FIMPEN

4 februari, 2019

Kan det här vara Sveriges bästa bidrag till sportfilmsgenren – ever? Ja. Jag tror det.

Regissören Bo Widerberg såg av en slump en liten fotbollstokig kille vid namn Johan Bergman spela och bestämde sig för att göra en film om honom. Johan Bergman – aka Fimpen – spelas i filmen av Johan Bergman och Johans föräldrar och syster spelas av hans riktiga föräldrar och syster.

I filmen är Johan sex år och besitter en sån otrolig talang att han inte bara blir värvad till Hammarbys A-lag, förbundskapten Georg Åby Ericson ringer upp honom och erbjuder en plats i fotbollslandslaget. Han tackar givetvis ja men är samtidigt lite orolig, han har ju ingen tröja. Men allt sånt fixar sig, även fotbollsskor i storlek 23.

Jag blir lycklig av den här filmen. Det är hjärtvärmande att se alla scener med fullvuxna fotbollsspelare – Ralf Edström, Ronnie Hellström, Benno Magnusson, Ove Kindvall, Kenta Olsson, Roland Sandberg – spela och interagera med Fimpen som om han är en jämlike. Det hade varit så väldigt lätt att göra detta till en knasbollskomedi, att spela på det humoristiska i att Johan är ett barn men filmen väljer en annan väg. Visst blir det vardagskomik när Johan faktiskt inte kan knyta sina skor eller skriva autografer då han inte lärt sig skriva än eller att landslagskompisar får läsa gonattsaga för honom på hotellrummet men annars är filmen befriad från skriven komik, det som gör att jag sitter och fnissar och skrattar framför TV:n är att filmen – och Fimpen – är så jävla skön!

Filmen är gjord 1974 och är ett strålande tidsdokument när det kommer till folkhemssverige anno 70-tal. Kläder, “snack”, tidsanda, reklam på bussar, löpsedlar, kvinnor som ser ut som tanter men som kanske är 35, vida byxor, Arne Hegerfors, skolbänkar, Monica Zetterlund som lärarinna, Magnus Härenstam som fotbollsspelaren “Mackan” med den otroligt jobbiga skånska flickvännen med det balla nattlinnet (det är broderat TACK över bröstet på framsidan och VÄLKOMMEN ÅTER på ryggen) och Fimpens snabba ben. Filmens OSANNOLIKT snabba små ben. Jag fullkomligt njuter av att se detta, underbart är vad det är!

Fimpen går att se på SVTPlay fram till 20 februari 2019. Ta chansen att se den. Gör det.

{ 4 comments }

Första filmen om arkadspelsfiguren Röjar-Ralf var rätt frejdig och kul, välgjord (såklart) och med ett hisnande tempo. Uppföljaren lär inte göra någon besviken.

I den här filmen är den stora faran mor arkadspelen något som heter WI-FI. Internet är ingen fluga, den har kommit för att stanna och när dom “riktiga” spelen går sönder är utbytesdelarna alltför dyra på ebay, det går bara inte. Spelen får kasseras och nya köpas. Nya spel som alltså spelas på något så diffust som INTERNET.

Jag gillar klurigheten i den här filmen, jag gillar att den försöker förklara det luddiga i hur saker överförs via “luft”, hur internet fungerar. Kanske är det en film som många äldre borde se, den generation som inte kan förstå att du kan logga in på ditt mejlkonto från vilken dator som helst utan att datorn “snor” din information – och mejlen.

Snyggt animerat, kul figurer, underhållande film. Absolut godkänt!

{ 0 comments }

Röd lördag: RED HEAT

2 februari, 2019

1988! Världens bästa filmår levererar även en film till detta tema. Såklart. 1988 har det mesta man behöver om man gillar film. Världsklass av det mesta. Frågan är om just Red Heat är en sådan film. Är det världsklass i actionfacket? Har den åldrats med värdighet eller är det en krasch rätt in i bergväggen i 180 knyck?

Filmen börjar med en orgie i HUD. På riktigt, en ORGIE I HUD. Ryska kroppsbyggarmän, helt nakna förutom en minimalt förkläde framför könsorganen, tränar med tunga TUNGA tyngder, stönar och tittar med mer lystna blickar på sina egna svällande biceps än på dom helnakna kvinnorna skrider omkring/som badar i poolen framför dom. Det här är helt enkelt en scen man aldrig skulle få se fyrtio år senare i en amerikanskproducerad actionrulle.

Arnold Schwarzenegger ser minst lika ball ut här som i Terminator, han är som karvad i cernitlera och levererar onliners med rysk accent som om hans liv hängde på det. Jim Belushi är Chicago-polisen med ett irriterande välsmort munläder och tillsammans blir dom det där omaka polis-buddy-duon som man så ofta såg på 80-talet.

Arnolds karaktär Ivan Danko reser alltså till USA för att leta upp en rysk knarkkung som dödat hans kollega och Jims figur Art Ridzik blir hans sidekick i det nya landet.

Jag tittade på den här filmen och skakade mest på huvudet. Walter Hill lyckades göra en film som jag gillade rejält när den kom men som inte riktigt har hängt med mig i min personliga filmutveckling. Jag tycker helt enkelt inte att det här är en BRA film även om den har sina underhållande stunder. Att, som i förtexterna, vända på vissa bokstäver (typ R och N) 180 grader för att det ska “påminna” om det kyrilliska alfabetet känns som barnprogramsmanér men det ger en bra start till filmen. Det går nämligen inte att ta så värst mycket på allvar här.

Är man en Schwarzenegger-fan är det en film man självklart måste se (om inte annat för förklädet-scenerna och nakenmansbrottning i snö, typ) eller om man vill titta sig igenom storfilmerna från 1988 men annars kan man med fördel låta bli.

.

 

 

.

Här kan du läsa om övriga röda filmer som varit med i temat.

{ 3 comments }

WHITE BOY RICK

1 februari, 2019

Richard Wershe Jr (Richie Merritt) är femton år och en riktig hustler. Tillsammans med sin pappa Richard Wershe Sr (Matthew McConaughey) går dom på en vapenmässa och unge Rick känner igen en falsk AK47:a hos en av vapenförsäljarna. Det slutar med att dom lyckas “lura av” säljaren tre vapen till riktigt underpris, vapen som kom väl till pass därhemma när dom ser att systern passar på att ha “skoj” i soffan med pojkvännen när resten av familjen är borta. Pojkvännen jagas således ut ur huset. Vapen brukar ha en bra förmåga till att få folk att fly för sitt liv.

Mamman finns inte med i vardagen, det är pappa Rick och barnen och pappan gör i sanning det han kan för att familjen ska vara så vanlig som möjligt även om det inte räcker långt. Han drömmer om en egen videoaffär, en affär man känner redan från början inte kan vara annat än en dröm, ett luftslott. Unge Rick försöker hålla ihop alla trådar, han kämpar och försöker göra rätt men om den här historien är något så är den beviset för sägningen “hur man än gör så blir det fel”.

Efter några turer fram och tillbaka blir Rick till slut mer eller mindre tvingad att bli undercoveragent åt FBI, en mullvad. Han är duktig på det sociala spelet, han lyckas passa in överallt och kan snacka för sig så han blir FBI´s ögon och öron i Detroits undre värd bland knarkhandlare och annat löst folk.

Det här är en sann historia och vad jag förstår är den sann hela vägen. Har du läst på, googlat eller kollat IMDb vet du hur den slutar men jag tänker inte skriva det här. Det är en sevärd film med bra skådespelarinsatser oavsett om du vet hur det slutar eller inte.

{ 0 comments }

Avsnitt 177 skulle man kunna kalla “ett avsnitt för alla”. Vi listar filmer som klarar Bechdel-testet och pratar om filmerna Röjar-Ralf kraschar internet, Fimpen och Equalizer 2 och passar på att lotta ut två ex av den sistnämnda filmen i samarbete med Universal Sony Pictures. Dessutom – Guldbaggegalan och en hel DRÖS med uppföljare som ligger i pajpen.

Passa på att njuta av januaris sista dag med oss i öronen.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

En av 2017-års största filmupplevelser var att se Three Billboards Outside Ebbing, Missouri på Malmö Filmdagar. Precis som jag skrev i min recension av filmen då så är det inte mycket som klår känslan av att se en Film-Film, i alla fall inte med kläderna på.

Jag upplevde det här som första klassens Film-Film, en film där alla delar andas i princip perfektion. Det finns genier bakom alla spakar och allt harmonierar och balanseras i en dans alla kan stegen till. Kanske är det just därför som jag dragit mig för att se den en gång till. Jag ville inte, vågade inte, borde kanske inte… Men sen var det filmkväll med sonen, sonen som vägrar se film enbart i underhållningssyfte, han som vill se film som betyder något, som vill berätta viktiga historier. Jag slog till.

“Lita på mig nu. Säg ingenting, titta bara. Jag kan lova att när filmen är slut kommer du att ha sett en film du aldrig glömmer.”

Alltså, han var så jääääävla skeptisk, det bara lyste vad-fan-har-du-lurat-in-mig-i-nu-frågetecken i ögonen och han grumpade en del men jag tryckte på play. Filmen började och han pillade med snapchat. Filmen fortsatte en stund och han scollade nåt, kollade Instagram, jag bad honom lägga bort mobilen med han lyssnade inte. Filmen fortsatte, minuter gick till minuter och jag sneglade på honom. Mobilen var inte fastklistrad i handen längre. Den låg på soffkanten och där låg den kvar resten av filmen. Inte en enda gång kollade han! Han tjoade och gissade vem mördaren var och fortsatte gissa och svära och blev arg och ledsen och det var obehagligt och jobbigt och Peter Dinklage var “skön”.

Sen kom sista scenen. Den jag visste var den sista man han inte hade någon aning om. Han trodde helt uppenbart att det var en halvtimme kvar när eftertexterna börjar rulla. “VAFAN! VAFAAAAN!!! NÄÄÄÄEEE, VAD HÄNDE NUUUUU??? MEH….MEEEEEN……”

Jag fattar känslan. SOM jag fattar den. Jag kände samma sak vid första tittningen, lite snopen sådär men det som slog mig nu är en annan känsla. Jag känner mig blåst. Det känns lite väl…enkelt…att göra såhär. ÄR filmen verkligen så strålande bra som jag tyckte första gången?

Jag funderar en hel del på det. Jag får betydligt mer känsla av överspel gällande Sam Rockwell än jag fick första gången. Frances McDormand är heller inte den käftsmäll till härligt arg kvinna. Fan också. Varför såg jag om den? Den sjönk lite i mina ögon ju…

Så tittar jag på sonen. Han är där jag var 2017. Härligt ju. Jag låter honom vara kvar där och kommer inte säga att han ska se om filmen. Inte under några som helst omständigheter.

Mitt betyg när jag såg filmen 2017:

Mitt betyg när jag såg filmen 2019:

Sonens betyg;
 (“Jag vill få med att det är en MYCKET stark fyra!” hälsar han)

{ 2 comments }

THE MULE

28 januari, 2019

Vän och idog läsare av denna blogg vet säkerligen om min massiva tröttma över misslyckade fäder. Oavsett anledning till psykisk och/eller fysisk frånvaro eller oförmåga att ta ansvar för vad ens oskyddade spermier hjälpt till att sätta till världen så vill jag kräkas.  Det är helt omöjligt för mig att tycka synd om dessa män, jag är liksom helt empatilös inom detta område.

Kanske var det därför som några av mina filmbloggande kompisar försökte “varna” mig för The Mule när den visades på Stockholm Filmdagar. Med tanke på allt dom vet om mig och allt dom läst tyckte dom att det kanske var det bästa för alla om jag bara skippade den här filmen även om kompisarna samtidigt sa att dom själva tyckt filmen var bra. Dom såg alltså filmen på den första visningen och själv hade jag den inplanerad till den sista, absolut sista visningen under dessa filmfullsmockade dagar.

Jag valde dock att se filmen trots varningarna.

Clint Eastwood fyller 89 i vår och ingen med någorlunda korrekt syn kan säga att han ser yngre ut när han stapplar runt som Earl Stone, mannen som genom ett bananskal gled in och blev knarkkurir på gamla dar.

Verklighetens Earl Stone hette Leo Sharp och föddes blott sex år före Clintan. The New York Times Magazine publicerade en artikel 2014 som hette “The Sinaloa Cartel’s 90-Year-Old Drug Mule” och det är med den artikeln som bas som Nick Schenk skrev manuset. Han ändrade på namn och städer och fyllde i så Earl fick en backstory och det är en backstory jag köper rätt av.

Earl är en egensinnig man och jag förstår att han varit det i hela sitt liv. Han har försörjt sig som hortonom – och en charmig sådan – och blommorna verkar ha varit hans stora – och kanske enda – kärlek. Ex-frun Mary (Dianne Wiest) verkar föga nöjd med blotta åsynen av honom och dottern Iris (Alison Eastwood) vill inte veta av honom alls. Tolv år tidigare behagade han inte ens dyka upp på hennes bröllop och det är ett svek hon inte kan komma över. Barnbarnet Ginny (Taissa Farmiga) verkar vara den ende som har någon som helst förståelse för sin morfar.

Nu är det dags för Ginny att gifta sig och morfar Earl har i något svagt ögonblick lovat hjälpa till ekonomiskt med festen. Tyvärr har han blivit av med allt han äger och har. Huset är tömt och utmätt och hans få ägodelar ligger i hans skraltiga pick-up. Då dyker en bekant till Ginny upp och ger honom en lapp med ett telefonnummer. Kanske behöver Earl ett jobb? Kanske något enkelt, det räcker bara att köra bil från A till B. Earl nappar, köra bil gillar han och sen är allt i rullning. Han blir inblandad i den mexikanska drogkartellen utan att egentligen ha någon aning om vad han själv pysslar med. Det “hamnar” ett kuvert med pengar i hans handskfack och han häpnar, det är ju så MYCKET pengar!

The Mule visade sig vara en film som har många strängar på sin lyra. En katt-och-råtta-lek mellan Earl och drogpolisen (med Laurence Fishburne, Bradley Cooper och Michael Peña i spetsen), ett sorgligt familjedrama, en småmysig roadmovie och samtidigt ett fint inslag i meningen-med-livet-debatten.

Ja, precis, jag använde ordet fint när det gäller en film som med grädde på all övrig mos lägger in några missklädsamma scener med prostitutionsglorifiering. Earl får inte bara får chansen att visa att han fortfarande har “det” då modellsnygga unga kvinnor flockas kring honom, han passar dessutom på att ha nattligt mys med inte bara en utan TVÅ kvinnor åt gången – och detta inte bara en utan två gånger i filmen. En 90-årig skinntorr man som alltså köper sex av två undersköna långbenta unga kvinnor åt gången, kvinnor som dessutom fnissigt lämnar motellrummet på morgonkvisten, barfota med klackskorna i enhandsfattning, som att dom varit på bortamatch hos stadens hetaste Ellos-man, inte en konkav skinnstövel på två ben. Jag undrar jag om inte dessa scener mer är inskrivna för Clintans personliga manliga egos skull än att dom skulle ha något med verklighetens Leo att göra?

Jag tar mig tillbaka till ordet fin för jag tycker verkligen att The Mule ÄR en fin film. Jag tar med mig känslan av viktigheten att leva i nuet, att ta hand om sina nära och kära ty det enda vi faktiskt vet med säkerhet ÄR att vi alla ska dö SAMT att det enda vi inte kan köpa för pengar är TID. Att lyckas få in allt detta i en film som The Mule utan att det känns som sötsliskig moralpredikan är riktigt snyggt gjort. Jag är imponerad.

Om The Mule blir Clint Eastwoods sista film avslutar han verkligen sin karriär med värdighet.

{ 2 comments }

INFÖR GULDBAGGEGALAN

27 januari, 2019

Imorgon är det dags att avnjuta 2019-års Guldbaggegala. Jag måste säga att 2018 var ett otroligt starkt svenskt filmår och bredden på nomineringarna vittnar om precis just detta. Det känns som det “fattas” nåt i nästan varje kategori.
Jag tänkte ge mig på en genomgång av samtliga kategorier, ge mig på lite tankar, gissningar och förhoppningar. Om filmens titel är blå betyder det att jag skrivit om den så recensionen är bara ett litet klick bort.
.

Bästa film

Gräns
Unga Astrid
Goliat
The Deminer
Den blomstertid nu kommer

Mina tankar: Tre kanonfilmer finns med bland Bästa film-nomineringarna men var är Tårtgeneralen? Utan att ha sett The Deminer så konstaterar jag att den är nominerad som bästa dokumentär… räcker inte det?  För övrigt hoppas jag på att Goliat vinner denna guldbagge samtidigt som det rimliga är Gräns eftersom den är utvald som Sveriges Oscarsbidrag. Men, det har ju hänt för att oscarsfilmen inte vinner så HEJA GOLIAT!

.

Bästa regi

Gabriela Pichler (Amatörer)
Ali Abbasi (Gräns)
Carl Javér (Rekonstruktion Utøya)
Måns Månsson och Axel Petersén (Toppen av ingenting)

Mina tankar: Här känns nomineringarna obegripliga. Var är Victor Danell för Den blomstertid nu kommer? Var är Peter Grönlund? Om man lyckas göra en film som Goliat med enbart amatörskådespelare, hur kan man INTE bli nominerad som Bästa regissör? Det är för mig fullständigt knas. Och varför är inte Filip Hammar och Fredrik Wikingsson nominerade? Inte “fina” nog? Av dom som ÄR nominerade hejar jag solklart på Ali Abbasi.

.

Bästa kvinnliga huvudroll

Alba August (Unga Astrid)
Léonore Ekstrand (Toppen av ingenting)
Eva Melander (Gräns)
Zahraa Aldoujaili (Amatörer)

Mina tankar: Den finns ingen annan vinnare än Eva Melander. Det KAN inte finnas någon annan vinnare än Eva Melander. Och även om jag tyckte väldigt mycket om X&Y så är det skönt att inte Anna Odell blev nominerad. Kanske är den känslan dum och lite obekväm men den är likväl där.

.

Bästa manliga huvudroll

Mikael Persbrandt (Tårtgeneralen)
Fredrik Dahl (Amatörer)
Sebastian Ljungblad (Goliat)
Joakim Sällquist (Goliat)

Mina tankar: Sällan har en kategori varit lika stark och lika jämn som Bästa manliga huvudroll i år. Mikael Persbrandts Hasse P är kanske den bästa rolltolkningen han gjort i sitt liv samtidigt som Sebastian Ljungblad och Joakim Sällquist är nykomlingar och fullständigt KROSSAR ALLT i Goliat. Jag hoppas så HIMLA MYCKET att Sebastian Ljungblad tar hem det, jag gör verkligen det!
.
.

Bästa kvinnliga biroll

Sissela Benn (Sune vs Sune)
Maria Bonnevie (Unga Astrid)
Trine Dyrholm (X&Y)
Lena Nilsson (Videomannen)

Mina tankar: Det är tre prestationer jag inte sett men en jag HAR sett och Queen Trine förtjänar alltid att vinna i mina ögon!

.

Bästa manliga biroll

Jens Albinus (X&Y)
Fredrik Hallgren (Sune vs Sune)
Eero Milonoff (Gräns)
Henrik Rafaelsen (Unga Astrid)

Mina tankar: Här tycker jag det blir klurigt. Eero Milonoff gör en brutal prestation som Vore i Gräns, otroligt bra spelat! Jens Albinus för ett känslosamt porträtt av en personlighet hos en annan människa i X & Y. Visst är dom värdiga vinnare båda två. Men Fredrik Hallgren, duktiga, fina Fredrik Hallgren, fan vad jag UNNAR honom en Guldbagge!

.

Bästa utländska film

Blackkklansman
Cold War
Shoplifters

Mina tankar: Jag har inte sett någon av dessa filmer och bör därför inte uttala mig.

.

Bästa dokumentärfilm

The Deminer
Flotten
Rekonstrution: Utöya

Mina tankar: Samma sak här som i kategorin här ovan.

.

Bästa kortfilm

The Ambassador’s Wife
Martyren
Vi bara lyder

Mina tankar: Samma sak igen. Har inte sett någon av kortfilmerna.
.
.

Mina tankar: Goliat eller Gräns, båda är värdiga vinnare! Goliat för att det är ett originalmanus, Gräns för att det är ett riktigt bra manus som är baserad på en riktigt bra novell.

.

Bästa foto

In i dimman
Jimmie
Trädgårdsgatan

Mina tankar: Ingen aning. Fattar inte varför inte Nadim Carlsen är nominerad för Gräns, en film som förutom allting annat som var bra hade ett superfint foto!

.

Bästa klipp

Flotten
Goliat
Gräns

Mina tankar: Jag tänkte inte direkt på klippningen i varken Goliat eller Gräns faktiskt. När filmer är riktigt bra gör man sällan det. Värdiga nomineringar således.

.

Bästa kostym

Euphoria
Tårtgeneralen
Den unga Astrid

Mina tankar: Kläderna i Euphoria minns jag som väldigt “vanliga” men det var såklart kostym som passade för filmen. Min röst ligger på Tårtgeneralen!

.

Bästa ljud/ljuddesign

Den blomstertid nu kommer
Gräns
Jimmie

Mina tankar: Oh my fucking God, här måste DEN BLOMSTERTID NU KOMMER vinna! Maken till helt jävla superperfekt skitballt ljud har jag sällan hört i svensk film! Kom igen nu Crazy Pictures!

.

Bästa mask/smink

Euphoria
Gräns
Tårtgeneralen

Mina tankar: Mikael Persbrandts ålderssminkning i all ära men maskerna i Gräns är från en annan planet. Jag både tror och hoppas att Gräns tar hem denna baggen,

.

Bästa originalmusik

Goliat
Halvdan Viking
Innan vintern kommer

Mina tankar: Det var väldigt fin musik i Goliat så jag hoppas på ännu en bagge för den filmen trots att jag inte hört musiken från dom andra två.

.

Bästa scenografi

Balkan Noir
Ted – för kärlekens skull
Unga Astrid

Mina tankar: Tror Unga Astrid tar hem denna men hoppas på Ted. Det var för få nomineringar för Ted hur man än vänder och vrider på saken.

.

Bästa visuella effekter

Den blomstertid nu kommer
Gräns
Sune vs Sune

Mina tankar: Oh my fucking God, här måste DEN BLOMSTERTID NU KOMMER vinna! Maken till helt jävla superperfekt skitballa effekter har jag sällan hört i svensk film! Kom igen nu Crazy Pictures!
.
.
.
Nu är det bara att bänka sig framför TV:n imorgon kväll och önska Emma Molin lycka till. Ingen lätt match att ta över efter Petra Mede men jag tror det kommer bli kanon. Så kanon en Guldbaggegala kan bli.

{ 2 comments }

Röd lördag: RED DAWN

26 januari, 2019


Dagens film är en remake på filmen Red Dawn (Röd gryning) från 1984, en film med en rollista som kan få alla oss 80-talsfreak att gå ner i blöt spagat: Patrick Swayze, Lea Thompson, Charlie Sheen. Jennifer Grey, C. Thomas Howell, Harry Dean Stanton och Powers Boothe.

I 1984-filmen är det tredje världskriget som verkar vara nära ett utbrott när Sovjetunionen attackerar USA och vi får följa ett gäng (mestadels) ungdomar som försöker hålla fortet i en liten stad i mellanwestern. I 2012-års version är det Nordkorea som invaderar USA och dom unga grabbsen i grannskapet med hemvändande U.S Marine Jed Eckert (Chris Hemsworth) i spetsen ska försöka bringa ordning och reda samt, så gott det går, slå tillbaka.

En sak som filmen har som ett plus är Chris Hemsworth i helt rätt roll. Han är trovärdig som militär och han den auktoritära vuxenpersonen i det för övrigt unga gänget. Han pratar med släpig men tydlig röst, ungdomarna lyssnar när han säger sanningar som “när man slåss på sin egen bakgård, för sin egen familj så är det inte lika hårt och det ger mer mening”. Okej, kalla mig Fiffi Frågetecken för jag fattar inte ett jota men vad gör det, han får ungdomarna med sig. “Det här är bara ett ställe för dem men för oss är det vårt hem”. Rimligt ändå.

Annars tycker jag hela filmen är ett enda stort frågetecken gällande existensberättigande. Varför gjordes det en remake på just denna historia? Behövdes det verkligen? Verkligen?!?! I min värld är det ett stort och entydigt no-no. Jag får kräksmak i munnen då dom überpatriotiska flosklerna liksom aldrig slutar komma. “Vi ärvde vår frihet, nu är det upp till oss att slåss för den”. JAG HÖR DIG CHRIS, JAG HÖR DIG.

Det är fullt möjligt och kanske mer förståeligt om/att det här är en film amerikanare kan ta till sig. Resten av världen borde sitta med en bekymmersrynka mellan ögonbrynen precis som jag och räkna på vad 65 miljoner dollar hade kunnat för nytta som bistånd till något fattigt land istället. 8 067 600 000 vattenreningstabletter eller 4 482 759 vaccinpaket från Unicefs webshop till exempel. Vill man inte spy litegrann, vill man inte det?

 

 

Filmen finns att se på Netflix. Bland annat. Här kan du läsa mer om Röd lördag-temat och filmerna som varit med.

{ 5 comments }

THE FAVOURITE

25 januari, 2019

Γεια σας Yorgos,

Utan att ta i i överkant, jag kan inte säga att vår relation började så bra. Jag tyckte inte du var något mer än en superpretentiös grekisk 36-årig kulturman när du värkte ur dig din karriärs hittills enda lågvattenmärke i mina ögon och hade du träffat mig då hade du antagligen fyllt munnen med tokvarmt ouzo och spottat ut skiten rakt i mitt fejs. Jag förstod inte Dogtooth alls, jag förstod inte dina ambitioner, jag förstod helt enkelt ungefär lika lite av filmen som filmens huvudrollsinnehavare gjorde av det korrekta grekiska språket.

Det var drygt sju år sedan Dogtooth fick svensk biopremiär, jag skrev om den, hängdes ut av andra bloggare som totalt hjärndöd och tänkte ge upp hoppet om dig. Men om det är någonting av värde du behöver veta om mig så är det att jag sällan gör det. Det är liksom inte min grej att ge upp på folk sådär så även om jag skippade Alper (pga redan nämnda anledning, jag var liksom less på dig då) så såg jag The Lobster när den kom. The Lobster. En sån jävla SJUK film. Och så BRA! Hur fick du till det manuset egentligen Yorgos, man undrar ju vad som rör sig i ditt huvud, helt klart.

The Lobster är en av få filmer på min blogg som jag VET förtjänar ett högre betyg än jag gett. Jag tänker så ofta på den filmen så det kan omöjligt vara en 3:a. Ska se om den vilken dag som helst och rätta till misstaget, jag lovar. Sluta gör sådär med munnen Yorgos, du ser ut som om flourtanten varit på besök. Jag vet att det är ouzo! Ouzo svider i ögonen om du spottar, jag vet det också. Svälj, Yorgos, SVÄLJ!

Förra året gjorde du The Killing of a Sacred Deer och DÅ kan man säga att vi slutade dejta och liksom kilade stadigt på riktigt. Vilken film alltså! Du skrev manus till den filmen också tillsammans med din vapendragare Efthymis Filippou och uppenbarligen är era hjärnor totalsynkade och precis lika jävla galna. Συγχαρητήρια Efthymis, jag avundas dig alltså. Jag kan erkänna att mina fantasier också är rätt utflippade, jag skulle mer än gärna skriva filmmanus med er. Eller bara sitta bredvid och doppa vitt bröd i tsatsiki, det går också bra. Jag är inte så knusslig.

Nu är det några månader sedan jag såg The Favourite på Malmö Filmdagar, kanske den första visningen av filmen i Sverige. Ett brittiskt kostymdrama med Drottning Anne (Olivia Coleman) och två andra kvinnor i centrum (Rachel Weisz och Emma Stone) i en historia som utspelar sig i början på 1700-talet. Den här gången är det Deborah Davis och Tony McNamara som skrivit manus och jag kände mig en smula orolig för just detta. Två utbölingar som ger sig in i Lanthimos-världen, hur skulle DET gå?

Med facit i hand, det spelar fan ingen roll vem som är i närheten av dig, Lanthimos-världen ordnar du så himla bra alldeles själv. Om du till och med kan få ett “vanligt” kostymdrama som denna att bli quirky, knäppt och galet bitskt så är du kanske än mer begåvad än jag trott. Och visst kommer Oscarsnomineringarna hagla över denna film, den kommer få precis sådär många som jag ville att The Killing of a Sacred Deer skulle få men inte fick och visst kommer jag vara glad för din skull, MEN, samtidigt, det ÄR härligt om du fortsätter vara lite mer okänd också. Fortsätter vara lite mer underdog för alla utom oss i det allra filmnördigaste gardet. För mig kommer du alltid vara knäppgöken från Grekland. Och FY FAN vad jag gillar knäppgökar! ελληνικά τρελό λέβητες!

Γεια σας = hallå
Συγχαρητήρια = grattis
ελληνικά τρελό λέβητες = grekiska galenpannor

{ 7 comments }

Samma vecka som The Favourite har biopremiär drämmer vi såklart till med en The Favourite-inspirerad avsnittslogga. Ingen favorit kanske men vafan, man får bjuda till lite.
Vi pratar såklart om denna film samt spekulerar om diverse Oscarsnomineringar (vilka vi faktiskt nejlade) men vi pratar även om filmer/scener som fått oss att bli sugna på att ta en motorcykeltur, jag har sett Clint Eastwoods frånvarande-pappa-säljer-knark-och-är-tusen-år-gammal-film The Mule och Steffo har sett Netflix-filmen IO. Är den verkligen så kass som “alla” säger?

 

Dessutom blir det en bonusrecension (kan man säga), jag avslöjar vilken som var den bästa kommande filmen som jag såg på Stockholm Filmdagar OCH vi lottar ut två ex av The Predator i samarbete med Fox Home Entertainment.

In å lyssna. Det är bara göttigheter. Bara.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

BRITT-MARIE VAR HÄR

23 januari, 2019

Det var någonting som fick mig att sluta läsa boken Britt-Marie var här efter ungefär en läst tredjedel. Det var något med det osannolika i att Britt-Marie efter fyrtio år av samma extremt fyrkantiga och fläckfria liv utan att till synes tveka vågar ta sig utanför sin comfort zone när maken visade sig vara en skitstövel. Hon blir inte arg, utåt sett, hon knyter handen i fickan, tar sig till Arbetsförmedlingen och tackar ja till ett jobb hon egentligen inte borde klara av – i en annan stad.

Jag gav alltså upp boken men filmen ville jag se. Tuva Novotnys debutfilm som regissör, det lät spännande. Pernilla August som Britt-Marie, ja, varför inte. Jag såg henne i inte mindre än tre filmer på Stockholm Filmdagar och hon är verkligen en kameleontskådespelare. En sörjande rysk kvinna i Kursk, en missunnsam mamma i Eld&Lågor och som Britt-Marie.

Historien känns ännu mer otrolig i filmen än jag upplevde den i boken, ändå köper jag den mer i filmen. Auran av saga gör sig på något sätt bättre här. Det som också gör att filmen funkar riktigt bra i mina ögon är alla biroller. Allt från Mahmut Suvakci som pizzabagarn, Olle Sarri som avig kommungubbe, Malin Levanon som blind fotbollsspelare, Anders Mossling som mysig polis och Stella Oyoko Bengtsson som den fotbollsälskande Vera.

Om jag ska sammanfatta Britt-Marie var här med ett ord så blir det mellanmjölk men med tillägget att det är mellanmjölk på ett BRA sätt. Det här filmen kan troligtvis inte reta upp någon, den kan heller inte få ner nån i brygga eller utropas till Sveriges Bästa Film Ever. Det här är en “funkisfilm”, det är en vardagsmiddag, det är falukorv med stuvade makaroner och kranvatten med citronskiva i litet Duralexglas, det är ljummen tigerkaka med bryggkaffe i femkronorsmugg från Ikea, det är att summera dagen in i någon annans bomullsöron, det är somna till Karlavagnen/How I met your mother/Hela Sverige bakar. Det är en helt vanlig dag i ett helt vanligt liv där ingenting speciellt i varken stort eller smått har hänt. Imorgon vaknar vi och andas igen.

Som Britt-Marie säger:
– En dag i taget, Britt-Marie. En dag i taget.

{ 5 comments }

THE NUN

20 januari, 2019

Skräckfilmer som gör det lätt för sig går det tolv på ett dussin av. När det gäller The Nun hade jag nog lite för höga förväntningar på att den skulle ha NÅT nytt att komma med, det är ju ändå en del av The Conjuring-franschisen och den går inte av för hackor.

Det var i The Conjuring 2 som den där nunnan dök upp för första gången och i den filmen skrämde det fejset skiten ur mig. Manuset till denna spinoff skulle kunna vara skriven på en lillfingernagel (och då snackar vi inte Florence Griffith Joyners). Det är en imponerande grund historia faktiskt, som en kortfilm hade den säkert varit strålande men nu blir det bara nittio minuters utdraget snickesnackande om ett kloster som fortfarande eventuellt ligger på helig mark efter en nunnas (själv)mord, strösslat med jumpscares.

Viljan att gilla The Nun är så pass stor att betyget ändå hamnar på en tvåa plus att Taissa Farmiga sköter sig ypperligt. Allt annat är riktigt undermåligt tycker jag. Det är synd. Jag hade hoppats på så mycket mer.

{ 4 comments }

Röd lördag: DEEP RED

19 januari, 2019

Helga (Macha Méril) är ett medium, hon ser saker ingen annan ser, hör människor prata som inte är i närheten, känner saker och upplever saker som inte har hänt. Än. Nu ska hon “uppträda” på scen, framför en publik, visserligen med två “sidekicks” som har hennes rygg men likväl, hon sitter där framme och är tämligen utlämnad.

Mitt under frågestunden känner hon plötsligt av något i salongen, eller kanske någon. Någon därinne har mördat och kommer dessutom mörda igen. Helga skriker, hon upplever sig genomborrad av en kniv, allt är mycket verkligt och mycket otäckt för henne.

Hon berättar lite senare för professor Giordani hur hon tänker, att hon kommer att skriva ner allt hon sett på papper och överlämna det till honom under morgondagen. Det hon dock inte vet är att någon smyger bland pelarna och hör det hon säger. Denne någon ser givetvis till att döda Helga innan dagen blir till en ny.

Musikläraren och jazzpianisten Marcus Daly (David Hemmings) ser Helga bli mördad genom fönstret, hon bor typ granne med honom. Som ögonvittne hamnar han såklart på polisstationen för vidare förhör och i samband med det skriver journalisten Gianna Brezzi (Daria Nicolodi) hans namn i tidningen. Detta gör att han letar upp Greta samt bestämmer sig för att själv försöka ta reda på vem mördaren är. Han har ju ingen aning. Mördaren kanske läser tidningen och har siktet inställt på honom som nästa offer?

Det är ändå rätt coolt att i en film från 1975 få se en man och en kvinna bryta arm, att kvinnan vinner och att mannen några dagar senare gnäller på kvinnors oförmåga att tänka klart. “Det är ni som har styrkan och vi män som har hjärnan”. Jag gillar det. Jag gillar Goblin också, gruppen som gjort musiken och som Dario Argento arbetat ihop med även i tex Suspiria. Jag gillar stämningen. Jag gillar det blodröda blodet som aldrig är blodrött som på riktigt, jag gillar gummi-kroppsdelarna som hackas, mosas och skärs sönder. Jag gillar rätt mycket med den här filmen men den är ingen Suspiria för mig. Suspiria för mig är ett mästerverk, det är inte Deep Red.

Profondo rosso. Fin titel förresten.

 

 

Sofia har också skrivit om filmen (och utan att spoila recensionen – she loved it!). Här kan du läsa mer om Röd lördag-temat och filmerna som varit med.

{ 2 comments }

BEAUTIFUL BOY

18 januari, 2019

Close your eyes
Have no fear
The monster’s gone
He’s on the run and your daddy’s here
Beautiful, beautiful, beautiful
Beautiful boy
Beautiful, beautiful, beautiful
Beautiful boy
.
Så sjöng John Lennon och Yoko Ono på plattan Double Fantasy och så sjöng David Sheff (Steve Carell) för sin son Nic när han var liten parvel och hade svårt att sova.
Nick, den vackre lille pojken som växte upp till Nic tonåringen (Timothée Chalamet) med det odefinierbara svarta hålet som växte i bröstkorgen och som han försökte få att läka med hjälp av alkohol och allehanda droger. När han får smak för crystal meth är det dock “kört”, där tar beroendet honom i sina obönhörliga klor och pappa David står handfallen. Vad fan GÖR man som förälder? Hur hjälper man, hur kan man ens förstå att ens lilla oskyldiga barn nu är någon helt annan?
.
Manuset till denna film är baserad på två memoarer, “Beautiful Boy” av David Sheff och “Tweak” av Nic Sheff. Med detta sagt vet vi alltså att filmen kommer sluta så pass ljust som det ändå kan, dvs med att ingen av dessa två dör. Ändå har jag en domedagskänsla från första scenen till nästan den sista. Det är så svart så svart alltihop och så jobbigt för ett föräldrahjärta och samtidigt så väldigt konstigt filmat, klippt och musiksatt att det är nästintill omöjligt att ta till sig filmen.
.
Jag tycker och tror att det är regissören Felix van Groeningens “fel” att filmen inte är mer helgjuten än den är. Det känns som han har haft lite för höga konstnärliga ambitioner med en berättelse som inte behöver det för att vara bra. Både Steve Carell och Timothée Chalamet är dock jättebra i sina roller, det finns ingenting att klaga på där. Filmen däremot, nja, nä, som helhet tycker jag den är alltför svag för att bli godkänd men trean är nära.
.

 

{ 0 comments }