ADRIFT

27 november, 2018

Jag hade inte tänkt se den här filmen men när Steffo pratade om den i podden och beskrev den som en based-on-a-true-story-film kände jag att jag blev lite mer intresserad. När han dessutom klämde till med att det finns en “twist” i filmen och att jag absolut inte ska googla denna verkliga kvinnas namn INNAN jag ser filmen var det som att det samlades blinkande neonbokstäver under ögonlocken. “KANNIBAL” stod det, blinkande i rött. Tänk om det var en SÅN twist, en Alive-twist?!? Klart hon behöver KÄK!

Min fantasi är ibland lite för all over the place och detta var en sådan gång. Filmen var trots detta sevärd och Shailene Woodley visar återigen vilken väldigt bra skådespelare hon är. Sam Claflin, kanske inte so much. Han känns som Ullaredsversionen av Jamie Dornan och nej, det är ingen komplimang.

Den isländske regissören Baltasar Kormákur är stabil som vanligt. Jag gillar honom. Han är duktig på sitt jobb.

{ 0 comments }

THE BALLAD AV BUSTER SCRUGGS

26 november, 2018

Bröderna Coens sprillans nya film, producerad med Netflix-pengar och därmed också upplagd där för alla oss prenumeranter att njuta av, är en film som i mina ögon främst är en fröjd för ögat. Maken till vacker film var det länge sedan jag såg. Inspelningsplatserna känns out of this world, allt visuellt är sån perfektion att jag skulle kunna pausa varenda sekund i filmen och göra bilden till en tavla. Imponerande, riktigt imponerande!

Det här är en antologifilm, sex episoder ska samsas i denna helhet som har den “gamla goa” Vilda Västern som röd tråd. I första delen presenteras vi för Buster Scrubbs (Tim Blake Nelson) och den där galna sjungande revolvermannen (med brutal hybris) hade jag gärna sett som någon form av “presentatör” för alla filmens delar, men så blev inte fallet. Alla episoderna är sina egna och några av berättelserna är rent briljanta medans några är doppade i sömnmedel. Tyvärr, tycker jag, att hela filmen börjar på topp för att sen tappa i engagemang och tempo ju längre filmen går.

Filmen är hela 132 minuter lång, den är i långa stunder helt dialogdriven och det är fler människor som blir dödade än i Tarantinos The Hateful Eight. Den där jämförelsen dyker liksom upp i mitt huvud vare sig jag vill eller inte och jag tycker inte den är helt offside. Både när det gäller Tarantino och bröderna Coen som filmskapare gör dom filmer där man aldrig riktigt vet vad man ska få se eller åt vilket håll historien är på väg. Jag gillar det. Det vissnar om smarta regissörer. Kanske är det därför jag ibland känner mig lite besviken när jag ser deras filmer (gäller både Tarantino och The Coen Brothers). Förväntningarna är liksom skyhöga och i båda fallen har det gjorts filmer som är svåra att toppa (Inglorious Basterds/Fargo, till exempel).

När det gäller The Ballad of Buster Scruggs hade jag en trevlig stund framför TV:n och vissa scener kommer jag definitivt bära med mig länge. Som helhet blir det dock “bara” godkänt även scenografen samt personen som letat fram inspelningsplatserna förtjänar både en och två Oscars för sitt arbete.

{ 0 comments }

Att som vuxen person bajsa i byxan tillhör inte vanligheterna, i alla fall om man inte kan skylla på magsjuka eller massivt intag av kombinationen katrinplommon och saltlakrits. Att sitta ensam en novembernatt och titta på dagens film – med hörlurar! – är inget jag skulle tipsa ens mina eventuella fiender om, faktiskt. Det är bra otäckt, alltså otäckt på det sättet att det var svårt att sova sen med lampan släckt. Så ja, den fick vara tänd. Jag är en människa! Hallå, jag är ingen maskin!

Den amerikanska titeln på denna argentinska film är Terrified så jag kan anta att Aterrados betyder just det. Passande titel. Verkligen passande.

Filmen utspelar sig i några hus utanför Buenos Aires där det händer en del oförklarliga grejer dagtid och – för dom inblandade – läskiga saker nattetid. Avloppsrör som låter och beter sig, möbler som flyttas runt och nåt som befinner sig i sovrummet om natten, nåt som kanske med lite tur kan fastna på film om man låter mobilen stå på inspelning hela natten?

Några parapsykologer tar sig an detta för att försöka luska i vad som hänt och händer och ja, det är väl i princip det. Allt annat är extra mos på korven, speciellt för såna som jag som ibland upplever ett viss mått av…leda…när jag ser skräckfilm då det känns som jag sett “allt” och därmed sällan blir känslomässigt engagerad. Därför känns det extra häftigt när jag blir tipsad om en film och den levererar! Aterrados gör nämligen den, den levererar en storartad otäck skräckfilm med ett långsamt uppbyggande tempo och – givetvis – jumpscares MEN dom kommer absolut helt på pricken rätt, dvs när man inte är riktigt beredd. Dessutom är det inte en CGI-fest som utspelar sig framför ögonen, det här är mer handfast skräck, mer….verklig…om man så vill.

Så pass verklig att jag som sagt sov med sänglampan tänd. Och kanske aldrig mer kommer öppna garderobsdörren. Eller titta under sängen.

Filmitch har också sett filmen och här är hans recension av densamma. Den här filmen är en del i mitt tema Skräckfilmssöndagar som pågår hela 2018. Vill du läsa mer om filmerna i temat kan du klicka här

{ 7 comments }

När jag vaknar en morgon och känner ett brutalt sug efter att se The Riot Club, en film jag faktiskt inte tänkt en nanosekund på sedan 2014 när den kom (och jag inte såg den pga totalt osugen på att se överklasskillar bete sig illa), ja då finns det inget annat att göra än att glida in på Itunes och hyra den.

Precis innan jag tryckte på “hyr” dök det upp en annan film på TV:n, en nyhet bland hyrfilmerna, en film som försvann i den allmänna #metoo-oredan då Kevin Spaceys namn finns i rollistan: Billionaire Boys Club. Hmmmm, tänkte jag. Unga överklassbritter versus dito överklassjänkare, undras om jag skulle “unna mig” en overload av brats denna lediga dag? Undrar om filmerna går att jämföra? Grundtanken är väl lite densamma, väl? Välklädda, belevade, snygga pojkar med pengar som tror att dom kan bete sig hur som helst pga hög status, generationer tillbaka som gjort detsamma och pappas pengar?

The Riot Club tar oss till Oxford University där vi först blir introducerade till Lord Riot, en ung man som inte har något emot att sätta på sin lärares fru. Som tack för det blir han mördad av nämnde lärare (givetvis med en lång kniv alt kort lans i magen). Denne unge mans namn skulle aldrig bli bortglömd i denna snäva universitetsmiljö då The Riots Club startades i hans namn. Sedan klubben startades har den alltid bestått av tio studenter, alla med ungefär samma bakgrund och samma kvalitéer vad gäller att klara av inträdesritualerna. Detta är nämligen en klubb du inte kan ansöka till, du måste bli nominerad och det är vad klubbens åtta medlemmar gör i starten av den nya terminen, nominerar två nya medlemmar och vips är dom tio igen.

Miles (Max Irons) är en av dom nya i klubben. Redan första dagen i skolan fattar han tycke för Lauren (Holliday Grainger) och dom båda känns som ett gulligt och avslappnat par utan allt för många issues. Miles fick förresten sitt namn efter att föräldrarna lyssnat på just Miles Davis när han blev till och Lauren är glad att hennes föräldrar inte resonerat på samma sätt för då hade hon hetat Gary Barlow.

När dom nya medlemmarna är “nollade” klart med allt vad det innebär av allmän förnedring, drickandes larver och annat väntar en middag på The Bull´s Head, en orgie i supande och vedervärdigt uppförande. Oklanderlig klädsel och välkammat hår hjälper liksom inte, dom beter sig som riktiga svin. Servitrisen försöker lägga sordin på dom högljudda boysen inför restaurangens övriga gäster, lägger huvudet på sned och hänvisar till den trötta “Boys will be boys-mentaliteten”, det var så det var och så det fortfarande är i viss mån, även om bara tanken känns trött och mossig.

När det visar sig att den rituella middagen bestående av “tio fåglar i en” (dvs tio småfåglar instoppade i en fågel av kalkon-typ) bara innehöll NIO fåglar börjar det ta hus i helvete. Promillehalten är hög och lättkränktheten når oanade höjder. Den sympatiske Miles backar, det känns som han fått nog, Alistair (Sam Claflin) har filmen igenom en mycket obehaglig blick och den blir inte mysigare nu, Harry (Douglas Booth) ringer in en prostituerad tjej (Natalie Dormer) som förväntas suga av dom alla tio runt matbordet. Viftandet med pengar och ännu mer pengar, alla går att köpa. Människosynen är verkligen vidrig.

Det knyter sig i magen. Vidriga jävla as. Ungdomar som fötts med guldsked i munnen och aldrig behövt lyfta ett finger för någon annans skull. Som totalt saknar empati. Fy fan. “Är det det här ni lär er på privatskolorna?” Den berättigade frågan ställer restaurangägaren till pojkklubben som får övriga gäster att överge borden utan att betala notorna och pojkarna svarar stolt “JA!”. Jag dricker mitt morgonkaffe och får hämta Samarin. Sitter i soffan och blir förbannad på riktigt. Det här gänget skulle man skicka en vecka till Aleppo eller till barnen som bor bland soporna i Bangladesh. Jag hatar dom så himla mycket.

The Riot Club är en film med män om män men den är skriven och regisserad av två kvinnor. Kanske är det därför kvinnorollerna som ändå finns faktiskt är själva centrum i filmen. Det är kvinnorna pojkarnas liv kretsar kring trots att dom säkert inte skulle hålla med om just det. Och svårigheten jag har med att uppskatta Sam Claflin som skådespelare blir inte enklare här (även om jag inser att han faktiskt är otroligt bra som lyckas porträttera sin Alistair så jäkla bra, han är helt enkelt FÖR bra på att spela osympatisk). Max Irons å andra sidan, kan han ha Hollywoods snällaste uppsyn? Ett sånt himla trevligt fejs. Att han spelar filmens (enda?) snällis hjälper såklart till, det är omöjligt att inte känna sympati för honom.

Jag håller på att KOKA FUCKING SÖNDER HÄR! Men på´t igen. Nu åker jag till USA och fortsätter min resa bland dekadenta rikis-ungar.

I Billionaire Boys Club får vi lära känna två killar som lärde känna varandra när dom gick på *trumvirvel* The Harvard School for Boys. Dean Karny (Taron Egerton) gled runt på silverfatet med pengar, uppbackning hemifrån, snyggaste tjejen och en klar målbild, Joe Hunt (Ansel Elgort) å andra sidan, han hade inga pengar MEN han var smart som fan. När skolan är slut går Dean runt med högvis med kontanter i kavajens innerficka försöker Joe ta sig fram med hjälp av bra idéer allena. Det går inge bra. Money talks och det är något han inte har.

Dean bjuder med Joe på ett födelsedagskalas och dom hamnar i epicentrum av gräddan av dom tätaste skitungarna i stan, dvs deras gamla klasskamrater från Harvard. Han lär även känna affärsmannen Ron Levin (Kevin Spacey) som är en riktig höjdare som umgås med gräddan av kändisar, Andy Warhol till exempel. Denne Ron Levin bör du inte googla om du inte redan känner till honom, i alla fall om du tänkt se filmen.

Billionaire Boys Club är nämligen baserad på en sann historia, en historia som du tjänar på att inte veta någonting om när du ser filmen. Alternativet är kanske att läsa ALLT innan, bara för att, vad vet jag?

Den stora skillnaden mellan The Riot Club och Billionaire Boys Club är att i den sistnämnda filmen finns rika unga människor som ändå lockas av framgång och som i viss mån är villiga att jobba en del för att hamna där. I The Riot Club har killarna redan så mycket pengar att dom i princip kan köpa sig sin utbildning och senare i livet sin uttänkta arbetsplats, dom känns således ÄNNU mer douche-iga än sina amerikanska “bröder”.

Sometimes the truth is the best lie” säger Ron Levin i filmen och jag kan inte låta bli att tänka att det är Kevin Spaceys egna ord när han spänner ögonen i Joe Hunt och yttrar detta. Det här kan vara sista gången vi ser Kevin Spacey i en stor roll i en (kunde ha blivit) stor film och även om han är bra i denna film (som så ofta annars) känner jag att det knappast kommer bli tomt filmvärlden utan honom. Till slut kommer ens beteende och biter en i svansen, det spelar ingen roll om man är en svennebanan, medlem i en fiiiiin Oxford-klubb eller om han heter Kevin Spacey.  Som man säger, karma´s a bitch, Kevin.
.

THE RIOT CLUB (2014)
(alt titel: POSH)
Regi: Lone Scherfig
Manus: Laura Wade (efter hennes egen teaterpjäs)
Härlig (och utstickande) låt på soundtracket: Wild Boys med Duran Duran

(Kantboll på full pott. Det är verkligen en JÄTTEJÄTTEBRA film det här!)

.

BILLIONAIRE BOYS CLUB (2018)
Regi: James Cox
Manus: James Cox och Captain Mauzner (baserad på en verklig historia)
Härliga låtar på soundtracket: Relax med Frankie goes to Hollywood, Let´s Dance med David Bowie, This must be the place (Naive melody) med Talking Heads och Only you med Yazoo.
Trivia: Denna historia filmades redan 1987 som en 3h 20 min lång TV-film med namnet Billionaire Boy Club med Judd Nelson i rollen som Joe Hunt och Ron Silver som Ron Levin.

(Nära en trea. Okej film för stunden men noll eftersmak)

 

{ 0 comments }

ANT-MAN AND THE WASP

23 november, 2018

Den fullt rimliga uppföljaren till c-vitamin-bruset Ant-Man hade biopremiär i somras men jag gick aldrig och såg den. Varför det? undrar kanske vän av ordning och tro mig, jag har ställt frågan även till mig själv. Kanske för att jag i år känt en bio-trötthet jag aldrig förut känt? Kanske för att jag prioriterade andra filmer, kanske till och med andra fritidsaktiviteter? Eller….kan det ha varit på grund av att Ant-Man and the Wasp helt enkelt kändes FÖR rimlig för sitt eget bästa?

En bra trailer, en rätt given fortsättning på storyn, alla skådespelarna jag gillade från första filmen återvände. Allt kändes tryggt, stabilt och…på nåt sätt…mig fullkomligt likgiltigt.

Jag hade nära och kära som gick och såg filmen och kom tillbaka med breda leenden och fnittrig uppsyn. “JÄttebra!” “Askul!” “Bättre än ettan!” Jag var glad för deras skull men kunde ändå inte riktigt tro på det. Vadå bättre än ettan?

Det finns ju ett sätt som är bättre än ALLA ANDRA när det kommer till att kunna ge sig in i en diskussion gällande hur “bra eller dålig” en film är och det är att faktiskt se filmen. Jag har väldigt svårt att yttra mig om filmer jag själv inte sett. Jag har helt enkelt haft fel i mina fördomar alltför många gånger för att dissa någon film osedd. Eller, åt andra hållet, hylla någon.

Ant-Man and The Wasp kretsar kring det att Hope Van Dynes (Evangeline Lilly) föräldrar Dr Hank Pym (Michael Douglas) och Janet Van Dyne (Michelle Pfeiffer) var ute på “uppdrag” när Hope var liten, dom förminskade sig själva i förhoppningen att kunna stoppa en bomb från att detonera över staden. Uppdraget gick inte så bra utan Janet beslutade sig för att förminska sig ÄNNU mer, ända ner i nån form av kvantdimension för att på så sätt kunna ta sig IN i bomben. Hon gör så samtidigt som hon vet att det troliga är att hon aldrig kommer att kunna ta sig ut igen. Början av den här filmen är alltså som slutet på Armageddon, it you know what I mean.

Dr Hank var alltså tvungen att åka hem till den unga Hope och berätta att mamma aldrig kommer hem igen, att mamma är….död. Nu en sisådär tjugo år senare har samme Dr Hank kommit på att mamma Janet faktiskt kan vara vid liv! Att det finns en möjlighet att förstora henne tillbaka till verkligheten igen, det gäller bara att yada yada kvantblablabla.

Precis så. Historien om mamma Janet, Hope och Hank är inte så viktig. Den är inte så underhållande eller heller inte speciellt känslosam. Det faktum att Scott Lang (Paul Rudd) bara har tre dagar kvar av sin husarrest medelst fotboja är desto roligare att följa. Han är en sköning alltså, Scott. Både som normalstor och som förminskad till Ant-Man.

Huvudrollen i den här filmen spelar alla kreativa förstorings-och-förminsknings-effekter. Så är det och det är inget konstigt med det. Humorn är på samma nivå som i första filmen, Michael Peña kör en enaktare-med-andra-som-uttalar-det-han-säger precis som i första filmen, det mesta är som i första filmen och det i sig är inte dåligt, det är bara redan gjort. Så jag har svårt att tycka att den här filmen är bättre än första filmen, jag tycker däremot att den är rimligt bra. Den är – helt enkelt – precis som jag på förhand trodde och det känns inte som ett nedköp att se den hemma på TV:n.

Sista scenen är den jag bär med mig, den som fastnade. Den som gör att Marvels universum är ohotad när det kommer till röda trådar och mervärde i att hänga med hela vägen. Härligt!

Vill du läsa mer om filmerna som ingår i Marvel Cinematic Universe? Klicka här. Här kan du se filmerna i premiärordning, en komprimerad text och mitt betyg.

{ 0 comments }

Det här är podden som vi trodde skulle bli årets kortaste pga att vi inte hade så mycket att prata om MEN det visade sig vara helt fel. Avsnittet blev så långt att vi fick stryka Fånar som spånar för midnatt närmade sig och magarna kurrade. Vi hann prata om biobesök som etsat sig fast i våra minnen, jag har sett Jim Carrey spela mörk i Dark Crimes och tillsammans har vi sett både vildsvinsskräckisen Boar och Netflix-nyheten, bröderna Coens senaste film, The ballad of Buster Scruggs. Vi hinner även prata om musiker-skådis-äktenskap, om The Bodyguard, om den senaste filmen som fick mig att stänga av pga 25-minutersregeln, vinnarna i Mamma Mia-Here we go again-tävlingen – och en heeeeeel del annat.

Go get it, som man säger!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

LOGAN LUCKY

21 november, 2018

Det här min gode läsare är ren och skär FREDAGSFILMSUNDERHÅLLNING. Det här är ögongodis, det är en fröjd för filmälskarhjärtat OCH det är en film som man glömmer direkt den är slut. Det jag inte glömmer är däremot skådespelarprestationerna. Trion Channing Tatum, Adam Driver och Daniel Craig verkar njuta av varenda sekund i bild och jag gör detsamma. Dom spelar över med den mest högklassiga fingerfärdigheten man kan begära av någon Hollywoodskådis och dom gör sina karaktärer Jimmy Logan, Clyde Logan och Joe Bangså himla mänskliga i all sin trashighet.

Channing Tatum i beiga snickarbyxor och Daniel Craig i “fängelsepyjamas” är bilder som etsat sig fast i mina hornhinnor, dessutom scenen när Jimmys dotter Sadie (Farrah Mackenzie) uppträder med “Take me home, country road” för att det är hennes pappas favoritlåt (istället för Rihannas “Umbrella” som hon egentligen skulle tävla med) och scenen när Jimmy får sparken från sitt jobb pga haltar. Det är nåt som skär sönder mitt hjärta när föräldrar som uppenbarligen är väldigt beroende av den (lilla) lön dom tjänar får sparken och speciellt när det handlar om föräldrar som sliter, släpar och skitar ner sig på arbetstid. Det gör ont.

Annats är det inte mycket som gör ont med den här filmen. Den passerar som ett rinnande vatten och jag var rejält underhållen under tiden. Rebecca Blunts manus gör att filmen bara där ligger på en stark trea men regissören Steven Soderberghs härliga filmiska driv och skådespelarnas prestationer gör att den hamnar på en fyra för mig. Riley Keough, Hilary Swank, Katie Holmes, Katherine Waterston, alla inblandade briljerar. Jag skulle kunna säga att Logan Lucky är precis motsatsen till samme regissörs film med titeln Haywire.

{ 3 comments }

MELLAN MIDNATT OCH GRYNING

20 november, 2018

Det här med att slentrianzappa mig runt på Itunes utbud har blivit lite av ny favoritsysselsättning. Just den där funktionen att det dyker upp filmtitlar som andra som sett filmen också sett, filmer som liknar varandra, det är verkligen bra. Dessutom kommer det ofta upp titlar som jag antingen glömt eller helt enkelt inte visste fanns. Som The Morning After till exempel.

På svenska fick den heta Mellan midnatt och gryning och jag är återigen nästintill förvånad att jag inte redan sett den. Regisserad av Sidney Lumet (= en gammal favorit) och med Jane Fonda (= en gammal favorit) och Jeff Bridges (= en gammal favorit) i huvudrollerna, jag menar, vad finns det att inte gilla eller åtminstone inte bli nyfiken på? Klart jag hyrde den!

Alex (Jane Fonda) vaknar upp bakfull och jävlig i en dubbelsäng bredvid en man. Hon är alldeles blodig och han också. Den största skillnaden mellan dom två är att hon lever och han är död. Han har en kniv i bröstet och Alex får såklart panik. Full som hon var minns hon ingenting men sakta men säkert nystar filmen upp denna mordgåta.

Alex är en skådespelare på dekis, en kvinna som sett dina bättre dagar både privat och på arbetet. Av en slump träffar hon på Turner (Jeff Bridges), en lite yngre man med nån form av tröttsam ras-tourettes (han låter som en riktigt dum rasse-bonde när han pratar men utan dom karakteristiska yttre attiraljerna såsom keps och flanellskjorta). Turner ger Alex skjuts från flygplatsen (när hon i sin iver att rymma lyckades sätta sig själv ÄNNU mer i skiten).

Det här är alltså en film som gav Jane Fonda sin sjunde (och senaste) Oscarsnominering, hon vann dock inte denna gång. Det gjorde Marlee Matlin för Bortom alla ord. Tänk att även Sigourney Weaver var nominerad detta år, för Aliens! Men Jane Fonda ÄR riktigt bra i rollen som trasig suput, vacker som en dag (såklart) men ändå risig på ett ganska naturligt sätt. Hon vaknar till exempelvis inte upp den där mord-morgonen med perfekt sminkning och hår, nejdå, det är utsmetat precis sådär som det kan vara och håret står lite åt alla håll (som det normalt sett gör om det är lockat och tuperat med en massa hårspray. Vi pratar ändå 80-tal här!)

Jeff Bridges är nio år yngre än Jane Fonda och det är ganska precis vad det känns som i filmen, Jane Fonda är dock slätare i ansiktet nu än hon var för 32 år sedan och DET känns ju rätt skumt. Filmen för övrigt är en skön mix mellan 70-tal och 80-talskänsla (trots att den är producerad 1986), men gillar man denna “typ” av film känns det som ett måste att ändå se den. Inte den bästa i genren, nej långt ifrån, men sevärd och detta mycket på grund av bra skådespelarprestationer. Mordhistorien i sig känns mest krystad.

{ 0 comments }

THE PHENOM

19 november, 2018

Så tittar Ethan Hawke fram igen som den lilla otippade gubben i lådan. Här i en sportfilm, ett lågmält baseballdrama, där han spelar pappan till filmens huvudperson Hopper Gibson (Johnny Simmons).

Hopper är ett pitcher-löfte i Major League, en såndär kille det snackas om, en yngling som förväntas bli en av dom stora vad det lider. Det är dock nåt “tok” med Hopper, han har svårt med koncentrationen och skapar inte dom resultat klubben önskar. Hopper tvingas gå till en idrottspsykolog, en mental coach, för att få fason på hjärnspökena medans tid är.

Coachen Dr Mobley (Paul Giamatti) är ingen duvunge i sammanhanget, han tar sig an Hopper, frågan är bara om det blir nåt bättre av det hela när Hoppers pappa hela tiden finns där kring honom som en psykiskt misshandlande vuxen.

Klart jag blir glad när jag hittar en film med Ethan Hawke jag inte sett och klart jag blir dubbelt glad när det visar sig vara en sportfilm, en genre som sällan misslyckas helt. The Phenom är dock rätt svag som sportfilm betraktad och det spelar liksom ingen roll hur hårt Hawke spelar byxan av dom andra inblandade när speciellt huvudrollsinnehavaren inte kan matcha honom alls. Det hade behövts en kille, en skådespelare, som fick mig att känna lite mer med honom, något som Johnny Simmons inte lyckas med. Han har helt enkelt inte den utstrålningen filmen behöver.

Ethan Hawke och i viss mån Paul Giamatti räddar filmen men mer än en tvåa blir det inte. Okej för stunden men ingenting som fastnar alls. Tyvärr.

{ 0 comments }

Det finns vissa filmer jag ser som jag så innerligt – på förhand – VILL tycka om. Mandy är en sådan film.

Den har liksom ALLA förutsättningar för att passa mig som handen i handsken. Den utspelar sig 1983 med allt vad det innebär av  nostalgi och scenografi, den är blodig som ett helvete, mysigt suggestiv och på gränsen till knäpp, den har en hemtrevligt skäggig Nicolas Cage i huvudrollen, den perfekt komponerade filmmusiken är signerad min stora favorit Jóhann Jóhannsson (är han verkligen död? Jag får inte in den infon i systemet) och den är regisserad av sonen till den regissör vars namn jag kanske sett flest gånger på TV:n i mitt flickrum. Mandys regissör heter Panos Cosmatos och hans pappa är såklart George P. Cosmatos, mannen som gav mig och resten av världens befolkning som uppskattar riktigt BRA film Rambo – First Blood part II samt Cobra.

Det fanns en åkattraktion på Gröna Lund förut som hette Enterprise. Man satt två och två i små gondoler och gondolerna satt fast på ett stort hjul. Sen åkte man runt runt i 360 grader i fyra minuter och sen var åkturen slut. Askul för en ung karusellgalning som jag. När jag såg Mandy kändes det som att jag satt i Enterprise, fast ensam och helt instängd bakom glas och hårdplast. Väl upp-och-ner börjar det explodera blodpåsar och tusentals små glasbitar gjorde mig sällskap i centrifugen. Och jag satt där och borde känna mig både upprymd, exalterad och småäcklad men istället blev jag…sömning. Det blev liksom lite för mycket av det goda och detta ihop med ett tempo som sällan går övergår känslan av “dam med deltastöd som passerar över Kungsgatan ungefär i höjd med Haymarket”.

Så, hur i hela friden kan jag känna mig TRÖTT när jag tittar på Mandy? Bara scenen när Nicolas Cage i kalsonger på en toalett där han freakar loss med en flaska whisky i handen borde ha fått mig att åtminstone ge filmen godkänt.
Vad fan kollar du på???” sa sonen när han hasade ut från sitt rum efter att ha hört Cage vråla i minut efter minut efter minut. Jadu. Vad svarar man på det?

Det här är en otäck film, det måste jag ändå få med i texten. Effekterna är otroligt grafiska och slafsiga, det är kladdigt och närbilder och blodigt och hela tjofaderittan mest hela tiden. Första halvan tycker jag dock är betydligt starkare än den andra, Andrea Riseborough (som Mandy) lägger till en dimension av “vardaglighet” i filmen som jag tycker är välkommen.

På många sätt är Mandy en intressant film, välgjord, kreativ och det lyser igenom att den är gjord av en man som älskar film. Men det klickade inte för mig. Jag förstod mig inte på den. Kanske blir det en omtitt så småningom, det kan nog bli så. Blu-rayen står i hyllan och gäckar mig. Vad är det med Mandy som jag inte förstod? Varför var inte det här “min” film? Jag fattar inte.

 Här är en lista på resten av filmerna i temat. Nästa söndag dyker det upp en heeeeeelt annan skräckfilm. Det är superlätt att skriva så (och stå för det) då det inte finns så många andra filmer som påminner om Mandy.

{ 0 comments }

THE KINDERGARTEN TEACHER

17 november, 2018

 

Lisa (Maggie Gyllenhaal) är inte bara mamma, hon är förskole-lärarinna också. Och gift. Med Grant (Michael Chernus).

Bara där har du nån form av blöt nirvana för alla älskare av indiefilm. Lägg därtill att det redan från filmens absoluta början är diffus klinketiklonk som bakgrundsmusik, en huvudkaraktär som sensuellt viskar när hon pratar, en världsfrånvänd stirrande barnskådespelare och alltihop knyts ihop av den där gråblå hipsterkulören man så ofta ser på väggar och prylar i den här typen av filmfestivalfilm. Som lök på laxen är filmen givetvis skriven och regisserad av en tämligen okänd kvinna, Sara Colangelo.

Det jag vill sätta fingret på med min spydiga harang här ovanför är att det FINNS fördomar kring filmfestivalfilmer och dom finns av en anledning. Jag vet många som är rent allergiska mot detta sätt att berätta en historia för ja, det är sättet som är “filmfestivlskt”, inte manuset i sig.

Nåja.

Personligen har jag oftast inget problem med den här typen av film men när jag såg The Kindergarten Teacher började jag nästan skratta. Den är så otroligt indie-generisk. Lisa har givetvis tunn småblommig klänning hela tiden, dom egna nästan-vuxna-barnen har såklart sina issues med sånt som mamma och pappa inte borde veta om, maken känns som en blek snäll PK-snubbe, Lisa tar på alla med handflatan lugnt roterande på ryggar och axlar och den där lilla ungen Jimmy är såklart POET också. Underlig, indier OCH poet.

Det Jimmy gör där på förskolan är att gå fram och tillbaka och reciterar sin egen poesi, dikter som Lisa får högt blodtryck och rodnade kinder av. Hon går långt över sina befogenheter som pedagog men hon vill ju så gärna att världen ska få ta del av detta extraordinära barn och hans ord.

Vad skulle hända om man vände helt på detta manus? Gjorde Lisa till en Lennart och Jimmy till en Julia? Tänk på det för en stund. När du tänkt klart kan du fortsätta tänka på exakt HUR bra Maggie Gyllenhaal är i precis allt hon gör. Jävligt bra! Eller hur? För EN sak kan jag säga om den här filmen och det är: fixar man – som Maggie – att spela rollen som Lisa utan att det blir skämskuddevarning i exakt varenda scen DÅ är man BRA. Och Maggie Gyllenhaal ÄR MYCKET BRA. Hon förändrar något som skulle kunna bli ett totalt haveri till en film som faktiskt känns rätt…sevärd….till slut.

The Kindergarten Teacher visas på Stockholm Filmfestival. Sista chansen är imorgon 18/11 kl 21.00 men den visas även i eftermiddag, 15.15 på Sture. Jag måste lägga till en sak. Det här är en film som fastnat. Jag tänker på den. Den dyker upp i mitt medvetande flera gånger och dagen och jag kan inte riktigt förklara varför. Troligtvis beror det på att den kanske är bättre än jag först upplevde den som. Ungefär som The Lobster som jag också gav 3/5 men antagligen borde jackas upp. Hmmm. Undrar om någon känner detsamma efter att ha sett The Kindergarten Teacher?

{ 0 comments }

SUMMER OF 84

16 november, 2018

Filmen Summer of 84 är som en mix av ESSENSEN av allt som är 80-talsfilm. Fyra unga tonårskillar får för sig att en polis som bor i närheten är sen seriemördare som härjar i området. Det kan ju vara ett äventyr i sig att leka detektiv och “göra saker tillsammans” men i det här fallet, när folk faktiskt blir mördade, kan det också vara livsfarligt. Summer of 84 är alltså inte någon lättsam Stand by me eller Super 8, det här är en film som är spännande och otäck på ett annat plan.

Samtidigt, musiken, gjord av Jean-Philippe Bernier och Jean-Nicolas Leupi och den kanadensiska gruppen Le Matos (åååååh dessa LJUD!! <3) gör i princip hela filmupplevelsen för mig. Den gör att jag hamnar I filmen, att jag njuter av varje sekund och att jag inte riktigt vill att filmen ska ta slut. Men slut tar den och vad händer? Filmen känns fortfarande bra i min hjärna men den bleknar och Spotify tar över. Jag lyssnar på soundtracket i bilen och fortsätter njuta.

Betygsfyran dalade lite men en mycket stark trea landar filmen på. Soundtracket däremot, det är VÄRLDSKLASS, i alla fall för en 80-tals-synth-fanatiker som jag.

Filmen:

Soundtracket:

Här kan du lyssna på soundtracket – om du vill.

{ 0 comments }

Avsnitt 165, avsnittet som är lite som en ketchupflaska. Man slår och slår i botten och så plötsligt….kommer allt på en och samma gång. Vi listar filmer där snö kan ses som en huvudperson/karaktär, jag har besökt Stockholms Filmfestival och sett Maggie Gyllenhaal agera barnstalker i The Kindergarten Teacher, Steffo har sett den senaste delen i The Purge-franchisen, den som även är den första och tillsammans har vi sett kanske det bästa som skapats i TV-serieformat i år. Vi baxnar! Vi häpnar! Vi superlativar!

Dessutom, vi har inte mindre än TVÅ lysande bra tävlingar den här veckan! På vår Facebooksida kör vi tävlingen om två ex av Hotell Transylvanien 3 inkl två resekit för barn (innehållande tex nackkudde och såndär smart mask för ögonen som gör att det blir mörkt) och om du lyssnar på podden har du chans att vinna Mamma Mia 2 på blu-ray – inklusive ett STRANDKIT (badlakan, strandbag och vattenflaska). Exakta tävlingsregler ser/hör du på respektive plattform.

Fånar som spånar då, kanske du undrar. Javisst, vi kör det som vanligt den här veckan och vi hamnar på en film som jag blandar ihop med en annan och en regissör som vi nyligen pratat om – och en skådis som precis fått en alldeles egen stjärna på Hollywood Boulevard!

Väl mött efteråt på Snacka om film – Eftersnack, facebookgruppen för dig som inte kan få nog av Sofpoddensnack. Tack Hasse som håller ordning och reda på allt gällande den.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

BLAZE

14 november, 2018

Blaze Foley har inte alltid hetat Blaze Foley. Han föddes 1949 i Malvern, Arkansas som Michael David Fuller och dog trettionio år senare av ett gevärsskott i magen som Blaze Foley. Däremellan hade han gift sig med Sybil Rosen och gjort sig ett namn som countryartist, ja det var väl på´t ungefär det han lyckades med under sin korta livstid. Långsamma singer-songwriter-standard-låtar-av-typen-ledsen-kille-med-gitarr-fast-med-en-ståbasist-och-trummis-som-kompare.pur

Ethan Hawke är mannen bakom den här filmen. Han har regisserat den samt skrivit manus tillsammans med just nämnda Sybil Rosen då manuset är baserad på hennes självbiografiska bok “Living in the woods in a tree: Remembering Blaze Foley”. Titeln på boken är verkligen på pricken då det var precis just så dom bodde under en lång tid. I skogen. I ett hus som såg ut som en koja, i ett träd. Enkelt, torftigt. Det var som den där sägningen “man kan inte leva på kärlek allena” fast dom lyckades tamejfan med det. Dom verkade nöjda och tillfreds. båda två.

Det finns mycket att säga om den här filmen och jag vet inte om allt är av godo men något jag gillar är känslan. Färgerna. Värmen. Hela filmen är instagram-vänlig till max och kanske speciellt slow-motion-bröllopsscenerna, dom skulle få sociala-medier-aktiva inredningsintresserade veganhipsterpar i giftastankar att glida ur dom dyra men udda köksstolarna av pur upphetsning. Och så även jag själv, så nu vet jag hur jag ska etikettera mig.

Ett stort minus med filmen är att Ethan Hawke inte är med mer som skådespelare. Han passar ju in som handen i fucking handsken i den här filmen, jag vill se honom, jag vill se mer av honom än bara nacken och bakhuvudet då han är “intervjuaren”/radioprataren i filmen som håller i samtalet med två av Blaze´s bästa vänner. En som fabricerar verkligheten rätt rejält och en som mest sitter och…glor.

Korta små inhopp med kända skådespelaransikten blir glada överraskningar (hej Sam Rockwell, Richard Linklater, Steve Zahn och Kris Kristofferson), Ben Dickey är bra som Blaze och Alia Shawkat  är detsamma som Sybil. Fint att se i rollistan att verklighetens Sybil spelar Mrs Rosen, dvs sin egen mamma.

Jag hade svårt med koncentrationsförmågan när jag såg filmen, jag kunde inte sitta still, filmen kändes “liksidigt tempofattig” filmen igenom, den gnatade liksom på med en anti-puls som till slut kändes onödigt sövande. Musiken höll samma långsamma tempo, alla pratade sakta, gick långsamt, kameraåkningarna svepte sömnigt över scenografin, allt var liksom samma lika och detta i över två timmar. Det som egentligen var mysigt och lugnande blev istället uppstressande och irriterande – för mig. Det fanns säkert en historia värd att berätta nånstans därinne men det blev inte så värst mycket av det i slutändan. Blaze Foley var….Blaze Foley och hans liv var tämligen pårökt och enahanda.

Betygsmässigt hamnar filmen på en svaaaaag svaaaaaaaag trea. Den funkar att se men har en hel del förbättringspotential, lösa trådar, obegripligheter och ett – tyvärr – föga medryckande soundtrack.

 

 

 

.

Det här var november månads filmspanarfilm och vi var en bra samling filmspanare som såg den tillsammans i lördags. Här är deras recensioner:

 

.
Sofia
Cecilia
Jojje
Mikael
Henke
Carl
Christian

 

{ 9 comments }

LIZZIE

13 november, 2018

Lizzie Borden föddes i juli 1860 i Fall River Massachusetts och 1892 blev hon anklagad för dubbelmordet på sin pappa och sin styvmor. Det var inte vilka mord som helst, det var bestialiskt utförda sådana medelst YXA!

Kollar man upp Lizzie på Wikipedia kan man se bilder på dom döda kropparna och konstatera att det ser rätt porträttlikt ut som i filmen. Lizzie själv däremot, jag vet inte om Chloë Sevigny är så spot on i rollen som henne egentligen, ändå gör hon inget direkt dåligt jobb. Kristen Stewart spelar familjens hushållerska Bridget och så småningom fattar Lizzie och Bridget tycke för varandra. Det ses inte med blida ögon, speciellt inte av Lizzies far, familjens patriark, eftersom han tagit för vana att besöka Bridget nattetid och våldta henne “med nya fruns goda minne”.

Ja, hon visste hur gubben höll på och ja, hon höll käften. Lizzie misstänkte också att det var något sådant i görningen och när hon med egna öron och ögon fick bevis för det gick hon all in. Strödde glasbitar på golvet för att höra honom skrika AJ när han tillfredsställd lämnade sin anställdas rum.

Filmens svaghet är att den är så tempofattig. Den håller samma icke-tempo från början till slut. Det hade bara behövts lite mer gas och broms här och där för att jag skulle känna mig nöjd men som sagt, det blev inget av med den saken. Tjejerna i huvudrollerna gör det dom ska men ingen av dom sticker ut nämnvärt och lägger nån extra liten gräddklick på Lizzietårtan. Det blev därför en rätt beige anrättning.

Jag såg filmen med Sofia och Cecilia. Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

{ 4 comments }