Jag har sett fram emot den här filmen SÅ länge. SÅ länge!

S. Craig Zahler har efter filmerna Bone Tomahawk och Brawl in Cell Block 99 blivit något av en uppstickar-regissörs-favorit hos mig och det här är alltså hans tredje film. Han jobbar återigen med Vince Vaughn (som gör sitt livs roll i Brawl…), Don Johnson och Jennifer Carpenter (också från Brawl…) men han har den här gången gett en av huvudrollerna till ingen mindre än Mel Gibson.

Brett Ridgeman (Gibson) och Anthony Lurasetti (Vaughn) är polispartners och jobbar hårt för att hålla buset borta från gatan. Under ett av jobben handfängslar dom en knarkhandlare mot en brandstege och blir filmade. Det pratas om övervåld och dom blir avstängda i sex veckor utan lön.

Brett har en handikappad fru och tillika ex-polis hemma samt en tonårsdotter som blir  överfallen gång efter annan på väg hem från skolan. Anthony planerar att fria till sin out-of-his-league-flickvän med en ring han egentligen inte har råd med. Man kan säga att dom båda kanske inte riktigt är i fas med sin personliga ekonomi så pass att dom klarar 1,5 månad utan lön. Så, dom får ett “undercoverjobb”. Dom ska hålla koll på en droghandlare som gått under jorden.

Shit goes down. Det är klart att shit goes down. Hela filmen osar detta och har man sett mer än fem minuter av någon av S. Craig Zahlers tidigare filmer fattar man det. Det är bara att vänta ut det. Och man får vänta. Han är inte snabb i berättandet den gode S. Craig men det är trevligt. Det tar tid och jag hänger med och jag köper alldeles åt helvete för långa scener för jag sitter på helspänn och vet aldrig vad scenen ska utmynna i. Oftast händer ingenting speciellt men det vet jag ju inte förrän efteråt.

Jag tycker inte det här är S. Craig Zahlers bästa film men jag tycker den är sevärd, välgjord och fullt logisk i Zahlers egna filmuniversum. Kantboll på fyra.

{ 0 comments }

ROCKETMAN

1 juni, 2019

You could never know what it’s like, your blood like winter freezes just like ice and there’s a cold lonely light that shines from you. 
You’ll wind up like the wreck you hide behind that mask you use and did you think this fool could never win. Well look at me, I’m coming back again. I got a taste of love in a simple way and if you need to know while I’m still standing you just fade away. Don’t you know I’m still standing better than I ever did. Looking like a true survivor, feeling like a little kid. I’m still standing after all this time, picking up the pieces of my life without you on my mind. I’m still standing.
.
Texten till Elton Johns hit “I´m still standing” blir liksom något helt annat när man sett filmen Rocketman. Den här texten är nånstans essensen av hela hans väsen, ett väsen, en människa som jag personligen aldrig haft något direkt intresse av, ändock är han en man som alltid funnits. En av alla dom musikaliska storheter från min barndom som faktiskt fortfarande lever. Kors i taket bara där. Många är dom som fallit ifrån men Elton John är kvar och till och med han själv är förvånad. Han som enligt egen utsago “knullat allt som rör sig och provat varenda drog known to man“, han lever i allra högsta grad idag men det har funnits stunder i hans liv där han varit mycket nära den andra sidan.
.
Rocketman är ingen vanlig biopic, den är inte lik (till exempel) Bohemian Rhapsody så till vida att den berättar historien från början till slut med hittarna som kommer som ett pärlband genom filmen. Här börjar historien med Elton Hercules John (Taron Egerton) i full orange glittermundering med vingar och horn och hela faderullan som gör entré på ett AA/NA-möte. Han börjar prata och han börjar från början, berättar om lilla Elton som växte upp som Reginald Dwight i en tämligen kärlekslös familj med pappa och mamma (Bryce Dallas Howard). Sen kör filmen igång på riktigt med ett MUSIKALNUMMER och DET är jag inte beredd på. Inte alls faktiskt.
.
Jag har inte sett någon trailer, jag visste ingenting, så denna sång-och-dansscen blåste mig lite ur biograffåtöljen. På ett bra sätt alltså. Jösses, det funkade jättebra! Den öppnade liksom sinnena för resten av filmen då den känns som ett två timmar långt collage över Eltons liv, leverne, missbruk, kärlekar, enorma musikalitet, drömmar och längtan efter kramar, föräldrarnas kärlek och någon speciell person som älskar honom villkorslöst – och stannar kvar.
.
Taron Egerton känns till en början inte direkt lik Elton John utseendemässigt men han växer in i det, jag själv tänker bort det då han känns så klockren i manér, uttryck och röst. Han sjunger själv alla låtar i filmen vilket känns som ett stort plus. Sen går det inte att inte älska alla kreationer och GLASÖGON denne entertainer haft den tveksamma smaken att bära genom åren, det är så man BAXNAR ibland samtidigt som det är sjukt härligt och befriande att han tog på sig vad fan som helst, bara han själv kände för det.
.
Det finns två scener i filmen som sticker ut för mig, då satt jag med gåshud på hela kroppen och utan att spoila något så innefattade den ena Your song och ett piano och den andra en konsertkväll på Trubadour.
.
Den här filmen känns som en frisk fläkt i musikfilmsgenren, den skiter i regler och går all in på alla sätt och vis. Den är fantasifull, kreativ, livsbejakande, den är modig då den inte väjer för att visa sidor hos Elton själv som kanske inte är superklädsamma (och detta trots att, eller kanske på grund av, att Elton John själv är filmens producent), den visar på hans otroliga musikalitet och med vilken till synes enkelhet han kan komponera musik och jag tror att även riktiga Elton John-fans blir nöjda över bredden på hitsen man får höra.
.

Inget av det jag själv lyssnat mest på – och sett – med Elton är med i filmen (Prinsessan Dianas begravning och Lejonkungen, alltså huuuuur mycket älskar man inte soundtracket till Lejonkungen? <3 <3 <3) men ändå – ÄNDÅ – är detta en helt ljuvlig film att se på bio. Stor duk, Tarons närvaro i närbild, fjädrar och glitterbrillor. Fy fan så bra!

{ 3 comments }

WINE COUNTRY

31 maj, 2019

Ett gäng medelålders kvinnor ska fira en i “tjejgänget” som fyller 50. Vad passar bättre än att åka på en gemensam vinresa till Napa Valley?

För en massa år sedan jobbade dessa sex kvinnor tillsammans på Antonio´s Pizzeria och trots att åren gått, alla dragit åt olika håll, män har kommit och gått, barn har fötts, karriärer har gått toppen eller i sank, trots allt detta så har vänskapen bestått.

Det här är Amy Poehlers regidebut och hon har dragit ihop en massa kvinnliga komiker för att sporta upp manuset, skrivet av Liz Cackowski och Emily Spivey. Det här är egentligen varken bättre eller sämre än något av alla löpande-band-producerade Netflix-filmer som vi vanligtvis ser med män (*host* Adam Sandler *host*) i huvudrollen men jag känner mig ändå lite besviken. Antagligen har jag högre förväntningar på Poehler & co men jag förstår inte riktigt varför.

Kanske är mitt problem inte förväntningar förresten, kanske är mitt problem att jag på något sätt förväntas känna igen mig (som alltid är fallet i så kallade “tjejfilmer”)? Är det såhär kvinnor är? Kvinnor i grupp? Kvinnor i min ålder? Ja, kanske. Tydligen. Jag är bara inte med i den matchen.

Visst funkar filmen för stunden, den har ett visst underhållningsvärde men jag måste erkänna att jag varken skrattade eller fnissade åt en enda scen. Betyget blir en vääääldigt svag trea och detta endast för att jag just idag känner mig ovanligt snäll.

{ 2 comments }

Liiiiite senare än vanligt dyker veckans avsnitt upp, ibland blir det så, som när en studentbal krockar med poddklippning. Men bättre sent än aldrig, eller hur?
I veckans MAKABERT LÅNGA avsnitt blandar vi fotbollsprat med en lista som handlar om extraordinära birollsprestationer och inte mindre än TRE samkvämsfilmer: Wine Country, Free Solo och Dragged Across Concrete.

Dessutom bjussar vi – på allmän begäran och smör – på förra veckans patreonavsnitt som en extra bonus i podden. Vårt prat om Game of Thrones åttonde säsong dyker upp som en afterburner, efter vi sagt hejdå. Så vill du inte höra och/eller inte vill lyssna på tokengagerat spoilersnack, hoppa över sista delen av veckans avsnitt.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Patreon: patreon.com/snackaomfilm
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

OVERBOARD

29 maj, 2019

Anna Faris har sprutat in en massa artificiella grejer i överläppen och ytan mellan näsan och läppen – och så långt är allt fine. Alla får göra precis som dom vill. Problematiken blir dock påtaglig när hon försörjer sig som skådespelare och borde vilja att vi som tittar fokuserar på något annat än denna förstorade yta.

Eugenio Derbez är den mexikanske skådespelaren som gjorde ett sånt himla bra jobb i filmen Instructions not included. Här repriserar han Kurt Russells roll i Tjejen som föll överbord och Faris gör således Goldie Hawns karaktär för ja, Overboard är en remake på Overboard från 1987, den som på svenska fick titeln Tjejen som föll överbord.

Ingenting i denna film är tillräckligt bra för att rättfärdiga denna remake. Ingenting. Jag ids inte skriva ett ord till om denna undermåliga produktion. Nog är nog och nog är nu.

 

{ 0 comments }

WELCOME TO MARWEN

27 maj, 2019

Mark Hogancamp (Steve Carell) är en smått trasig själ med en enorm fantasi och kreativitet. I sin bakgård har han byggt upp den fiktiva staden Marwen som under Andra världskriget hyste invånare som både var nazister, docksöta badass-pinup-tjejer och Captain Hogie himself.  Mark spelar in dockfilmer med honom själv i huvudrollen som nån slags terapi.

Mark blev överfallen och allt han minns av detta trauma är att “Stand by your man” med Tammy Wynette spelades på jukeboxen och att han kallades “fjolla”. Resten av hans minne är borta. Han bearbetar detta genom att fotografera sina dockor och äta medicin och han hålla under armarna av tre kvinnor, hemtjänstryskan (Gwendoline Cristie), leksaks-och-hobbyaffärsbiträdet (Merritt Wever) och den nya vackra grannen Nicol (Leslie Mann).

Regissören Robert Zemeckis har återigen lyckats skapa en helt ny typ av animerad värld, denna gång med hjälp av mänskliga dockor han gett liv och jag måste erkänna att jag tycker det är otroligt snyggt gjort. Jag blir liksom glad, glad över att det GÅR att göra sånthär på film. Sen finns det en del saker i berättelsen om Mark Hogancamp som jag tycker berättas lite väl snabbt och kanske lite konstigt men som helhet gör det inte så mycket.

Steve Carell är toppenfin i den här rollen, jag gillar honom jättemycket. Att filmen är baserad på en verklig händelse och en existerande man gör inte saken sämre och jag blir sugen på att leta upp dokumentären Marwencol som jag tror kan fylla i en del av hålen denna film brottas med.

{ 0 comments }

ASSASSINATION NATION

26 maj, 2019

Vad händer om storebror ser dig men storebror inte är en storebror utan någon random människa i en liten stad som beslutar sig för att pytsa ut ALL information om dig offentligt. Alltså inte sån information som ingen höjer på ögonbrynet åt utan sånt du kanske inte är superstolt över. Personliga mejl. Foton. Sms. Sånt som kan vara komprometterande om det hamnar i fel händer. Sånt som du av många anledningar vill ha hemliga och privata.

Assassination Nation är en färgstark, grafisk, verklighetstrogen dystopi – om nu något kan vara både ock. Det här är något som skulle kunna hända, som har hänt, som borde kunna hända och som många borde vara rädda för men självklart är historien en smula överdriven då detta är en film och inte en dokumentär.

Som film betraktad är den otroligt underhållande. Jag njöt från första sekunden till den sista och trots att huvudrollsinnehavaren berättar redan i filmens början att vi kommer få se en hel del av våldsamheter, sex, blod och andra grisigheter är det aldrig FÖR mycket.

Lily (Odessa Young), Em (Abra), Sarah (Suki Waterhouse) och Bex (Hari Nef) är en utomordentlig huvudrollskvartett och Sam Levinson en dito manusförfattare och regissör. Det här var en riktigt skön filmupplevelse, en sån som sitter kvar långt efteråt.

{ 0 comments }

HJÄRTER DAM

24 maj, 2019

Trine Dyrholm, härliga fina Trine Dyrholm! Hon är den danska skådespelaren som jag alltid kommer kalla “Queen Trine” och efter att ha sett Hjärter Dam är jag mer säker än någonsin på att hon är The Queen of Fucking Allt Som Har Med Skådespeleri Att Göra.

Filmen som fått den svenska titeln Hjärter Dam heter i original Dronningen. Bara en sån sak. Dronningen. På engelska Queen of hearts. Drottningen. The Queen! Cirkeln sluts.

Filmen handlar om Anne (Dyrholm) som jobbar som försvarsadvokat. Hon verkar vara specialiserad på brottmål som handlar om våldtäkter och hon företräder offren, dom utsatta kvinnorna. Hon bor med maken och tillika svenske läkaren Peter (Magnus Krepper) i ett gigantiskt hus med dansk design både ute och inne och deras tvillingflickor Frida och Fanny (Silja Esmår Dannemann och Liv Esmår Dannemann).

Peter har en son sedan innan, Gustav (Gustav Lindh), som bott i Sverige med sin mamma men som nu hamnat snett och behöver byta miljö. Han blir mer eller mindre tvingad att flytta till pappa Peter i Danmark. Han är inte myndig än och har därför ingen egen talan.

Gustav trivs inte i sitt nya hem. Peter och Anne försöker lirka så att flickorna får en bra relation med sin bror samtidigt som hela auran runt familjen känns iskall. Det gjorde den i och för sig även innan Gustav flyttade in. Det är två högpresterande vuxna det handlar om, människor som säkerligen är kanonduktiga på sina jobb men samtidigt känns väldigt distanserade till resten av världen. Och det pratas….styltigt. Hårt. Kallt. Alla känslor förmedlas via ögon och små knyck och är det NÅN som behärskar denna form av skådespeleri till fullo så är det Trine Dyrholm. Jag fattar. Jag känner. Jag förfasas och skäms och äcklas och JÄVLAR I HAVET va kaxig hon är som gör den här rollen så fullt ut!

Alla texter om den här filmen som beskriver den som modig är helt sanna, även om jag tycker att skådespelarna är mer modiga än filmen i sig. Trine, Gustav Lindh och Magnus Krepper gör alla tre prestationer utöver det vanliga, här krävs det en extra växel för jävlarimej vad jobbigt det är, bara att titta på är jobbigt som ett AS.

Hjärter Dam är inte en film för alla, DET inser jag. Det här är en film för oss som gillar Drama, svenskt Drama, danskt Drama, drama med riktiga känslor, kolsvart drama, drama som slår till en i magen, dramor utan lyckliga slut.  Det här är en film som i vissa scener är så sjukt cringe:iga att mina fötter korvar sig mot biografgolvet, det är också en film som när en gubbjävels mobiltelefon ringer för tredje (!) gången får tanterna runt omkring honom att skrika högt. “VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ DIG? STÄNG AV TELEFONJÄVELN!” skrek en, rätt ut, och då log jag. Från öra till öra. Underbart. Även om skitgubben faktiskt SVARADE när det ringde fjärde gången bara för att han inte visste hur han skulle få tyst på den (!!!) så var det härligt att få uppleva genuina reaktioner från biobesökare.

Hjärter Dam är en film som befäster min kärlek för Trine Dyrholm, det är en film som tar upp vissa genusrelaterade övergreppsfrågor på ett mycket intressant sätt och det är en film jag gärna skulle vilja diskutera ner framöver. Enda kruxet är att jag inte känner någon mer som sett filmen.

Att filmen inte får ett högre betyg än en trea beror på två saker: 1. In the first place, det är en überstark trea så det är faktiskt ett riktigt BRA betyg. 2. Jag känner inget behov eller sug av att se om filmen. Att Trine får fem fiffiluror alla dagar i veckan är en annan…femma.

 

{ 0 comments }

Det är torsdag, podden är tillbaka! Den här veckan listar vi fina filmfamiljer, jag har sett Queen Trine på bio i filmen Hjärter Dam, Steffo har sett Wildlings på Netflix och tillsammans har vi beskådat Steve Carell i Welcome to Marwen.
Dessutom presenterar vi vinnarna i Bumblebee-tävlingen, pratar VHS-nostalgi med Ladyhawke och sammanfattar årets Eurovision-spektakel.

Ett mastigt avsnitt väntar på hugade lyssnare!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Patreon: patreon.com/snackaomfilm
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

Här är min genomgång och mina tankar kring den sista säsongen av Game of Thrones, uppdelad i avsnitt. Den innehåller JÄTTESPOILERS och bör inte läsas om du tänkt se serien/säsongen. I alla fall inte INNAN du ser den. 

 

Så.

 

Du är varnad.

 

Avsnitt 1. Herregud. Vad smart det var av mig att se om sista avsnittet från säsong 7 precis innan detta avsnitt. Det var trots allt två år sedan sist, en del andra inputs (en DEEEEL?!?!?!) har passerat hjärnan och även om jag trodde jag mindes allt så gjorde jag det inte. Men det var fint att se alla igen. Det kändes som ett bra avsnitt, små nedslag lite överallt, som att “samla in gänget” och visa för oss som tittar var alla befinner sig och att dom är med i matchen. Ett fanserviceavsnitt kanske?

Avsnitt 2. Nu är vi igång! Härligt! Jag satte mig ner och förväntade mig ett avsnitt som det förra, ett med bra tempo och en schysst blandning av balla händelser och prat. Vad blev det? Bara prat! Bara bara prat! Under avsnittets gång hade jag ibland svårt att hålla mig vaken MEN jag fattar ändå grejen med alla möten och hejdås. Slaget mot White Walkerserna väntar, det kommer bli blodspillan, några av hjältarna kommer säkerligen stryka med, kan man hoppas på något….episkt….kanske? Alla är sammanbitna, alla är redo för vad som komma skall. Slåss mot redan döda? Hur ska det gå?

Avsnitt 3. VADFANVARDETHÄRFÖRNÅT???? Vilket SKIT!!! Jag fattar grejen med att man gör ett avsnitt med BARA ett gigantiskt slag och jag fattar baktanken med att endast filma med “naturligt ljus” – vilket nattetid innebär INGET ljus – MEN liktförbannat, när man sitter framför TV:n, har släckt ner hela lägenheten och ÄNDÅ INTE SER ETT JOTA av vad som händer, då blir man förbannad!! Jag har SÅ svårt att förstå alla som hyllar detta avsnitt som det bästa någonsin genom hela TV-historien. Sitt 70 minuter och kolla på en svart skärm. Trasig makapär eller Game of Thrones S8E3? You tell me.

Avsnitt 4. Nuså, nuså, andas. Ett pratigt, mysigt, mastigt avsnitt, ett avsnitt som fick mig att sitta på soffkanten och önska att det aldrig skulle ta slut. Det kändes som att serien återigen tog sig tid att i sakta mak berätta något som skulle få karaktärerna att utvecklas och sen händer den, den assnygga men helt ologiska scenen när en drake blir nedskjuten och dödad av Euron Greyjoy och hans flotta. I en vinkel där Dany inte ens kan spotta dom stora fartygen kan alltså den vapenansvarige se draken – och skjuta prick. Så hur snygg den scenen än är så pajar den för mig. Varför ger sig inte Dany på båtarna? Hon sitter på en drake som uppenbarligen kan spruta eld, hon borde kunna förgöra dom där träbåtarna fortare än Euron hinner stöna “nej inte där Cersei”.

Avsnitt 5. Neeeeeeej, nämen nej, bara nej. Så känner jag såhär minuter efter att avsnittet är slut. Kvinnan med dom många namnen – Queen Daenerys Stormborn of the House Targaryen, the First of Her Name, Queen of the Andals, the Rhoynar and the First Men, Lady of the Seven Kingdoms and Protector of the Realm, Lady of Dragonstone, Queen of Meereen, Khaleesi of the Great Grass Sea, the Unburnt, Breaker of Chains and Mother of Dragons aka Dany (på sista tiden) – visade sig vara precis lika psykiskt instabil och dumihuvet som vilken lättkränkt skolskjutare som helst. Jon Snow, hennes brorson och stora kärlek, dissar henne och då får hon nog och hämnas genom att via drakeld sätta hela King´s Landing i brand och döda tusentals oskyldiga, Jon Snow icke inkluderad. Är det inte lite för enkelt? Är det inte lite för…fel? I sju säsonger har vi följt henne då hon försökt vara (så långt det går) någorlunda rättrådig och stått på dom svagas sida och så nu….SNAP, liksom. Jag greppar det inte och jag köper det inte. Jag somnade dessutom mitt under striden. Hur snygg den är var så var det rätt tråkigt. Flera av seriens stora namn strök med men jag KÄNDE ingenting. Ingenting alls. Jättekonstigt. Den bleka och nästan Disney-patetiska scenen med Jamie och gravida Cersei gjorde mig bara ännu mer trött.  Jag hade velat se nån form av medeltida fosterutdrivning här. En hämnd och död värd en massmördare som Cersei. Men nejdå. Nu vet jag inte riktigt var jag befinner mig inför allra sista avsnittet. Tyrion är kvar. Och Brienne. Och Arya och Sansa och triste Bran och fortfarande supertriste Jon Snow. Jahopp. Ska verkligen serien sluta i stans jävla antiklimax?

Avsnitt 6. NEEEEEJ. NÄMEN NEEEEEEEEJ. Fan va arg jag är och blir och var. Det känns som att bli spottad i ansiktet. Av någon med kikhosta. Och slemsäcksinfektion. EN såndär som spottar gult snor. Blandat med grönt snor. Och lite hårda klumpar av random kropps-pryl mitt i alltihop. Hur är det MÖJLIGT att manusförfattarna till en av världens mest påkostade TV-serier genom tiderna kan knyta ihop en sån historia som denna och få den att kännas som ett segment från Life of Brian. Monty Fucking Python! SÅ känns det. Exakt så! När kungen/drottningen över hela klabbet hur flux skulle röstas fram på slutet kunde det lika gärna var Galenskaparna och After Shave som i En himla många program gjorde sig lustiga över fantasygenren. Buhuuuu, jag vill kasta TOMATER! Det är galet jävla dåligt! Och Jon Snow och Dany, kärleksparet med TV-världens absolut sämsta personkemi, det kändes INGENTING när hon dog, INGENTING. Och kanske är det av samma anledning som med Cersei, för även Dany fick dö någon form av DISNEYDÖD! Svalt, fagert, blekt, två ensamma blodstrimmor i ansiktet, stora ögon som sakta sluter sig, en dolk i magen. Äh va fan, vad tog det maffiga GoT-dödandet vägen? Huvuden som rullar, Joffreys äckliga giftdöd, det häpnadsväckande, det ögonbrynshöjande, det förvånande, det CHOCKERANDE, var tog det vägen? Hela säsong 8 känns som en bokklubbsbok för mellanstadiebarn, en bok som hamnar nånstans mellan Pocahontas och lille Hiawatha och där en tjock gammal gubbe i en stor handsnidad stol med armstöd läser sagan om spelet om tronerna. Serien hade kunnat sluta så. Som om George R.R. Martin själv läst sin egen bok. Frågan är bara hur serien slutat om George själv fått bestämma.

Jag kan inte ge säsong 8 godkänt, det går inte. Det här är by far den sämsta säsongen i hela serien och det gör ont att skriva dom orden. Jag hade inte högre förväntningar på denna säsong än på någon annan, att jag är så besviken beror inte på det. Jag är besviken för att säsongen SÖG HÄSTBALLE.

Varför inte en etta då?

Nä. Game of Thrones är inte en etta. Det här är påkostad TV deluxe och även om vissa scener och vissa effekter var mer än lovligt piniga denna omgång så är produktionsvärdet fortfarande väldigt högt. Att det känslomässiga ditot dalade som en kedjad buse i Nybroviken är en helt annan femma.

Säsong 1
Säsong 2
Säsong 3
Säsong 4
Säsong 5
Säsong 6
Säsong 7

{ 14 comments }

MARY POPPINS RETURNS

20 maj, 2019

Alla som gillade Mary Poppins, originalet alltså, från 1964, borde ge uppföljaren en chans. Alla andra kan låta bli.

Mary Poppins kommer tillbaka är nämligen en uppföljare som – förutom att Julie Andrews är utbytt mot Emily Blunt – är en karbonkopia av originalet. Det går inte att se att den är producerad 2018 och detta menar jag både på gott och ont.

Jag ser denna film ombord på ett flygplan. Jag bestämmer mig för den bland Emirates 1500 filmer och klickar på play. Minuten efter bestämmer sig kvinnan till höger om mig att hon vill se original-Mary Poppins och även hon klickar på play. Det blev ett flipperspel av guds nåde för mina stackars ögon kan jag säga. Jag försökte koncentrera mig på min film men ögonen drogs till hennes. Och det är så det känns med facit i hand, Marry Poppins kommer tillbaka är säkerligen en på alla sätt BRA film men den är inte originalet.

Emily Blunt visar återigen vilken storartad skådespelare hon är, att hon behärskar precis ALLA genres. Det är hon som gör filmen så pass sevärd som den ändå är i mina ögon. Hon är underbar. Barnskådespelarna i denna film, not so much.

{ 0 comments }

EIGHTH GRADE

19 maj, 2019

Jag tittar på Eighth Grade och undrar, har inte vi alla varit 13-åriga Kayla (Elsie Fisher)? Kan det finnas nån som ser den här filmen som inte känner igen sig åtminstone liiiite i hur det var att vara tonåring och hela tiden vara lite för finnig, lite för tjock, lite för udda, lite för….fel?

Filmen utspelar sig under fem dagar och vi får följa Kayla under “lite av varje”. När hon försöker impa på klassens snyggaste kille genom nakenbilder-som-inte-finns och en pojkvän-som-inte-existerar till att få frågan “Do you do blowjobs?” och hon googlar och försöker öva på nåt penisliknande vilket blir en banan och pappan kommer hem. “Men du gillar ju inte bananer Kayla!?!”. “Det gör jag visst. Nu gör jag det.” Och hon försöker äta men kräks av bananköttet som klibbar ihop sig i gommen.

Kayla försöker passa in. Kayla försöker vara som “alla andra”. Kayla blir bjuden på kalas. Poolkalas. Lättelätt att vara 13 år och känna sig avslappnad och naturlig i badkläder. Not. Va.

Min favoritkomiker Bo Burnham har skrivit och regisserat den här filmen och vilken debut han fått till! Jag är imponerad!
Eftersom jag jämför alla coming-of-age-filmer med Fucking Åmål har Eighth Grade inte mycket att komma med när det kommer till att jobba sig in i kroppen på mig men det betyder inte att den inte är sevärd, välgjord eller riktigt bra. Eighth Grade ÄR en bra film och Elsie Fisher ÄR Kayla. Hade hon fått en oscarsnominering hade jag inte blivit förvånad, nu blev det “bara” en Golden Globe-dito.

{ 2 comments }

Dee Dee Blanchard föddes i Louisiana 1967 och 24 år senare träffar hon 17-årige Rod Blanchard och blir snabbt gravid. Dom gifter sig men blott tre månader efter bröllopet lämnar Rod den lilla familjen. Han har kommit på att han inte älskar sin fru men han är villig att göra allt för att finnas där för sin lilla dotter Gypsy Rose. Dee Dee ser till att få pengarna hon har rätt till men att Rod skulle få träffa sin dotter, nja, inte en chans.

Gypsy Rose blir Dee Dees allt och där är början på en mamma-dotter-relation som är en av dom mer twistade i (film)historien.

På HBO kan du se TV-serien The Act med Patricia Arquette i rollen som Dee Dee och Joey King som Gypsy, åtta avsnitt som berättar den makabra historien som nystades upp via ett facebookinlägg. “The Bitch is dead” stod det och det var publicerat på Dee Dee och Gypsys gemensamma facebooksida. Grannarna såg inlägget och blev oroliga. Vad är det som hänt? Vem är död? Att det dyker upp ännu ett inlägg där det beskrivs att mamman är död och att dottern blivit våldtagen gör inte saken bättre. Polisen tillkallas, såklart, och så småningom hittas mamman knivmördad i sin säng.

Gypsy har en muskelsjukdom som gör henne rullstolsburen. Hon har leukemi och epilepsi. Hon äter via en sond rätt in i magen. Hon har problem med tänder, hon har inget hår, hon äter mängder med medicin, tål inte socker, ser ut och pratar som en 4-åring fast hon är tonåring. Det var mycket med Gypsy som inte var friskt men det sjukaste med henne var inte hon själv, det var hennes mamma.

I dokumentären Gypsy´s Revenge (går att se på Dplay) får man dyka ner i detta helvete och regissören och manusförfattaren Jesse Vile lyckas faktiskt berätta precis lika mycket på 88 minuter som TV-serien behöver nästan åtta timmar på sig för att klara.

I mitt tycke är det historien i sig som är den intressanta och även om både Patricia Arquette och Joey King är suveräna i sina roller är det inte förrän jag ser dokumentären som jag inser exakt HUR bra dom är. Framförallt Joey King ska ha alla guldstjärnor som finns för hon gör verkligen Gypsy hundraprocent porträttlik, både utseendemässigt och röstmässigt. Hon har en MYCKET speciell röst och den kan inte vara lätt att lära sig om man inte pratar på det viset i normala fall.

Historien om Gypsy är av en sådan art att den bevisar att verkligheten överträffar dikten. Det skulle inte gå att hitta på ett sånt här filmmanus, ingen skulle tro på den. Ingen.

Oavsett om du ser serien eller dokumentären så är mitt absoluta tips att du ser någon av dom. Obeskrivligt konstigt, hemskt och vidrigt – och sant.

The Act (TV-serie, 2019)

Gypsy´s Revenve (Dokumentär, 2018)

{ 0 comments }

SERENITY

17 maj, 2019

På förhand och på pappet såg Serenity ut att kunna bli en av dom allra bästa filmerna från 2018. Nu blev det verkligen VERKLIGEN inte så.  Jag tänker dock att OM jag får en massa tid över någon gång och ser om filmen så TROR jag den kommer landa bättre än den gjorde vid första titten. Jag kan nämligen inte låta bli att känna mig lurad.

Den här filmen är skriven och regisserad av Steven Knight, mannen bakom Locke, Dirty Pretty Things, Hummingbird, Allied, såna filmer. Såna i grunden BRA filmer. Så kommer Serenity och tjongar på med Anne Hathaway och Matthew McConaughey i huvudrollerna, med Diane Lane, Jason Clarke, Djimon Hounsou och Jeremy Strong i lite mindre roller så det är väl SJÄLVKLART att förväntningarna går upp? Va? Man är väl inte gjord av cement heller.

Jag tänker inte skriva mer om handlingen är att det gäller att titta på filmen med en klar blick och ett öppet sinne. Betygsmässigt hamnar filmen på nånstans mellan en etta och en tvåa men det är trots allt rätt fint att se Matthew McConaughey gå all in i en film – och kanske till och med överspela en del? – så jag friar hellre än fäller. Men det är fanimej nära det allra lägsta betyget så sänk förväntningarna, för din egen skull.

{ 0 comments }

Sofpoddsduon är ute på roligheter tillsammans i huvudstaden och passar såklart på att spela in veckans avsnitt öga mot öga vid köksbordet. Vi avhandlar veckans lista som handlar om musikfilmer och pratar om blu-ray-aktuella filmerna Serenity och Eighth Grade. Dessutom kör vi igång en Bumblebee-tävling och landar i en riktig nostalgibubbla när Veckans VHS väljs. Från 1982. En film som definitivt borde ses om. Och sen dricker vi kaffe. Och äter bullar. Och dricker mer kaffe. Så kan det gå när man poddar mitt i natten.

Som grädde på moset berättar vi facit till TV-serie-quizet OCH presenterar dom förhoppningsvis lyckliga vinnarna. Det blev en twist på den grejen, kan man säga. Så kan det också gå.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Patreon: patreon.com/snackaomfilm
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }