GOLIAT

5 oktober, 2018

Vän av denna blogg vet att jag inte är ett fan av trailers. När jag såg att filmen Goliat fanns med på visningsschemat på Malmö Filmdagar valde jag bort den, trots att den är regisserad av Peter Grönlund vars förra (och första) film Tjuvheder var riktigt bra. Jag hade nämligen varken sett eller läst något om den och tänkte att det fanns så många andra filmer jag ville se.

Kvällen innan Filmdagarna började passade jag på att se om Gräns och innan den filmen började dök det upp en trailer jag inte kunde blunda för. Goliat. Fy fan. Nittio sekunder räckte för att jag skulle sitta med gråten i halsen (du kan se trailern här om du blir nyfiken) och vips var schemat omgjort. Klart jag ville se Goliat. Klart jag SKULLE se Goliat. Det fick bära eller brista.

Goliat handlar om 17-årige Kim (Samuel Ljungbladh) som bor med sin kriminelle pappa Roland (Joakim Sällquist), sin fibromyalgisjuka mamma, sin lillasyster Sara och lillebror Kevin i ett riktigt trashigt hus nånstans i Östergötlands mer bortglömda områden. Pappan skall snart in på (ännu en) volta på kåken, mamman kan/vill inte jobba och småsyskonen behöver sköta skolan och allt detta hamnar på Kims sluttande axlar. Han hamnar i bråk i skolan och han slussas mot sin vilja in i pappans knarkförsäljning för att dra in pengar till familjen och detta samtidigt som granntjejen Jonna har ordnat en praktikplats på en fabrik i Västerås och Kim vill väldigt gärna följa med henne dit. Han inser att det liv han lever inte är bra samtidigt som han är otroligt lojal mot familjen.

I Tjuvheder var det bara filmens två huvudrollsinnehavare Malin Levanon och Lo Kauppi som var “riktiga” skådespelare (dvs har det som yrke), i Goliat är det noll. Ingen. Alltså inte någon av rollerna är tillsatta med personer som skådespelar till vardags och med facit i hand, HELVETESJÄVLAR vilka säkra castingmänniskor han samarbetar med! Över 900 killar letades fram på skolor, mackar, fritidsgårdar och McDonalds-restauranger runt om i Östergötland innan dom hittade Samuel Ljungbladh som fick rollen som Kim. Vilken tiopoängare! Han har precis samma utstrålning och självklarhet som en ung Jack O´Connell (kolla in honom i Blodsband/Starred up så förstår du både likheten och storheten).

Det finns helt ärligt inte en enda skådespelarprestation i filmen som inte är hundraprocentig (nu blev det en dubbel negation, jag vet) och det märks att Peter Grönlund väljer ut skådespelare som har varit med om en del själva. Det känns helt enkelt inte som att dom spelar, heller inte att dom “framför en skriven dialog” utan här är det en samling människor som pratar som människor pratar, dom går som man går, dom beter sig överlag som personer i deras situation gör.

I deras situation ja… Det Peter Grönlund gör i både Tjuvheder och Goliat är att visa ett Sverige som OCKSÅ finns. En baksida som även om den är svart (kantboll på KOLSVART) så är den mänsklig. Goliat är väldigt lätt att ta till sig, väldigt lätt att tycka om och det är väldigt lätt att känna med Kim. Han kanske inte pratar så mycket men han visar desto mer med ögon och kroppsspråk.

Jag såg filmen med Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia på Malmö Filmdagar. Här är hennes recension. Även Johan från Har du inte sett den har sett den och här är hans text.

{ 3 comments }

Höstmörkret tar sig in över vårt land och den här gången gräver den sig in i podden – å det grövsta. Inte i stämningen, inte i själva pratet men i filmerna vi pratar OM.

Vi listar tre Marvel-hjältar som vi skulle vilja bjuda hem på middag, jag har sett den bioaktuella svenska filmen Goliat, Steffo har sett köpefilmsaktuella Gringo och tillsammans har vi sett mörkrets mörkhet på film, Netflix-aktuella Hold the dark. Med andra ord: kolsvart nåt så in i helvete.

Förutom detta pratar vi barn, zombiefilmsuppföljare, TV-serier vi ser fram emot enligt Rotten Tomatoes och Fånar som spånar oss från en drogosande motorcykelfilm till en avliden skådespelare som lämnade ett stort hål efter sig. Nej, inte Philip Seymour Hoffman.

Välkommen in i mörkret med oss. Vi håller dig i handen och avslutar i dur, så mycket kan vi lova.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

TEA WITH MUSSOLINI

3 oktober, 2018

Efter att ha tillbringat en lagom lång filmstund med dom fyra adlade brittiska skådespelerskorna i Nothing like a Dame har jag haft ett trevligt sug efter att se mer av dom – och gärna tillsammans. Hotel Marigold hade jag sett, uppföljaren också men hux flux mindes jag en film från 2004 som hette Lavendelflickorna. Där teamade Maggie Smith upp med Judi Dench och jag började leta febrilt, till ingen nytta alls. Filmen gick helt enkelt inte att få tag i på laglig väg.

Men skam den som ger sig, ibland får man helt enkelt hjälp på traven från nåt som i brist på bättre ord kan kallas ödet. Det dök nämligen upp en ÄNNU bättre film i sammanhanget! I Tea with Mussolini får man faktiskt se tre av fyra dames i samma film: Maggie Smith, Judi Dench OCH Joan Plowright. Klart jag tryckte på hyr på Itunes utan att tänka efter två gånger.

Filmen handlar om lille föräldralöse Luca som äter stekt ägg med ett leende som om det vore den lyxigaste av måltid. Han uppfostras och tas om hand av ett gäng brittiska och amerikanska överklassdamer i Florens före och under andra världskriget. Damerna kallas Scorpioni och det dom har gemensamt är kärleken till Italien och den italienska kulturen, ändå träffas dom varje eftermiddag för att dricka te.

Läget för dessa utländska kvinnor blir allt osäkrare och landets diktator Benito Mussolinis ande överskuggar det mesta. Fascisterna vandaliserar stället dom möts på för sina möten och Lady Hester (Maggie Smith) som är änka efter Storbrittaniens förre ambassadör i Italien har höga tankar om Mussolini och bjuder in sig själv till honom på te för att försöka få klarhet i saker och ting. Han garanterar att dom brittiska damerna kan känna sig helt säkra men….givetvis är det inte sant. Såklart ljög han, gubbjäveln.

Den här delvis självbiografiska filmen är regisserad av Franco Zeffirelli vars namn åtminstone jag mest känner igen som en del av förtexterna till miniserien Jesus från Nazareth från 1977. Han har blivit Oscarsnominerad för Bästa regi två gånger under sin karriär, 1968 för Romeo och Julia och 1983 för La traviata och även regisserat klassiker som Så tuktas en argbigga (1967), Endless love (med Brooke Shields, 1981) och Jane Eyre (1996).

Jag tycker dock inte att det här är Herr Zeffirellis film, det är damernas. Det är Joan Plowrights varma pliriga ögon, det är Chers närvaro, det är Judi Denchs bohemiska kulturtant och framförallt – FRAMFÖRALLT – Maggie Smith som fullkomligt briljerar i varenda scen hon är med i. Det blev en BAFTA-vinst för hennes insats och för mig är det totalt orimligt att det inte blev en Oscar också (nej hon var inte ens nominerad). Vilken underbart härlig bitsk kvinna hon är!!

Här får man höra Judi Dench säga meningar som “Jag har värmt händerna framför Botticellis och Michelangelos eldar” och Maggie Smith brister ut i “Titta, TITTA! Se vilken vidrig amerikansk skapelse de har gett till barnet. Knickerbocker glory! Otroligt. De gör till och med glass vulgärt!” och jag sitter och ler. Ja faktiskt, jag ler.

Filmen i sig är kanske inte min kopp te (häpp!) på pappret men den BLIR min kopp te. Det är mysigt mitt i allt elände. För hur mycket dessa kvinnor än ser sig acklimatiserade till det italienska samhället ser fascisterna dom som invandrande inkräktare och därmed lägre stående varelser. Ett politiskt klimat vars vindar blåser även här en sisådär 80 år senare. På så sätt är Tea with Mussolini betydligt mer aktuell än den borde vara.

{ 3 comments }

INSTRUCTIONS NOT INCLUDED

2 oktober, 2018

Det här med att bli förälder kan i många fall liknas med att hoppa bungyjump utan ett rep runt foten. Man har ju tamejfan ingen aning om hur man gör, alltså hur SKULLE man kunna veta? Man kan bara förlita sig på evolutionen, att reptilhjärnan och hormonerna ser till att man vet vad man ska göra – och nu skriver jag om mig själv och i min roll som mamma. Jag VET ju ändå att barnet legat i min mage i nio månader, jag behöver inte fundera på OM jag är mamma eller inte. Pappan däremot, hur ska han kunna göra, hur ska han kunna veta?

I dagens film får vi lära känna kvinnotjusaren Valentin (Eugenio Derbez) som ligger runt som en charmig slacker med fasansfull frisyr och även om jag inte förstår vad kvinnorna ser hos honom så verkar han vara en manlig mexikansk sockerbit bland dom kvinnliga flugorna i omgivningen.

Morgonen efter en trekant med två bruttor sovandes kvar i sängen ringer det på dörren. Han öppnar och där står en blondin med en bebis på armen. Han känner inte igen henne men hon upplyser honom om att hon heter Julie, att hon enligt honom själv var “hans stora kärlek” och att den lilla dottern är hans! Hon ber honom om 10 dollar för att betala taxichauffören, springer ner till taxin och….kommer inte tillbaka. Hux flux blir han alltså pappa till lilla Maggie, 6 månader och om denna CHOCK och åren efter handlar filmen Instructions not included.

Det är pappan i filmen – Eugenio Derbez – som regisserat filmen och det tog honom tolv år att göra klar filmen. Inte för att det var en massa krångel (vad jag förstår) men han ville att samma flicka skulle spela Maggie genom alla hennes åldrar. Charmtrollet Loreto Peralta är alltså både Maggie som bebis, som två-tre-fyra-åring och äldre och hon är så sjukt jävla gullig! Hon påminner jättemycket om en minifigur av Kristen Bell och då hon är tvåspråkig och fixar både spanskan och engelskan flytande från jätteung ålder gör det henne sådär alldeles extra cool.

Filmen har en speltid på två timmar och den är inte bara “lång för att vara lång”, det är helt enkelt en maxad historia. Rolig, sorglig, farsartad och kärleksfull och den får mig att fundera på ALLA delar med föräldraskap. Vem som egentligen ÄR förälder. Vem som har RÄTTEN att kalla sig förälder. Och det här med arv, miljö, tid, engagemang, kärlek, svek, förluster. Om att växa upp, om att växa in i en roll man kanske inte tror sig kunna hantera. Om…ja….om allt det där fina med att vara förälder OCH allt det fula. Baksidorna, för ja, dom finns.

Satan alltså, det är en komplex film det här. Länge länge höll den sig på en stabil trea men sen så, sen flög den och även efteråt tänker jag på den jätteofta och betyget har stannat på en mycket stark fyra. Den satte sig liksom fast i mig och där får den gärna stanna kvar. En mexikansk liten pärla, det är vad den är.

I avsnitt 158 av podcasten Snacka om film snackar både jag, Steffo och vår gäst Hasse om den här filmen. Kan den ha slagit betygsrekord i poddens historia? Lyssna här om du blir nyfiken,

{ 0 comments }

MY COUSIN RACHEL

1 oktober, 2018

Efter att ha sett kostymfilmernas kostymfilm på Malmö Filmdagar – The Favourite – lider jag av att jag inte kan se om den förrän den har premiär nångång i början av 2019 (eller med lite tur på Stockholms Filmfestival i november?). Jag lider dock på ett ändå rätt kreativt sätt. Jag försöker leta upp/se om filmer med någon av The Favourites huvudrollsinnehavare i centrum och det finns en hel del av välja bland – och en hel del jag hittills missat. My cousin Rachel är en sådan film.

Rachel Weisz spelar huvudrollen tillsammans med Sam Claflin (killen i rullstol i Livet efter dig) i en film regisserad av Notting Hill-mannen Roger Michell. Han har även skrivit manuset som är baserad på en roman av Daphne Du Maurier, den brittiska författaren som 1938 skrev romanen Rebecca och sedan The Birds och Jamaica Inn, tre böcker som gett upphov till tre filmer regisserade av Alfred Hitchcock. Hon har även hittat på storyn som ligger till grund för filmen Rösten från andra sidan (originaltiteln är Don´t look now, ja precis, den med en naken Donald Sutherland, scenen man aldrig glömmer *host* pubesbehåring a la lovikavante *host*), en story som tre år efter filmens premiär 1973 skrevs om till en roman vid namn Don´t look know (svensk översättning: Vänd dig inte om)

Daphne Du Maurier skrev My cousin Rachel 1951 och det här är tredje gången den filmatiseras. 1952 med Olivia de Havilland och Richard Burton huvudrollerna och 1983 med Geraldine Chaplin och Christopher Guard. Den här gången är det som sagt Rachel Weisz som spelar Rachel, kvinnan som blir änkling när maken dör, maken som är kusin med Philip (Sam Claflin). Philip börjar misstänka att det kan vara Rachel som mördat sin man aka kusinen men får svårare och svårare att hålla tankarna i styr när hans kärlekskänslor för Rachel blir starkare och starkare. Hon är ju så vacker och så charmig och framförallt, så mystisk.

Både Weisz och Claflin är spot on i denna film, hon i 1800-talsmudering (om än inte alls så storslagen som i The Favourite) och han med kombinationen kåta men valpiga ögon. Han verkar ha fastnat i “stark-men-svag-mannen-facket” då han, trots att han ser ut som en snäll machoman, i film efter film är så pass “svag” att han faller för  dessa”starka kvinnor” han inte borde falla för. Jag skriver vissa ord inom citationstecken eftersom jag inte anser det vara en svaghet att falla för “starka kvinnor” utan precis tvärtom men i filmerna skildras det i viss mån som en brist på karaktär att han inte kan hålla sig borta TROTS att han borde veta bättre.

För alla som gillar den moderna kombinationen av svart och beige i inredning och kläder borde detta vara nirvana. Några andra färgtoner existerar knappt. Rael Jones har komponerat musiken, en generisk summa noter som gör sitt jobb men inte fastnar i det musikaliska muskelminnet.

I mångt och mycket symboliserar känslan av musiken hela filmen. Den gör jobbet medans jag tittar men ingenting stannar kvar. Det är inget fel på kemin mellan Weisz och Claflin, regin är okej, hela hantverket är stabilt. Ändå finns det inte en enda liten hulling i filmen som hakar sig fast. Berättelsen är antagligen inte tillräckligt hisnande eller unikt, det finns dussintals filmer i denna genre och jag undrar om inte dom flesta av dom är bättre? MEN, jag måste ändå säga att intensiteten i sista halvtimmen gör att jag ändå känner mig nöjd med filmen. Den är sevärd, det är den.

{ 2 comments }

Vi har sett det förut och vi kommer garanterat få se den igen, det där med ett gäng ungdomar som ska ut i skog och mark, långt bort från civilisationen och som brukligt – shit goes down!

Här är det tre par som ska ut på en liten tältsejour tillsammans, två straighta par och ett lesbiskt (om nu det har med saken att göra…vilket det har….kanske….?). Självklart är dom inte ensamma i skogen och som du ser på affischen, det är NÅT som gömmer sig bland buskarna som gillar att mumsa på människokött. Rätt rejält dessutom.

Det är inga, för mig, kända fejs i rollistan men det gör inget och det stör inte, dom gör alla det dom ska. Regissören Mark Young är för mig även han okänd men jag får en känsla av att man borde hålla koll på honom framöver, speciellt om han fortsätter göra film i den här genren och med samma ESS i make-up-teamet som han har här. Det är nämligen väldigt snygga effekter, om man nu kan kalla brutal-gore-blodiga söndertrasade kroppsdelar “snygga”.

I kategorin dumma-kids-i-skogen är det här en riktigt sevärd film och kanske just för att kidsen är korkade på ett lite annat sätt än vanligt. Eller….dom är inte “bara” korkade, inte allihop i alla fall. SÅ gillar du genren, se till att hålla utkik efter Feral och se den. Ensam och i nattmörker. Ett tips bara.

Här är en lista på resten av filmerna i temat. 

{ 0 comments }

NOTHING LIKE A DAME

29 september, 2018

Det var inte meningen att jag skulle se Nothing like a dame på Malmö Filmdagar men när filmen jag skulle se (Holiday) inte gick att visa fick jag byta salong på två röda. Det är bland det bästa med Malmö Filmdagar för övrigt, det där att man kan gå på en hoppsan-visning av en film man inte vet något om. Ibland blir det ett riktigt bottennapp men allt som oftast är det så jag hittat dom riktiga guldkornen under filmdagarna. Som här. Det här min dam och herre är nämligen en riktig PÄRLA till filmisk upplevelse.

Det här är en lågmäld dokumentär om fyra tanter som dricker diverse saker runt ett bord. Te, champagne, you name it, tanterna underhåller med sin blotta närvaro men när dom öppnar munnarna är dom maxade citatmaskiner som sprudlar av tajt vänskap, vishet, bitsk humor och charm.

Notting Hill-regissören Roger Michell håller i spakarna och framför kameran står en kvartett i adlade brittiska skådespelare med många många års erfarenhet av teater och film. Dame Maggie Smith, Dame Joan Plowright, Dame Eileen Atkins och Dame Judi Dench. Vilka kvinnor, herreminjävlar vad jag tycker om dom!

Att se Nothing like dame är som ett parfymerat plåster mot åldersnojjor och dödsångest. Att bli gammal, blind och halvdöd känns hux flux inte så jobbigt längre.

Jag såg filmen med Sofia på Malmö Filmdagar. Länk till hennes recension finns här.

{ 3 comments }

A SIMPLE FAVOR

28 september, 2018

Minns du dom där lite smarta och snygga thrillerfilmerna från 90-talet? Color of night med Bruce Willis till exempel? Filmer som handlar om snygga människor, lite twistar och turnar i manuset, lite romance, lite död, lite Hitchcock-vibbar. Allt är lite smoooooth, jävligt snyggt och med sköna toner i form av både musik och muzak i bakgrunden. A simple favor är precis en sån typ av film.

Anna Kendrick är bitsk och snabb i truten och Blake Lively är assnygg i sina kostymer OCH grov i mun som en byggarbetare. Från 90-talet. Alltså en byggarbetare från 90-talet. Old-school-gubbe i jävligt slick förpackning.

Det känns som A simple favor kommer vara filmen där alla vi som inte sett Blake Lively som Serena van der Woodsen i Gossip Girl fattar grejen – på riktigt. Alltså hon är sjukt jävla bra här tycker jag.

Paul Feig är en regissör som främst är känd för komiska filmer som Bridesmaids, nya Ghostbusters, The Heat och Spy (med Melissa McCarthy) och visst är även A simple favor rolig (vissa scener jädrigt roliga till och med) men filmen är verkligen inte en renodlad komedi. Den har  det mesta faktiskt. Lite av varje genremässigt, ungefär som jag försökte förklara i början av texten.

Det filmen också har är ett manus som inte är helt bearbetat sista halvtimmen. Det känns onödigt utdraget och det är lite synd på en annars välklippt, tajt och extremt underhållande produkt. Jag hade riktigt kul i biosalongen och betygsmässigt hamnar filmen på en extremt stark trea. Kanske borde jag ge den en fyra enbart för att den har hög omtittningspotential men det får bli en trea. Den är som sagt för lång och ibland lite väl omständig men bortsett från det, klart sevärd! En perfekt fredagsfilm ända ut i dom röda armvärmar-fingerspetsarna!

Jag såg filmen med ett gäng filmspanarvänner på Malmö Filmdagar. När deras recensioner dyker upp kan du hitta länkarna här:
Jojje
Carl
Henke
Sofia

{ 4 comments }

Den här veckan är vi på ROADTRIP ut i den sörmländska spenaten när en av våra trevliga lyssnare bjudit hem oss till poddning i hans vardagsrum. Det blev otroligt trevliga timmar hemma hos Hasse med fika och filmsnack deluxe.

Vi listar filmscener som vi önskar att vi varit med i, Steffo pratar om Jigsaw, den senaste filmen i Saw-franchisen, Hasse har sett den bioaktuella creepypastafilmen Slender Man och jag pratar om en film som har biopremiär imorgon: A simple favor. Dessutom pratar vi om föräldrafilmer i allmänhet och den mexikanska filmen Instructions not included i synnerhet OCH hinner med Fånar som spånar innan det var dags att runda av och åka hemåt igen.

Tusen tack till Hasse för en mycket mysig eftermiddag! Nu hoppas vi att detta långa avsnitt faller dig som lyssnar i smaken. Jag känner mig inte så orolig.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

GEOSTORM

25 september, 2018

För oss katastroffilmsälskare är det en självklarhet att kasta ett förutsättningslöst getöga på Geostorm trots den shitstorm filmen verkar ha fått utstå bland kritiker.

Regisserad av mannen vars namn för mina tankar till en Marvel-skurk – Dead Devlin – och med en hel del stora namn i rollistan känns filmen som en förklädd B-film. Den vill få oss att tro att det är förstklassig action vi ska få bevittna, Ed Harris är ju med och Abbie Cornish – och Andy Garcia för bövelen! Den trion litar jag fortfarande på men det var länge sedan som namn som Gerard Butler och Jim Sturgess borgade för någon form av bestående kvalitet i mina ögon och det är dom som är med mest i filmen. Så… ja, vad ska man säga om detta? Vad SKA man säga?

Geostorm är inte så pjåkig som man kanske kan tro MEN det är heller inget mästerverk. Det är inte ens en BRA film men den är rätt underhållande under tiden den håller på (jobbig mening det där). Effekterna pendlar mellan att kännas påkostade och right on target med att få mig att fnissa i mjugg. Det kan således inte bli helt godkänt här men jag tänker heller inte såga filmen jäms med fotknölarna. Njääääää, helt enkelt. Ett “sådär” blir betyget.

{ 0 comments }

THE LAND OF STEADY HABITS

24 september, 2018

Nicole Holofcener är en av mina absoluta favoritregissörer. Hennes filmer handlar ofta om till synes “ingenting alls” men alla vi som har fler än tolv år i backspegeln vet ju att det är det där “ingenting” som är det mest intressanta. Det är ju det som är livet och ingen film, ingen bergochdalbana, ingen tripp med kemiska substanser inkluderat kan mäta sig med att få uppleva den här fantastiska “ingenting” som är livet.

Hennes nya film The land of steady habits finns att se på Netflix. Det finns få saker som gör mig lika glad som att upptäcka filmer jag inte visste fanns av regissörer jag försöker hålla koll på men uppenbarligen missat. Det är som julafton banne mig, det ger pirr i magen!

Den här filmen kretsar kring Anders (Ben Mendelsohn) som är skild sen ett halvår tillbaka från Helene (Edie Falco, nurse Jackie, du vet?). Helene dejtar en ny man, Anders ligger med allt som rör sig. Han är imponerande snabb på att få damer i säng, försöker komma i ordning i en ny lägenhet med få personliga inredningsdetaljer, är uppenbart svartsjuk på Helene och har precis sagt upp sig från sitt jobb (elle(här gått i pension som han själv säger).

Det är lite vardagsstruligt kan man väl säga, ja, sådär som många av oss kan känna igen oss i. Många små eldar som måste släckas varje dag samtidigt som man ska försöka hinna se sig själv i spegeln och orka le.

Har du sett och gillat Nicole Holofceners tidigare filmer (här är tre exempel) så kommer du säkert att uppleva 98 mysigt puttriga minuter med fint skådespeleri av både Ben Mendelsohn och Edie Falco. Jag tyckte om filmen, den känns både vanlig och innerlig på en och samma gång och som sällskap en vardagkväll är det precis vad man kan behöva.

{ 0 comments }

Skräckfilmer behöver inte alltid och enbart handla om blodtörstiga monster, brutala mord eller andra rysligheter. Skräckfilmer kan också vara mer thrillerskräck. Tänk till exempel på När lammen tystnar eller Dolt under ytan. Mindhunters är just precis en sådan film, en seriemördarskräckfilm med lite smartare skrivet manus än vanliga ungdomar-i-skogen-filmer kanske är, normalt sett.

Här ser vi favoritfinnen Renny Harlin regissera Christian Slater, Val Kilmer, Clifton Collins Jr och den väldigt underskattade skådespelaren LL Cool J i en film som faktiskt påminner på fler än ett sätt om just När lammen tystnar. Även här får vi nämligen följa några FBI-aspiranter som mitt i den psykologiska profil-utbildningen springer in i ett mördare som försöker överlista dom på alla sätt. Det blir en katt-och-råtta-lek, en “Tio små negerpojkar”-historia som till en början känns mest som ett vanligt mysterium men som med ökad speltid blir mörkare och mörkare.

Om du vet om att du är nervklen när det kommer till skräck kan det finnas ett par scener som upplevs rejält otäcka. För en “sån som jag” är detta dock liiiite för snällt för att jag ska se det som ren skräck men visst, jag fattar grejen, det gör jag. Vissa scener påminner om en del celler i Saw-filmerna (fast light, det måste jag tillägga).

Renny Harlin gjorde denna film mitt emellan Driven och Excorsisten: Begynnelsen och jag kan väl inte säga att 2001-2004 är hans starkaste år i karriären. Däremot gjorde mitt googlande på honom mig sugen på en del andra filmer jag missat: Pakten, 12 Rounds och Cleaner till exempel. Inget ont som inte har något gott med sig.

Filmen går att se några få dagar till på CMore och här är listan på alla andra skräckfilmer jag sett i söndagstemat.

{ 2 comments }

10 X 10

21 september, 2018

Lewis (Luke Evans) känns redan direkt i början av filmen som en lurk. Han stalkar blomsteraffärsinnehavaren Cathy (Kelly Reilly), en tjej som känns både vanlig och omtänksam, och det är uppenbart att han vill henne nåt.

Är han intresserad av henne på ett romantiskt plan? Är han ett fan av något slag? Neeeeej, klart han inte är, han är en LURK, en KIDNAPPARLURK.

Lewis kidnappar alltså Cathy nästintill på öppen gata (eller i alla fall öppen parkering) och låser in henne i ett madrasserat rum i villan. Ja, precis, 10 X 10 meter får man väl anta att rummet är, annars blir det en rätt luddig titel. Varför han gör detta får du svar på om du ser filmen. jag kommer såklart inte spoila.

Den här filmen kunde – och borde – egentligen vara helt okej, i alla fall om man läser om den. Kelly Reilly är lite av en favorit hos mig (efter filmer som Eden Lake och Calvary) och hon kämpar som en blådåre för att göra sin roll till något hon slipper skämmas för i resten av sitt liv. Luke Evans gör kanske samma sak men han lyckas inte alls.

En av filmens birollsskådespelare, Noel Clarke, har skrivit manus tillsammans med regissören Suzy Ewing och det är så grunt och innehållslöst att det hade gått att tatuera på insidan av en normalstor förhud. Det här var verkligen inte en film som klickade för mig. En miss-klick, helt klart.

{ 0 comments }

I avsnitt 157 hamnar du direkt i en soppdiskussion som sedan tar sig vidare till våra bästa vampyrfilmer, bioaktuella The Predator, Pelle Kanin (eller Peter Rabbit?) och kidnappningsthrillern 10 X 10. Dessutom tar fånar som spånar oss från ett instrument till andra sidan jorden och tillbaka igen när vi TÄVLAR UT två ex av vardera 10 X 10 och Peter Rabbit i samarbete med Universal!

Alltså, ett helt vanligt avsnitt av Snacka om film.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

PROUD MARY

18 september, 2018

I sann, men modern, blaxploitationanda har svenske regissören Babak Najafi fixat till en ytlig liten actionkaramell som inte borde kunna reta upp någon.

Coola Taraji P. Henson spelar Mary, en riktig tuff hitkvinna (den kvinnliga varianten av hitman?) som jobbar åt en riktig skumrask-maffia-familj i Boston. Döda gör hon utan att blinka men när hon under ett mission precis avrättat en man och ser att hans lille son sitter i rummet bredvid med lurar och spelar TV-spel känns det inte riktigt…kul. Historien tar sedan sin början tre åt efter detta dåd. Självklart korsas vägarna återigen med den unge killen Danny (som spelas alldeles förträffligt av Jahi Di´Allo Winston!)

Danny Glover är det andra kända ansiktet i filmen och när han pratar sitter jag mest och funderar. Har han alltid läspat?

Som sagt, det är action från början till slut, det är shootouts, det är habilt filmat, skådisar som gör sitt jobb, en story som inte bjuder på något direkt nytt men som inte heller känns ap-mossig och det är ett fint soundtrack med låtar som Papa was a rolling stone, Don´t let me be misunderstood och – självklart – Tina Turners Proud Mary. Jag hade inga förväntningar och led inte under tittningen men å andra sidan är det ingen film som kommer följa med mig så vidare värst starkt i minnet. Betygsmässigt hamnar den på en trea, kanske inte en stark sådan men väl en trea.

Jag hyrde filmen för 49 kr på Itunes. 29 hade den definitivt varit värd.

{ 0 comments }