THE TALENTED MR RIPLEY

4 december, 2009

Tom Ripley (Matt Damon) är en jäkel på att härmas. Han kan ta efter dialekter, han kan förfalska namnteckningar, han är en social kameleont och kan låtsas vara i den närmaste vem som helst för att passa in i situationen.

När Tom ska spela piano på en fest och inte har något snyggt att ta på sig får han låna en Princetown-kavaj. Med på festen är den stenrike affärsmannen Herbert Greenleaf (James Rebhorn) och Tom låtsas känna dennes son Dickie (Jude Law) som också gått på Princetown. Efter många om och men kommer det fram att Dickie är mer intresserad av playboyliv och att sätta sprätt på pappas pengar än att studera. Herbert Greenleaf ber därför Tom att, mot betalning, åka till Italien, leta rätt på sin “gamle vän” Dickie och ta hem honom till USA.

Tom antar erbjudandet och åker till Amalfikusten för att leta upp Dickie. Han hittar Dickie och börjar direkt suga åt sig hans musiksmak, manér, stil och smak. Han lyckas till komma Dickies flickvän Marge (Gwyneth Paltrow) så nära att han får flytta in i deras hus.

Det här nya glassiga livet är ingenting Tom Ripley planerar att ge upp. Han älskar det! En dag slår det över för Dickie och han blir så sjukt trött på Toms klängande personlighet att dom blir osams på riktigt. Tom inser då att han måste gå ett steg längre för att få behålla sitt nya liv och nästa steg är – för långt.

Jag har sett The talented Mr Ripley säkert 20 gånger. Det är en film som biter sig fast både i magen och i samvetet. Jag känner Toms känsla av att leva ett liv som bara är på låtsas, att för efter varje aktion veta att det kommer en reaktion men inte veta hur man ska stoppa den och hur svårt det kan vara att stå för vem man är och sina handlingar i alla lägen. Filmen gnager sig in och fastnar. Det är smärtsamt och det är jättebra.

The talented Mr Ripley är en snygg film med snygg 50-tals estetik, snygga kläder, snygga människor, fina omgivningar och genomtänkt soundtrack. Det är en film att se om, fundera på och glädjas åt, för det är en film där skådespelarna ensamma gör jobbet, inte effektmakarna.

{ 4 comments… read them below or add one }

Sofia maj 10, 2010 kl. 18:16

Kan bara hålla med, det är riktigt fin. Slutet är dock bättre (ie mindre Hollywoodmoraliskt) i boken.

Svara

f i f f i maj 10, 2010 kl. 19:30

Sofia:
Ännu en bok jag missat, men jag tror jag avstår den med tanke på att jag fullkomligt ääälskar filmen.

Svara

Sofia maj 11, 2010 kl. 04:27

Har du sett John Malkovich-varianten? Ingen större hit för min del. Däremot var ju Alain Delon riktigt snygg i Plein Soleil från '60 som jag tror bör vara den första filmatiseringen.

Svara

f i f f i maj 11, 2010 kl. 07:43

Sofia:
Jag har sett John Malkovich-varianten och nej, det funkade inte för mig. Damon ÄR Ripley, kanske för att jag såg den först, kanske för att Damon faktiskt gör rollen mycket bättre.

Alain Delon-varianten har jag däremot inte sett. Gör han det bra?

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: