Jag undrar hur det kommer sig att jag inte sett denna film i sin helhet förrän nu. Kanske för att jag trodde den skulle vara något annat än den visade sig vara? Den har i vilket fall inte lockat mig tillräckligt för att jag ska se hela från A till Ö, jag vet bara att jag sett fragment av den när den flimrat förbi på TV.

Nu hyrdes den på Itunes för 39 kronor och blev därmed sedd, jag kan dock inte säga att jag blev skakad ur byxorna av denna upplevelse. Tom Hanks i huvudrollen som professor Dorr men nytt garnityr och blottarrock. Irma P. Hall i rollen som tha landlady Marva Munson. Marlon Wayans och J.K Simmons i två av birollerna som delar i gänget som ska råna ett casino under ledning av snackpåsen Dorr. Under tiden har Fru Munson stenkoll på grabbarna som hyr hennes lilla lägenhet för 15 dollar i veckan.

Det är klart att det här är en välgjord film, det är bröderna Coen som skrivit och regisserat. Dialogen är snabb, smart och på pricken skriven och det är nog den som underhåller mig mest med filmen. Ramhandlingen är inte så värst intressant och för att vara en heistfilm är den inte i toppskiktet av dom jag sett. Jag känner mig dock rätt nöjd med tittningen så tillvida att jag nu kan bocka av en film som borde finnas med här på bloggen.

Bock!

Det här är en film i mitt sommartema Ladylike sommar. Det kommer en film varje lördag som har ordet LADY i titeln och här kan du se vilka filmer jag hittills skrivit om. 

{ 2 comments }

I det tredje sommaravsnittet pratar vi om den kanske mest önskade recensionen av dom alla (och det är många fler än jag som tjatat även om jag kanske tjatat mest). Eldflugornas grav är det dags för nu, ÄNTLIGEN har Steffo sett den och i podden får du höra vad han tycker om denna film som dom flesta intelligenta människor (inklusive jag själv) tycker är en given 5/5-film. Vi fastnar även i prat om annat, såklart, så blir det alltid, men det här avsnittet vill du inte missa. I promise!

Glad sommar!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Patreon: patreon.com/snackaomfilm
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

Ibland när man ser (om) filmer från “förr” kan man lätt fråga sig hur i helskotta det gick till, hur kunde filmen ens produceras? Inte sällan ställer man sig även den berättigade frågan “hur i hela friden kunde jag tycka att detta skräp var BRA?” Sen nångång ibland sådär när jag ser om en film jag vet att jag sett men inte minns ett jota av så dyker en annan känsla upp: “det här är galet dåligt men samtidigt….samtidigt….samtidigt….kanske så underbart”.

Ladyhawke är urtypen av en sån film. Lökig som ett helvete, ren larv egentligen, en redigt banal 80-tals-klyscha i allt från färger till musik till Michelle Pfeiffer i instagrampudrade filter långt innan Instagram ens fanns, Rutger Hauer som flawless ridande stonefacehjälte och Matthew Broderick i narrliknande kläder. Det är verkligen inte bra det här, ändå sitter jag och ler. Ja, jag gör det, jag ler. Det är som ett ihopkok av en filmisk tidsera som – turligt nog – aldrig kommer komma tillbaka och jag kan inte göra annat än att underhållas.

Turligt nog har jag dock en hjärna och hjärnan skriker nooooooooo medans det rycker i kinderna. Jag provar att stänga av ljudet under några minuter och DÅ sjunker filmen som en gråsten. Musiken visade sig vara allt. Musiken är det som gör att jag hamnar i 80-tals-bubblan, den mysiga, den hemtama, den pastelliga.

Som helhet är filmen givetvis inte toppen men den är bra mycket bättre än jag kunde tro. Den är dock två timmar lång och efter första timmen känner jag att det räcker. 60 minuter hade varit perfekt. Då kanske betyget hade blivit ett annat.

Det här är en film i sommartemat En ladylike sommar. Här kan du se övriga filmer jag skrivit om. Med denna film kommer både jag och bloggen att gå på semester ett par veckor men lördagarna tickar på som vanligt med ladyfilmer.

{ 0 comments }

YESTERDAY

19 juli, 2019

Hur skulle världen se ut om inte cigaretter fanns? Om inte Harry Potter fanns? Om inte BEATLES fanns? Jack Malick (Himesh Patel) vet.

Den musikaliske mannen Jack krockade med en buss under exakt dom tio sekunder hela världen drabbades av ett strömavbrott och under dessa tio sekunder slog han inte bara i huvudet och ut framtänderna, hans nya liv as he knew it började då – fast han inte visste om det. Väl utskriven från sjukhuset satt han som vanligt och spelade gitarr med sina vänner och han spelar låten Yesterday. “När skrev du den?” undrar kompisarna och Jack fattar absolut ingenting. “Det är inte jag, det är Paul McCartney som gjort den” sa Jack och vännerna såg ut som fågelholkar. “Paul McCartney – WHO???”

För en man som i många år drömt om en musikkarriär öppnas nu en dörr han inte riktigt kan avstå från att öppna. Hela Beatles låtskatt är nu….hans! Att spela, att sno.

För att vara en “musikfilm” innehåller Yesterday rätt lite musik men bortsett från det hade jag svårt att få ner mungiporna under filmens gång. Det här är ATTANS så mysigt!
Att manusförfattaren Richard Curtis knör in en kärlekshistoria mitt i alltihop, en kärlekshistoria som egentligen inte hade behövts för att filmen skulle ha existensberättigande, gör ingenting även om jag kanske inte riktigt tror på att Lily James karaktär Ellie i verkligheten hade varit lika lojal och trofast mot Jack som hon är i filmen.

Yesterday är sommarens hittills härligaste feelgood på bio och kanske den bästa dejtfilmen som finns på repertoaren just nu. Den KAN vara aningens enklare att se tillsammans med en ny bekantskap än till exempel Midsommar.

Filmens regissör – och min favorit – Danny Boyle visar återigen på sin bredd när det kommer till film, han behärskar alla genren och han lyckas verkligen göra alla filmer han sätter tänderna i till sina. Har man sett några filmer signerade Danny Boyle är det lätt att se att Yesterday är hans verk. Snyggt gjort!

{ 0 comments }

Jubel och visslingar, häjkon bäjkon, nu är det FEKKE hörru! Vår lilla podcast har sprängt 200-vallen och detta gör vi inte på vilket vis som helst. Vi åker på ROADTRIP! Vi poddar oss igenom Sverige kan man säga och målet för resan är Sandgrund, Lars Lerins museum. Självklart passar vi på att hälsa på vår trogne lyssnare, mannen från vidderna, giganten från Värmland – Johan.

Det blir ett samtal som glider mellan det mesta, som storslalom med filmiska portar, vi pratar om åren som gått, om podden, om oss, om Lars Lerin, om hur det är att leva med en filmnörd (med Johans fru Therese som sidekickgäst) och om dom bioaktuella filmerna Midsommar, Yesterday och Spider-Man: Far from home. Dessutom snack om tredje säsongen av Stranger Things, TV-serien Gösta och tre stycken “återblickar” på poddåren som gått.

Avsnitt 201 – eller 200 – blev ett avsnitt som inget annat men så får det bli. Vi är glada, vi firar, vi har nått ännu ett mål och det är vi stolta över! Glad sommar!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Patreon: patreon.com/snackaomfilm
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

MIDSOMMAR

17 juli, 2019

Jag har läst att årets stora trend när det kommer till resmål och bussutflykter är Tjernobyl. Ja precis, den stackars eländiga radioaktiva plats på jorden som nu fått ett rejält uppsving tack vare TV-serien Chernobyl. Sug på den nu ni driftiga hälsinglänningar! Tanka bussarna, damma av våningssängarna för det kan utan tvekan bli turistinvasion i Hårga tack vare Ari Asters film Midsommar. Det kanske inte blir begåvningsreserven som kommer, kanske inte dom mest sansade och pålästa av människor men Midsommar kan – I SANNING – sätta igång tankar och funderingar mellan öronen som inte går att släppa.

Tänk att fira midsommar, alltså den riktiga svenska traditionen midsommar, i Hårga, Hanebo socken i Bollnäs kommun i södra Hälsingland. Det är nån liten bisarr gen i min kropp som inte skulle banga det och jag skulle SANNOLIKT fantisera ihop något likt manuset i Midsommar så fort jag ser en röd lada och fler än två personer i vita loose-fit-kläder. Jag känner mig själv alltför bra i det avseendet.

Midsommar är en film likt ingen annan. Nej, hur mycket film du än sett så har du inte sett en film som Midsommar, det kan jag LOVA. Man kan jämföra den med The Wicker Man, man kan få ihop vissa delar med The Village men jag vet inte om filmen verkligen behöver – eller ens KAN – jämföras med något annat i filmhistorien? Vill man göra det för att ge den en kontext, en hjälp på vägen till att förstå vad man faktiskt sett? Jag vet inte. Kanske. När jag, Steffo och Johan tittade på varandra i biosalongen och inte kunde sluta skratta kunde det likväl ha varit en Monty Python-sketch vi just bevittnat, eller varför inte en något ironiskt häcklande av något Galenskaparna skulle ha kunnat koka ihop. Nakna kvinnokroppar och ett par hjälpande händer har aldrig känts så skeva.

Okej, det finns inget att vänta på nu, jag drar av plåstret. Det finns så mycket med den här filmen som jag älskar! Den är OTROLIGT snygg rent visuellt, fotografen Pawel Pogorzelski har överträffat sig själv med att få ihop allt det übervackra med svenska sommaren och landsbygden med en underliggande creepy-het som ligger som en blöt trasmatta över hela filmen. Det är få riktigt vidriga scener men helheten känns som en käftsmäll i magen. Att kalla detta för en skräckfilm känns dock fel tycker jag. För mig är detta mer av ett obehagligt drama än någonting annat. Rent äckligt i sina stunder, hemskt och over-the-top ibland men hela tiden underhållande. Två timmar och tjugo minuter bara gled förbi och detta trots att filmen har ett och samma tempo från början till slut och detta tempo är verkligen allt annat än fartfyllt.

Skådespelarmässigt BRILJERAR Florence Pugh i huvudrollen och alla andra gör precis vad dom ska och mer därtill. Vilhelm Blomgren (som den svenske kompisen Pelle) är som klippt och skuren för sin roll (precis som han är i TV-serien Gösta) och Jack Reynor. Will Poulter och William Jacksom Harper gör det dom ska i dom engelskspråkiga rollerna. För övrigt ser vi en hel drös med svenska skådespelare – som pratar svenska – och det fungerade bra. Jag kan tänka mig att användandet av svenska språket är ett stort plus för utländska filmtittare (ungefär som en annan upplevde Hostel när den kom), det känns liksom ännu lite mer outback, knepigt och otäckt då.

Midsommar hade mig i ett hundraprocentigt grepp från första scenen till den sista. I min värld glider den (än så länge) upp på topplatsen över filmer från 2019. Otroligt bra och otroligt nära en fullpoängare, precis som Ari Asters förra film Hereditary.

Uppdaterat 20190717:
Jag var alldeles för snål. Jag vill inget annat än att se om filmen. Jag vill inget annat än att se Ari Asters förlängda version av filmen, jag skulle MER. ÄN. GÄRNA se en halvtimme till av filmen. Eller en timme. Eller vad det än blir. Midsommar ÄR 2019-års hittills bästa film och den förtjänar högsta betyg. Så det så.

 

Vilka har mer sett Midsommar? 
Steffo
Johan
Sofia
Vi pratar dessutom om filmen i avsnitt 201 av podcasten Snacka om film.

{ 11 comments }

WHAT THEY HAD

15 juli, 2019

En rollista bestående av Michael Shannon, Hilary Swank, Taissa Farmiga, Robert Forster, Josh Lucas och Blythe Danner fick mig att välja denna film när jag satt på flyget mellan Stockholm och Dubai. Det visade sig vara både ett bra och ett dåligt val.

Bra då filmen var lugn och behaglig i tempot, dålig för att jag blev dåsig och oengagerad. Dessutom, har man inte sett filmer om gamla/sjuka föräldrar och barn som förenas i barndomsstaden/barndomshemmet till leda?

Filmen styrka är skådespelarna även om jag inte för en sekund tror på att Shannon, Swank och Farmiga är syskon tillverkade av samma föräldrar. Manuset är sisådär. Robert Forster är som alltid underbar.

Vill du se ännu en film om Altzheimer och vad denna hemska sjukdom kan göra med en familj, se What they had. Inte sugen på en sån film? Då missar du inget speciellt.

{ 0 comments }

Här är en film som utspelar sig på varuhuset Goode´s i Sydney 1959. Det närmar sig jul och helgshoppingen är i full gång. Unga Lisa (Angourie Rice) får ett extrajobb som allt-i-allo i butiken och hennes ögon är stora när hon ser dom andra kvinnorna bakom diskarna, alla klädda i svarta klänningar och svarta pumps. Kvinnorna är något annat än Lisas egen mamma och hon får nu en insyn i helt andra sätt att vara och tänka. Kanske är det den äldre ungerska butikskvinnan Magda (Julia Ormond) som förändrar hennes synsätt mest då hon som immigrant med skinn på näsan peppar Lisa att stå på sig, att våga.

Det här är alltså en australiensk film, regisserad av Bruce Beresford, mannen som regisserat den fyrfaldigt Oscarsvinnande och niofaldigt Oscarsnominerade filmen Driving Miss Daisy (1989) – utan att själv bli nominerad för sitt jobb. Här ger han den storsäljande romanen “The women in black” av Madeleine St John filmiskt liv och jag får en känsla av att denna film precis som andra filmer i samma genre (tex The Help från 2011) är så himla mycket bättre i bokform än på film. Det blir så styltigt när det berättas på detta sätt, alla nyanser försvinner, alla tankar och funderingar som lättare kan berättas i skrift försvinner.

Det här är helt enkelt en rätt trist film om ÄNNU EN “ordinär” ung tjej med flätor och glasögon som i ett HUJ blir en vacker ung kvinna bara hon släpper ut håret och skippar glajjorna. Julia Ormond är filmens starka kort och hon gör en sevärd prestation som Magda. Resten, nja, not som much.

Det här är en film i temat En ladylike sommar, alltså filmer med ordet lady (eller pluralformen i dagens fall) i titeln. Här kan du läsa om fler av dessa filmer.

{ 2 comments }

PYSAR OCH SLÄNDOR

12 juli, 2019

Vägarna till en filmtitt kan ibland vara outgrundliga. Som varför jag överhuvudtaget tittar på Pysar och sländor, en musikal från 1955, med Frank Sinatra och Marlon Brando. Ja, Marlon sjunger! Också!

Originaltiteln på denna fånigt översatta svenska filmtiteln är Guys and dolls och DÄR har man hux flux en musikal som är aningens mer känd än Pysar och sländor. Den utspelar sig i New York och handlar om att Nathan Detroit (Sinatra) slår vad med Sky Masterson (Brando) om att den sistnämnda ska kunna övertala Sarah Brown, en frigid frälsningssoldat (Jean Simmons), att hon ska åka med honom till Kuba.

Inte världens mest spännande premiss kanske men låtarna kanske är sköna? Nej, dom är ju inte det. Det här är nämligen en musikal helt utan musikaliska inslag som sätter sig. Ovanligt och kanske även lite obegripligt. Ingen “höjdpunktssång” alls. Allt är liksom bara en transportsträcka från A till Ö men det är en sträcka som är väldigt mysig. Den är färgglad. Det känns som att Damien Chazelle tittat en hel del på den här filmen innan han gjorde La la land.

Två timmar och trettio minuter senare är filmen slut och ja, den var helt okej. Förvånande mysig. Jag hade inte tråkigt men jag kommer heller aldrig mer att avsätta 150 minuter av mitt liv för denna berättelse, vare sig det är på film eller live på scen. Den är helt enkelt inte intressant nog.

{ 0 comments }

VA???? kanske du tänker nu. VAAADÅ, det är det 200:e avsnittet och då blir det “bara” en sommarpodd? På detta svarar vi både ja och nej.
Just idag blir det en sommarpodd och detta beror på att vi preciiiiiis just nu är ute på dom svenska vägarna och spelar in det stora härliga GALA-200-avsnittet, det som alltså kommer ut som nummer 201! Så nästa sommar blir det en paus i sommaravsnitten och du kommer få höra oss glada och spralliga nånstans i Sverige, med lite tur kanske till och med från ett av tipsen från Steffos utflyktsbok? Men fram tills dess får du höra oss prata om ännu en önskerecension. Denna vecka är det Guys and dolls eller Pysar och sländor som den fick heta på svenska. Som vanligt kan vi inte bara hålla oss till ämnet så även om du finner denna film aningens träig kan avsnittet eventuellt uppskattas ändå.

Glad sommar!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Patreon: patreon.com/snackaomfilm
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

SINGLES

10 juli, 2019

Cameron Crowe har gjort många bra filmer, men det är ett tag sedan. Flaggskeppet Almost Famous kom 2000 och innan dess var det Cruise/Zellweger/Gooding Jr i Jerry Maguire 1995 och dagens film som kom 1992. Efter Almost Famous kom Tom Cruise och Penelope Cruz i Vanilla Sky 2001, Kirsten Dunst och Orlando Bloom i Elizabethtown 2005, djurparksfilmen med Matt Damon, En ny start, 2011 och trion Cooper/McAdams/Stone i Aloha 2015.

Det finns således ett visst bäst-före-datum när det gäller Cameron Crowe – tycker jag – och det datumet inträffar under 2000.

Singles är en film jag såg på VHS när den kom och den har en scen som blivit smått ikonisk i mitt filmtittarliv. Ja, det är faktiskt en scen som jag lärt mig nånting av. Filmens Linda (Kyra Sedgewick) har haft Steve (Campbell Scott) på hemsläp och han har glömt en T-shirt i lägenheten. Den använder hon när toaletten ska tvättas ren. Jag undrar hur många T-shirts jag gjort av med skrubbandes toaletter genom åren. Jag vet inte hur många men det har varit – och är – ett kärt sätt att få ett tråkigt måste gjort. Det har liksom känts lite…lyxigt. Som att jag ÄR Linda Powell sittandes på toalettgolvet och städar sånt som städas bör.

Nog om detta.

Singles är en film som kretsar kring några singlar i Seattle på 90-talet. Janet (Bridget Fonda) och Cliff (Matt Dillon) är dom andra två som vi får umgås med mest. Jag slås av hur BRA Bridget Fonda är och hur mycket jag saknar henne på vita duken. Hon slutade filma helt 2002 när hon gifte sig med kompositören Danny Elfman. Den naturliga följdfrågan “Varför?” har jag inte lyckats få något bra svar på trots idogt googlande. Den enda information jag hittar är att hon hjälpte till att ta hand om Elfmans barn från ett tidigare äktenskap och att dom fick en gemensam son, Oliver, 2005. Jag har dock hittat annan nödvändig information om henne. Att hennes gudfar var Larry Hagman till exempel och att Cameron Crowe specialskrev rollen som Linda i Singles med henne i åtanke.

Singles är en film som handlar om helt vanliga människor som gör helt vanliga saker i en helt vanlig stad. Den är inte överdriven eller twistad, den är inte fotad med balla vinklar och färgglada vyer. Det här är urtypen av en 90-tals-grunge-film med rutiga skjortor och lockigt hår i lös tofs. Om jag skulle välja EN film som ser ut som 90-talet kändes så skulle jag nog välja Singles.

Bra film. No more. No less.

{ 0 comments }

I och med att Spider-Man: Far from home intog biograferna känns det som att blockbustersommaren 2019 är igång på riktigt. Jag var inte superpepp på filmen på förhand MEN som en generell Spider-Man-älskare är det solklart att jag travade iväg till bion – med mina barn som sällskap.

I Avengers: Endgame hände en del grejer där Peter Parker/Spider-Man var inblandad och mitt enda råd inför denna film är att man bör ha sett Endgame. Inte så mycket för att man ska förstå just denna film utan för att slippa bli spoilad. Spider-Man: Far from home börjar nämligen med en In Memoriam-scen som både berättar och förklarar det som hände i Endgame (på femton sekunder) och det var fint gjort, speciellt eftersom det var något som skulle vara ihopklippt av skolans nyhetsreportrar och som visades på TV-skärmar i skolans korridorer.

Det närmar sig nämligen skolresa för Peter Parker och hans vänner. Dom ska ta sig till Europa, till Venedig närmare bestämt och Peter bestämmer sig för att inte packa ner Spider-Man-overallen TROTS att Nick Fury ringer honom på repeat och att det är monster-a-la-dom-fyra-elementen igång, monster som en man vid namn Quentin Beck (Jake Gyllenhaal) gör sitt bästa för att förgöra. Peter och hans vänner börjar kalla honom för Mysterio, vilket Peter också berättar för Mr Beck när Nick Fury till slut lyckas sammanföra dom. Men Peter Parker vill i vilket fall åka på skolresa som en vanlig kille, han har värsta planerna för hur han ska berätta för MJ (Zendaya) att han gillar henne och ingenting ska få förstöra detta.

Men.

Såklart.

Shit goes down.

Om jag jämför denna film enbart med dom andra filmerna i Spider-Mans egna universum tycker jag den är ganska eeeeeh. Lite blek kanske? Lite mycket, lite långa, lite föööööör många CGI-slagsmål med vatten och eld och Mysterio i det där dykarklockshuvudet som gör att man inte ser Jake Gyllenhaals ansikte utan bara uppfattar eländet som ett TV-spel. Men, jag märkte i salongen att kidsen inte höll med mig här. Inte mina och inte heller kidsen runtomkring. Det kändes som att denna film, till skillnad mot tex Spider-Man: Homecoming, var precis på pricken så “ungdomlig” som kidsen behöver för att kunna ta den till sig. Michael Keatons skurk i Homecoming blev ett vuxet inslag för mycket, kanske? Här är det skolresa, det är tonårsförälskelser, det är hormoner, det är humor, det är mysigt och det är unga skådespelare som är SKITBRA på sina jobb. Det denna film inte har är dock en skurk som adderar spänning. Det denna film istället har är flum, nästan lika mycket hallis-flummeri-scener som i Doctor Strange och DET vill inte säga lite.

Jag måste dock tillägga MED EMFAS att det här är en bra film. En underhållande film. En välgjord film. Spider-Man-franchisen lyckas verkligen ta varje film till ett helt nytt “plan” och jag uppskattar verkligen det. Till och med min son som envist hävdar att “det var bättre förr” och att det är orättvist att Tobey Maguire inte fortfarande får spela Spider-Man trots att han numera är 44 år.

Sevärt och mysigt i sommarnatten.

Mitt betyg:

Min dotters betyg:

Min sons betyg:
 (egentligen 4,6)

{ 0 comments }

1987 fick tre mörkhåriga män i svincool lägenhet (med hiss ända in!) en liten dotter tillsammans, eller ja, inte tillsammans men dom skötte om henne tillsammans. 1990 kom uppföljaren och nu har lille Mary blivit lite större men dom bor fortfarande kvar i lägenheten, nu även tillsammans med Marys mamma Sylvia (Nancy Travis).

Ted Danson, Steve Guttenberg och den MAGNIFIKA Tom Selleck får en del att hantera när Sylvia träffar en ny man och får för sig att flytta. Och ja, hon tänker ta Mary med sig. Såklart.

Det är en jättefint återseende det här, en film från brytpunkten mellan 80- och 90-tal i allt vad frisyrer, färger, musik och Tom Sellecks bröstkorg innebär. Och mustasch.  Jag tycker så himla mycket om hela gänget. Varför har dom inte fortsatt? Det hade väl gått att göra åtminstone ett par till uppföljare på denna story? Vad blev det av Mary? Bor dom tre snubbarna fortfarande tillsammans, det är väl seniorboende som gäller nu och Mary är ju 32!

Jag tycker det här är mysigt, regissören Emile Ardolino gjorde ett bra jobb (han regisserade även Dirty Dancing och 1993 dog han, endast 50 år gammal) och även om man fattar exakt hur den ska sluta ville jag inte riktigt att filmen skulle ta slut. Ett bra betyg, väl?

Det här är en film i mitt sommartema Ladylike sommar. Det kommer en film varje lördag som har ordet LADY i titeln och här kan du se vilka filmer jag hittills skrivit om. 

{ 0 comments }

STOCKHOLM

5 juli, 2019

Gisslandramat på Kreditbanken vid Norrmalmstorg i Stockholm 23-28 augusti 1973 har blivit film. Ja, precis, Norrmalmstorgsdramat. Då var det Janne Olsson, på permission från fängelset, som beväpnad med kpist och dynamit tog tre kvinnor som gisslan för att kräva detta:  att den då fängslade Clark Olofsson skulle släppas och infinna sig på plats, tre miljoner svenska kronor, skottsäkra västar, hjälmar, två pistoler och en flyktbil. Janne och en av banktjänstekvinnorna fattade tycke för varandra och i och med detta myntades uttrycket “Stockholmssyndromet“.

Men nu har alltså det smått otroliga hänt. Norrmalmstorgsdramat har gjorts The Hollywood Way och den kanadensiske regissören Robert Budreau står både bakom kameran och manuset. Ethan Hawke spelar Janne men heter Kaj i filmen, Mark Strong är Clark men heter Gunnar och Noomi Rapace är Bianca, kvinnan som får en slags relation till Kaj.

Filmen är till vissa delar inspelad i Stockholm och filmteamet har nog gjort allt dom kan för att frammana en korrekt bild av vår huvudstad anno 1973. Googlar man lite hittar man såklart folk som retat sig till tusen på en miljon småfel men i det stora hela störde det inte mig när jag såg filmen. Jag tycker det blev nostalgimysigt. Det jag däremot har en smula problem med är hur jag ska se på filmen. Är det ett renodlat gisslandrama eller Dum & Dummare 3? Det är oklart. Det är också lite störande och det gör det faktiskt rätt svårt att bedöma filmen.

Ethan Hawke är som alltid en klippa, resten av skådespelarna gör (väl?) vad dom kan. Vi får även njuta av en del svenska skådespelaransikten, Shanti Roney som Olof Palme till exempel. Det här är ingen film som kommer gå till historien på något sätt – mer än att det faktiskt blev gjord – men sevärd för stunden är den, och lättglömd efteråt och Noomi Rapace har verkligen HUMONGOUS glasögon!

{ 0 comments }

Nu är det sommar på riktigt, det kan man väl säga?

Denna sommar bjussar vi på fyra sommaravsnitt där varje avsnitt har en önskerecension i centrum. Så denna vecka pratar vi om ditten och datten OCH om filmen som det tjatats om uppföljare sen den gjordes: Avatar. Vi passar dessutom på att locka med en tävling på Facebook och Instagram, en tävling i vilken du kan vinna Draktränaren 3 på blu-ray.

Glad sommar!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Patreon: patreon.com/snackaomfilm
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }