beskåda Will Wallaces filmkopieringsläxa på regissörsakademin. Som om han valde att göra en Terrence Malick-film men grässtrån i närbild, blommande buskar med kort skärpedjup och hela konkarongen. Alltså detta är en helt oooootroligt opersonlig film, i alla fall med mina filmnördiga ögon. Kanske upplever en mindre insatt filmen på ett annat sätt….nä, jag vete fan.

HAN SÄTTER ALLTSÅ EN KAMERA UNDER MAGEN PÅ EN GALOPPERANDE HÄST! För att filma hästben och GRÄS!! Jag skulle kunna gå så långt att jag säger att rent filmteknisk är filmen BAJS på alla punkter. Det känns som att skådespelarna agerar framför rullgardinskulisser och att alla – utom Luke Perry – har haft bättre dagar på jobbet. Frances Fisher som äter hel majskorv så det skvätter, Bill Paxton ser ut att vilja sjunka genom jorden och Breann Johnson som “introduceras” i den här filmen har inte karisma nog att bära en huvudroll.

Samtidigt, vissa scener är rätt mysiga. Den lågmälda banjomusiken, ett nattligt nakenbad, stämningen på en byhålesylta. Filmen har “nåt” som får mig att inte vilja stänga av. Historien om den lille gossen, fosterbarnet Francis som bor i en husvagn och inte kan nåt, inte vet nåt, inte hör hemma någonstans och småbarnsmamman Maddie (Breann Johnson) som blir förd bakom ljuset av sin suput till man (Luke Perry). Francis tyr sig till Maddie och Maddie till Francis och kan det vara början på en livslång relation? Det är nåt med ensamma barn som inte har någon som är svårt att hålla ifrån sig och pojken som spelar Francis som liten (Austin Harrod) gör en jättefin prestation.

Nej, det här var inte bra men precis som med skoskav och tandvärk så vänjer man sig efter en stund. Jag kommer dock inte springa benen efter mig för att hålla koll på Will Wallace och hans livsgärningar, jag hoppas bara att han klipper navelsträngen till pappan som inte ens är hans.


 

 

{ 1 comment }

DEN SKYLDIGE

29 mars, 2019

Asger Holm (Jakob Cedergren) är polis och jobbar som telefonist på larmcentralen. När filmen börjar förstår jag att något hänt och att han är borttagen från yttre tjänst av en anledning han inte själv styr över.

Detta är allt du behöver veta innan du köper en biobiljett till Den skyldige och faktiskt, du behöver inte ens ha den här informationen. Du behöver bara lita på mig nu, lita på mig och känn efter om du är redo för en film av en typ du aldrig sett förut.

Svenske Gustav Möller har regisserat filmen och tillsammans med Emil Nygaard Albertsen har han skrivit manus. Den Skyldige var Danmarks bidrag till Oscarsracet i år och om du någon enda gång ska lita på megamassa superlativer och jättemassa stjärnor och symboler på en filmaffisch så är det nu.

När jag gick från biografen efter att ha sett den här filmen på Stockholm Filmdagar kändes det som en 4,5:a men nu när det gått någon vecka och den inte släpper taget tänker jag gå all in. Jag tänker ge den här filmen mitt allra högsta betyg då den lyckas med något som vääääääldigt få filmer kan – eller ens VÅGAR göra. Det vill säga förlita sig på publikens förmåga till inlevelse för att nå fram med historien.

Jag är golvad. Det här är definitivt en av 2018-års absolut bästa filmer.

{ 1 comment }

 

Nu är vi tillbaka i matchen igen, Steffo är frisk och jag slirade in på tårtkalas precis före poddningen. Avsnitt 185 känns i alla fall i min hjärna som sprudlande och vårfriskt på något sätt.

Vi listar filmer som vi upplevt som läskiga men som inte har för avsikt att vara det, jag har sett bioaktuella Den Skyldige, Steffo har sett Jason Momoa i Braven , tillsammans har vi sett Netflix-filmen om Mötley Crüe – The Dirt och vi har även en önskerecension från vår patron Hasse, filmen Hell Ride.

Vi hoppas att vi kan bjussa på lite filmiska vårkänslor i öronen med detta avsnitt. Håll till godo.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Patreon: patreon.com/snackaomfilm
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

TRIPLE FRONTIER

27 mars, 2019

I avdelningen “vuxna män gör saker tillsammans” kommer vi nu till en ny Netflix-film där före detta soldater ska stjäla pengar från en brasiliansk knarkkung innan denne ska mördas av samma soldater. Filmen hamnar i ordspråksavdelningen “liten tuva stjälper ofta stort lass” eller “den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket”, det vill säga, pengar kan göra en både blind och dum – eller en kombo av dom båda.

Här får vi se en samling av det bästa Hollywood har att erbjuda av generiska Ken-män med Charlie Hunnam och Garett Hedlund i spetsen. Ben Affleck är med och ser plufsig-men-i-karaktär ut och Oscar Isaac visar återigen vilket ESS han är. Finns det någon genre han inte bemästrar?

Filmen är lång, strax över två timmar och den pendlar mellan riktigt jävla bra i vissa scener och otroligt korkad. Jag tycker den är svår att betygssätta men eftersom jag var underhållen mesta delen av tiden får den godkänt. Men ändå, ÄNDÅ, vissa logiska luckor i filmen är verkligen helt sjuuukt idiotiska.

{ 0 comments }

OVERLORD

26 mars, 2019

Det börjar som en ganska vanlig krigsfilm. En grupp amerikanska fallskärmsjägare sitter i ett flygplan och väntar på att släppas innanför fiendens linje. Det är dagen före landstigningen i Normandie med allt vad det innebär för dom insatta och belästa – och oss som inte är det.

Jag tror visserligen inte att någon som drar igång Overlord tror att den ska få se en standardfilm 1A om Andra världskriget, jag tror verkligen inte det. Om inte annat är det ju bara att kolla in postern. Det jag snarare tror är att dom som ser Overlord för att få se sort-of-zombies och allmänt monsterklegg kanske blir förvånad över hur pass mycket krigsscener det ändå är. Det känns nämligen som att över halva filmen går innan det på riktigt “händer nåt”. Ja, jag skriver “händer nåt” inom citationstecken för det är klart att det händer en hel del även innan, det är dock inga zombisar med då.

För att vara en såhär pass “liten” film med rätt okända skådisar måste jag känna att den imponerade på mig. Riktigt snygga krigsscener, bra skådespelarinsatser överlag, effektivt klafs och blodigt som tusan på sina ställen. Sevärd!

{ 0 comments }

KUSO

25 mars, 2019

När filmspanarvännen Jojje skriver om en film som Kuso är det klart att mina tentakler börjar spinna. Han skriver att “det här var en äkta skitfilm, bokstavligen. Det finns nån sorts ramhandling om en jordbävning som drabbat Los Angeles. I övrigt handlar det om kroppsskräck, kiss, bajs, bölder, anusvarelser, sex med bölder” och samma kväll som hans recension publiceras har jag loggat in på SF Anytime och hyrt filmen.

Ja, precis, den finns att hyra där. Bara DET är underligt. Kuso känns nämligen som en såndär film som ingen mer än en promille av en promille av världens befolkning skulle finna det minsta glädje i att se men samtidigt är det (nog) noll promille av världens befolkning som skulle säga att filmen är värd 39 spänn.

Kuso är en film som inte ens en wackofilmsälskare som jag finner det minsta underhållande. Den är liksom bara äcklig men inte ens äcklet är äckligt på ett “bra” sätt. Det är vårtor och sperma och anuslarver och fekalier men det är inte alls den typ av body horror som jag läst att den skulle vara så jag blev faktiskt (om man nu kan säga detta om en film som Kuso) lite besviken. Den här filmen bjussar liksom inte på något som är “på gränsen av vad man klarar av att se”, den är bara provocerande dålig. Sämst skulle jag säga. Kanske den sämsta filmen jag sett på 2000-talet. Ja, tamejfan, det är nog det.

{ 1 comment }

SOM EN DANS

24 mars, 2019

Sandra (Imelda Staunton) har varit gift med sin man Mike, Den Store Advokten, i över 35 år och nu börjar dom planera för sin pension tillsammans. Mitt under en fest när han precis förkunnat sin kärlek för sin lojala fru hör hon ett frasande och krasande från förrådet. Hon öppnar dörren och tänder lampan och får se sin MAN tokhånglandes med en av sina nära väninnor! Det visar sig att denna utomäktenskapliga affär har pågått i över fem år och Sandra blir alldeles utom sig. Det här var INTE vad hon hade planerat!

Sandra packar sina saker och drar (finns det vissa likheter med en viss Britt-Marie här?) och flyr hem till sin vän Elizabeth (Celia Imrie) i London. Nu är det dags att försöka hitta sig själv igen, vem nu “sig själv” är efter att ha levt i skuggan av sin man i alla dessa år. Flaskan blir en god vän och bitterheten en halsduk som är rätt skön att vira runt halsen. Men, såklart, det här är trots allt en brittisk feel-good-film, det är klart det vänder! Elizabeth och hennes kompis Charlie (Timothy Spall) dansar nämligen, buggar och har sig och vem kan vara ledsen när man dansar i grupp? Det är klart att prylarna faller på plats för Sandra och att till syvende och sist, det bästa som hade kunnat hända Sandra var det hon till en början tyckte var det värsta. Tänk så ofta det är så.

Är man ett fan av brittiska komedier som handlar om “vanligt folk” är detta en perfekt liten film att kolla på. Den kräver ingenting av dig och den ger i sanning inte så mycket heller men lite putslustigt och gulligt är det. Ingen av filmens skådespelare är några personliga favoriter, kanske hade det hjälpt med andra ansikten i rollerna men det är ju jag det. Det finns säkert många som säger precis tvärtom. Imelda Staunton är ju trots allt…Imelda Staunton….MEN efter halva filmen släpper det. Tanterna och farbröderna känns som mina kompisar. Det är fint på något vis. Filmen är så himla medmänsklig och varm. Jag undrar om jag inte med facit i hand och blick i backspegeln kommer känna att min trea är lite snål men for now, en trea it is.

{ 0 comments }

Jomen jamen jomen. Vad gör man inte för konsten? Vad gör man inte för ett tema? Vad för man inte när man gett sig fan på att kanske INTE se en film man på förhand VET inte funkar?

Jag har liksom sett Den tunna röda linjen förut. Jag såg den när den var ny på hyrfilm, det borde ha varit i mitten/slutet av 1999. Jag minns det för att jag ammade och filmen var så jävla lång så sonen hann bli hungrig flera gånger innan filmen var slut.

Jag har aldrig varit förtjust i krigsfilmer men jag gillade verkligen Full Metal Jacket och tänkte väl då liksom nu att Den tunna röda linjen skulle passa mig som handen i handsken då den, liksom Kubricks film, är en annorlunda filmad krigshistoria. Lite lugnare, lite mer kontext, lite mänskligare och i dagens films fall kontemplatoriskt.

Terrence Malick är regissören för dagen och det är närmast lika tjatigt att skriva om mina aversioner för honom som filmskapare som det är att skriva om tjafsiga biografbesök. Ändå gör jag det nu. Terrence Malick är inte en kille i min bok. Han har ett sätt att göra film på som gör mig stressad och nervös, det är för långsamt, för poetiskt.  Ändå bestämmer jag mig en ledig onsdag för att lägga 39 skattade kronor på att hyra filmen och att sitta i soffan i 2 timmar och 50 minuter för att se om en film jag redan för tjugo år sedan avskydde.

*kokar kaffe. kokar många koppar kaffe*

*gömmer mobilen. lånar den där minnesraderarpickadollen från Men in black och skjuter mig själv med*

Tiden går. Tiden gick. Filmen passerade. Dagen blev till natt, min fylliga rumpa blev platt, en suddig spegelbild av Sean Penn, Nick Nolte viskar om Ceasar och havet, John Travolta har tandprotes. Det sägs att det enda som är permanent är döden och Herren. Jag antecknar. Vad är floskler, vad är sanning, kan krig vara vackert och är Tim Blake Nelson grovt underskattad eller någon som borde spela brevbärare på Vallarna med Stefan & Krister? Är det ens en motsatsfråga?

Vad är det med krigsfilmer som ständigt och jämt drar till sig så många stora skådisar? Det är en imponerande mängd skådespelare här, bra skådespelare, dom gör det dom ska, det är inte dom det är fel på. Det är inte du, det är jag. Så känns det. Ben Chaplin i motljus med en vacker kvinna inklippt i en scen med runda hjälmar och män som skriker. Den här mixen av hårt och mjukt, tufft macholassekrigande och hemmasnickrade högtravande poetry-slam-dikter. Jag blir fnissig. Jag kan inte mä´t. Samtidigt, efter en timme så släpper jag taget. Jag ger efter. Hamnar i lunken. Andas saktare. Luften blir renare. Jag blir rädd för mig själv.

Jag börjar tänka hackigt. Det är vackert filmat. Krig kan vara vackert – också. Allt är inte död, det är vatten också, blått vatten som i insäljande resereportage. Det är palmer som i Robinson och solen skiner. Har dom solskyddsmedel pojkarna? Funderingarna drar iväg. Det är som vanligt när det vankas krigsfilm. Var bajsar dom? Hur lyckas Malick och hans fotograf alltid ljussätta grässtrån så jävla perfekt? Filmen är underbart vacker. Den är meditativ. Killarna vadar i gyttja upp till låren, det klafsar, jag dricker kaffe och i bladverket bryts solstrålarna när soldaterna går i sakta mak och någon av skådespelarna (Nick Nolte?) fortsätter viskprata sin voiceover och den lugna fina musiken försätter mig i trans.

NÄDETGÖRDENINTE. SKOJAR BARA. Det finns ingenting med papegojor i närbild, män i krig och tillbakablickar till en blond fru med småblommig klänning som försätter mig i trans. HÅLL EMOT HÄR NU FIFFI, FÖR JÄVULEN HÅLL EMOT!! Men….men….men….Hans Zimmers musik är jättefin. Verkligen jättefin. Fotot är extraordinärt. Det går en halvtimme till. Prasslet av hög uttorkad vass mot bruna soldatkläder låter trevligt. Döden ses i vitögat. Blod. Kött. Adrian Brodys hundögon. Är det inte lite ljuvligt ändå det här? Vad är det med filmen? Har jag rent av en trevlig stund ihop med Malick och hans pojkar? Vem är jag? Vad har jag blivit?

Det är tyst. Alla pratar sakta.  Döden är ständigt närvarande. All faces of the same man. Alla söker efter frälsning, var och en som en kolbit som tagits från elden. Så sas det i filmen och jag nickar. Ju äldre jag blir desto svårare får jag att se död på film, i alla fall riktig död, verklig död. Det är inte underhållande, det är inget annat än ren och skär tragik. Grabbarna är någons son. Någons bror, pojkvän, man och vän. Överallt likadant. Människor dör i tron att dom gör nytta. Det enda liv vi har går till spillo. Gör Den tunna röda linjen mig ledsen? Är det en klump i magen jag känner? Jag känner något annat än irritation alltså?

Malick-spöket är bortjagat. Soffhörnan är min, kaffet är slut och nästan tre timmar har gått. Jag känner mig upprymd. Jag känner mig nöjd över att jag gick emot mig själv och mitt bättre vetande. Tjugo år har gått sen sist och dessa tjugo år har uppenbarligen gjort något med mig, något som gör att jag kan ta till mig denna film betydligt bättre nu än då TROTS att jag försökt med många andra Terrence Malick-filmer genom åren.

Jag kan inte ge filmen annat än fem plus för ljudet och fem plus för fotot. Det Malick-pretentiösa kommer jag aldrig kunna ta till mig men på något sätt fungerade det väldigt mycket bättre här än i till exempel The tree of life, Knight of cups eller Song to song. Det blev sju oscarsnomineringar när det begav sig men ingen vinst. Jag måste ju rädda på det här på något vis.

Hey Terrence! Kolla hit! Jag kommer ge den här filmen det högsta betyg någon av dina filmer någonsin fått på min blogg. Jag tycker JÄTTEMYCKET om den här filmen och lika förvånad som det gör mig, lika glad blir jag. Tack för ditt bidrag i krigsfilmsgenren, jag för din ypperliga fingertoppskänsla när det kom till att mänskliggöra kriget. Du visar till och med en fågel som dör i närbild. Såna där småsaker som såna som jag tänker på. Krigets baksida, sånt man aldrig annars får se. Soldater som sjuka, rädda, små. Eländet. Inte bara det kaxiga manliga tuffa coola i att döda i krig. Tack för det och tack för en onsdagseftermiddag fram TV:n som jag sent ska glömma.

 

 

.

Det här recensionen är en del i temat Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

{ 2 comments }

HELAN & HALVAN

22 mars, 2019

Jag har absolut noll relation till Helan & Halvan. Jag har aldrig sett en hel film med denna klassiska komikerduo. Idag har filmen Stan & Ollie biopremiär, filmen som alltså tituleras med dessa båda herrars verkliga förnamn. På svenska fick den dock inte heta Stan & Ollie utan just Helan & Halvan och även om filmen självklart handlar om Helan & Halvan så är det inte dom fiktiva personerna som är i centrum, det är Stan Laurel och Oliver Hardy. Skulle inte filmen ha hetat Laurel & Hardy annars?

Nog om detta och nu till det väsentliga. Kan en film som Helan & Halvan locka någon som inte är insatt i deras filmer och gärningar? Jag kan säga att för egen del lockade filmen inte det minsta på förhand. Ännu en gubbig film och gubbar som gör saker tillsammans, tänkte jag. Luktar det inte lite malmedel? Lite unket? Lite trist?

Nu såhär med facit i hand måste jag säga att den där gubbauran kanske inte alltid är av ondo. Förväntningarna hålls på en grymt låg nivå och vad är det man säger om låga förväntningar? DET ÄR DEN BÄSTA HUVUDKUDDEN. Jag satt nämligen med ett glatt flin i ansiktet under precis hela filmen. Jag tyckte om den. Jag tyckte jättemycket om både Steve Coogan och John C. Reilly som agerar Stan och Ollie, jag fastnade för stämningen, gillade musiken, tonen, färgerna. Den här 50-60-tals-feelingen är himla hemtrevlig och jag har svårt att tro att det här är en film som kan reta upp någon.

Stan & Ollie är en film som lägger sig som en omslutande filt kring mig. En varm film som handlar om manlig vänskap mer än någonting annat, en vänskap som tog dom genom både glädje och sorg, ända in i döden.

{ 1 comment }