PALINDROMES

8 november, 2010

Efter Happiness och Storytelling har nu recensionsturen kommit till ännu en film signerad Todd Solondz: Palindromes.

13-åriga Aviva vill ha barn. 13-åriga Aviva vill INGENTING annat än just det, att bli mamma.
Ja, det var handlingen det. Det var inte ens ett försök att göra en lång historia kort utan det blev liksom inte mer än sådär.

Aviva spelas av åtta olika personer i filmen vilket innebär att är man minsta ofokuserad (som jag var) och kanske inte hundraprocentigt koncentrerad (som jag var) och kanske inte tycker det är svinkul med såna hära moderna konstprojekt-typ-djupingprylar (Solondz har tydligen alltid velat ha fler skådespelare till en och samma roll ”för att olika människor har olika talanger”) så blir det inte speciellt intressant. Knappt ens sevärt faktiskt. Jag satt med fingret på stoppknappen flera gånger och det enda som höll mig ifrån det sista trycket var det gamla vanliga: jag vill inte tycka saker om en film jag inte sett klart.

Nu har jag sett den – klart – och jag skulle ha tryckt på stopp redan efter tio minuter för varken filmen eller den här recensionen känns det minsta glädjande, varken för mig själv eller för andra.

Det enda med filmen som höll mig uppe var Ellen Barkin. Hon är en av dom snyggaste människorna på jorden och jag har gillat henne stenhårt sen jag såg Sea of love 1989. Annars var filmen ett enda långt njäääää. Jag hittade ingenting av Solondz egensinniga filmmagi som jag tycker så mycket om i hans andra filmer och det gjorde mig lite ledsen.

Nu ska jag vänta skitlänge innan jag ser Life during wartime.

 

{ 7 comments… read them below or add one }

Sofia november 9, 2010 kl. 08:27

Nehej, där ser man. Jag hade nog trott att du skulle gilla Palindromes. Jag gjorde det av nturliga skäl inte, även om Solondz stunder av absurdhumor kan vara underhållande av och till. Framförallt när Jennifer Jason Leigh dök upp satt jag länge och sade "Men vad i h**vete?!" för mig själv…

Svara

addepladde november 9, 2010 kl. 11:40

Jag började faktiskt titta på den här för några veckor sen. När jag upptäckte att det var någon slags fortsättning på Welcome to the Dollhouse stängde jag av och såg den istället.

Nu blev jag jättepepp att se den på nytt! Så här dålig kan den ju inte vara. Det är ju Solondz! Min värld faller sönder och samman om han gjort en etta. Typ. 😉

Svara

f i f f i november 9, 2010 kl. 13:41

Sofia:
Jag hade också trott att jag skulle gilla den. Jag är jätteförvånad och uppriktigt ledsen i magen.

Svara

f i f f i november 9, 2010 kl. 13:43

addepladde:
Du kanske är lite mer openminded och förstående än jag i frågan att använda åtta olika skådisar i samma roll, jag hoppas det, för är du det kan nog filmen kännas bättre. Jag fattade liksom nada….

Svara

addepladde november 9, 2010 kl. 16:03

Det har jag svårt att tro att jag är, men jag är ju i alla fall förvarnad. Får väl se hur det går sen. Life During Wartime jobbar ju med samma koncept, fast där är det bara nya skådisar istället för Happiness-gänget. Det är ju bara ett byte att hålla koll. Visserligen var det svårt nog, men.. jaja.

Inte så svårt att förstå att Solondz fick kämpa med att få igenom Palindromes hos filmbolaget. Eller att han fick finansiera nästan hela filmen helt själv.

Svara

f i f f i november 9, 2010 kl. 16:26

addepladde:
Han borde ha fått kämpa hårdare och han borde ha fått ett rungande NEJ, både av filmbolaget och av sitt eget bankkonto. Jag tycker han kunde ha gjort en "Happiness part II – even more happier" istället.

Svara

addepladde november 9, 2010 kl. 16:49

haha, en sån film hade jag velat se!

Hans nästa, Dark Horse, verkar rätt lovande. Chris Walken och Mia Farrow (om än säkert i små roller) tillsammans med Solondz kan ju inte bli annat än intressant.

Länk: http://en.wikipedia.org/wiki/Dark_Horse_%282011_film%29

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: