Inlägg

Publicerat

COBRA

Marion ”Cobra” Cobretti (Sylvester Stallone) är allt en supercool 80-tals actionpolishjälte ska vara: stenhård, tystlåten, tandpetartuggande, solglasögonbärande, ensam – och självklart får han tjejen på slutet.

I Stallones fall måste karaktären även ha klackskor för att komma över 170 centimetersgränsen och i just detta specifika fall hade han kunnat skita i det eftersom filmens leading lady heter Brigitte Nielsen och är både två meter lång och nämnde mans dåvarande blivande fru.

Filmaffischdevisen Crime is a disease, meet the cure stämmer. Den något simpla historia grundar sig i att en seriemördare härjar vilt i staden och tuffa Cobra som tar tag i problemet. Man behöver liksom inte krångla till saker i onödan.

Filmaffischen satt på väggen i mitt flickrum från när filmen var ny 1986 tills jag flyttade hemifrån och jag har ofta tänkt att jag borde sätta upp den igen. Cobra är nämligen en film som håller. Jag brukar se den nån gång varje år och varje gång tror jag att jag tröttnat, att jag blivit för gammal, för synisk, för analyserande för att gilla den. Men, det händer inte.

Cobra är suggestivt spännande och försöker inte vara något annat än precis bara det filmen är: underhållande enkel action med en Riktig Filmstjärna i huvudrollen.

Publicerat

BENJAMIN BUTTONS OTROLIGA LIV

Tänka sig, Brad Pitt är 46 men kan se ut som en riktigt gammal gubbe.
Tänka sig, Brad Pitt är 46 men kan se ut som…..17.
Det är inte riktigt klokt vilka efterhandsbearbetningar dom klarar att göra over there. Vojne, vojne.

Jaha. Å vad handlar filmen om då?
Jo…Brad Pitt föds gammal, han dör ung och däremellan träffar han Cate Blanchett. Så känns det. Brad Pitt och Cate Blanchett gör en film, dom gestaltar inte intressanta människoöden, dom rör sig bara framför en bluescreen, håvar in jättegage och åskådaren blir lurad till månen av effekter och smink och får ingenting med sig när han går.

Trailern gav mig jättemysiga Forrest Gump-vibbar men usch så missvisande den var.
Benjamin Buttons otroliga liv är en u-r-b-o-t-a tråkig film.

(Den andra fiffilinon får den bara för att jag känner mig snäll idag och för att effekterna faktiskt ÄR riktigt bra.)

Publicerat

ÄVENTYRAREN THOMAS CROWN

Jag tyckte Pierce Brosnan var som klippt och skuren som James Bond, men det vete tusan om han inte är snäppet ännu bättre här.

Thomas Crown har allt. Då menar jag allt. Han kan bada i pengar, han är snygg som fan och en utomordentligt framgångsrik affärsman. Men, Thomas Crown har tråkigt. Han saknar spänning i tillvaron.
Han får för sig att han ska stjäla en tavla målad av Monet från Metropolitan Museum of Art bara för att se om han kan. Tavlan försvinner och givetvis finns det en polis (Denis Leary) och en uppnosig och efterhängsen försäkringsagent (Rene Russo)som gett sig tusan på att hitta både tjuven och tavlan.

Spännande? Nja, ibland.
Underhållande? Mycket.
Sevärt? OM!

Det klickar bra mellan Brosnan och Russo. Dom är fina, filmen är snyggt filmad, den känns påkostad och välgjord. Att det är en remake från 1968 gör ingenting. Steve McQueen och Faye Dunaway hade huvudrollerna då och dom var lugnt mycket blekare än skådisarna i 1999-års tappningen.

Publicerat

THE TALENTED MR RIPLEY

Tom Ripley (Matt Damon) är en jäkel på att härmas. Han kan ta efter dialekter, han kan förfalska namnteckningar, han är en social kameleont och kan låtsas vara i den närmaste vem som helst för att passa in i situationen.

När Tom ska spela piano på en fest och inte har något snyggt att ta på sig får han låna en Princetown-kavaj. Med på festen är den stenrike affärsmannen Herbert Greenleaf (James Rebhorn) och Tom låtsas känna dennes son Dickie (Jude Law) som också gått på Princetown. Efter många om och men kommer det fram att Dickie är mer intresserad av playboyliv och att sätta sprätt på pappas pengar än att studera. Herbert Greenleaf ber därför Tom att, mot betalning, åka till Italien, leta rätt på sin ”gamle vän” Dickie och ta hem honom till USA.

Tom antar erbjudandet och åker till Amalfikusten för att leta upp Dickie. Han hittar Dickie och börjar direkt suga åt sig hans musiksmak, manér, stil och smak. Han lyckas till komma Dickies flickvän Marge (Gwyneth Paltrow) så nära att han får flytta in i deras hus.

Det här nya glassiga livet är ingenting Tom Ripley planerar att ge upp. Han älskar det! En dag slår det över för Dickie och han blir så sjukt trött på Toms klängande personlighet att dom blir osams på riktigt. Tom inser då att han måste gå ett steg längre för att få behålla sitt nya liv och nästa steg är – för långt.

Jag har sett The talented Mr Ripley säkert 20 gånger. Det är en film som biter sig fast både i magen och i samvetet. Jag känner Toms känsla av att leva ett liv som bara är på låtsas, att för efter varje aktion veta att det kommer en reaktion men inte veta hur man ska stoppa den och hur svårt det kan vara att stå för vem man är och sina handlingar i alla lägen. Filmen gnager sig in och fastnar. Det är smärtsamt och det är jättebra.

The talented Mr Ripley är en snygg film med snygg 50-tals estetik, snygga kläder, snygga människor, fina omgivningar och genomtänkt soundtrack. Det är en film att se om, fundera på och glädjas åt, för det är en film där skådespelarna ensamma gör jobbet, inte effektmakarna.

Publicerat

KNOWING

Året är 1959. En skolklass får i uppdrag att skildra sin syn på världen om 50 år. Dom ritar teckningar, det fixas och donas men det enda Lucinda, klassens lite knepiga flicka, gör är att kladda ner en massa siffror på sitt papper. Barnens papper läggs sedan i en tidskapsel som grävs ner på skolgården för att sedan öppnas 50 år senare.

2009 grävs tidkapseln upp och av alla barnen i skolan är det Caleb som får Lucindas teckning. Calebs pappa (astrofysikern Nicolas Cage) blir i princip galen på alla dessa siffor men är helt säker på att dom har en mening och när han sedan löser koden märker vi att flickan nog var knepig på fler sätt än vi som tittare anat.

Berättar jag mer förstör jag hela grejen. Hyr du filmen, läs inte baksidan. Kolla inte upp någonting alls om filmen om du tänker se den, det tjänar du på.

Filmen är spännande, annorlunda, lite konstig, men helt klart sevärd. Jag är så trött på Nicolas Cage att tiden stannar, men i denna film funkar han faktiskt utan ett endaste gäsp.

 (kantboll på en fyra)

Publicerat

STORM

DD (Eric Ericson) är en såndär kille som inte tror sig behöva någon annan i sitt liv för må bra. Han klarar sig själv. Punkt.

Lova (Eva Röse) är en tjej som jagas av elaka män och som hux flux dyker upp hemma hos egoboy DD. Lova ger DD en hemlig ask som hon mer eller mindre tvingar DD att vakta och snart befinner sig DD i en kamp mellan det onda och det goda, mellan Lovas förföljare och Lova själv.

Filmen är en blandning av serietidningsestetik, TV-spel och actionfilm och som svensk film betraktad är den rätt ensam i sitt slag. Det är skönt tyst på Vänersborgs gator och behagligt att det inte är huvudstadens sönderfilmade ditos jag ser. Den känns påkostad, den är kreativ, jag blir skitglad och förvånad. Det är inget cinematografiskt mästerverk men nyskapande, mod och uppenbarliga brainstormningsmöten där inga idéer strykts ska premieras.

Håll i kepsen, se och njut.

Publicerat

MOON

Sam Bell (Sam Rockwell) jobbar på Månen och bor på en månbas. Han har varit där länge och verkar ha kunnat hålla både kropp och själ i trim trots att frun och lilla dottern är kvar på jorden och att hans enda vän under denna tid har varit en robot vid namn Gerty (Kevin Spacey är rösten).

Sen händer en olycka och Sam blir skadad. När han kommer på benen igen träffar han på en annan kille i samma månbas. En kille som ser ut exakt som honom själv och heter Sam Bell. Vem är klon, vem är människa och hur länge har dom varit på månen egentligen?

Att titta på Moon är som att titta på en gammal svensk TV-teater, eller ett kammarspel på Gripsholms slott fast med ballare kulisser. Det är inte dåligt, mer segt och liksom….tyst. Pianospel och Darth Vader-andning, panschistempo och närbilder. Nix, det funkar inte riktigt på mig hur ballt det än är med vit rymdinredning och blå lysdioder.

Publicerat

SEVEN POUNDS

Sju namn. Sju främlingar. En hemlighet. Låter inte som hjärnfysik direkt men åh, det här är krångligt. Efter 45 minuter pausar jag filmen och säger till min sambo: Vad handlar det om? Jag fattar ingenting, men det är ju bra, det är en BRA film.

Det är skönt samtidigt, det är befriande med en film där jag inte vid första anblicken förstår början, halvsnarkar mig igenom mittenpartiet och luskar ut slutet bara genom att titta på fodralet. Seven pounds är annorlunda, på ett bra sätt.

Will Smith är en riktig kameleont på vita duken. Tittar man på honom så skulle han lätt kunna fastna som vilken stereotyp skränig vältränad svart skådis som helst, men han fixar biffen. Han kör slalom mellan actionrullar och drama på ett ypperligt vis och han funkar i alla roller han företar sig.

I Seven Pounds är han ledsen, han är konstig. Filmen är melankolisk och långsam och vad den handlar om kan jag egentligen inte förklara. Jag vet bara att filmen sitter kvar, länge och att det är två timmars underhållande och tankeväckande film och ibland kan det vara alldeles gott nog.

Publicerat

PÅ SMÄLLEN

Jag gillar övernaturliga filmer. Jag gillar att titta på företeelser jag egentligen inte förstår och definitivt inte tror på, speciellt när det gäller rymden, rymdvarelser och konstiga djur under vattnet.
Jag har ingenting emot sagor, fantasy, knäppa hittepåhistorier. Det jag inte fixar i film är när storyn ska låtsas vara någorlunda verklighetstrogen men det är så way off att det inte GÅR att köpa historien på en endaste fläck.
På smällen är en sådan film.

Den vrålsnygga och jättecharmiga tjejen Alison (Katherine Heigl) jobbar bakom kameran på TV-kanalen E. Hennes stora dröm är att själv få vara den som intervjuar kändisar och en vacker dag slår drömmen in: hon får jobbet och ett eget TV-program.
För att fira det tar hon med sig jättesöta storasyrran och småbarnsmamman Debbie (Leslie Mann) på krogen.

På samma krog är Ben (Seth Rogen) och hans störda haschrökande flumdruttar till polare. Ben är en riktig loser i ordets alla bemärkelser. En man utan vilja att göra något vettigt, han lever för dagen, för att bli hög och full och jobb, det har han inget. Ben är allmänt ful, det känns som han luktar malpåse och han beter sig som en gris. Denna Ben hamnar efter den blöta krogkvällen i säng med Alison. Detta händer kanske 20 minuter in i filmen och hade den inte dött innan så dör den då.

MEN FÖR HELVETE! Tror filmskaparna jag är född igår? Att Alison ens skulle snegla på Ben är lika troligt som att Nicole Kidman skulle bry sitt lilla australienska vänsteröga om Per Nuder gick förbi. Nej, precis, det skulle inte hända. Att Alison och Ben sen hamnar i säng, hur hög promillehalt dom än har, är lika troligt som om Marcus Schenkenberg och Kristina Lugn skulle vakna upp en söndagmorgon i samma säng, titta på varandra och utbrista ”WHA HAPPEN?”

Grejen är den att det slutar inte där. Alison får inte panik när hon vaknar, hur äcklad hon än ser ut när hon ser Bens nakna kropp. Dom går gemensamt och äter frukost på ett fik, Ben fortsätter att bete sig som en Homo erectus, som en fucking jubelidiot. Han ger henne inte sitt telefonnummer när HON frågar, men HON ger honom sitt visitkort från TV-kanalen och jag sitter i vrålar TROOOOOOLIGT?!?!?! Varför går hon inte bara??? i soffan.

Hela filmen fortsätter i samma stil. Allt är totalt missanpassat utan att en enda sekund vara hjärtligt eller ens roligt.

Katerine Heigl är bra, hon gör vad hon kan med dasspappret till manus hon tackat ja till. Seth Rogen är en av mina absoluta hatobjekt alla kategorier. För mig är det ett under att han får stå framför kameran någonstans, någongång, under några som helst omständigheter. Han är inte rolig, han är inte charmig, han pratar så slafsigt att det är svårt att höra vad han säger och han är rent utsagt ful som stryk. Paul Rudd, som spelar storasystern man, är motsatsen: nedtonat briljant i det mesta han gör men hans roll är på tok för liten för att det ska göra nån större skillnad för filmkänslan i stort.

Det här är en räserbajsfilm i ordets mest verklighetstrogna bemärkelse.

Publicerat

BIG DADDY

Att vara förälder är inte så himla lätt alla gånger, men det behöver inte vara så jävla svårt heller.

Sonny Koufax (Adam Sandler) är kanske inte världens mest ansvarstagande snubbe. Livet leker och det mesta går att garva åt. En dag får hans flickvän nog av allt tramsande och drar, vilket ger Sonny en briljant idé: han får för sig att bara han kan bevisa för henne att han är kapabel ta ansvar så kommer hon tillbaka. Så, för att plussa på vuxenpoängen – eller få sina första – adopterar han en 5-årig pojke.

Som björnen Baloo med sin Mowgli vill Sonny Koufax lära grabben allt han kan, vilket är en hel del. Kanske inte de mest sakerna och kanske inte alltid på de mest traditionella sätten och kanske inte alltid med väluppfostran som ledstjärna, men gott föräldraskap innebär inte alltid att peka med hela handen och alltid säga nej. Att vara kreativ och ha ett gott hjärta räcker långt.

Big Daddy som komedi är en klar fullträff.
Big Daddy som utbildningsfilm på en föräldraprofylaxkurs är kanske inte lika bra. För att inte säga totalt värdelös.

 

Publicerat

9

Den lilla trasdockan 9 vaknar upp i en värld efter undergången.

Han beger sig ut för att leta upp fler överlevande och hittar ett litet gäng tappra dockor som blir hans vänner och dom slår sig samman. Som om jordens undergång inte var nog så det lurar onda maskiner överallt som vill dom illa.

Spännande? Inte på en fläck.

9 är en animerad film för bebisar eller jätterädda barn. Det finns ingenting skrämmande, egentligen ingenting fint heller mer än ögonen på 9 som är söta och lite Wall:E-aktiga. Egentligen är det en Bolibompavariant på denna film, om man ska vara riktigt hårddragen. Men, detta är larvigt, konstigt och den filmiska tystnaden som var så skön i Wall:E är närmast irriterande här. Jag vill liksom sätta in en jättestor nyckel i ryggen på 9, hela hans posse och filmen i sig så det händer nåt.

Visst, den är snyggt gjort, men finns det någon animerad film nuförtiden som INTE är det? 9 är färgkoordinerad i skala som närmast kan beskrivas som tusentals nyanser av brunt och det ger mig ingen wow-känsla direkt.

Att jag lyckades hålla mig vaken beror på att jag var 100% utsövd när jag såg filmen. Hade jag varit minsta sömnig hade jag klarat tio minuter i vaket tillstånd.
Max.

Publicerat

BEGÄR

Du skall icke hava begär för fåret Dolly. Det fattar dom allra flesta.

Du skall icke hava begär för din grannes fru. Det vet många.

Du skall icke hava begär för din sons flickvän. Det vet alla utom Jeremy Irons.

Jeremy Irons skulle kuna få sitta på en pall i mitt vardagsrum och bara prata. Han har en jättehärlig röst. Som tur är är han även en suverän skådespelare och jag tycker han är med i alldeles för få filmer nuför tiden.

Juliette Binoche är också bra i det mesta hon gör, även om hon ofta ”bara” spelar just Juliette Binoche. Men i den här filmen glöder hon, det sprakar om både henne och Jeremy, det är kärlek, passion, det är otrohet – och det är tungt som fan.

 

Publicerat

THE HILLS RUN RED

Är man i fel sinnesstämning för att se en film kan en film, hur bra den än är – egentligen, bli en flopp. Precis samma sak är det tvärtom. En riktig skitfilm kan växa till en liten favvo bara för att man just den dagen känner för att se just den typen av film.

Skäckfilmer är den svåraste typen av film att se när man inte är på topp, tycker jag. Istället för att bli rädd eller känna mig underhållen blir jag bara förbannad och mår illa.

The hills run red är en sån typ av film. Jag vet inte om jag såg den helt fel dag eller om den faktiskt bara är FÖR JÄVLA ÄCKLIG, det kan definitivt vara en kombo.

En något enkelspårig och egocentrisk kille har gett sig fan på att leta upp regissören till en kultskräckis som under mystiska omständigheter ”försvunnit”. Han vill hitta regissören och se filmen, det är hans mål. Hans ENDA mål vad det verkar. Han skiter i flickvännen och han behandlar sin bästa kompis som luft. En del skulle säkert beskriva honom som resultatinriktad och koncentrerad, jag tycker bara han är en jubelidiot.

Han lyckas hitta regissörens dotter som också hade en roll i filmen. Hon jobbar nu som stripteasedansör och är rätt hård på droger och motvilligt hjälper hon honom in i den splatterfilmsvärld där han tror sig vilja vara, men ja, jag tror han ångrar sitt val rätt brutalt.

The hills run red är extra allt, av allt. Redan under förtexterna kände jag att ”Nä fy fan, det här fixar jag inte idag” och det är något som aldrig händer mig. Jag är inte kräsmagad, men det här är saftigt, det är klafsigt, det är äckligt, det är blodigt. Jag avskyr mördande män med mask normalt sett och mördaren här är bortom den där ”normala” masken.

Hela filmen är äcklig. Inte ett dugg läskig, inte spännande, bara geggig och sjuk.

Publicerat

PANDORUM

Två snubbar vaknar upp på en jättestor rymdfärja som vi förstår är på väg från ett Jorden nära undergång.

Tanis, en ny planet väldigt lik Tellus har hittats och för att säkerställa människans fortlevnad är denna färja på väg dit, lite som en Noaks ark in space.
Det är mörkt, det klonkar i ledningarna, det är filmat med alternativa ljuskällor, jag får en Alien-känsla direkt ända in i benmärgen och sitter som på nålar, för inte kan dom vara helt ensamma?

Självklart inte.

Tyvärr funkar den här filmen till en början ungefär som alla andra ”monsterrullar”, när man väl sett vad det är som spökar är det inte riktigt lika läskigt längre. Däremot har Pandorum något som många andra filmer i samma genre saknar: ett genomtänkt manus, trovärdiga skådespelare ända in i minsta biroll – och en tvist.

Effekterna är påkostade, det är snyggt filmat, ljudbilden är genomgående äcklig på ett bra sätt, det är stundtals så klaustrofobiskt att det kliar på kroppen. Jag släpper taget och rycks med, skjuts upp och kämpar för min överlevnad. För det är inget problem att leva sig in i filmen. Konstigt nog…

Publicerat

THE WRESTLER

Här har vi en kille som kanske inte är bästis med plastikkirurgen som har den vassaste skalpellen i byrålådan.

Det känns som eoner sedan Mickey Rourke kunde tituleras ”snygging” och hade huvudroller i Wild orchid och 9 1/2 vecka och det känns ännu längre sen som han agerade framför kameran och faktiskt gjorde nåt vettigt.

Mickey Rourke är tuff, tuffare än somliga tror och nu gör han rollen som snubben som är tuffast av dom alla – brottaren Randy ”The Ram” Robinson.

Randy bor ensam i sin husvagn, han super hårt, proppar sig full med ryssfemmor, försöker lappa ihop sin ärrade och såriga kropp efter varje match men lyckas allt sämre. När hans hjärta säger stoppåbelägg, no more wrestling or you will die, får han smått panik. Livet blir meningslöst och ensamheten får helt nya dimensioner när han letar upp sin dotter för vilken han varit extremt frånvarande under hela uppväxten och hon ber honom fara åt helvete, rent utsagt.
Vad ska han göra? Vem är Randy The ”Ram” Robinson utan sin wrestling? Ska det vara såhär resten av livet eller finns det en Plan B?

Det är hjärtskärande att se en fullvuxen, deffad, ärrig, åldrad man så mentalt liten och det är en prestation att gestalta ”The Ram” så mänsklig utan att det slår över och blir patetiskt, eller skrattretande rent av. Jag sitter som förhäxad framför TV:n, helt blixtstilla med en stor klump magen. Jag blir ledsen. Filmen spelar på alla mina tycka-synd-om-strängar och när den är slut sitter jag kvar, tänker efter, känner in och saknar.


The Wrestler är en fin film. Det går knappast att säga att white-trash-omgivningarna är vackra, men dom är ändå filmade med en slags ömhet.
Det är inte bara exploatering av en jävligt grym sport och hårdhudade icketänkande machomän, det är mer en livssaga, en förklaring till hur det kan bli i livet när det liksom bara blir som det blir.