Hard candy

14-åriga Hayley (Ellen Page) har chattat med en kille på nätet några veckor och dom bestämmer sig för att ses på ett café. Killen Jeff (Patrick Wilson) visar sig vara mer man än kille då han är fotograf och arton år äldre än henne själv.

Hayley är en brådmogen och beläst ung dam med skinn på näsan och Jeff är till synes en belevad man med ett något överdrivet – och rätt otäckt – fokus på väldigt unga flickor. Hayley går med på att hoppa in i bilen och åker med Jeff hem.

”Inget är ditt när du släpper in en tonåring i ditt hem”, säger Hayley.

”Nu avslöjar jag ingenting mer”,
säger jag, för det här är en film jag absolut tycker att du ska se och helst med så lite bakgrundsinformation som möjligt i minnet.

Jag tyckte Ellen Page skulle bli den perfekta Lisbeth Salander redan när jag såg henne i Inception men efter att ha sett Hard candy blir jag nästan förbannad över att det inte var hon som blev vald till rollen. Hon är precis samma skådespelartyp som Noomi Rapace (trots att hon är rätt mycket yngre), hon är intelligent och fysisk och varenda stark känsla i världen ryms i hennes lilla kropp.

Patrick Wilson såg jag senast som pretty-boyen Roland i Pappa på burk och då trodde jag inte han kunde spela nåt annat än en äckligt stomatolleende och överdrivet glad renlevnadsman men SE så fel jag hade!

Hard candy är en spännande och ständigt aktuell thriller där ingenting är som det ser ut att vara, inga svar är givna och inga frågor så enkla att dom inte går att vrida runt ett par varv och det är definitivt en film som alla som internetdejtar borde se – både pojkar, flickor, män och kvinnor.

Här kan du hyra filmen om du vill.

JAG ÄR NYFIKEN – GUL

Lena Nyman är en skådespelerska som liksom alltid funnits. Nu finns hon inte mer och det känns lite konstigt tycker jag. För att minnas henne och försöka navelskåda hennes skådespeleri en smula tittade jag på Jag är nyfiken gul, filmen som verkligen satte henne på kartan.

Jag är nyfiken gul känns som en film jag redan ”borde” ha sett, men den har fallit mellan stolarna och jag har aldrig direkt haft nån anledning att hyra den. Förrän nu då.

Filmen handlar om Lena Nyman (Lena Nyman) som är teaterelev och ska spela in en intervjufilm tillsammans med regissören Vilgot Sjöman (Vilgot Sjöman) som hon även delar säng med.

Hon går runt på stan med en mikrofon och frågar folk frågor om politik, om utbildning, om sex, om kvinnofrågor, fångvården, klassamhället samtidigt som hon utforskar sin sexualitet genom att sätta på en ung Börje Ahlstedt. Olof Palme intervjuas och visar prov på sitt sköna och tydliga sätt att prata som jag minns från min barndom och han säger kloka vettiga saker samtidigt som Lena slickar sig om munnen och flirtar med Vilgot i bild.

Som tidsstudiedokument är Jag är nyfiken gul väldigt intressant men som film, nej, inte alls. Inte för mig. Jag tycker filmen spelar alldeles larvigt mycket på ”den svenska synden”, den frispråkiga och frigjorda blonda svenska kvinnan och men inte för att det ger en extra dimension och behövs i handlingen utan mer för att skapa debatt och löpsedlar. Det kanske inte var Vilgot Sjömans baktanke men jag kan inte se det på något annat sätt.

För mig kommer Lena Nyman alltid att vara Ronjas mamma Lovis och Börje Ahlstedt alltid Mattis hur många nakenscener dom än gör tillsammans i denna film. Så är det.

 

Kärlek i New York

I tisdags skrev jag en fördomsanalys av den här filmen. Jag försökte känna in den bara genom att titta på fodralet och fundera på titeln och jag måste säga att jag tycker min analys var rätt bra om jag ser till dom hundratals filmer jag tidigare sett i denna genre, däremot hade den ingenting att göra med just denna film.

Blondinen på bilden, Annie (Malin Åkerman), är inte blond i filmen. Hon har faktiskt inte ens hår. Hon lider av sjukdomen alopeci och har inte ett hårstrå på hela kroppen och bara där känner jag mig en smula lurad av fodralet (fast lurad på ett larvigt sätt eftersom jag egentligen skiter en hel hög i hennes hår). Jag trodde att blondinen skulle vara en killmagnet men eftersom blondinen alltså inte var en blondin var hon heller inte en killmagnet utan mer en ganska olycklig tjej som fortfarande hade känslor för sitt rätt otrevliga ex.

Brunetten Mississippi (Kate Mara) jobbade i en bar och drömde om att bli sångerska. Jag trodde hon skulle vara den ”snälla kompisen”, hon som aldrig får den snygga killen för att hon är reko och fulsöt, inte beräknande och asläcker och min analys av henne var både rätt och fel. Hon är snäll i filmen. En bra tjej liksom. Men hon är också tjejen som snygge killen faller för.

Att han med stora skor, Sam (Josh Radnor), skulle vara en kvinnotjusare hade jag också rätt i men han är mer än så. Han är lite tyst, rätt underlig, skönt framfusig och otippat personlig för denna typ av film.

Mitt absolut största fördomsanalysfel är den lille svarta killen som jag trodde skulle vara ”en skojfrisk figur med lätt till skratt och glada tillrop”. Jag vill bara köpa en stor hockeytuta och bröla mig själv i örat, SÅ fel hade jag. Rasheen (Michael Algieri) vet inte hur gammal han är, han har ingenstans att bo, han säger inte flaska större delen av filmen, han är bara en liten ensam pojke som hellre rita än pratar vilket är ljusår ifrån den tokrolige sidekicken jag trodde han skulle vara.

Sammanfattningsvis är Kärlek i New York inte riktigt den film jag inbillade mig att den skulle vara. Framförallt var den sämre än jag trott. Ganska mycket sämre dessutom.

Här finns filmen att hyra.

EN SYDFRANSK AFFÄR

Suzanne (Kristin Scott Thomas) har allt man kan tänka sig, i alla fall om ”allt man kan tänka sig” är ett hypervackert hus, en läkare till man som tjänar multum och två tonårsbarn som mest befinner sig i periferin.

Den spanske ”mångsysslaren” Ivan (vet inte riktigt vad karln gör egentligen, men han verkar jobba med det mesta som inbringar timlön) anlitas av den rika läkarfamiljen för att rensa i ett utrymme som Suzanne ska kunna använda som sjukgymnastpraktik är det tänkt. Ivan gör våldsamt intryck på Suzanne, speciellt efter att han genom hennes klantighet bryter foten. Dom inleder ett passionerat förhållande, nåt som tydligen på svenska klassas som ”en sydfransk affär”, vilken är en skitdålig översättning av originaltiteln Partir (Lämna) som säger betydligt mer om filmens handling.

Suzanne lämnar nämligen sin familj. Hon väntar inte på att bli påkommen och tvingad till sanning, hon berättar som det är för sin man och han reagerar på alla möjliga – och omöjliga – sätt, precis som vilken bedragen äkta partner som helst skulle göra.

Det är inte snyggt, det är inte vuxna och noga övervägda beslut som tas, det är svartsjuka och hämnd och hat och alla människans svarta uttrycksmedel som visas i filmen och jag kan förstå dom. Allihop.

Jag förstår Suzanne som inte kan lägga lock på sin starka förälskelse. Jag förstår maken (Yvan Attal) som är ledsen, beter sig som ett svin och hämnas med dom medel han har. Jag förstår Ivan (Sergi López) som anser sig vara den som satt Suzanne i skiten. Jag förstår, jag känner med dom allihop och jag tror det är därför jag under större delen av filmen har en klump i magen.

Det här är ingen mysigpysfransk film som doftar teracottakrukor och solrosor direkt. Det är mer svett, kön och ångest och även det kan faktiskt vara underhållande ibland.

 

Cemetery Junction

Redan till förtexterna sitter jag där med ett såntdärnt* skönt avslappnat smajl i ansiktet.

Elton John sjunger Saturday night´s alright (for fighting), tre engelska killar är på puben och hamnar i bråk. Jag förstår att det hör till vanligheterna och jag tycker verkligen inte att tjafs är särskilt kul men just nu, just med dessa charmiga killar i centrum så blir det sjukt underhållande, ja till och med lite mysigt.

Att växa upp i Cemetery Junction är ingen lek. All form av sunt tänkande säger ”lägg benen på ryggen, spring, spring så långt du kan utan att hjärtat lägger av om du vill bli NÅGOT här i världen, om du vill bli NÅGON, om du vill hitta dig själv” och det är just precis det som filmen handlar om. Att hitta sig själv, kanske oavsett var i världen man befinner sig, att våga vara den man är och förstå varför.

Jag vet hur det är att växa upp i en liten byhåla full med rädda inskränkta människor och kanske är det därför historien om Bruce, Freddie och Snork träffar mig extra hårt i magen men det kan också vara så himla enkelt att det är en otroligt skönt berättad historia om tre unga killar som är väldans lätt att tycka om.

Ricky Gervais och Stephen Merchant har skrivit och regisserat filmen och då Gervais är född i Reading (en stad till vilken Cemetery Juntion är en förort) så inbillar jag mig att han skrivit ner ett visst mått av självupplevda scener i manus. Trots att Gervais till och med har en liten roll i filmen (som Freddies pappa) och att Ralph Fiennes och Emily Watson finns med i rollistan så är det här grabbarnas film. Tom Hughes som Bruce Pearson, Christian Cooke som Freddie Taylor och Jack Doolan som Snork, det är dom som ska ha den stora äran även om samtliga skådespelare i filmen är helt och hållet FENOMENALA.

Har du inte redan sett den här filmen – gör det, snälla, bara gört – och när du gör det, lägg lite extra uppmärksamhet på skådespelarnas ögon. Det finns LIV där, äkta glödande liv och det är så häftigt att se.

Min enda yttepyttelilla brasklapp, det som gör att jag inte smäller till med en fullpoängare, är slutet. Dom sista fem minutrarna var lite för simpla för att jag ska smälta som smör. Men jag bubblar, bryns och bränns och det fortfarande med ett skönt smajl inte bara vid munnen utan i hela kroppen.

(* = vanligt ord och korrekt svenska i byhålan där jag är född och uppväxt.)

Filmen kan du hyra direkt här om du vill.

En handfull filmer om vargar

Jag befinner mig just nu i en väldans vargtät del av Sverige. Vad kan då vara mer passande än att köra en redig recensionsorgie om filmer som åtminstone i titeln handlar om ett djur som finns alldeles bakom min husknut?


Varg 2008

Frågan om vargens vara eller inte vara är en het potatis på många platser i Sverige. Några hundra meter från min stuga bor en man som i folkmun kallas ”Varghatarn” och jag tror att det finns mängder av sådana män runt om i vårt land.

Filmen Varg belyser på ett ganska rättframt sett båda sidor av denna fråga. Samernas verklighet skildras inte alltför ofta i svensk film, vilket är synd. Det är en bortglömd minoritet, eller ja, bortglömd så till vida att verkligheten för renägarna i norr är ljusår från dom i kostym och dräkt som bestämmer i fjollträsk.

Peter Stormares Klemens känns som en roll som ligger nära honom själv och med Daniel Alfredsson bakom kameran och ett manus av Kerstin Ekman så kan det liksom inte gå superilla. Tyvärr går det inte kalasbra heller i mina ögon men Varg är ändå en fullt tittbar film. Hade den känslosamma knorren lyckats borra sig in i mig lite mer hade betyget blivit bra mycket högre men ibland tar det liksom stopp hur gärna jag än vill och hur positivt jag än tänker.

 

 

.

.

Vargarnas pakt 2001

Det handlar om Besten från Gévaudan. Legenden om ett vargliknande odjur som dödade hundratals människor i södra Frankrike blev till slut ett fall för armén och Ludvig XV:s tappra soldater. Men när inte ens krigsutbildad personal lyckades fånga den blodtörstiga mördarbesten skickades hovets trädgårds-mästare, naturvetaren Grégoire de Fronsac, ut för att lösa mysteriet.

Vargarnas pakt är cineastisk färgprakt, det är scen efter scen proppsmockjättefulla med perfekt scenografi, vackra kvinnor, tuffa män, blod, klafs och en mycket spännande historia.

Samuel Le Bihan, Vincent Cassel, Monica Bellucci, Mark Dacascos och Jérémie Renier sätter alla sin speciella prägel på denna film, denna supersköna och annorlunda film som jag så gärna ser om och om och om igen.

 

 

 

 

.

.

 

Vargens tid 2003

Nu är det Michael Haneke-tajm igen. Den här gången är det Isabelle Huppert (från Pianisten) som tillsammans med make och två barn är på väg till sin sommarstuga. Dom åker i en stor marinblå familjebil, dom har med sig mat i kassar, dom öppnar dörren och går in.

Väl inne i stugan står en man, hans fru och son med riktat gevär. Inkräktarna verkar ha gjort sig hemmastadda och har inte den minsta lust att vara dom som flyttar på sig och mannen med gevär bränner av ett skott och Hupperts make dör.

Nej, det där är ingen spoiler, jag berättar inte slutet om det är det du tror. Det där är filmens första 3,5 minut. Det konstiga är att om början påminner om en mörkare variant av Funny games så är resten av filmen mer som The road. Mamman och barnen beger sig av från huset, lämnar bil och mat och allt, men har en cykel och plötsligt blev himlen mörkare och filmen än mer deprimerande och det är som att hela jävla apokalypsen kommit till byn.

Dom går och går och går, sover där det finns möjlighet, värmer sig vid små eldar, träffar på smutsiga människor i slitna kläder som bor i en järnvägsstation och jag förstår liksom inte riktigt varför det är en helt annan värld plötsligt. Dom var ändå nån slags fungerande medelklassfamilj med sommarstuga där i början, sen dog pappan och Mad Max bröt ut.

Helt ointressant är det inte men det är misär av guds nåde, vilket inte heller behöver vara fel men eftersom misären saknar både förklaring och perspektiv förhåller jag mig tämligen likgiltig inför den. Sen tycker jag inte Isabelle Huppert är mycket till skådis heller. Hon är lite som ett vedträ med fräknar.

 

 

.

,

Wolf 1994

Will Randall (Jack Nicholson) jobbar på ett förlag. Han brottas med en ung antagonistkollega, Stewart Swinton (James Spader), som bit för bit tar över hans jobb.

När Will är ute och åker på en enslig väg säger det DUNS och han kör över nånting. Han går ur bilen och ser vad han tror är en död varg men vargen sover räv, vaknar till liv och biter honom i handen.

Will blir såklart orolig över bettet men märker snart att han förändras. Han hör bättre, han kan kasta glasögonen och han känner på lukten vad folk åt till frukost. I samma veva kommer Will på att frugan är otrogen med den unge sprätten Stewart och han blir bjuden hem till chefen på middag och misstänker hårt att han ska få sparken. Där träffar han chefens dotter (Michelle Pfeiffer) som inte tycker så vidare värst bra om sin pappa och hon börjar dejta Will mest för att jävlas med farsgubben.

Will förändras mer och mer och det är det fler än han som gör. Ett rovdjur har väckts till liv.

Jag har svårt att tänka mig någon skådespelare som skulle vara bättre än Jack Nicholson på att spela varulv. Han behöver knappt klä ut sig, det räcker med att han tittar med sin karakteristiska evil-eye-blick så hamnar både han och jag som tittar i rätt stämning.

Det är inga superdupereffekter att tala om, det är egentligen ingen action alls men det är skådespeleri på hög skynivå och en charm som åtminstone jag faller för. Sen är jag svag för James Spader av någon outgrundlig anledning och det hjälper säkert till på traven.

 

 

.

.

Dansar med vargar 1990

Den amerikanske officeren John Dunbar (Kevin Costner) längtar efter vildmarken. Han vill uppleva den orörda naturen innan den vite mannen kommer och förstör den.

Dunbar är en sökare på många plan, en del är dock omedvetna till en början men när han träffar på indianerna, börjar leva och umgås med dom på deras villkor – och då främst kvinnan Står Med Knuten Näve (Mary McDonnell) – så faller många pusselbitar på plats och han blir inte bara Dansar Med Vargar, han blir en hjälte, en hel människa.

Han sökte Amerika men fann sig själv är en tagline som visserligen stämmer men jag hade gärna bytt ut ordet men mot ett och. Dansar med vargar är nämligen väldigt mycket Amerika OCH väldigt mycket John Dunbar och det är helt okej att han hittar både det genuina hemlandet och sig själv speciellt när han gör det på ett sådant otroligt fint och underhållande sätt.

Dansar med vargar är en helaftonsfilm som känns som ett avsnitt av Macahan – i längd. Det är timme ut och timme in med vyer, hästar, tysta effektiva män och ännu tystare kvinnor och det funkar även på mig som är så långt ifrån en cowboys&indianer-film-brutta man kan komma. Kevin Costner briljerar som både leading man och regissör och filmen är värd varenda en av dom sju oscarsstatyetter den kammade hem det året.

Bröderna Karlsson

Nicklas är singel, affärsjurist och bor i en dyr innerstadslägenhet med kaffelatteväggar och värsta jävla takterrassen. Hasse bor några mil utanför nån liten håla. Han är en gift bonnig kvinnotjusare som har en bitter arg fru, två snoriga ungar och traktor.

Nicklas och Hasse är tvillingar men har ingen aning om varandras existens förrän deras biologiska mamma dör.

Nicklas åker till byhålan där Hasse bor för att skriva på lite papper och redan efter ett ögonblick står det klart att hur lika dom än är utseendemässigt så är dom varandras totala motsatser på insidan.

En dag ringer Hasse på hemma hos Nicklas med en moraklocka under armen och baktanken att stanna några dagar. Det visar sig bli både ganska många dagar och en hel del förvecklingar som vänder upp och ner på båda deras liv.

Jag trodde i min fördomsfulla enfald att Bröderna Karlsson skulle vara som vilken svensk överårspubertal springa-i-dörrar-fars som helst. Det var lite dumt. Nu får jag krypa till korset och stå och skämmas i ett hörn med polkagrisrandig dumstrut på huvudet för det här är en film som gått från att vara Göta Kanal-varning i mitt huvud till någonting heeelt annat.

Tuva Novotny är precis så bra som hon brukar vara, både som glad, kär, allvarlig, bitter och asförbannad. Kjell Sundvall har i mitt tycke inte gjort något riktigt intressant sen Tomten är far till alla barnen, men tiden går och det var elva år sedan nu. Med filmen Bröderna Karlsson lyckas han med konststycket att regissera Björn Bengtsson gånger två så att denne Björn bräcker allt jag tidigare sett honom i. Han spelar så bra att jag flera gånger undrar om det verkligen ÄR samma person i båda rollerna.

Men jag tror att det är hjärnan bakom filmen, manusförfattaren Ulf Kvensler, som ska tackas för att filmen funkar så bra som den gör. Han skriver dialoger så som folk pratar, precis som han gjort så framgångsrikt i Solsidan och DET hör inte till vanligheterna i svensk film.

Nähäpp. Bort med fördomarna och ge den här filmen en ärlig chans.

Här kan du hyra filmen.

Killers

Det finns bra anledningar till varför jag väljer att se en film – och så finns det andra anledningar.

Varför jag valde att lägga 39 kronor på att se Killers har jag ingen aning om men för att lindra dom sura uppstötningarna jag försöker svälja ner samtidigt som eftertexterna rullar så kan jag väl säga att jag såg filmen för att geniet Rolfe Kent komponerat filmmusiken och för att mitt frikort, mitt ENDA frikort här i världen, Tom Selleck har en roll. Bortsett från det så finns det ingenting av bestående värde med den här filmen.

Jag inbillar mig att jag gillar Katherine Heigl men det är inte sant. Jag känner samma tomma plastiga känsla efter varje film hon är med i, precis som jag gör när Ashton Kutcher tror att han agerar när han i själva verket bara visar sin jävla överkropp.

Så när Fröken Plast och Herr Vaxad Muskelbringa ska försöka klämma lite liv och passion ur denna ”romantiska actionkomedi” då känner jag mest för ett hånskratt. Alternativt kräkas lite i en fryspåse och sen släppa den från balkongen och rätt ner på en hund som promenerar i godan ro.

Klicka här för att hyra filmen direkt på Headweb. Kom igen! Vågar jag så vågar du.

Tre om en: Svenska böcker som blivit film

Sandor /Slash/ Ida av Sara Kadefors

Sandor (Andrej Lunusjkin) är mobbad och dansar balett. Ida (Aliette Opheim) är populäraste tjejen i klassen, ett lättfångat byte för killarna och har en mamma (Lia Boysen) med grava psykiska problem.

Sandor bor i Göteborg, Ida i Stockholm. Båda känner sig misslyckade och ensamma och tycker livet mest suger hästballe.

Sandor och Ida börjar chatta på nätet och en vänskap växer fram som förflyttar sig från datorns opersonliga värld till verkligheten. Det är synd bara att 25% av filmen handlar om chattande. Okej, det kan vara hur kul som helst att chatta men när berättelsen förs framåt av att jag får se en ung kille i bild framför en dator och killens berättarröst säger vad han skriver – klipp till tjejen framför en dator och hennes berättarröst säger vad hon skriver. Kul? Nix. Snarare gäsp.

Sandor slash Ida är baserad på Sara Kadefors Augustprisvinnande bok med samma namn. Jag är fullkomligt övertygad om att det är en jättebra bok. Jag är så övertygad att jag har två pocketutgåvor av boken i bokhyllan men har fortfarande inte läst någon av dom.

Hur som helst, jag tror att historien såsom den är utformad gör sig bäst i bokstavsform. I filmformat blir det styltigt och föga engagerande, inte ens för mina små härhemma som ändå är 11 och 13 och borde vara mer i målgruppen än deras mamma.

 

 

Hyr filmen här.

 

 

Jerusalem av Selma Lagerlöf

1996 satte Bille August tänderna i Selma Lagerlöfs klassiker som handlar om vad som hände sommaren 1896 då en samling män, kvinnor och barn lämnade Nås i Dalarna för att flytta till Palestina.

Den stora väckelsevågen delade socknen i två läger, dom som lämnade allt för att få vara med om Jesus återkomst i det främmande landet och dom som blev kvar på gårdarna och levde sitt liv så som brukligt var sedan generationer tillbaka.

Filmen Jerusalems styrka är också dess svaghet som jag ser det: alla dom rätta skådespelarna. Som i alla svenska storfilmer som gjorts, i alla fall under min livstid, så har det kryllat av dom största namnen, dom som gör sig bäst på filmaffischer, dom som drar kreti och pleti till biograferna och jag förstår det. Jag förstår att det läggs ner massor med pengar i produktioner, pengar som måste komma tillbaka in nånstans ifrån men hur duktiga skådisarna än är så blir det tråkigt så man dör. Jerusalem är inget undantag. Bortsett från Ulf Friberg som spelar Ingmar så skulle bäckfisken Paul (som tippade årets fotbolls-VM så framgångsrikt) ha satt full pott även med den här rollistan.

Boken är en fullpoängare men filmen når tyvärr inte ända fram. Dessutom har den inte direkt åldrats med värdighet. Effekterna med vildvittrorna i Ronja Rövardotter känns mer genomarbetade och påkostade än åskovädret över Dalarna som är skrattretande dåligt gjort.

Bortsett från det så är Jerusalem ändå en fin film om kärlek, om försoning, om trons otäcka makt över små människor och om en arbetsmoral som knappt existerar nuför tiden.

 

 

 

Arn av Jan Guillou

Jag stoppar i Arn i DVD-spelaren. Sambon T har velat se den här jättelänge och jag kan inte förhala det mer, det börjar liksom bli larvigt. Han har ögon stora som tefat, en puls på 160, sitter på den yttersta kanten av soffan och klappar i princip händerna av förväntan. Jag å andra sidan är aningens mer….loj.

Jag: Alltså….jag vill inte se det här.
T: Jodå.
Jag: Jag vill verkligen inte. Verkligen verkligen inte. Det förstör hela lördagkvällen…
T: Nejdå.

Arn-menyn poppar upp.

Jag: Det går inte…
T: Jodå (utan att släppa blicken från TV:n).
Jag: Alltså, jag fixar inte det här. Den kommer vara såååååå dålig.
T: Nejdå.
Jag: Joooo….
T: Men du har LOVAT att titta på den här med mig och då vill jag att du är tyst och tittar.
Jag: Jag lovar.
T: Lova!
Jag: Meeeeeh! Jag lovar! Men kan du lova mig att om jag är tyst och inte gnäller eller gör miner eller säger det minsta negativa om vad jag tycker om filmen så ska du titta på ”Timmarna” med mig inom två veckor.
T: Hahaha. Jag lovar!

Arn börjar. Det går en halv minut. Berättarrösten hörs.

Jag: Men va faaaaaan!!!!!
T: …..
Jag: Det låter ju för fan som han som är Bamse!!! Eller han som är berättarrösten på Cosmonova.
T: Det gick undan. Nu slipper jag ”Timmarna”.

Tre om en: Filmer baserade på böcker skrivna av Michael Crichton

Jag har funderat ett tag på varför jag inte hört nåt om Michael Crichton och nu tog jag mig tid att luska reda på svaret. Han är död.

Jag blev lite ledsen, jag var inte riktigt beredd på det men han avled redan 2008, 66 år gammal och han lämnade en imponerande samling böcker efter sig, varav dom allra flesta blivit film.

Personligen tycker jag att Crichton hade en osviklig förmåga att trycka in ett mänskligt pekfinger rätt i solar plexus på mystiska historier och han hittade ofta smarta och intressanta vinklar när han skildrade vardagsrelationer och situationer.

Han var några steg före hela tiden. Historierna han skrev kändes fräscha och intressanta och det fanns – och finns – en anledning till att folk vallfärdade till biograferna för att se filmerna baserade på hans böcker och att många av filmerna fortfarande håller.

 

 

Skamgrepp (Disclosure) 1994

Sexuella trakasserier på arbetsplatser har funnits så länge som kvinnor har jobbat och män i maktposition har utnyttjat sin beroendeställning och genom det trott sig ha frikort på tafs och annat ensidigt omysigt.

I filmen Skamgrepp vänds allt hundraåttiograder. Nu är det kvinnan (Demi Moore) som har makt och mannen (Michael Douglas) som blir utnyttjad för att dra historien mycket kort och även göra den en anings förenklad.

Okej, som film betraktad så är det ingen superhöjdare men den var välanvänd som diskussionunderlag i media när den kom och DET är Michael Crichton i ett nötskal.

 

 

 

 

 

Sphere – farkosten 1998

Undervattensfilmer ligger mig lika varmt om hjärtat som en flanellpyjamas i sommarstugan när det är strömavbrott och vebon är länsad av nån berusad lokal förmåga med släpvagn.

Sphere är något så ovanligt som en undervattensfilm som faktiskt är spännande även om man (som jag) redan läst boken. Rollistan är lång och imponerande, jag menar, det är svårt att inte lyfta på hatten åt att till och med Huey Lewis fått en liten roll.

Jag tittar på filmen och får uppenbara andningssvårigheter. Det är klaustrofobiskt, det är mörkt, det är sköna undervattens-blippiga ljud och vad är det egentligen för läskigt om finns därnere, långt nere i djupet? Förutom Sharon Stone så är my lips sealed.

 

 

 

 

 

Jurassic park 1993

Jag har aldrig varit särkilt förtjust i hamburgare men den Whopper cheese jag åt på Burger King i korsningen Kungsgatan Vasagatan efter att ha sett Jurassic park den glömmer jag aldrig.

Jag försökte tugga på den där grillade biten malet kött men det gick inte. Den växte i munnen, osten var som en kall bit gul skosula. Hela min världsbild hade förändrats, fan, här sitter jag och käkar burgare när jag har fått se alla dom där dinosaurierna jag lusläst om som barn, som jag drömt om som ung tonåring, som jag fascinerats av som vuxen – och jag hade fått se dom PÅ RIKTIGT! Precis så kändes det och hade Steven Spielberg gått förbi hade jag pussat honom på hakan, gett honom ett sugmärke genom skägget som han hade kunnat förklara bort som bältros om frun hade undrat.

Jurassic park har förändrat mig både som person och som filmtittare och det är inte många filmer som har lyckats med den bedriften. Det här är filmmagi när det är som allra bäst och även om jag efter detta sett hundratals försök till att göra konstiga datorfixade djur på film så finns det ingenting som går upp mot perfektionen jag upplevde av Jurassic park.

Steven Spielberg lyckades med dinosaurierna vad Columbus gjorde med Amerika och jag är sjukt tacksam att jag fick vara med och titta på slutresultatet även om baksidan var att det var slutätet Whopper efter det.

Harry Potter och dödsrelikerna Del 1

Nu är det början till slutet på riktigt och utan återvändo och det är inte utan att jag lider av panikångest.

Harry Potter, Ron och Hermione är på väg ut på det sista äventyret och med det når Potter-eran alltså fram till sin ände när del två kommer nästa sommar.

Jag är lite ledsen i magen nu. Jag tycker så väldigt mycket om Harry Potter-filmerna, så väldigt mycket och även om jag tycker filmserien har sina bottnar så är topparna så evinnerligt fler och så mycket högre.

I Harry Potter och dödsrelikerna tar sagan steget ut i vuxenvärlden med stora värdiga kliv. Det är mörkare, sorgligare, mer tänkvärt, mer riktiga känslor på nåt vis, åt alla håll och kanter. Jag saknar visserligen skolmiljön från Hogwarts men jag köper att ingenting är för evigt och jag fattar att Harry är stor nu, han måste vidare och lösa problemet som börjar på V och slutar med oldemort en gång för alla.

Ingen annan Harry Potter-film har svischat förbi lika fort som denna. Jag var helt säker på att det var en timme kvar när eftertexterna plötsligt började rulla och detta trots att en tjej bakom mig tuggade sig igenom en Party Size ostbågar med ÖPPEN MUN i 2 timmar och 26 minuter.

När jag sett sista delen och kan addera dom båda till en jättelång helhet så är det fullt möjligt att betyget blir högre än det jag sätter nu, men jag är 1. otålig och 2. har en aversion mot filmer som inte har en början och ett slut så jag snålar lite den här kvällen.
Däremot, den där julikvällen 2011 när jag sett den lilla glasögonprydda trollkarlen på bio för sista gången, då tänker jag inte snåla. Varken på betyg eller tårar.

 

 

Vill du goffa ner dig ordentligt i Harry Potter, Ron, Hagrid och Hermione och se filmserien från början? På Headweb kan du se alla. Enjoy!

Harry Potter och de vises sten (2001). Klicka här.

 

 

Harry Potter och hemligheternas kammare (2002). Klicka här.

 

 

Harry Potter och fången från Azkaban (2004). Klicka här.

 

 

Harry Potter och den flammande bägaren (2005) Klicka här.

 

 

Harry Potter och Fenixordern (2007). Klicka här.

 

 

Harry Potter och halvblodsprinsen (2009). Klicka här.

PALINDROMES

Efter Happiness och Storytelling har nu recensionsturen kommit till ännu en film signerad Todd Solondz: Palindromes.

13-åriga Aviva vill ha barn. 13-åriga Aviva vill INGENTING annat än just det, att bli mamma.
Ja, det var handlingen det. Det var inte ens ett försök att göra en lång historia kort utan det blev liksom inte mer än sådär.

Aviva spelas av åtta olika personer i filmen vilket innebär att är man minsta ofokuserad (som jag var) och kanske inte hundraprocentigt koncentrerad (som jag var) och kanske inte tycker det är svinkul med såna hära moderna konstprojekt-typ-djupingprylar (Solondz har tydligen alltid velat ha fler skådespelare till en och samma roll ”för att olika människor har olika talanger”) så blir det inte speciellt intressant. Knappt ens sevärt faktiskt. Jag satt med fingret på stoppknappen flera gånger och det enda som höll mig ifrån det sista trycket var det gamla vanliga: jag vill inte tycka saker om en film jag inte sett klart.

Nu har jag sett den – klart – och jag skulle ha tryckt på stopp redan efter tio minuter för varken filmen eller den här recensionen känns det minsta glädjande, varken för mig själv eller för andra.

Det enda med filmen som höll mig uppe var Ellen Barkin. Hon är en av dom snyggaste människorna på jorden och jag har gillat henne stenhårt sen jag såg Sea of love 1989. Annars var filmen ett enda långt njäääää. Jag hittade ingenting av Solondz egensinniga filmmagi som jag tycker så mycket om i hans andra filmer och det gjorde mig lite ledsen.

Nu ska jag vänta skitlänge innan jag ser Life during wartime.

 

The SQUID AND THE WHALE

Det är inte lätt att vara vuxen och ta steget som gör att en familj splittras och ett äktenskap tar slut. Det är ingen promenad i parken att vara barn i det läget heller.

Pojkarna Frank (Owen Kline) och Walt (Jesse Eisenberg) hamnar i nåt slags limboland när deras föräldrar (Laura Linney och Jeff Daniels) bestämmer sig för att separera och inte blir det lättare av att den förfördelade pappan berättar lite för mycket vuxen-skit om mamman för barnen.

The squid and the whale visar alla sidor av en skilsmässa på ett rätt bra sätt tycker jag. Det är ångest, ledsamhet, osäkerhet och mänsklighet och detta mot en bakgrund av amerikansk 80-tals-estetik och det var inte igår jag såg en plansch på Ilie Nastase, bara en sån sak!

Jeff Daniels är jättebra som pappan, ja, hela rollistan är bra. Dom ser sådär skönt vanliga ut hela högen och Laura Linney speciellt med stripigt hår och osminkat ansikte är inte urtypen av en kvinnlig flashig filmstjärna direkt och det är otroligt befriande.

Jag var inte överdrivet förtjust i Noah Baumbachs nyaste film Greenberg och jag kan väl säga att mina förväntningar på denna inte var särskilt höga. MEN, nu vet jag att anledningen till Greenberg-sågningen var (precis som jag misstänkte) en Ben Stiller som var lika obekväm i sin roll som jag hade varit som servitris på Hooters.

The squid and the whale är en bra film. Inte överdriven åt något håll men sevärd och välspelad in i minsta lilla biroll.

 

 

Tre om en: Läskiga barn på film

Rosemary´s baby (1968)

Rosemary Woodhouse (Mia Farrow) och hennes man Guy (John Cassavetes) har flyttat in i en lägenhet som utan underdrift lider av dålig karma och en missanpassad feng shui utan dess like. En kvinna går en mystisk död till mötes i tvättstugan och Rosemary börjar drömma vidrigt otäcka drömmar om att hon blir våldtagen av en hårig varelse med onda brinnande ögon.

Så blir Rosemary gravid. Tjohoo, liksom. Livet leker och lilla familjen Woodhouse springer omkring på rosa moln, skruvar ihop spjälsängar och provleker med skallror? Nähä. Inte det inte.
Rosemary blir snarare galnare och galnare och misstänker att grannarna har kokat ihop nåt fuffens om henne och hennes blivande barn och att vara Guy Woodhouse, make och blivande far, i det här läget kan inte vara nån dans på rosor direkt.

Roman Polanskis skräckklassiker från 1968 är visserligen läskig men boken skriven av Ira Levin är betydligt mer otäck än filmen. Sevärd, javisst, den är lite av en måste-se-film om man är nördig men det är ingen film som förändrar ens liv eller tankesätt. Inte ens om man är gravid när man ser den.

 

 

 

 

Children of the corn (1984)

Isaac är en liten religiös pojke som har en förunderlig egenskap: han kan få folk att göra som han vill. Han beger sig till Gatlin, en liten håla i Nebraska och får barnen i byn att med gemensam kraft döda alla vuxna, alla över 19 år.

Några år senare hittar ett ungt par på genomresa en mördad pojke och beger sig till Gatlin för att få hjälp. Det går sådär kan man väl säga utan att överdriva. Kvinnan tas till fånga av barnen och ska offras till Gud och vad görs det bättre än på majsfältet?

Tänk att den korta lilla historien om majsbarnen, skriven av Stephen King, kunde bli så stor. Att den har fått sjuttioelva uppföljare är ingenting jag bryr mig om, i min värld är det denna som är Filmen och som film är den skitläskig. Jag skulle aldrig i mitt liv frivilligt gå genom ett majsfält efter att ha sett Children of the corn och just denna höga majsblast är ganska vanligt förekommande som spänningsförhöjare i många andra filmer så på det sättet är filmen en riktig trendsättare.

 

 

 

Barnhemmet (2007)

Tycker du att det är otäckt med skräckfilmer som handlar om barn? Tycker du det är otäckt med barn som går omkring med en omsydd såndär julklappspåse av grovt tyg över huvudet? Tycker du det är läskigt när man syr dit stora svarta knappar istället för ögon på nåt som ska föreställa en mask?

Svarar du ja på någon av frågorna och vill se en bra skräckis som inte är überamerikansk så titta på den här.

Barnhemmet är en spansk film som handlar om Laura, en kvinna som är uppväxt på ett barnhem. När hon blir äldre köper hon barnhemmet för att göra om det till ett hem för handikappade barn. Hon, hennes man Carlos och sonen Simón flyttar till huset och allt verkar vara frid och fröjd tills föräldrarna upptäcker att Simón har en låtsaskompis.

Sen försvinner han spårlöst, Simón alltså. Han finns inte någonstans men Laura vägrar ge upp sökandet. Hon tar hjälp av ett medium för att hitta honom, för vad gör man som förälder när ens barn bara är….borta?

Jag vet inte om det är inbillning eller om det ligger ett visst mått av sannning i min känsla men att Guillermo del Toro är en av filmens producenter, det tycker jag märks. Barnhemmet beter sig lite annorlunda än all mainstreamskräck som prånglas ut från det stora landet i väst och det känns fräscht. Dessutom är det intressant att inte i varje sekund veta vad som ska hända för att man sett det tusentals gånger förut.

Nu är inte Barnhemmet banbrytande på något sätt men udda nog för att stå ut och bli personlig. Jag gillar det här. Gör du?

 

 

 

Här kan du hyra filmen.

PARIS JE T’AIME

Arton regissörer samsas om att göra arton små delar till en film vars enda gemensamma nämnare är staden Paris.

Det låter som ett kul experiment precis på samma sätt som jag tyckte det verkade intressant med New York, I love you, uppföljaren eller fortsättningen eller vad man nu ska kalla filmen som kom tre år efter denna.

Tanken är egentligen jättegod. Jag däremot är ibland alldeles för okunnig för att tänka klart, men jag trodde i min enfald att Paris, je t´aime skulle vara episoder filmade på franska, av franska regissörer med franska skådespelare, men så var inte riktigt fallet. Vissa episoder kändes väldigt amerikanska hur mycket de amerikanska regissörerna än försökte få dom amerikanska skådespelarna att prata franska och röra sig med yviga händer.

Jag försöker tänka hur det skulle bli om Berlin, ich liebe dich eller Stockholm, jag älskar dig skulle filmas av bröderna Coen och Gus van Sant med Nathalie Portman som pratar knackig plattyska eller Maggie Gyllenhaal som försöker sig på att härma söderslang. Idén faller liksom lite platt då tycker jag.

Det finns egentligen inte någon episod i Paris, je t´aime som utmärker sig nämnvärt, men jag tycker att arton kortfilmer är några för många om dom ska få plats i långfilmsformat. Det blir för hackigt, det blir FÖR korta episoder, jag hinner aldrig komma in i dom, känna efter och förstå, det blir bara yta och en massa klipp och det är rätt tradigt i längden faktiskt.